I huvudet på KJELL

Dagar som denna var underbara och förekom ofta. Jag minns känslan som övertygande lycklig och varm, då vi packade picknick korgen med allsköns mat och annat gott, filtar och plädar och begav oss av till stranden. Somrarna i mitt barndoms Grimstad minns jag som evigt solstekande historier med knappt något regn alls (ha ha som ett barnaminne kan upphöja minnen till oanade nivåer!) och glass, massor med glass.

Det som dock sticker ut kring den här dagen är inte själva familjeutflykten i sig utan en händelse som av någon anledning angav startskottet för hela mitt livs fruktan. I senare tid har jag sätt det som att jag för första gången blev varse hur mina föräldrar - i det här fallet min mor - inte var upphöjt över världens alla element.

Själv älskade jag att bada och gjorde det mer än gärna från vi anlände stranden tills vi drog därifrån. Jag dök, mina syskon och jag (de av oss som var stora nog, vill säga!), vi simmade på och under vattenytan, lekte och stökade som barn gör. Föräldrarna dock, hade sin plats på stranden där de styrde och ställde, pratade och umgicks med sina vänner, så att säga. Höll oss under uppsikt.

Den här dagen var lite annorlunda, vad jag minns den som, för vid tillfället reste sig min mor och började vada ut i vattnet. Jag själv satt på våran pläd och åt någon macka och drack läsk eller saft (eller möjligtvis en glass :-).

Det fanns egentligen ingenting skrämmande med situationen alls. Min mor skulle bara ta ett dopp för att svalka sommarvärmen av kroppen och vi barn satt kvar med hennes kompis. Till synes i tryggheten själv.

Men jag släppte aldrig min mor med blicken och när hon lutade sig framåt och dök under ytan och började simma var det som världens alla rädslor slog slint i mig. En helt oförklarlig fruktan slog över mig, nästan omkull mig och höll mig i ett förlamande grepp. En isande kyla sprängde sönder alla mina funktioner och jag bara skrek efter min mor som jag trodde hade uppslukats av havet för evig och alltid. Jag sprang till slut ner till vattenkanten vilt gestikulerande, hela tiden kämpande med att kunde hantera min andhämtning. Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle se min mor i livet och att havet tagit henne ifrån mig, ifrån oss. Tårarna rann i strida svidande strömmar. Aldrig någonsin har jag varit så rädd som då, och jag kan inte ha varit mer än runt 6 - 7 år...

Det finns en bild från den här dagen som nog har gjort sitt till att jag aldrig glömt den. Med sina 70 tals färger och raggade kanter syns vi tydligt som det glada gäng vi var, ja fram tills den nyss beskrivna händelsen, alltså.

Min mor står upprest och fingrar med någonting som inte går att tyda på bilden. Vi barn sitter lite lätt spridda kring filten där vi all i hopa ler glatt mot kameran. Groos gråkala klippor syns i bakgrunden och solen stänker ner sitt sommarsken över omgivningen.

Och den här känslan förföljer hela tiden minnen kring min mor och spelar ett slags ursprung i mina känslospel gentemot henne. På många sätt blev det aldrig bättre än så här... bland mina allra första minnen av henne, min mor.