I huvudet på KJELL

Ofrånkomligt så uppslukades jag fullständigt i mitt sökande, tiden tycktes bli mindre och mindre och tankarna, som annars med lätthet kunde läggas åt sidan när dagern grydde, tog ännu mer utrymme än jag kunde ana.

Effekten blev en frånvaro mot min omgivning som inte så lätt lät sig maskeras. Ju tydligare det framstod, ju fler blickar drog jag till mig...

Det blev ett spel utöver det vanliga. För att veta måste man känna till miljön inom ett fängelse och hur det verkar, vem som verkar i det och allting där omkring.

Det blev som sagt allt svårare att "lämna mina tankar på hyllan" när dörrarna öppnades på morgonkvisten då grupperingarna som alltid förekommer, krävde sin attribut av en. Vissa saker går per automatik i ett fängelse och måste "smörjas" varje dag för att underhållas. Ett samhåll mellan vissa grupper är av yttersta nödvändighet, för många - de allra flesta. Jag befann mig som aktiv missbrukare, bland dessa, vilket gjorde hela min tillvaro än mer komplicerad.

Det verkar vara en smal sak att "bara ta ett steg tillbaka", att avhålla sig från de yttre påtryckningarna och gå min egen väg. Men det fungerar inte så - inte alls så.

Man förväntas vara på ett visst sätt, stå för en viss framhållning inom gruppen. Man förväntas driva på och dra åt ett visst håll, ett håll som överhuvudtaget inte sto i samspel med mitt inre sökande som jag startat i min ensamhet på kvällarna.

Till en början räckte det gott och väl att begränsa resorna till de mörkaste av dygnets timmar, men så småningom, när tristessen spräckte ytan (vilket sker inom en relativ kort tidsperiod!), fann jag det allt svårare och svårare att lägga ifrån mig nattens tankar och det resgods jag plockade upp. I mångt och mycket kändes det som att gå i fin kostym till Stadsmissionen eller som att komma till en fin fest i klädd gamla trasor - vilket som passade bäst visste jag inte. Obekvämt, var vad det blev, hur som helst...

Det blev till ett skådespel på dagarna. Drogerna tilltog som oftast mer och mer ju längre voltan drog sig och dimman bredde följaktligen ut sig därefter.

Trots detta så förhindrades jag inte "mitt resande" nattetid. I vissa fall kanske jag även skulle kunde säga tvärt om, utan att jag för den delen kunde applådera mitt tillstånd. För trots allt ville jag ju beröras utan påverkan av de kemikalier jag tillsatte min egen kropp, för att så ärligt som möjligt ta mig tillbaka till mina missade stunder i livet. Jag såg ju inte in i framtiden, men resan storlek var mig lika främmande som livet självt vid tillfället och även längden likaså.

Men jag var trots allt "A man on a mission" och visste vad som var fel i mitt liv. Problemet var att jag var så djupt sjunken. En inre bild som jag ibland kunde se var, hur jag befann mig till halsen nere i en gyttjehåla. jag visste där och då hur det var fatt, att det ända jag behövde göra var att ta mig ur gyttjan och upp på den torra marken så skulle allt bli bra igen. Ända problemet var att ta mig ur...