Det första att ångra i mitt liv.
Känslorna som for genom mig den där vintermorgonen och vidare framåt den närmaste tiden var naturligtvis ohyggligt skiftande och oerhört krävande. Just då, då hela episoden utspelade sig fanns inget annat att göra än att försöka hänga med i svängarna så gott det kunde gå. Det fanns inget val, inget alternativ, inget motstånd, motmedel bara ren och skär oupplöslig förvirrande smärta.
Och ensamhet. Den spontana upplevelsen var en enorm känsla av ensamhet, tomhet, en punkt i livet som jag fått stor anledning att återkomma till långt senare, som om en referenspunkt fått så sina frön där och då.
Genom ensamheten växte sedan ett starkt väsen av trygghet fram... en vännskap, som det framkommer. Men nu låter vi händelserna gå i förväg vilket inte alls är vad syftet är till för!
Chocken var nog likartad den som slog ner i mig då min far gick bort. Fast inte helt på riktigt. Någonstans vilade ett skimmer av erfarenhet, en vana, ungefär som att:"I`ve been here before..."
Efterhandskonstruktioner har kommit fylla en betydelse här, det måste jag ärligt inrömma. Det har även varit av nödvändighet rent av, annars skulle ingenting fungerat - så som det gör i dag under smattret från löpande tangenter. Jag var tvungen att ha en större sammanfattning av mitt eget läge rent emotionellt för att klara av att ta i sådana situationer. Och sådant kan bara växa sig fram genom tiden...erfarenheter.
Men det bestående intrycket förblev sig aldrig lik!
Och ensamhet. Den spontana upplevelsen var en enorm känsla av ensamhet, tomhet, en punkt i livet som jag fått stor anledning att återkomma till långt senare, som om en referenspunkt fått så sina frön där och då.
Genom ensamheten växte sedan ett starkt väsen av trygghet fram... en vännskap, som det framkommer. Men nu låter vi händelserna gå i förväg vilket inte alls är vad syftet är till för!
Chocken var nog likartad den som slog ner i mig då min far gick bort. Fast inte helt på riktigt. Någonstans vilade ett skimmer av erfarenhet, en vana, ungefär som att:"I`ve been here before..."
Efterhandskonstruktioner har kommit fylla en betydelse här, det måste jag ärligt inrömma. Det har även varit av nödvändighet rent av, annars skulle ingenting fungerat - så som det gör i dag under smattret från löpande tangenter. Jag var tvungen att ha en större sammanfattning av mitt eget läge rent emotionellt för att klara av att ta i sådana situationer. Och sådant kan bara växa sig fram genom tiden...erfarenheter.
Men det bestående intrycket förblev sig aldrig lik!
För det blir aldrig det, likadant.
Jag har förstått genom mina upplevelser kring sorgens spel att ingen tolkar sina förluster i livet på samma sätt. Inte heller ens egen sorg från olika händelser. All sorg är unik, det enda som skiljer sig åt är verktygen att se sin egen på.
Relationer blir satt på sitt ultimata prov den dagen slaget drämmer ner i en och fotfästet skjuts undan och man finner sig fallande långt långt ner i det hål som tyds som sin egen betonande botten.
Det är en farlig resa, fallet - då mycket kan hända, mycket kan även INTE hända, vilket kan vara väl så avgörande...
För min del blev det så. Här inne där jag nu satt kom det äntligen för mig att just så var fallet; Jag hade inte låtit det hända som skulle hänt!
Jag satt nu och vävde ihop mina tygstycken av de fragment som fanns kvar och det som saknades var jag tvungen att skrapa fram av egen kraft.
Jag befann mig således i kapellet återigen. Jag genupplevde den tungande stundens märkbara last av tryckande tystnad och mörk, dyster musik av luftorgeln. Inte ett ljud från den samlade massan som packat kapellet fullt till sista platsen. Längst fram låg de två kistorna som föreföll så alltför små sätt till minnet kring av dem som låg däri.
Benedictes verkade vara en dockkista... Blommorna gjorde sitt allra bästa för att göra inramningen så vacker som möjligt. de lyckades också!
Jag hade rymt från den här händelsen. Nästan förlagt den i glömskan, upptäckte jag och ångrade för första gången någonting i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
