Över länder, tid och rymd
Det var många gånger skönt, rätt behagligt att kunna ligga så i mörkret och liksom "restaurera" sig själv, min själ, mitt ragglande liv. Som det såg ut på utsidan, i det verkliga livet så fanns det aldrig sådana utrymmen att tillgå. Farten, momenten där ute var överhuvudtaget inte anpassat till ett liv kring "inner search" och fick därför alltid ta tre steg tillbaka, närhelst jag bytte världar.
Det var inte så att jag ville detta på något sätt, men fann mig aldrig riktigt kapabel att stå i mot "de massor som ändå inte fanns..."
Det var inte så att jag ville detta på något sätt, men fann mig aldrig riktigt kapabel att stå i mot "de massor som ändå inte fanns..."
Som effekt på det drevs jag än längre bort från mig själv - vilket jag visste. Det som behöll min egen kännedom kvar om mitt eget jag och de behov jag besucktade var ändlösa känslor jag framtvang genom denna mörka stillhet, den jag svävade i nu. På många sätt tycktes det nästan vara julafton var och varenda natt i den lilla kvarten...
Likaväl som ett fängelse kan upplevas i frihetens tecken, likaväl kan en frihet frammanas inuti ett fängelse. Det gäller bara att hitta sin lika - i sig själv!
Det renaste jag kunde ha var min inre dialog. Ju tidigare jag insåg det, ju bättre. Turligt nog förstod jag det relativt tidigt i mitt liv, vilket jag i dag anser vara den livboj som gett mig nya möjligheter - bredare sådana.
Det var inte mycket jag kunde göra för min lilla syster Benedicte. Det jag kunde göra (och det jag egentligen alltid ville också) var att aldrig glömma henne. Ge henne ett eget liv inuti mitt eget, bevara henne i mitt hjärta som därigenom även ingav mitt eget ett allt starkare ljus och liv.
Det stod ganska omgående klart för mig att lika mycket som jag aktivt deltog i sökandet, lika mycket deltog hon i det samma genom det livsödet jag sökte förståelse kring - alltså hennes!
Jag flöt med lätthet iväg mellan de olika ljusen och mörkren bakom slutade ögon. Flöt mellan skratten och gråten, minnen och sången - över länder, tid och rymd tills vi satt där på cykeln svischande genom Grimstads trånga gator och torg.
Alldeles för liten var hon (och även jag, för den delen!) för att sitta på paket-hållaren i den farten. Benedicte klamrade sig fast kring min midja medan vi skrattade högt och ljudligt båda två. Det måste ha sätt lustigt ut för de vi passerade, fast det de måste ha uppfattat först och främst var nog barnens ljudliga och ljuvliga lek, och glädjen. Den obrutna och genuina glädjen!
Kommentarer
Trackback
