Inte längre saknar jag att sakna.
Egentligen är det skrämmande. Att jag slutat sakna min närmaste familj, att jag inte längre känner behoven av att stå dem nära, ha de inpå mig i mitt liv. Tiden är/har varit min vän och behjälpt mig att tillhandahålla detta.
Det finns säkert sidor i mig som saknar att sakna dem, men jag känner inte av dem på något påtagligt sätt. I alla fall inte på det sättet jag nog egentligen skulle vilja göra. Lite sjukt, om jag får säga som jag - tror - tycker...
Jag är naturligtvis mycket medveten om den kronologiska ordningsföljd mina känslosvall genomgått. Hur bortkommen jag gjort mig själv genom handlingar så har jag alltid varit fast i min vetskap om "hur allting legat till", så att säga. Det har funnits tider då jag inte varit människa nog att kunna hålla "översvämningarna" stången och jag har - hejdlöst - dragits med i alla livets flöden. Fast det var länge sedan, mycket länge sedan.
Nästan lika länge sen, eller åtminstone under den överlappande perioden, har det funnits stunder då jag har tvingat mig själv in i mående där jag "tyckt mig skulle behöva vara"! Och någonstans däremellan, inuti dessa epoker i mitt liv försvann alltså närvaron till dessa båda "tillstånd..."
Man går inte runt och bär på sorg ett helt liv. Vi helar, läker oss själva genom tidens obönhörliga gång, vi växer. Vi skapar ett leverne som "lagar" de spruckna delar som tycks skava sönder oss. Det är så vi fungerar som människor.
Nu finns det inga mallar för hur man går till väga i situationer som uppstår, där sorg skapas, och jag är bland de som med tacksamhet kan erkänna det. Jag skulle aldrig velat hantera min egen sorg på något annat sätt än just min egen. En rättighet!
Nu säger jag inte heller att alla kommer "helskinnade igenom" nålögat detta är, ingenstans står det heller skriven att man ska det. Alla gör det, på sina sätt...
Men mitt eget fokus ligger alltså på tiden där jag gick från sårad till helad. En intressant tidpunkt, tycker jag eftersom jag inte riktmärkt tiden. Den finns alltså någonstans i min historia utan att jag kan sätta mitt finger på exaktheten kring det. Sådant tycker jag är tilltalande att lägga ner lite sökverksamhet i. En annorlunda sida av livskvalitet.
För när allt kommer omkring så är väl livskvalitet förmågan att söka sitt eget ursprung i sin egen takt och efter sina egna mönster... i sin egen tid!
Kommentarer
Trackback
