En ovanlig vänskap...
Det är klart att man kan "må dåligt på ett bra sätt!" Jag har gjort det själv ett antal gångar, men det har tagit tid att nå fram till den punkten då man faktiskt gör det. Inget att snacka om... det är bara fullt möjligt att komma dit!
Det handlar naturligtvis om att "ha stora tillgångar till dåligt mående" under vissa perioder av ens tid. Man måste alltså kunna identifiera måendet på andra grunder än just att man mår pissigt, från tid till otid. Det går således några aningar djupare än som så.
För mig har det handlat om - nästan - en relation. Så mycket upptog det min vardag under ganska unga år att jag kände mig tvungen att, inte på något destruktivt sätt, ta till mig hela konceptet "dåligt mående" som genom en ofrånkomlig vänskap. En relation byggdes på dessa premissar och i och med detta - min syn på min mörka och kalla insida - godkännande, det samförstånd mellan den kvävda glädjen och det stävjade skrattet, kom jag att utveckla "en sorts mörkersyn"...
Eftersom jag stadig väck befann mig i den sortens mående kunde jag inte lika gärna undvika att "bädda min bädd" så smidigt och komfortabelt som möjligt. Skulle jag använda ett speciellt par skor så pass frekvent, så borde jag väl se till så att de jag då köpte passade mina fötter perfekt. Man behöver inte vara någon raketforskare för att fatta det, det tar bara lite längre tid, än vad brukligt sunt förnuft gör, i det tillstånd som råder...(rådde!).
Det handlar till stora delar att ha förmågan att kunna acceptera de händelser som slår ner en som människa. Bördorna som regnar ner över en genom livet är ingalunda fördelat i jämna, lika stora delar, så kommer det aldrig att bli heller, för den delen. Ju förr man inser detta enkla lilla faktum, ju snabbare kommer man in i hanterandet av det samma. Har man tagit det nödvändiga steget in i denna värld så har processen börjat och man kan börja "laga sina trasiga sidor" på ett mer adekvat sätt. Det funkar, jag lovar!
Ämnet är egentligen ofantligt stort, vidsträckt bortom vidden av vad vi människor kanske kan begripa - om vi inte nöjer oss med vår egen begränsning. Alltså, stannar vi vår egen värld av allt vad det innebär. Så blev i alla fall min melodi till och den klingar harmoniskt än i dag, om inte finare än någonsin förut.
För i dag får det här hålla. Som nyss nämnt så är ämnet vidsträckt och låter sig inte behandlas enbart i ett stycke kort text. Så ha tålamod, så som det alltid gäller att ha i livet, då det är långt kvar (förhoppningsvis!) tills sluträkningen skall lämnas in...
:-)
Kommentarer
Trackback
