I huvudet på KJELL

Hon ligger i sin eviga vila bara ett stenkast härifrån och får jämna besök från oss alla tre fortfarande, även om det inte längre är lika frekvent, kanske.

Men så är det ju. Livet går trots allt vidare - måste gå vidare hur tragiskt saker och ting än måste vara.

När nära och kära går bort, oberoende om det är människor eller djur faktiskt, så föds en viss distans i ens medvetande.

På många sätt och vis, tror jag, är detta till det mest positiva vi kan uppleva som människor. Det är bra för oss att få gå igenom sådana "resor" som det faktiskt är, att stå där insvept i maktlöshetens grepp oförmögen att kunna påverka hur mycket man än skulle vilja. Det föder en livssyn som är nog så behövlig genom hela livet. Ingenting är för evigt, allting har sin gräns även den varmaste, kärleksfulla relationen. Sådant är bra att få lära känna.

I mycket sin egen litenhet, sin egen faktiska roll i hela denna storhet vi kallar för livet.

Många säger att livet är hårt, kallt och orättvist. Men som jag ser det är det nog tvärtom; rättvisan råder överallt och för alla. Det är hur vi väljer att tolka det som syns i spegeln...

För ingenting är väl så orättvist att man kan stolpe igenom livet fullständigt ovetande om hur det mest naturligaste av allt ligger till: Födseln och Döden...

För den glädje man upplever genom ett nytt född liv är aldrig hel före sorgen klingat av från den sammas sista andetags färd härifrån. Egentligen är det inte sorgligt det vi upplever genom våra käres bortgång, utan en helt naturlig del av, den ultimata, den fullständiga kärleken till livet.

Det är nog svårare att inse (undermedvetet!) att man är den som fortfarande finns kvar...

Snart är det dags att ner till lilla Hedwigs minnessten och kröna hennes liv med de finaste blommor och låta hennes minne skölja över oss, och återigen ta del av hennes liv... för visst är hon väl kvar här fortfarande!

:-)