I huvudet på KJELL

Jag tänkte väl inget mera på det, utan vände mig om istället och fortsatte att följa däckbytet som pågick lite längre in i lokalerna. Efter ytterligare minuter strosade jag runt min upplyfta bil som hängde ett par meter över marken i sitt hjullösa tillstånd, då de två som nyss anlänt i bilen kom gående lite osäkra utanför garage-ingången. Jag fäste mig vid det här nervösa, lite osäkra i deras uppförande. Deras blickar gick lite hit och dit, liksom om de inte ville gå framåt men kände sig tvungna, på något sätt. Jag stirrade inte på något vis, utan mina små blickar noterade scenen, mera som.

Killen bar ett par papper i sin hand konstaterade jag då de närmade sig - nu han först och hon som någon "förande kraft" där bak. Våra ögon möttes då han passerade mig och jag förstod genast vad det var han hade i sina tankar. Han såg på mig som om han letade efter tecken på om jag tillhörde arbetslaget där inne, men jag bröt av blick-mötet och hjälpte honom därigenom med sitt sökande.

Jag drog mig tillbaka, utanför verkstads-lokalerna och lät honom få sitt space. Ett sådant space jag själv ville haft om vi befann oss i ombytta roller.

Jag förstod vidare, eftersom det inte gick att undvika att uppfatta deras röster, att killen skulle söka jobb. Det bekräftade den känslan jag fått i från första början; hans osäkra framtoning, hennes duttande av honom i ryggen och den lilla, mycket osäkra blicken i hans ögon. Det förtäljde mig allt och inom mig kände jag igen det han säkerligen kände i sig; detta obekväma i att gå fram till någon arbetsledare i sina tvungna ärende, som med mössan i handen och lite avig, böjd nacke. Liksom underkuvad, på något sätt, så som arbetsmarknaden nästan kräver... Att tjejen även hon var med berättade att de nog hade gått igenom lite kontroverser tillsammans vad gällde jobbsökande.

Efteråt, då jag såg dem skaka i händerna och ta farväl, möttes våra blickar ånyo då de passerade mig på sin väg ut. Jag lade märke till den annorlunda energin som strålade från dem båda två. Som förnyad glänsde killens blick och det syntes ett stolt lyster från honom som inte gick att ta miste på. Han verkade nästan rakare i ryggen där han gick utan sina papper numera. Även tjejen verkade förändrad, gladare och jag fick den känslan av att hon såg väldigt nöjd ut, som det sättet man blir när man lagt ner en viss börda för att få någonting överstökat, genomförd. Även genom andra än sig själva - som när ett lag gjort någonting stort tillsammans!

Jag tyckte det var en häftig scen på flera sätt. Jag kände igen mig själv från min egen tid i det samma läget och tror mig veta exakt hur killens känslor strömmade där han kom och gick. Förändringen han (de) gick igenom från de kom till de åkte, vet jag är som att släppa en stor tung ryggsäck och även om han inte fick några som helst raka svar där och då av arbetsledaren (jag hörde honom säga att han skulle tänka över det och sedan ringa honom senare...), så väger ändå känslan av "att känna sig duktig" oerhört tungt.

Vad vet jag, jag kanske bevittnade två människors brytpunkt just där och då?

Detaljrikedomen i det som utspelade sig då jag väntade på mitt däckbyte fann jag oerhört stort. En pytteliten droppe vatten i världens hav, men så enorm i sin effekt på både dem och på mig...