I huvudet på KJELL

Här om dagen förskonades vi med ett härligt högtryck som skänkte oss ett skarpt bevis för att det finns någonting som heter "Indian summer!". Temperaturen steg till över 20 talet grader och inte ett moln kunde skymtas på himlen så långt synen nådde. Helt freakin underbart!
Min tjej och jag rastade våran lilla hund i ett litet nätt parkområde på Söndrum, där hon (hunden ;-) spralligt gled från buske till buske i sin lilla världs upptäcktsresa.
På en bänk i parksnuttens mitt satt ett äldre par och gjorde det samma som vi; njöt av denna undersköna höstdag i fulla drag.
Vi kom att samtalas där ingångsvinkeln naturligtvis var vädret och hur härligt det var.
Den äldre herren ledde in spåret på Nordpolens smältis som han tidigare under dagen hade hört på radion  uppnått ett inte smickrande rekord vad gällde hur isen smält undan, under just den nyss gågna sommaren. Han talade om ett procent tal på kring 25 -50, vilket jag också hört i förbigående på något morgonprogram.
Han uttryckte vidare sina bekymmer över detta och samtalet utvidgades till en beskrivning om hur vi nog måste stå vid randen till en global miljökatastrof. Vilket jag också kunde understryka med det jag trodde mig veta.
Vi började samtala om hur världen var, kommer att bli och för den delen, har varit upp genom åren, seklen årtusenden, och vi var samstämda i våra meningar - båda två.
Det som slog mig (min flickvän också och säkerligen den här herren!) var det hans fru - vilket jag antar att hon var! - hela tiden pratade om, i och för sig lite av det samma problemet fast från en helt annan vinkel och inte alls på samma våglängd. Där vi snackade om miljöproblem vis avis det fina vädret och varma somrar sköt hon in hur bra vi hade jämfört med våra förfäder. De hade ju inga bilar, som vi och inte heller kunde de flyga över hela jordklotet på en dag. Vi produserade i en takt som var hissnande mot hur det såg ut för bara hundra år sedan och att vi skulle vara stolta av hur långt fram vi kommit i våran civilistion.
Det var som om det fanns en osynlig vägg mellan oss fyra, ja eller oss tre - mellan oss och henne vilket fick mig senare under dagen att reflektera ofrivilligt över ålderdomen och hur den obönhörligt lägger sina vantar på var och en av oss. Hon befann sig förmodligen i ett mycket tidigt stadie av demens skulle jag tro, eller kanske ett Alzheimersyndrom - svårt att avgöra helt vilket. Jag kan såklart också ha fel i detta, men det var den bestående känslan jag satt tillbaka med, efteråt och även under samtalets gång.
Det här gulliga paret som det faktiskt var, befann sig just nu i ett stadie där jag och min flickvän var på stadig väg mot. Inte nödvändigtvis något av det jag nyss nämnde, men utan tvekan drar sig åldern mot alla oss människor.
En liten reality-bomb briserade i mig och slog med lätthet bort tankarna kring "brittsommaren" som värmde överallt omkring oss.
Konstigt hur ett möte kan förändra ens momentärliga tillstånd så dramatiskt!
Ännu ett exempel på hur fantastiskt det är med möten mellan människor...