Perspektiv
Det finns nog aldrig några egentliga skäl till att ge upp i livet. Den svåraste av stunder, den som kanske känns som allra svartast just nu, kan mycket väl komma att vara "glömt" innan årets utgång. Eller för den delen ännu kortare i tiden.
Vi har en tendens att haka upp oss i nuet, alldeles för mycket - även om många proklamerar att man skall "leva i nuet", och så vidare. Lite annan innebörd, må hända, men får mig oavsett att tänka genom de perspektiv jag är begåvats med att ha förståelse för. För i min värld kan en svår period likväl ses eller upplevas som en jämvikt med det bästa, som en referenspunkt att ha i handen, för att sedan begripa innebörden av någonting gott. Ja, rent av det som längre fram skulle visa sig vara "det allra bästa" som hänt? Vem vet...
För ingen vet vad man har före man förlorat det.
Som jag ser det så finns det två perspektiv på det ordspråket; inte bara från det hållet då man redan står som "en vinnare" i ett sammanhang, utan även från den sidan då man befinner sig längst ner på den så kallade "samhällsstegen".
.
För många år sedan nu, vaknade jag upp en morgon då jag låg och sov under en trappa i ett parkeringshus i Stockholm. Både över och under mig hade jag ett söndags exemplar av Dagens Nyheter. Det var mars månad och rejält kallt ute, fast ändå relativt "varmt" där jag låg. Avgaserna från den allt tilltagande strömmen av bilar började ge ett tacksamt svar värmemässigt.
Det här med att sova i parkeringshus var på inget sätt något vanligt för min del, inte alls, men det ville sig inte bättre just då än att jag övertrött bara lade mig ner för att "vila ögonen" lite. I och för sig var jag bostadslös under tiden, men brukade inte ha "ovanan" att behöva sova så regelbundet (av naturligt kemiska orsaker!). Likväl befann jag mig i något närmast ett bottenläget i livet, inget tu tal om saken!
Och det är det här jag menar med att ta vara på perspektiven och förmågan att "läsa dem rätt". I dag, när jag ser tillbaka på den stunden och jämför med hur det står till nu, vet jag mycket väl skillnaden. Och jag vet nu vad jag har eftersom jag förlorat det jag då (inte) hade i Victoriagaragets p-hus i Stockholm.
Inte skulle jag trodd då hur jag skulle sitta här i dag och göra en liten anteckning om det, på det här viset. Som jag såg det då, så skulle för mig 2011 aldrig komma att existera! Så att ge upp är på inget sätt något alternativ...
Vi har en tendens att haka upp oss i nuet, alldeles för mycket - även om många proklamerar att man skall "leva i nuet", och så vidare. Lite annan innebörd, må hända, men får mig oavsett att tänka genom de perspektiv jag är begåvats med att ha förståelse för. För i min värld kan en svår period likväl ses eller upplevas som en jämvikt med det bästa, som en referenspunkt att ha i handen, för att sedan begripa innebörden av någonting gott. Ja, rent av det som längre fram skulle visa sig vara "det allra bästa" som hänt? Vem vet...
För ingen vet vad man har före man förlorat det.
Som jag ser det så finns det två perspektiv på det ordspråket; inte bara från det hållet då man redan står som "en vinnare" i ett sammanhang, utan även från den sidan då man befinner sig längst ner på den så kallade "samhällsstegen".
.
För många år sedan nu, vaknade jag upp en morgon då jag låg och sov under en trappa i ett parkeringshus i Stockholm. Både över och under mig hade jag ett söndags exemplar av Dagens Nyheter. Det var mars månad och rejält kallt ute, fast ändå relativt "varmt" där jag låg. Avgaserna från den allt tilltagande strömmen av bilar började ge ett tacksamt svar värmemässigt.
Det här med att sova i parkeringshus var på inget sätt något vanligt för min del, inte alls, men det ville sig inte bättre just då än att jag övertrött bara lade mig ner för att "vila ögonen" lite. I och för sig var jag bostadslös under tiden, men brukade inte ha "ovanan" att behöva sova så regelbundet (av naturligt kemiska orsaker!). Likväl befann jag mig i något närmast ett bottenläget i livet, inget tu tal om saken!
Och det är det här jag menar med att ta vara på perspektiven och förmågan att "läsa dem rätt". I dag, när jag ser tillbaka på den stunden och jämför med hur det står till nu, vet jag mycket väl skillnaden. Och jag vet nu vad jag har eftersom jag förlorat det jag då (inte) hade i Victoriagaragets p-hus i Stockholm.
Inte skulle jag trodd då hur jag skulle sitta här i dag och göra en liten anteckning om det, på det här viset. Som jag såg det då, så skulle för mig 2011 aldrig komma att existera! Så att ge upp är på inget sätt något alternativ...
Kommentarer
Trackback
