I huvudet på KJELL

Det är inte i alla sammanhang det kan vara lämpligt att ta upp en sak som ensamhet, eller tillsynes kanske ur sitt sammanhang, då ämnet är ett "uppgraderat tillstånd" för väldigt många människor, där en stor del inte kan relatera till det på annat vis än genom ondo. Vid de tillfällena är det nog riktigt svårt se någonting gott i det, så klart, men som sagt, vi har alla våra relationer till oss själva...

En stor del av bearbetningsprocessen som krävs i livet från tid till annan, kräver sin ensamhet. På så sätt når jag i tystnaden och lugnet in i mig själv på mina villkor och i min takt, vilket är av yttersta vikt när det hela kommer till kritan. Att låta tanken få det spelrum den behöver är ju egentligen själva essensen av en tillfrisknandeprocess, för ingenting mig veterligen, är mer äkta en den rena och ärliga tanken - den som får vara fri inne i mitt eget huvud, mitt eget hjärta.

Så visst finns tider där vänner kan vara ett hinder, det bör man som vän vara medveten om...

.

Tiden i fängelset kan ses på från olika vinklar. Det finns verkligheter som i ett flertal, precis som tiden kan ses på med varierande intryck och flöden. Det är viktigt att komma ihåg när man står "upp till halsen" i sitt (för stunden) förvirrande öde; kreativiteten är det man söker och måste således tas vara på. Och för mig hittade jag den i ensamheten och då framförallt bakom murarna där jag äntligen fick tiden att räcka till för att börja ta del av mig själv.

På många sätt var det en relativt mödosam process att komma dithän och absolut kostsam också, om jag ser till hela spektret av händelseförloppen som föranledde denna upptäckt - men så är det ofta, vill jag mena. För skall man nå till den punkten då man verkligen är i det behov jag befann mig i, var ju "kedjan av händelser" en förutsättning!
Jag inser att detta är lätt att tappa bort i sammanhanget och precis som jag nyligen skrev här ovan, så måste alltid sammanhanget vara med i den enskildas beräkning, annars skulle jag tro att risken är överhängande att man kör fast. (Egentligen svårt för mig att motbevisa eftersom jag inte kört fast...)

.

Så återigen slår jag ett slag för ensamheten och dennes vikt i livet. Mitt liv, vill jag påpeka och att alla människors liv har sina egna villkor. Det är ju det som gör oss unika i sig, att just den möjligheten hela tiden finns och står redo att användas till vårt förfogande - precis som den stora massan av medmänniskor gör också. Det sociala spektret har även det ett brett användningsområde för den som istället skulle vilja ta den vägen.
Men för just mig står den inte som det bästa av alternativet, helt enkelt, men jag ser ju ändå vilka storslagna möjligheter den döljer.

Allt som fungerar, fungerar ju på sitt sätt. Vi lever i en värld av möjligheter och det är bara att ta för sig!