I huvudet på KJELL

Konstigt hur känslan jag har i kroppen (själen?) ingalunda stämmer överens med de 42 åren jag fyller nu om inte så alltför länge till. Det brukar ju i och för sig heta så; att man "känner sig som en 25 åring fortfarande", och nog stämmer det (man är inte äldre än det man känner i hjärtat - någon som hört den förut?)! Fast å andra sidan, har jag ju ingen aning om hur det skall kännas att vara 42, heller... Man tar till antagningarna, som annars i livet, skapar en "norm" utan att på något sätt kunna ha fog för detta - inte alls helt olikt fördomar.
För är det något vi kan hantera vi människor, ja så är det väl att måla upp fördomar och det i fina varierande färger också! Har man varit narkoman och kriminell och tagit sig in igen i samhället, så vet man hur stor plats denna sidan av (jag är nästan frestad att säga) mänskligheten tar!
På flera sätt gör detta sättet att se på våra medmänniskor, dömandet, att processer av så känslig karaktär kan fullständigt gå i stöpet. Och för min del tog jag det säkra före det osäkra och "grävde ur mitt gamla" rejält ända från början av. Den som följt den här bloggen ett tag fattar...
Men min egen historia är bara en av alla de miljoner andra som lyser till och från var och varenda dag. Som enhet är vi människor så motsägelsefulla gentemot varandra så begrepp som vänskap, lojalitet, empati, ja till och med kärlek tycks närma sig oförståeliga främmande ord av mer sällan karaktär. Ofta tycks det utkämpas slag om att trycka ner någon medmänniska i botten, trampa lite på den för att sedan hjälpa han eller henne upp igen på fötter - liksom för att visa att "jag vet nog - tro inget annat".