I huvudet på KJELL

För många kan den ensamhet som regerar där inne bli "för mycket", ta över ända in i psyket där mycket i en människa kan förgöras genom att generera fel tankar i sådana stunder, tillvaron.
Många går under, där inne i fängelset - och speciellt i tider då julen breder ut sig över hela denna "värld i vattenglaset..."

Som tur var (för mig), hade jag hela tiden mitt på det rena, när det kom till mina tankar. Jag förstod alltid varför jag befann mig där jag var. Jag visste tillika hur fel ute jag varit för att ta mig dit också, och utnyttjade anledningen till att "rensa upp" i mitt stökiga inre (åtminstone, där och då).
Att jag sedan (oftast) kom ut och tycktes förkasta all den positiva energin jag byggt upp under vistelserna, är en annan femma, mer eller mindre. Det tar tid att lägga om sin livsstil - och att göra det i en miljö som direkt motarbetar den nya inslagna kursen, ja då är nog inte annat att räkna med...

Men någonstans fäster sig dessa ensamstunder med klara tankar. Man plockar upp "ett och annat" under vägs som läggs "i box".
En medvetenhet spirar och börjar ta över mer och mer... samvetet börjar andas  och man förstår helheten, likt en bok man läser och närmar sig slutet av...

Man skall akta sig för att förkasta ensamhet helt och hållet. Det finns stunder i livet då de är guld värda!
På inget sätt och vis infinner sig den känslan medan man "famlar i mörkret" där inne. Det är en kamp i kampen - en kamp man inte begriper förrän långt efteråt. Den verklighet man då ser och upplever är inte ens egen, inte den man vill åt, utan den man gjort sig själv genom en rad tidigare misstag.
Likt ett levande Tetris spel faller bitarna småningom ner i rätt fack och man börjar skönja att, just det; "hur kunde jag vara så dum...?"
Människor gör misstag. Vi är alla människor som inte heller växer upp och blir vuxna över en natt.
Fällorna lurar och fängelset hägrar; det gäller att ta sig ur om man tagit sig in...