Mina tankar går uteslutande...
Man har det bra här i livet.
Jag smakar på orden, ord som i mångt och mycket formar sig till rena klyschor i mitt medvetande. Jag har använt dem ofta och hört dem användas kanske ännu oftare; så länge man är frisk och har hälsan kvar...
En nära bekant till mig, min flickväns vän och en av mina vänners allra närmaste, fick diagnosen MS förra veckan. Blott 30 år fyllda och med småbarn, sambo och hus stadigt byggd omkring sig. Det gör mig mer bedrövad än jag kan ordsätta, långt mindre begripa.
Som utomstående, är jag naturligtvis "skärmad" från den direkta följden, och jag skulle ljugit om jag inte kände en viss sorts tacksamhet över det. Men jag kommer inte ifrån tankarna beskedet genererar, kedjereaktionen det medföljer och som förståeligt nog berör de allra flesta. (Ringar på vattnet..)
Jag kan på inga sätt sätta mig in i, eller ta på mig hans tankar, sorg eller misströstan. Men jag kan upptäcka en verklighet i det, ta emot det sken som strålar genom mig av den begränsning min egen empati skänker mig. Jag kan lyfta upp min egen tacksamhet och uppleva den pånytt, med ny gunst och beklä mig själv och min närmaste omgivning, med det jag kan.
Beskedet får mig (och många andra!) att ändra ton - att vilja ändra den syn jag (och vi) har förgrodd oss i. För det är inte så långsökt att anta, att man genom tiden ramlar ner i något sorts "svart hål", gammalt mönster... Det är inget mindre än mänskligt, men det tål att belysas.... vi får inte glömma för länge - för mycket..
Mina tankar går uteslutande till den människa jag känner så för idag...
Jag smakar på orden, ord som i mångt och mycket formar sig till rena klyschor i mitt medvetande. Jag har använt dem ofta och hört dem användas kanske ännu oftare; så länge man är frisk och har hälsan kvar...
En nära bekant till mig, min flickväns vän och en av mina vänners allra närmaste, fick diagnosen MS förra veckan. Blott 30 år fyllda och med småbarn, sambo och hus stadigt byggd omkring sig. Det gör mig mer bedrövad än jag kan ordsätta, långt mindre begripa.
Som utomstående, är jag naturligtvis "skärmad" från den direkta följden, och jag skulle ljugit om jag inte kände en viss sorts tacksamhet över det. Men jag kommer inte ifrån tankarna beskedet genererar, kedjereaktionen det medföljer och som förståeligt nog berör de allra flesta. (Ringar på vattnet..)
Jag kan på inga sätt sätta mig in i, eller ta på mig hans tankar, sorg eller misströstan. Men jag kan upptäcka en verklighet i det, ta emot det sken som strålar genom mig av den begränsning min egen empati skänker mig. Jag kan lyfta upp min egen tacksamhet och uppleva den pånytt, med ny gunst och beklä mig själv och min närmaste omgivning, med det jag kan.
Beskedet får mig (och många andra!) att ändra ton - att vilja ändra den syn jag (och vi) har förgrodd oss i. För det är inte så långsökt att anta, att man genom tiden ramlar ner i något sorts "svart hål", gammalt mönster... Det är inget mindre än mänskligt, men det tål att belysas.... vi får inte glömma för länge - för mycket..
Mina tankar går uteslutande till den människa jag känner så för idag...
Kommentarer
Trackback
