Mitt huvud och hjärtas ålder.
Vi är inte äldre än vad vi känner oss i huvudet. Det passar mig ohyggligt bra då jag har obegripligt svårt att se mig själv som den 41 åringen jag är...
Det är ofrånkomliga tankar som mellan varven slår ner i mig där jag försöker se mig själv jämte mina samtida. Eftersom jag är utflyttad från min barndomsby med tillhörande barndomsvänner, så kommer sådana "syner" för mig främst genom bilder på Facebook, nu för tiden. Jag håller ingen hemlighet av att jag ibland skummar genom vänners fotoalbum och ofta "chockeras" av hur tiden gått. Och jag med den, såklart!
Det jag upplever när jag bläddrar bland bilderna är på inget sätt något skrämmande, utan mer ett skarpt konstaterande av hur vi människor aldrig tycks stå stilla i våra liv. Trots att många, flerparten av dessa barndomsvänner, aldrig korsat mina vägar (eller jag deras) på ett stort antal år, så har tiden under hela vår gemensamma resa varit oss ständigt närvarande - fört oss framåt...
Och det är med ordet "framåt" jag kan känna att mitt mod ibland viker sig aningen; min egen framfart på ett helt annat plan än de flesta andra...
Men rent konkret kan jag inte tala om exakt vad eller hur jag egentligen känner... för jag vet helt enkelt inte!
Någonstans kan jag se en botten i en sorts sorgfullhet över insikten att åldern även kräver sin rätt i min generation, något jag såg som omöjligt under mina yngre år. Nu tillhör jag inte längre "mina yngre år" och med det alltså denna nyvunna insikt om liv kontra död...
Det är ofrånkomliga tankar som mellan varven slår ner i mig där jag försöker se mig själv jämte mina samtida. Eftersom jag är utflyttad från min barndomsby med tillhörande barndomsvänner, så kommer sådana "syner" för mig främst genom bilder på Facebook, nu för tiden. Jag håller ingen hemlighet av att jag ibland skummar genom vänners fotoalbum och ofta "chockeras" av hur tiden gått. Och jag med den, såklart!
Det jag upplever när jag bläddrar bland bilderna är på inget sätt något skrämmande, utan mer ett skarpt konstaterande av hur vi människor aldrig tycks stå stilla i våra liv. Trots att många, flerparten av dessa barndomsvänner, aldrig korsat mina vägar (eller jag deras) på ett stort antal år, så har tiden under hela vår gemensamma resa varit oss ständigt närvarande - fört oss framåt...
Och det är med ordet "framåt" jag kan känna att mitt mod ibland viker sig aningen; min egen framfart på ett helt annat plan än de flesta andra...
Men rent konkret kan jag inte tala om exakt vad eller hur jag egentligen känner... för jag vet helt enkelt inte!
Någonstans kan jag se en botten i en sorts sorgfullhet över insikten att åldern även kräver sin rätt i min generation, något jag såg som omöjligt under mina yngre år. Nu tillhör jag inte längre "mina yngre år" och med det alltså denna nyvunna insikt om liv kontra död...
Men sorg är inte på långa vägar något korrekt uttryck för denna känsla utan ett mera liknande delbegrepp i en större bild. Jag inser nu allt tydligare hur livet är och förblir uppdelad i olika nivåer, faser eller skikt om man så hellre vill, och att jag befinner mig på ett nytt steg; jag lämnar således ett gammalt och beger mig över på ett nytt! Vänder kort och gott blad...
...
Fast det som kanske skrämmer mig mest är, att jag fortfarande känner mig som om jag var 25. Hur det hänger i hop får jag inte helt samman, utan jag tar det för vad det är och lever efter "mitt huvud och hjärtas ålder" - och för det ger jag det jag kan av det jag har!
För många (inkluderat mig själv, ibland) kan det verka som om jag lever en ungkarls liv - och med det räknar jag inte in det relationsmässiga, för där lever jag i en trogen tvåsamhet.
Nej, det jag menar är där jag står i dag, dit jag kommit rent familiärt, om jag säger så. Åren jag haft både i fängelset och kring drogerna har gjort att jag fortfarande befinner mig långt långt efter de av mina samtida - de som jag "i hemlighet" beundrar bland bilderna på Facebook. Det är där jag kan känna mig liten ibland, utanför, annorlunda...
Men nu vet jag ju bättre idag än att fästa mig vid de materiella attributerna livet har att erbjuda, så klart. Det ligger så mycket mer i livet än detta, men hur som helst så kan jag erfara någon sorts "misskänsla" emellanåt - om än bara som en vindpust; här för en sekund, sedan borta för alltid!
...
Fast det som kanske skrämmer mig mest är, att jag fortfarande känner mig som om jag var 25. Hur det hänger i hop får jag inte helt samman, utan jag tar det för vad det är och lever efter "mitt huvud och hjärtas ålder" - och för det ger jag det jag kan av det jag har!
För många (inkluderat mig själv, ibland) kan det verka som om jag lever en ungkarls liv - och med det räknar jag inte in det relationsmässiga, för där lever jag i en trogen tvåsamhet.
Nej, det jag menar är där jag står i dag, dit jag kommit rent familiärt, om jag säger så. Åren jag haft både i fängelset och kring drogerna har gjort att jag fortfarande befinner mig långt långt efter de av mina samtida - de som jag "i hemlighet" beundrar bland bilderna på Facebook. Det är där jag kan känna mig liten ibland, utanför, annorlunda...
Men nu vet jag ju bättre idag än att fästa mig vid de materiella attributerna livet har att erbjuda, så klart. Det ligger så mycket mer i livet än detta, men hur som helst så kan jag erfara någon sorts "misskänsla" emellanåt - om än bara som en vindpust; här för en sekund, sedan borta för alltid!
För nog ingår det lite "i spelet" att upptäcka en gnutta osäkerhet inom åsynen av att åldern lever sitt finaste och högst påtagliga liv i en. Det vore en omänsklighet att aldrig låta sig påverkas på ett eller annat sätt, eller vid en eller annan tidpunkt då belysningen slår igenom och landar med hela sin kraft. Jag visar med detta inga varningstecken från min sida - överhuvudtaget inte, men helt obemärkt låter jag det inte heller passera, av den enkla anledningen att det inte får det.
Det är med friskt humör och rak i ryggen jag noterar att tiden går... :-)
Kommentarer
Trackback
