Dubbelheten!
Tomheten en dag som denna, för att inte tala om morgonen - som denna, är alltid en slående historia. Det är tungt att vakna, tungt att börja dra sig mot kaffebryggaren, tungt att sitta och känna hur trött man känner sig ögonen... Jaa, kort sagt en tung dag...
Men den faller naturligt in, det tunga. Ett långt år har precis gjort sitt avslut med allt vad det innebär. Gårdagens timme blev sen och med massa mat och drycker till långt gångna timmar vilket fick sömnen att flytta på sig ytterligare (alltid är det så att det blir sömnen som får ge vika... konstigt egentligen!).
Men lite får man allt offra för det glada och goda umgänget man tog del av under de övergående timmarna mellan dessa två årens bröder. Ja lite får man dras med så här i efterskott, även fast det bara var kaffe och läsk man supade i sig då humöret var på topp...
Fast det känns ju inte riktigt så just nu...
Fast det kunde ha varit betydligt betydligt värre, det skall jag inte sticka under en stol. Är det bara trötthet - vilket det är - så kan jag ju ta det utan problem. Men man sitter i alla fall och känner efter lite extra här och nu under morgontimmarna...
...
Som vanligt numera, så var jag en utav ytterst få helnyktra människor under gårdagens festligheter. De senaste åren har det blivit så av naturliga skäl, vilket i sin tur bara glädjer mig allt mer och mer. Men när man befinner sig i den situationen så kan i alla fall inte jag låta bli att reflektera lite extra (så här i efterhand, oftast..) över hur och vart "vissa gränser" går. Jag själv finner det ganska rofylld, men kan beklagligt se hur, framförallt barn kan fara väldigt illa vid jämförelsen...
"Kvällens schematiska kurva" om jag säger så, är av klassiskt snitt. Även fast man rör sig i goda vänners lag så tecknar sig alkoholen djupa klyftor mellan oss. Det är ingenting annat än bedrövligt att se hur vissa av oss låter sig nersupas så till den grad att personligheten helt ändrar både form och färg. Att behöva sitta nykter och titta på hela "teatern" får mig återigen att övertygas - som att få det på pränt - hur motbjudande jag finner det.
I från början är allt frid och fröjd. Alla är glada och etikätt-enligt trevliga och goda. Sedan börjar dryckerna flöda allt friare och friare och sluddrandet och "ögonrödheten" börjar ta vid. Sedan förändras ljudvolymen och det mesta av IQ`n flyger ut genom fönstren... Ja vi vet alla hur scenariot artar sig!
Varje nyår - framförallt! - upplever jag gång på gång facitsvaren på varför jag inte dricker alkohol...
...
Jag har ett flertal vänner som är på god väg längs "den svåra stigen". Förnekelsens murar tornar sig upp och över dem och lever fortfarande i någon sorts "fjortisbubbla" där de tycker att de bedriver ett "socialt och sofistikerat sätt att bete sig på", nästan teatralskt kukltiverat, där de sväver runt i dimman i falskneriets tro på sig själv.
Berör jag deras levnadssätt med det jag ser och tycker, river jag upp sår de inte vill erkänna att de har. Men att gå igenom år efter år med att få "spel efter spel" på både sig själv, men kanske framförallt sin flickvän - eller partner, ja se det går hur bra som helst!
Jag undrar hur länge jag gidds hålla min käft...?
...
Men det var jättetrevligt igår, fram tills runt elva, i alla fall...
:-)
"Kvällens schematiska kurva" om jag säger så, är av klassiskt snitt. Även fast man rör sig i goda vänners lag så tecknar sig alkoholen djupa klyftor mellan oss. Det är ingenting annat än bedrövligt att se hur vissa av oss låter sig nersupas så till den grad att personligheten helt ändrar både form och färg. Att behöva sitta nykter och titta på hela "teatern" får mig återigen att övertygas - som att få det på pränt - hur motbjudande jag finner det.
I från början är allt frid och fröjd. Alla är glada och etikätt-enligt trevliga och goda. Sedan börjar dryckerna flöda allt friare och friare och sluddrandet och "ögonrödheten" börjar ta vid. Sedan förändras ljudvolymen och det mesta av IQ`n flyger ut genom fönstren... Ja vi vet alla hur scenariot artar sig!
Varje nyår - framförallt! - upplever jag gång på gång facitsvaren på varför jag inte dricker alkohol...
...
Jag har ett flertal vänner som är på god väg längs "den svåra stigen". Förnekelsens murar tornar sig upp och över dem och lever fortfarande i någon sorts "fjortisbubbla" där de tycker att de bedriver ett "socialt och sofistikerat sätt att bete sig på", nästan teatralskt kukltiverat, där de sväver runt i dimman i falskneriets tro på sig själv.
Berör jag deras levnadssätt med det jag ser och tycker, river jag upp sår de inte vill erkänna att de har. Men att gå igenom år efter år med att få "spel efter spel" på både sig själv, men kanske framförallt sin flickvän - eller partner, ja se det går hur bra som helst!
Jag undrar hur länge jag gidds hålla min käft...?
...
Men det var jättetrevligt igår, fram tills runt elva, i alla fall...
:-)
Kommentarer
Trackback
