I huvudet på KJELL

Nej, det som gör "dessa processar" strävsamma, som kan få luften att sippra ur ballongen är de plattare momenten däremellan. Eller den delen då det förekommer flathet i skrivandet, det som behöver ut måste genom smala, trånga passager av ett medvetande...

För så är det ofta; trångt kring medvetandet!

Risken är dock stor att det inom en förefaller vara gigantiska utrymmen med oändligheter av möjligheter till framstegande närvaro till allt och alla. Det ligger nog till vår natur att känna en viss form för "storhet i egot" - lite av det som för oss framåt, i den takt vi själva tycker.

Ingenting fel ligger det i detta tycker jag, utan ser det väl helst som ett slags "friskhetstecken eller ett potent syn på sin egen existens. Väl, inom vissa ramar, vill säga...:-)

Men om jag drar ner trådarna till att gälla skrivandet och konsten att färglägga denna "inre syn på storhet" med egna ord, så märker jag strax att den får sina begränsningar. Utan förbehåll når jag med stor hastighet mina ytterligheter som jag finner stränga att passera. Jag känner inom mig hur landskapen visst sträcker sig långt längre än det mina ord gör och ser allt tydligare hur låsningen stramar hårdare än kanske någonsin. Jag upplever samtidigt hur svårigheterna slår i taket ju mer behoven klarnar och lusten att lägga på papper det jag egentligen har för ögat. Mitt inre öga, alltså.

Det blir inte heller nödvändigtvis lättare med tiden. Av naturliga skäl söker jag mig allt djupare, där mindre och smalare ljus har svårare för att tränga genom.

Diffusa skymningar syns inte längre så klart som innan då nyanserna är de som numera skall dras fram mot ytan. Samtidigt är det just det som ger processen sin gåtfullhet och lockelser. På så vis kommer skrivandet aldrig ens nära sitt slut...

...

Ju mer jag skriver ju mer ser jag framträdandet av en hotbild. Ingen mindre än mig själv är dess skapare och under tidens gång tränger den allt närmare mig och stöter systematiskt undan mina egentliga syften. Kanske behöver jag revärdera mina mål, se över varthän jag står idag mot den gång då jag började ta bladet från munnen och ge bokstäverna fria flöden ur mitt inre?

Det värsta mina tankar kan beröra är stagnation. Jag ser skrivandet som en vän, en vänskap som behöver sina virila mönster, sin fertilitet mer än kanske något annat, därför ser jag stagnationen som en pest, en kolera en dödsdom...

Kanske låter dramatiskt, men så ser jag också dramatiska förändringar kring och i mig själv genom skrivandet, så ordvalet är nog inte så malplacerat i iallafall? Jag väljer att se det så, hur som haver.

Från kring tiden då fängelset var min verklighet, har resan - genom skrivandet - var mycket lång, krävande och rik på omställningar både i och utanför mig själv. Att vi som människor följs åt rent fysiskt som psykiskt är en obestridlig verklighet. Bland annat därför vägrar jag stagnera med ordens flöden så långt jag kan sträcka mig...