Ett litet sidospår om morgonen.
Jag "försov mig" i dag, trots att jag inte skall jobba förrän klockan två.
Inte att jag sov till halv ett eller något i den stilen, och inte heller att jag hade viktiga saker att göra förutom det heller (om jag då bortser helt från gymmet då`rå;-)
Nej, det kändes rent ut sagt som en rejäl försovning att vakna klockan åtta, av någon konstig anledning.
Jag gillar nämligen morgnarna skarpt och anser väl dem vara den allra finaste och mest givande tiden på dygnet.
Att i lugn och ro kunna strosa in i köket och veva i gång kaffebryggaren, öppna den lilla boken (som för tillfället inte alls är så liten: John Irving "until I find you" på över 800 sidor!) och låta kroppen, sinnet och dagen vakna i mjuka vågor av den stillhet som råder överallt, runt klockan sex på morgonen.
Det blev inte så idag och genast märks det ett litet (inte betydande) skifte i kroppens humör vilket får mig att påminnas om hur bunden jag är till vissa rutiner i mitt liv.
För det är jag, bunden till rutiner. Och jag gillar även det skarpt.
...
Det ger mig en strukturerad syn på den tillvaron jag lever i utan att för den delen låta det gå för långt. För även om jag bröt mina rutiner nu i morse så rasar ingens värld (min) för det om. Utan jag bara blir varse om att jag påverkas i någon form, även utav det allra minsta lilla avvikande steg från det gängse...
Men jag har överhuvudtaget inga problem med det, bara att jag gillar "det nollställda läget" jag befinner mig i om morgonen.
Opåverkad av dagens intryck, ett lugn av sömnens konstfack likt en filt kring mitt inre gör att mina sinnen liksom friställts. Och ingenting slår det tillståndet, tycker jag.
Därför vaknar jag mer än gärna "onödigt tidigt" även när jag skall iväg till arbetet - bara för att uppleva lite inre, ostörd frid en tidig morgon...
Och kaffet... det oslagbara kaffet kröner tillvaron ytterligare nu när inga cigaretter längre platsar...
:-)
Kommentarer
Trackback
