Ingenting skall glömmas...
Det känns som det knappast är lönt att försöka fortsätta med min egen blogg, för tillfället. Händelserna i både Oslo och Utöya sitter med all rätt i förarsätet kring mina tankar fortfarande, och genererar emotioner av varierande kaliber. Det skall även erkännas att jag blivit en "nyhetsnarkoman" dessa två dagar då SVT sänt NRK direkt TV från morgon till kväll - ett tilltag jag sätter stor pris på!
Chockdimman har på ingen måte lagt sig ännu, men det börjar ändå att lätta något. Man börjar få en bild - en fasansfull bild, av omfånget kring massakren, men det är så svårt så svårt att ens börja förstå... att ta in..
..
Media börjar nu kabla ut de första intervjuerna med överlevande från Utöya och man börjar inse det omänskliga de måste ha gått igenom där ute. Inte i sin helhet, utan i små fragmentariska skräckbilder som flammar upp för små sekunder då man får en plötslig insyn av något fruktansvärt långt bortom ordens kapacitet, för att sedan dunsta bort lika snabbt igen innan man återigen står kvar - överväldigad...
..
Man blir pånyttfödd i sin litenhet genom att få höra om dessa oskyldiga unga männisors upplevelser. Jag märker hur någonting växer inom mig och anroper en del av mig som legat gömd - som i ide - en längre tid, en yttersta kallelse på det innersta väsen; den största av kärleksförklaringar har rubbats i grunden och världen är inte längre som den var....
Tankar kommer alltid att finnas, ingenting skall glömmas... den mänskliga förödelsen är total...
Kommentarer
Trackback
