I huvudet på KJELL

På nyheterna idag så visade de bilder från stortorget i Oslo där tusentals människor hade samlats för att lägga en blomma och tända ett ljus med anledning av fredagens attentat. Fantastiska bilder kablades ut över ett blomsterhav jag aldrig någonsin sätt förut; ett tjockt, massivt täcka i alla dess färgkombinationer,ljus som fladdrade löst i den stilla vinden och trots alla människor - en tystnad som nästan gick att ta på... Ett fantastiskt ögonblick som även hittade sin verkan genom den iskalla TV-rutan, så effektfullt var det. Så präglade är, inte bara nationen Norge utan även den resterande delen av världen att det gråts i stillhet bakom främmande dörrar, i främmande länder...
Jag tittade på ett inslag på nyheterna i går kväll från Utöya. Kameran svepte över omgivningarna i långsamma stråk, från vattenkant till skogsbryn - från håll. Det är en mycket vacker plats, Utöya, med sin natur, belägenhet och atmosfär.
Men känslan, som inte låter sig beklädas med ord vill nog för alltid vila över Ön som ett krampaktigt, svart och isande kallt moln. Kommer vi någonsin uppfatta dagsljuset där igen?
Kameran som fortfarande glider över den blänkande Tyrijfjorden fastnar för ett ögonblick. Jag uppfattar inte helt hur bilden stannat upp på grund av det strömma vattnet som gör att intrycket fortfarande är den av rörelse. Sedan märker jag hur bilden växer till sig mot en speciell punkt i vattenskorpan. Vi närmar oss land tycks det som, och så småningom går det upp för mig hur kameramannen fångat in en ensam och lugnt guppande ros som ligger och mjukt slår mot den karga klippkanten... En bild som föder en lika skarp känsla som den med Stortorgets ocean av blommor...
Större än poesi..
Fullständigt hängiven ögonblickets makt...