Den ultimata paradoxen.
Det är i tider som detta man bara vill att livet skall gå vidare, att man skulle vilja ha genomförd läkningsprocessen och se en ny dag komma med känslor och glädjer av en annan karaktär än vad som just för tillfället är ett faktum. Det gör så ont att ha ont... Och slitsamt..
Men samtidigt som man i ett läge som det många av oss befinner sig i, ingenting annat vill än att gå vidare så har oändligt många ljus släckts för alltid, och det (ytterligare ett) faktum som kan vara överjävligt att ta till sig, att acceptera att de vars livseld släcktes i Oslo och på Utöya (bara för att ta ett exempel, naturligtvis gäller det samma för alla likartade bortgånger!), så går inte deras bortrivna kära vidare - likt vi MÅSTE göra. Det existentiella i sådana frågeställningar gör om möjligt än mer ont - inte i kroppen utan i själen, en smärta inte lik någon annan! Att vara tvungen att gå vidare - "själv!"
För dem som inte helt är på det rena med hur det känns, låter det sig svårligen förklaras utan att ta till bilder med avsikt att smärta - och inte ens då kommer vi i närheten av "den äkta varan", så att säga...
..
Vi talar om att livet innehåller så mycket gott och så mycket ont. Men är vi någonsin redo att upptäcka och hantera dessa ytterligheter? Jag tror inte det.
Vi tas på sängen av ett smärtspel vars like man aldrig kunnat föreställa sig, det emotionellt mörker där även fantasin låter sig kuvas, duka under från vad som egentligen är möjligt i sin egen värld, alltså fantasins.
Det talas i tider vi befinner oss i, att det är viktigt att stå tillsammans, viktigt att hålla i hop och vara här för varandra. Och det är absolut sant, det hjälper men i de stilla, tysta stunder som oundvikligen kommer emellanåt står vi alla där helt hängiven vår egen inre smärta.
En inre förståelse är vad det handlar om, det som ingen kan uttrycka genom ord eller annat, det som vi bara tyst kan konstatera och som gör så innerligt och genuint ont; tanken på dem som inte kunde välja att följa oss vidare...
Det fungerar inte att väva in förlusten av den älskade i något varmt, mjukt eller för den delen "förståelig harmoniskt", det går inte. Smärtan, som i allt den är, är det mest abstrakta man kan få för sig att uppleva blir så fysisk, så konkret. Den ultimata paradoxen; att behöva lämna någon i det ovetskapen och bege sig vidare själv. Så omänskligt, men ack så mänskligt...
Men samtidigt som man i ett läge som det många av oss befinner sig i, ingenting annat vill än att gå vidare så har oändligt många ljus släckts för alltid, och det (ytterligare ett) faktum som kan vara överjävligt att ta till sig, att acceptera att de vars livseld släcktes i Oslo och på Utöya (bara för att ta ett exempel, naturligtvis gäller det samma för alla likartade bortgånger!), så går inte deras bortrivna kära vidare - likt vi MÅSTE göra. Det existentiella i sådana frågeställningar gör om möjligt än mer ont - inte i kroppen utan i själen, en smärta inte lik någon annan! Att vara tvungen att gå vidare - "själv!"
För dem som inte helt är på det rena med hur det känns, låter det sig svårligen förklaras utan att ta till bilder med avsikt att smärta - och inte ens då kommer vi i närheten av "den äkta varan", så att säga...
..
Vi talar om att livet innehåller så mycket gott och så mycket ont. Men är vi någonsin redo att upptäcka och hantera dessa ytterligheter? Jag tror inte det.
Vi tas på sängen av ett smärtspel vars like man aldrig kunnat föreställa sig, det emotionellt mörker där även fantasin låter sig kuvas, duka under från vad som egentligen är möjligt i sin egen värld, alltså fantasins.
Det talas i tider vi befinner oss i, att det är viktigt att stå tillsammans, viktigt att hålla i hop och vara här för varandra. Och det är absolut sant, det hjälper men i de stilla, tysta stunder som oundvikligen kommer emellanåt står vi alla där helt hängiven vår egen inre smärta.
En inre förståelse är vad det handlar om, det som ingen kan uttrycka genom ord eller annat, det som vi bara tyst kan konstatera och som gör så innerligt och genuint ont; tanken på dem som inte kunde välja att följa oss vidare...
Det fungerar inte att väva in förlusten av den älskade i något varmt, mjukt eller för den delen "förståelig harmoniskt", det går inte. Smärtan, som i allt den är, är det mest abstrakta man kan få för sig att uppleva blir så fysisk, så konkret. Den ultimata paradoxen; att behöva lämna någon i det ovetskapen och bege sig vidare själv. Så omänskligt, men ack så mänskligt...
Kommentarer
Trackback
