Människors (o)förmåga att förlåta...
Om man skall hjälpa sig själv genom stora och krävande prövningar i livet, situationer som befaller det yttersta av en som människa, ja då underlättar det betydligt att lägga "vissa grejer" åt sidan. Man måste (borde...) omvandla de rådande egocentriska styrelsemönstren till en positiv kraft - en kraft som i grunden bottnar i samma källa, men som gagnar den som har behov av det; en själv!
Tankarna i sådana malströmmar väger tyngre än vad man först kan tycka. De BESTÄMMER i princip allt vad man tänker - om man inte tycker rätt! Och det vill man, tro mig. Det är precis det man vill när man vill ifrån ett plågsamt kapitel i sitt liv!
Been there, done that osv...
..
Så vad menar jag egentligen med det här då?
Jo, det slog mig en kväll på nittiotalet, då det forne Jugoslavien rasade under det pågående inbördes kriget. Det var ju omöjligt att undvika även för den som befann sig i det djupaste av missbruk. Diskussionerna var många och långa om allt vad kriget angick (och lite till) och grundsatsen var ju att, det var för jävligt att det aldrig kunde bli lugn och ro där nere! Varför var det alltid oroligheter just där? Och varför tröttnade aldrig folken, som ju krigat fram och tillbaka genom historiens många hörn, på sitt människoliv krävande tjafs, år efter år efter år?
Under timmar av reflektioner med "polarna" runt det runda bordet och i dimmiga lokaler, hamnade vi allt som oftast på samma punkt varje gång vi tog upp saken: människors (o)förmåga att förlåta!
Parallellen är inte så långsökt att dra bland missbrukare och deras tankar om "varför började jag knarka?" eller "vems skuld det var att jag började använda droger..."
...
För en stor del av resan torde bli undanlagd om man fick styrning på sina inre begrepp. Med en problematik som tornar upp sig till monstruösa mått överallt omkring en, är nog det sista någon behöver att tillföra ytterligare bråte till säcken.
Skulle det vara så, att "skulden" befinner sig hos någon annan än sig själv (och nu är det ju ofrånkomligt att en människas barndom självklart färger ens liv!), så måste man äga förmågan att ta det till sig, förstå grunden i det, lämna den och gå vidare! Att sitta och älta någonting som oavsett inte går att stävja, hejda eller för den delen förändra, bär bildklara bevis åt att ända i bitterhet - vilket i sin tur gör resan tio gånger värre. Någon gång i historien ( ett folks eller ens egna!) måste man vara satt till att kunna dra ett sträck över någonting gammalt, lägga på en förlåtelse och istället försöka göra världen - sin egen värld, till en bättre plats att vistas i, eller hur?! Är inte det lite av "kärndansen" i själva livets vals, att kunde äga förmågan att vistas i harmoni, glädje (så småningom) och bana en bättre väg för den allt närmarekommande - och oundvikliga - framtiden?
Så om mina föräldrar drogs med sina knippen problem så betyder inte det att jag skall skapa mina egna genom dem. Föra dem vidare genom mina egna misslyckanden och arbeta upp ett "skuldschema" helt förärat mina föräldrar som är döda och sedan länge ute ur bilden! Kan man egentligen göra det lättare för sig än att lyfta över något ont och tungt på några som inte längre finns - och samtidigt fortsätta i sin egen destruktiva bana?
En sortens sentimental skönsång som på något bisarrt vis gör det "legitimt" att ens liv går åt helvetet...
..
Jag kan naturligtvis inte relatera till ett liv fylld med väpnad krig mot andra människor och hur de upplever sin situation, sin historia, sitt folk eller sina familjer i det. Det är ingalunda det jag försöker göra här nu, utan jag hänvisar till "våra personliga krig", de som innefattar oss själva där den personliga tragedin är av samma art fast i mindre skala. Och jag tror att verktygen som bör användas är av likartad typ fast med mindre kaliber - och kanske med skarpare, tydligare målinriktning då vi förhåller oss på ett mer "jordnära plan!"
Även om jag inte ställer in mig i leden kring Anonyma Narkomaner så ger jag honnör till deras sinnesro bön som kastar färg på hela verksamheten:"Att acceptera det man inte kan förändra!" Stora ord som når ända in till källan av människan och passar utmärkt i alla skeden av livet!
Skit i allt omkringliggande både framåt och bakåt - och istället ordna upp i ens liv i nuet.
Allt blir så mycket lättare då... :-)
Tankarna i sådana malströmmar väger tyngre än vad man först kan tycka. De BESTÄMMER i princip allt vad man tänker - om man inte tycker rätt! Och det vill man, tro mig. Det är precis det man vill när man vill ifrån ett plågsamt kapitel i sitt liv!
Been there, done that osv...
..
Så vad menar jag egentligen med det här då?
Jo, det slog mig en kväll på nittiotalet, då det forne Jugoslavien rasade under det pågående inbördes kriget. Det var ju omöjligt att undvika även för den som befann sig i det djupaste av missbruk. Diskussionerna var många och långa om allt vad kriget angick (och lite till) och grundsatsen var ju att, det var för jävligt att det aldrig kunde bli lugn och ro där nere! Varför var det alltid oroligheter just där? Och varför tröttnade aldrig folken, som ju krigat fram och tillbaka genom historiens många hörn, på sitt människoliv krävande tjafs, år efter år efter år?
Under timmar av reflektioner med "polarna" runt det runda bordet och i dimmiga lokaler, hamnade vi allt som oftast på samma punkt varje gång vi tog upp saken: människors (o)förmåga att förlåta!
Parallellen är inte så långsökt att dra bland missbrukare och deras tankar om "varför började jag knarka?" eller "vems skuld det var att jag började använda droger..."
...
För en stor del av resan torde bli undanlagd om man fick styrning på sina inre begrepp. Med en problematik som tornar upp sig till monstruösa mått överallt omkring en, är nog det sista någon behöver att tillföra ytterligare bråte till säcken.
Skulle det vara så, att "skulden" befinner sig hos någon annan än sig själv (och nu är det ju ofrånkomligt att en människas barndom självklart färger ens liv!), så måste man äga förmågan att ta det till sig, förstå grunden i det, lämna den och gå vidare! Att sitta och älta någonting som oavsett inte går att stävja, hejda eller för den delen förändra, bär bildklara bevis åt att ända i bitterhet - vilket i sin tur gör resan tio gånger värre. Någon gång i historien ( ett folks eller ens egna!) måste man vara satt till att kunna dra ett sträck över någonting gammalt, lägga på en förlåtelse och istället försöka göra världen - sin egen värld, till en bättre plats att vistas i, eller hur?! Är inte det lite av "kärndansen" i själva livets vals, att kunde äga förmågan att vistas i harmoni, glädje (så småningom) och bana en bättre väg för den allt närmarekommande - och oundvikliga - framtiden?
Så om mina föräldrar drogs med sina knippen problem så betyder inte det att jag skall skapa mina egna genom dem. Föra dem vidare genom mina egna misslyckanden och arbeta upp ett "skuldschema" helt förärat mina föräldrar som är döda och sedan länge ute ur bilden! Kan man egentligen göra det lättare för sig än att lyfta över något ont och tungt på några som inte längre finns - och samtidigt fortsätta i sin egen destruktiva bana?
En sortens sentimental skönsång som på något bisarrt vis gör det "legitimt" att ens liv går åt helvetet...
..
Jag kan naturligtvis inte relatera till ett liv fylld med väpnad krig mot andra människor och hur de upplever sin situation, sin historia, sitt folk eller sina familjer i det. Det är ingalunda det jag försöker göra här nu, utan jag hänvisar till "våra personliga krig", de som innefattar oss själva där den personliga tragedin är av samma art fast i mindre skala. Och jag tror att verktygen som bör användas är av likartad typ fast med mindre kaliber - och kanske med skarpare, tydligare målinriktning då vi förhåller oss på ett mer "jordnära plan!"
Även om jag inte ställer in mig i leden kring Anonyma Narkomaner så ger jag honnör till deras sinnesro bön som kastar färg på hela verksamheten:"Att acceptera det man inte kan förändra!" Stora ord som når ända in till källan av människan och passar utmärkt i alla skeden av livet!
Skit i allt omkringliggande både framåt och bakåt - och istället ordna upp i ens liv i nuet.
Allt blir så mycket lättare då... :-)
Kommentarer
Trackback
