I huvudet på KJELL

Begreppen är såklart relativa i hela sin bemärkelse ända ifrån första andetaget, men ses inte på som ett "misslyckande" förrän i den andra halvan av den sträcka man tilltyggalagt, om vi säger så. Det tar tid att inse, upptäcka att den här vägen kanske inte var den bästa.

Vi "mäter oss" med varandra. Kanske inte helt uppenbart eller tillsynes tydligt för alla att se, men vi gör det nog alla, till en viss grad. Och när jag tänker på hur många människor det finns i världen - eller för den delen har funnits genom tiderna, jag då är man nära gränsen att lämna dörren öppen för den anstormande svindeln; ingenting blir längre så konkret, det blir vanskligt att hålla fokus på "spåret som sådant", det spår som fick tankarna dithän vid förstone...

..

Jag var ute och promenerade i våra nya omgivningar igår med hunden. Vädret var strålande och varmt. Grönskan har verkligen satt sina rötter nu efter sina dagar med försommarregn och påföljande solskensdagar. Fåglarnas häckningsperiod är i full vigör och ett sjuherrans liv försiggår till dygnets allra flesta timmar. Ja, man blir nästan galen av alla måsar, skator, kråkor och allt vad de kallas.

Det slog mig där vi spankulerade längs med de smala passagerna i bebyggelsen hur det låg ganska många brunprickiga ägg krossade på marken, lite här och var. Det var inga tankar som hängde kvar någon längre tid precis, utan mer ett snabbt konstaterande bara; det är ju trots allt den tiden på året!

En liten bit längre ner på gatan verkade "måsgänget" hålla lite extra låda. Skrien tyckte vara på en annorlunda nivå, gällare i sin ton, mer allvarlig, på något sätt. Ett par av dem cirklade över ett och samma område och när jag närmade mig fick jag se två små dun-nösten som sprang efter varandra nere på marken, mellan raden med träd och cykelställen. De två små knytena var alldeles för små för att ha fått vingar så de sprang så fort de kunde på sina små fötter. Jag stannade upp och begrundade detta för en kort ögonblick och befann mig mitt emellan dem på högra sidan och, om jag vände blicken åt andra hållet, titta jag rakt upp mot lyktstolpen på andra sifan vägen, där förmodligen deras mamma satt och skrek förtvivlat med blicken fäst vid oss nere på marken. I allafall, föreställde jag mig hennes förtvivlan och hennes relation till dem som sprang förvirrat omkring i den stora nya världen, den som plötsligt förändrats, den som ju för en liten stund sedan varit det trygga boet i toppen av ett träd... De kanske tyckte det var spännande?

...

Nu har det gått en natt sedan dess och det första som slog mig i morse var, huruvida det gått bra för de här två krabaterna från i går? Naturligtvis har det inte gjort det, då djurlivet har sina egna lagar och regler som vi alla vet. Jag hoppas bara det gick fort eller för den delen att det har gått utan de största smärtorna, för att de gick sin undergång till mötes är jag övertygad om.

Som metafor tycker jag den här lilla berättelsen är ganska talande, om inte målande, för hur lättvindigt det kan skifta i livet från ena dagen till den andra - och hur lite gynnsamt det är att ta för mycket för givet!

Möjligheter, blir dagens ord då de finns i alla regnbågens färger och likt vingarna på vindsnurran, visar åt alla håll och kanter. Möjligheter är att ha möjligheten att lyckas och att misslyckas... ingenting kan tas för givet...