"It`s a no working way!"

Det börjar bli lång tid sedan jag var främmande för mig själv. Och gott är det. Det finns nog dem som vill kalla det "att ha vuxit upp" och jag tror mig instämma i den kören.
Allt går inte lika snabbt för alla, det är bara att inse och det gäller genomgående hela livet, också. Att sitta här nu som "vuxen" och inse,  betyder nog inte så mycket för de flesta, men för mig betyder det mycket, OCH gäller ännu mer! För har man varit på den nivån jag varit under resans gång och tagit färden hit upp, så växer den innebörden allt mer ju längre tankarna sträcker sig ut och omkring detta.
Det går att underteckna med blod!
Och nu menar jag ingen "nivå i höjd med stjärnorna". Inte på något vis alls...
Men skall alltså den tiden, den sämsta delen av mina tider, vara över, ha passerat och lämnat mig stående på "rätt planhalva", om jag säger så, så kanske det vore på hög tid. Och i det avseendet, då jag inte längre känner mig främmande för mig själv, så känner jag dock (inte så mycket längre) hur antydan till främlingskap gentemot den nya omgivningen jag klivit in i. Men som utvecklingen var just då - då steget togs över från de "olika sidorna" - så vore det i stället alarmerande utifall den känslan inte skulle infunnit sig.
Så i mitt fall tog jag det som det yttersta friskhetstecknet. "Grundvattnet", på sätt och vis till den ödmjukhet jag stod i beroendeskap av för att ta mig fram i denna "nyaste av världar.."
...
Jag har vid upprepade tillfällen under den här bloggens gång nämnt, hur olik vardagen är bland annat, från den gång och nu. Jag har ältat det och snurrat det, vridit och vänt på det i den förhoppning (och vetskap) om att inom bilden döljer sig ett flertalet sanningar. Ofta slås jag av känslan av att leva i ett eko, ett surround ljud där jag bärer mig själv inuti resonansen som ett evigt pågående skrik från en annan tid.
Men så är det inte heller.
Att det tar tid "att spjära upp" med sin forntid är ingen hemlighet längre, i alla fall inte för mig då jag har behövt göra just det. Det svåra i detta är att göra det så jag själv förstår innebörden i det... för däri ligger ju mina svar.
..
Processen kan tyckas ofantligt tjatig, ja det tycker till och med jag. Men det är kan jag lova, betydligt mer tjatigt att fortsätta leva som jag gjorde. Naturligtvis mycket enklare att stanna kvar men ja, vi vet ju alla följderna kring ett sådant beslut..."It`s a no working way!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0