Same same, but only different!

Såg alldeles precis en dokumentärfilm, dels  från andra världskriget och delvis nutid om hur en veteran återförenades med den stridsvagn han förde befäl över under den mörka tiden. På riktigt amerikanskt glorifierande vis målades hela krigsbilden upp som en romantisk saga mellan denna gamla och numera slitna 87 årige man och den nu ny upp-putsade metallkolossen. Lite som minnenas television fick vi en utförlig förklaring till hur enastående vacker denna dödsmaskin var i hela sin prakt och hur remarkabelt tjänstevilligt den skövlade nazistiska liv, ja på ett nästan kärleksfullt och enastående sätt. Även om meningen nog inte var så, så misslyckades regissören att frambringa tårar i just mina ögon genom sina utsvävande formuleringar kring patriotismens varma vindar i ett fåfängt försök i att hylla dödandet i flaggans och demokratins färger...
Men nu var det inte det som grep taget i mig i denna lilla film, utan det var alla de svartvit/gråa stillbilderna som visade upp alla dessa unga, stolta och ovetande ungdomar från en svunnen tid - i ett främmande land. Om något, så var det här dokumentären fick mig fast.
Små moment, nästan gluggar i tiden, sköts fram i vardagsrummet där jag låg lite slött i soffan och med benen nonchalant vid sidan av bordet.
Det blev plötsligt så tragiskt skarpt i sina nyanser när återblickandet seglade stilla över bilderna av dessa unga män med svävande bakgrundsmusik, som sida vid sida likt ett fotbollslag, log brett mot den osynliga och förmodligen lika gladlynta kameramannen. Med sina strama och skarpskurna uniformer och förmodligen inte äldre än knappa tjugo år, lyste deras ovetenskap igenom till mig, där jag idag sitter med facit i hand.
Det kom klart för mig att det inte är vanskligt att förstå hur många stora poetiska krafter föddes under såna förhållanden...
...
Jag vet ej vad som ger mest effekt, svart/vita foton eller sepia? Det färglösa i de svarta och vita bilderna kan visst få tiden att stanna, det finns ingen tvivel om annat, men om jag får välja efter eget huvud så leds mina tankar och idéer ännu längre bakåt om jag träffas av det lite gulaktiga, "föråldrade" yttre av ett skengult sepia kort. Förnimmelsen är tydlig i mig att mycket har genomgåtts mellan då och nu - och jag får ännu svårare att föreställa mig människor som avtecknas i dessa kort att på något sätt fortfarande skulle vara i livet...
Bild efter bild flyter i stillhet med lenaste musik förbi skärmen framför mig och jag sugs in i en ström kring tiden och sekunder - minuter passerar utan att jag egentligen befinner mig närvarande, i mitt eget nu.
Dessa unga människor, soldater strävandes runt i lera och gyttja tillsammans med hästar och kanoner, tanks och andra föråldrade vapen, som naturligtvis var "state of the art" på sin tid.
Korttagarens pendlande mellan stolta fångade ögonblick och svårmod, förtvivlan, längtan och hopp - en saknad, förlorad ungdom som aldrig kom hem från det främmande landet - och kanske en mor och en far, en syster eller bror som fortfarande inte gett upp sina hopp om att en gång få se ett sista livstecken...
...
Själva huvudtråden i dokumentären var det byggteamet som restaurerat upp en gammal "Hellcat" stridsvagn till det skick den befann sig i under andra stora kriget. Filmens co.star var som sagt den äldre herren vid 87 gångna år och hans återträff med denna, enligt honom, fantastiska maskin.
Den stora stunden var kommen, hangardörrarna gled sakta åt sidan och släppte långsamt in det skarpa dagsljuset som letade sig över järnkolossen där inne. Tårade ögon blinkade orytmiskt inramade i ändlösa rynkor kring ett ansikte präglad av tid och rum. Ett ansikte som upplevt, ögon som sätt...
Avslutningsscenen går inte att slita sig i från när denna äldre, korpulenta och vithåriga man med ett smil som endast begränsas av hans öron i vildands fart styr "Hellcaten" i full manöver över det gamla avstängda flygfältets områden. Hur jag än vrider och vänder på det så slår det mig inte som någonting annat än otroligt vackert när bilderna klipps ihop och växlar mellan 1943 och 2010... Same same but only different!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0