I huvudet på KJELL

Sitter här på söndagmorgonen och bläddrar lite i gamla skriverier. Ganska kul att genuppleva de olika tillstånden man befunnit sig och kanske söka spåra lite tankar och ideer genom hur och vad man någongång i tiden har skrivit... Roligt!
Jag hittade den här som jag tänkte dela med mig lite av. Den är väl inte av de kortaste men någonstans inuti mig så betydde den en hel del - nång gång i tiden...:-)
...
...

Kölden tycks sannerligen avta, förlora sin kraft om mig, dock kan jag ännu se kristallerna sväva lojt framför mina ögon - som tysta dansanta dammkorn i en stilla krävande värld. Från här jag nu befinner mig, samtidigt där jag har befunnet mig utan att besitta styrkan att röra mitt väsen åt min räddning hän, ser jag ljuset från den grådaskiga byggnadens fönster välla ut och falla ner på gatan, alltså där jag nu ligger - där jag nu ligger och fryser, vill säga.

Vimlet som under en lång stund hastat förbi min kropp från alla håll och kanter, stressat och skyndat i sina ärenden, har bedarrat och tillochmed lämnat skuggspökena åt de nedkylda vrån. Ja, numera har även bilarna stannat upp längs med trottoarens markerade linjer. Som döda monster, trollen som slogs av solen, vilar de ihjälfrusna i nattens första timmar i sin själlösa sömn i väntan på sina mästrares nyvaskade kärlek. Jag befinner mig bakom en sådan, en utav bilarna alltså.

Stora ord, Gud bevara mig väl, att lägga min egen natur bland ordens krusningar som låter betydelsen av kärlek strömma ut i min närhet. Det skulle aldrig någonsin kunde falla mig in att ta en sådan del, ett sånt intrång i "deras" verklighet. Visst, jag har suktat lite i emellanåt, vem har inte det, men jag vet dock mina begränsningar och vet vart mina streck måste dras. Men jag är nöjd ändå...
Ränderna dit min färd leder mig är mina hem. Det fyller ett koncept i min natur att välja just orden "mina hem". Ett tjog av valmöjligheter sveper runt mig och leder fram en känsla av variabla nyanser i mitt liv som ensam. Man kanske tillochmed torde bespara mig den yttersta smärtsamma udden att bejaka min ensamhet, genom att motstå den tärande förtvivlan som vrids inuti den tysta elden? Inte för att den bär skäl för sitt namn som en sådan, en eld, alltså. Fast större vargar har väl iklätt sig i fårakläder förut skulle jag tro, så jag ser mig inte alls som någon unik person i just det avseendet.
Men iallafall, dessa jävla ränderna som jag nämnde alldeles nyss, dessa vivida ljussken som drar mitt liv genom gatans smutsiga hålor är även de ensamma. Annars skulle de nog inte brydd sig om att nästla in sig med en sådan som jag. För här bärs det inte på något guld eller annat glimmer, inga löften eller berömda citat att kunna vila sitt stelfrusna intellekt på. Kärleken drog sin kos för så länge seden att inte ens ett minne blåser liv i mitt gamla hjärta. Ha ha, ja förlåt mig, men jag måste faktiskt tillåta mig att få skratta åt mig själv, för hur ord som kärlek kan existera i mina sinnen och långt mindre ändå, uttalas i någon sammanhang konstruerad från min sida, är ingenting annat än dravel. Min lott föll redan i barndomens yngsta år, långt innan ränderna kom (fast det har slagit mig att det var just då de gjorde det!) och gjorde spillror av mina egna tankar och dess förmåga att ge vind åt min egen seglats. I början tilltalade de mig - ränderna, på ett sätt som ingav en lockelse. Såhär i efterhand ser jag hur jag bjöds in, låter mina läppar smaka på brygden som sedan förgiftar mina bevarade hemligheter och likt blodförgiftningens trånga vals leds jag sannerligen ut ur den kärleksfulla nyans, i kläder som osar av grått - mina ögon ser härnäst endast i sepians dunkla sken...

Men för att återgå till nutiden och den omslutande skammen som blivit min dräkt, så finner jag tröst i nyss parkerade bilars ebbande värme från sina tickande motorer. Olja och avgaser har blivit den rökelse som förgyller mina hem från dag till dag och blivit mitt sköld mot decemberkronans härdande andedräkt. Kort och gott så är det bitande kallt om dagarna, och vi skall inte ens tala om nätterna, där vi, jag befinner mig i startgroparna just nu. Varje natt är en kamp jag väljer att bekämpa med mitt liv. Mitt tempel, som någon sade att det var, eller min borg (jag kommer inte helt ihåg...), har nötts ned till obefintligheter i denna talande stund. Förutom det ovannämnda ljuset som föll ner från rummet någonstans där uppe och håller mig sällskap, så talar ingen annan till mig än - måhända - de kringkryssande frusna kristallerna. Förövrigt så börjar bilen jag just nu ligger under att avkylas den med, och jag måste snart börja röra mina påkar igen för att hitta ett nytt element som faller in i mitt mönster. Tänk om ränderna kunde tala!? Jag har ställt mig den frågan för övrigt ett otal gånger genom min tid som utstött (ett ord jag aldrig helt har kunnat lära mig att svälja!), men har som sagt aldrig fått något svar förutom i min diffusa önskan i min svarta tro. Mm, jag har aldrig haft vitt i mitt liv, har aldrig lärt mig skillnaden från det svarta utan endast fått reflekterande av en motsats. Där jag i hemlighetens öga försökt se till den andra sidan från där jag är, skapas inbillningen om en dröm, ett mål, en suveränitet som alltid befunnit sig utanför mina omdömen. Visst, jag vet när jag "ser" det, men jag "vet" inte hur det är. För mig vilar här en smärtgrund. Här korsar ränderna, mina ränder sig själva och skapar en spänning jag aldrig lärt mig hantera. Kommer nog förmodligen inte göra det heller, inga tecken tycks visa på det, helt enkelt inte min lott.

Men,en gång fanns det en dörr jag visste om i ett hus långt, långt borta härifrån. Min klaraste tanke var att den var mejslat ut ur en jättelik ekstock och liksom var själva huset den var dörr i. En egenmäktig dörr, alltså. Spruckna kvistar gapade som frusna skri och talade om en oändlighet med gångna år och där historiens brunst rann som kåda, tjockaste kåda ur springorna från det barksprängde virket. Det fanns en knutpunkt gömd i detta fönster inne i mig som trollband mig - eller trollbinder mig, kanske vore en mera rättvis beskrivning, för det är precis vad det gör. Flera än en gång har min räddning varit denna dörr, denna mytomspunna ekdörr, som alltid funnits öppen för mig att stiga in när livet gått för hårt i mig och lämnat mig så illa därhän att en reträtt varit det ända möjliga. Sådana stunder kommer för dagen allt som oftast och har med tiden blivit en vana. Men vad fan, vad skall man göra när tågen aldrig stannar på mina perronger? Ta nästa? ha ha ha, tillåt mig att låta ännu en beskeden skrattsalva flyga fram i natten...

Nej, jag måste be om ursäkt för att jag nämnde det där om dörren eftersom vi inte kan gå närmare in på den och vad som döljer sig bakom dess hölje. Den är min förstår ni, och endast min. Den är också allt jag har kvar i denna värld vi liksom skall dela mellan oss. Jag väljer således att inte dela min dörr med er. Inga baktankar finns gömda i skymundan, bara min egen överlevnad från dag till dag, men att öppna upp min dörr till hela världen, där går det en gräns inte ens mina ränder kan hejda min självständiga framfart.

Ha ha, se det, då var jag här igen jonglerande med stora ord, som pojken som valsar runt i morfars gamla och alltför stora skor. Må så vara, men det känns rätt behagligt ändå, att ibland kunna göra detta, speciellt när kylan börjar slå in sina isande kilar och återigen göra min kropp ogörlig. Bilen jag krupit in under har förlorat sin verkning på mig, tillochmed dessa mekaniska dofterna börjar avlägsna sig. Dess sista trupper har marscherat vidare in i nästa soluppgång i väntan på nya vidunderliga äventyr.
Mitt eget äventyr börjar närma sig sitt slutskede, känner jag nu. Mellan hustaken ser jag Nordstjärnan klarare än någonsin, faktiskt när jag ger det en tanke, så tycks den vara betydligt närmare än förut, och även musiken börjar nå mina öron som en bjudning, ett kall, ett rop, en sång, ett varsel om att mina tider har stundat och att reveljen för sista gången tonat ut över mitt ljus. Som en sista separerande manöver döljer jag min dörr, min ekdörr i min lena stelfrusna famn och glider motsols upp mot solen - den som inte längre finns, och blir snart en del av det liv som flöder ner över genom rymdernas fasansfulla oändlighet.

I morgon blir vi oss och du och jag blir er, tillsammans med dem alla - alla ni som aldrig såg min väg, nu blir det jag som istället vägrar se den, mig själv i dina och mina ögon...
Tillsammans slutar hjärtat vårt att slå... och jag dör... och intar min plats i dig.