Jag är, and that`s it!
På flera sätt, jag har nämnt det förut, så tar mitt liv åter vid där de allra flesta andra befann sig då jag lämnade Norge för Sverige 1990 (eller var det 91?:-). Det har nu hur som helst hunnit dra iväg dryga 20 år snart. Jag ser klart och tydligt hur startpunkt och slutpunkt materialiserat sig i den bilden och jag lever mitt liv i dag efter dessa punkter, så att säga!
Man är den man är, oansätt vilket och tar sig vidare på ett eller annat sätt från där man står. Förutsättningarna man har, står man själv att hantera...
Idag har jag löst upp och knutit upp många av de knutar jag självmant flokade in mig i för så länge sedan. Jag lever och kan skriva om det, tala om det och ta i det när som helst oberoende av hur min dag ser ut.
Det är ingen annan än jag som har försummat mina tidigare möjligheter och lever idag för att ta hand om de konsekvenser jag byggt upp. Perspektivet är det samma som alltid funnits; inom ramen för mitt liv! No more no less...
...
Det mina jämlikar och samtida hade för självklara möjligheter (och jag med dem - då!) att nå relevanta uppgörelser med olika banker har jag precis (ett år sedan) fått tillträde till. Snart 42 år gången i livet och jag står i princip i den rutan jag skulle stått i som 20åring!
Jag ser på detta med enbart stor förnöjelse, glädje och framförsikt och lämnar allt utrymme åt negativa tankar (för det finns fog för sådant!) på utsidan den bild som färger mitt liv. För grundstommen är och kommer alltid att vara den, att JAG VET EXAKT VAD, HUR OCH NÄR, JAG GJORDE MINA FELSTEG!
Det har aldrig fallit mig in att leta någon (några) syndabockar för mitt förfarande i livet. Med den syn jag har på livet så finns inte det synsättet att lägga över någon skuld för min egen olycka på någon annan. Oavsett hur min barndom sätt ut eller hur mina föräldrars öden blev så finner jag det skrattretande - och skulle förmodligen skämma ögonen ur mig - att lägga någon skull på den, eller dem.
För livet är till bredden fylld av olika vägar av alla de slag och med människor med alla möjliga sorters öden, förutsättningar och livsbanor. Att gå runt och ångra mina val av väg skulle bara motarbeta den person jag är.
Jag är and that`s it!
...
Idag är jag en Svenssonkille and I`m proud of it! Jag har levt lång tid på djupt vatten och har precis hittat riktningen mot land och lagt bakom mig den längsta simsträckan jag haft framför mig, så här långt i livet.
Visst, det har varit tungt till tider och jag har fått kämpa på mot vindar från alla håll och kantar, men jag har inte vikt ner mig utan nött på i lagom takt - steg för steg.
Till min absoluta hjälp har jag haft vetskapen om mina tidigare år av högt tempo, hårda tag och vinst och förlust. Med livet som insats har jag bränt av en epok i mitt liv som jag kan förskriva som "den förvirrande tiden". Jag har kommit till sans och samling... jag har blivit vuxen!
Man är den man är, oansätt vilket och tar sig vidare på ett eller annat sätt från där man står. Förutsättningarna man har, står man själv att hantera...
Idag har jag löst upp och knutit upp många av de knutar jag självmant flokade in mig i för så länge sedan. Jag lever och kan skriva om det, tala om det och ta i det när som helst oberoende av hur min dag ser ut.
Det är ingen annan än jag som har försummat mina tidigare möjligheter och lever idag för att ta hand om de konsekvenser jag byggt upp. Perspektivet är det samma som alltid funnits; inom ramen för mitt liv! No more no less...
...
Det mina jämlikar och samtida hade för självklara möjligheter (och jag med dem - då!) att nå relevanta uppgörelser med olika banker har jag precis (ett år sedan) fått tillträde till. Snart 42 år gången i livet och jag står i princip i den rutan jag skulle stått i som 20åring!
Jag ser på detta med enbart stor förnöjelse, glädje och framförsikt och lämnar allt utrymme åt negativa tankar (för det finns fog för sådant!) på utsidan den bild som färger mitt liv. För grundstommen är och kommer alltid att vara den, att JAG VET EXAKT VAD, HUR OCH NÄR, JAG GJORDE MINA FELSTEG!
Det har aldrig fallit mig in att leta någon (några) syndabockar för mitt förfarande i livet. Med den syn jag har på livet så finns inte det synsättet att lägga över någon skuld för min egen olycka på någon annan. Oavsett hur min barndom sätt ut eller hur mina föräldrars öden blev så finner jag det skrattretande - och skulle förmodligen skämma ögonen ur mig - att lägga någon skull på den, eller dem.
För livet är till bredden fylld av olika vägar av alla de slag och med människor med alla möjliga sorters öden, förutsättningar och livsbanor. Att gå runt och ångra mina val av väg skulle bara motarbeta den person jag är.
Jag är and that`s it!
...
Idag är jag en Svenssonkille and I`m proud of it! Jag har levt lång tid på djupt vatten och har precis hittat riktningen mot land och lagt bakom mig den längsta simsträckan jag haft framför mig, så här långt i livet.
Visst, det har varit tungt till tider och jag har fått kämpa på mot vindar från alla håll och kantar, men jag har inte vikt ner mig utan nött på i lagom takt - steg för steg.
Till min absoluta hjälp har jag haft vetskapen om mina tidigare år av högt tempo, hårda tag och vinst och förlust. Med livet som insats har jag bränt av en epok i mitt liv som jag kan förskriva som "den förvirrande tiden". Jag har kommit till sans och samling... jag har blivit vuxen!
Kommentarer
Trackback
