I huvudet på KJELL

Det är härligt att vara vaken i livet, vara medveten på ett nyktert vis, vara öppen för intryck som når in i en som människa - bli berörd av tillsynes oegentligheter, så som morgonens dunsande mörker.

Det har varit länge sedan jag sätt det så här. Väl, i och för sig är det numera en felaktig beskrivning, en inaktuell form för framförandet, eftersom jag nu kommit så till pass långt på min väg. Men det står ändå så pass nära i tiden att jag bär minnen med mig till tiden då nyanserna suddats ut och då ingenting annat var än svart/vit, vitt och grått.
I livets absurda sammanhang, är det trots allt bara precis bakom den nyligen stängda dörren. Det är nästan så man är kapabel att höra hur ekot fortfarande hänger sig kvar i den tätnande luften.. som om världen varit ett segt material.

När min blick nu sträcker sig utöver havet - det som jag vet finns där ute, så ser jag det inte. Dimman har tagit sig in över landet och börjar redan täcka skogspartiet som tornar upp sig strax hitom strandkanten.
Fyrtornet som markerar slutet på den utsträckta piren nere vid kajen, kan bara anas genom sitt dovt pulserande ljus här uppe ifrån, och speder ytterligare på den nästintill teatralska närvaron av stillhet, slummer som härjar. Det är vackert, helt utan färg eller humor - precis som livet kan vara ibland och att få ta del av det, har långt ifrån varit den mest självklara sak för mig.

Jag vet att kasta ett öga ut över detta fantastiska spel som försiggår när staden och världen vaknar till liv, och sätta pris på det. Så har jag egentligen alltid varit, men har inte alltid kunnat.

Det krävs en öppenhet, en mottaglighet som inte har funnits tillgänglig när man lever sitt liv över kanten. Uttrycket "man ser inte skogen för alla träden", får ett liv och en mening i det retrospektiva ljuset in mot den spruckna och kraschade värld jag lämnat, för så länge sedan.

Vi vet ju alla skillnaden på att stå i ett upplyst rum och titta ut i ett mörker, än om tvärt om, att stå ute i mörkret och titta in i det belysta rummet...

Jag är oerhört glad över att jag valde att kliva in i det belysta rummet! Om jag någonsin gjort något rätt här i livet, så är det nog det. Jag hade aldrig kunnat sitta här annars, och titta på hur dimman slukat havet och nu börjar bre ut sig över skogen och snart, mycket snart till och med, kasta sina trådar mot mitt fönster. Det hade inte varit för mig att se, för mig att ta del av...