Planering.
Att lägga om sitt liv, sin kurs i livet från missbruk och kriminalitet till ett liv "på andra sidan" har en rad faktorer av olika betydelser. Jag skulle nog tro att var och en av oss som gjort eller påbörjat den resan, vet mycket väl hur svårt det är att hålla "trådverket" ihop utan att ramla omkull.
För egen del gillar jag att se det som "olika faser" för att korsa gränsen "från här till där..." och mycket av det som tycktes vara den enklaste biten, visade sig vara bland det svåraste.
Men den vanskligaste biten tror jag döljer sig inom en själv.
Självkänslan tror jag lider stora nederlag genom åratal av missbruk, kriminalitet och av ett liv utanför systemet, så att säga. Det kan lätt bli "en chock" när man börjar göra sitt yttersta för att reparera det skadade virke man besitter - och de mest basala utgångspunkterna, det man allt som oftast tar för givet, visar sig inte alls finns...
Självkänslan tror jag lider stora nederlag genom åratal av missbruk, kriminalitet och av ett liv utanför systemet, så att säga. Det kan lätt bli "en chock" när man börjar göra sitt yttersta för att reparera det skadade virke man besitter - och de mest basala utgångspunkterna, det man allt som oftast tar för givet, visar sig inte alls finns...
Man måste ha någon stans att bo för att söka ett jobb. Man måste ha ett jobb för att ha någon stans att bo. Ekvationen går liksom inte ihop...
Jag började fundera på hur jag skulle göra min resa några år innan jag på allvar satte in stöten till "den stora förändringen".
Även fast jag inte var redo just då, så började jag "känna efter i tanken" hur det skullebli om jag plötsligt var nykter och skulle börja söka arbete, bostad etc etc.
Det första som slog mig (och som gjorde att jag ytterligare fick insyn i hur långt från den verkligheten jag var), skulle någon på allvar fundera på att anställa mig så som jag såg ut där och då? Skulle jag själv anställa en som stod framför mig på det sättet jag gjorde då, och kanske med en poste-restante adress till något vandrarhem sponsrad av socialen? aldrig ens i mina fantasier!
Även fast jag inte var redo just då, så började jag "känna efter i tanken" hur det skullebli om jag plötsligt var nykter och skulle börja söka arbete, bostad etc etc.
Det första som slog mig (och som gjorde att jag ytterligare fick insyn i hur långt från den verkligheten jag var), skulle någon på allvar fundera på att anställa mig så som jag såg ut där och då? Skulle jag själv anställa en som stod framför mig på det sättet jag gjorde då, och kanske med en poste-restante adress till något vandrarhem sponsrad av socialen? aldrig ens i mina fantasier!
Så redan där föll den lilla gnutta motivation jag hunnit hitta och den minsta rest av hopp om att genomföra en sådan resa i väg, lika snabbt som den faktiskt kommit.
Så bräcklig är viljan i ett sådant tillstånd.
Småningom insåg jag att arbetet med att bli frisläppt från kåken började långt innan den dagen kom då jag släpptes ut, om jag skulle ha någon chans. I efterhand inser jag att där ligger själva grundstommen i tankarna kring det hela; planering!
Inte precis en narkomans starkaste sida, måhända, men ett absolut måste i den stora hela bilden!
Inte precis en narkomans starkaste sida, måhända, men ett absolut måste i den stora hela bilden!
PLANERING!
Kommentarer
Trackback
