Målet helgar medlen!

Jag har ingen koll på den exakta procentsatsen, men för de allra flesta jobben idag krävs B-körkortsbehörighet. Att kliva in på arbetsförmedlingen utan jobbreferenser för de senaste 15 åren, ingen egen adress eller telefon och utan att ens kunna legitimera sig, kan få i stort sätt vem som helst att tappa modet. Att samtidigt brottas med färska sår från drogberoende, någonting man i det allra yttersta vill försöka dölja för envar människa i dessa miljö kan i sin tur skapa vilka spöken som helst i en person.
Att kämpa får en helt ny innebörd, helt plötsligt!
Min situation var precis som den jag just beskrev här ovan för runt 7 år sedan. Med det tillägget att jag flyttade till en helt ny stad med endast en bekant - min flickvän. Mer bildligt "en nystart" kunde jag inte komma - vilket var precis det jag ville.
Allt jag företog mig där jag var tvungen att legitimera mig, var jag tvungen att hänvisa till min flickvän så att hon kunde gå i god för att jag faktiskt var den jag utgav mig för att vara. För eftersom jag inte hade någon egen adress så kunde jag ju inte heller beställa nytt id-kort. Motstånd!
Jag stötte alltså på patrull precis överallt och hela tiden!
I den lilla värld, den jag hade inuti mitt huvud, tyckte jag strax att allt och alla var emot mig, att alla ville stöta mig bort. Det tog en extra ansträngning att i min tur slå bort dessa tankar, och vid enstaka tillfällen fanns funderingar på att kort och gott bara ge upp. Åka härifrån och upp igen till Stockholm där jag faktiskt kände miljön, en miljö och omgivning jag kunde hantera...
Men det fungerade inte riktigt så för mig. Jag hade andra planer än så. Jag hade ett mål!
Tydligt stod det klart för mig att målet helgade medlen. Skulle jag ta mig fram i "allt detta nya" var jag tvungen att breda ut ett "litet nät av lögner."
För att inte förlora motivationen helt - redan i början, skrev jag i mina jobbansökningar att jag hade körkort. Jag visst med mig själv hur fel detta var, men eftersom jag ändå hade kört bil i så många år så kände jag det aldrig på det sättet. Det kändes nästan helt självklart...
Ganska omgående fick jag också jobb... Inte för att det jobbet krävde körkortsbehörighet i själva jobbet, men det var dock ett krav de ställde...
I och med detta, så hade jag fått syn på en möjlig väg för mig att fortsätta på. Från och med nu lade jag "ny press" på mig själv att på allvar ta itu med mitt liv; jag var nu tvungen att börja ta körkort och gå den långa vägen genom läkarkontroller och alla de provtagningar de ville att jag skulle ta.
Sagt och gjort!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0