I huvudet på KJELL

Den skapades ju i syftet att fungera som någon sorts ventil för mitt inre, en "frigörare" på vägen ut ur det gamla och när jag nu står här idag och slötittar bakåt i samma andetag, så inser jag det lyckosamma i hela projektet:

Men i den vevan dyker det upp ett litet stygn av vemod, en liten bedrövelse ger sig till känna. Jag har ju trivts bra i denna resan där jag mer eller mindre haft ögonkontakt med de framsteg jag gjort, i stort sätt hela tiden. Det har blivit lite av en kick att känna skillnaderna på det viset, en sporre till att hela tiden vilja fortsätta framåt - nå nya mål!

Ibland nås jag av känslan av att tangentbordet varit ett "tvåeggad vapen" som gett mig möjligheten att hugga mig själv, ur mig själv!

Det är som en enda stor, flytande, levande överlappning allteftersom livet går sin gång. Man befrias och lösgörs i ett och samma steg, utan att man egentligen märker av det. Inte direkt, iallafall...

Men genom bloggen får processen en form, ett väsen, någon sortens fysik som går att "ta på" på ett annorlunda sett. Och ibland kan detta behövas, har jag märkt för egen del, för de kaotiska riktlinjerna som ramat in mitt liv förut har varit en pers att sudda ut, och genom dessa rader har jag kunnat hålla en ganska noggrann avstånd hela tiden.
Svårt att förklara, så klart, trots att det varit en så stor del av mitt liv. Men genom att inte ge upp, inte för en endaste dag, har jag förmått byta ut varenda liten detalj av mitt mörker till ett vitt sprudlande dagsljus!

Det kan förvisso vara som så att jag bara är hälften av den människa jag kunde ha varit om saker och ting utvecklat sig annorlunda, men det finns det inget svar på. Det enda jag med säkerhet vet är, att det kunde ha varit så mycket mycket värre på alla sidor om min egen sak!