Lite om vänner...

Vänner är ett mycket känsligt ämne. Jag har stor förståelse för människor som måste omge sig med vänner dagligen och att dessa skulle kunna må dåligt om de blev utan deras närhet. För det är ju det vänner är till för, eller hur; att vara där för varandra!
Jag känner igen tryggheten man får genom vänners närhet, känslan av tillhörighet, att betyda något för någon annan. Lika mycket som andra betyder för en själv - lika mycket betyder en annan för en annan. Det ligger stora krafter i detta och människor, som känsliga individer vi är, har behov av detta.
Vi får möta "fenomenet" redan under våra allra första år. Vi kan inte annat. Vi vaggas in i det genom dagis, skolan, fritiden. Genom tonåren kanske starkare än någonsin och även i åren som "unga vuxna..."
Men sedan börjar saker hända faktiskt. Livet tar vid i allt större vändor; vi blir vuxna och vägarna går inte längre obrutna, sida vid sida. En chock kan det tyckas bli för många - väldigt många människor.
Den genuina känslan av samhörighet, tillhörighet, grupperingar etc etc får sig en "snäpp på näsan", när vägarna går isär och olika intressen inte längre delas - ovillkorligt! Ett inslag av ensamhet knackar kanske på dörren för första gången. Ett chockerande möte för många...
Själv - och som alla andra - har jag mina egna erfarenheter av detta. Jag har lämnat min barndomsstad bakom mig sen många år, flyttat till storstaden där jag sedan lämnade allt bakom mig för att bege mig till den mindre staden, utan att där känna en käft! Ja förutom min flickvän då. I mitt fall var detta högst nödvändigt för att överhuvudtaget kunna fortsätta leva.
Åren i missbruket och fängelset separerade mig tidigt från den nära vänskapen med det stora antalet, och jag hade snart lärt mig leva med det. På så sätt lider jag ingalunda av detta idag, att jag inte omger mig med hur mycket vänner som helst.
Men jag ser klart och tydligt perspektivet där många mår dåligt i en någorlunda liknande situation. För vänner är bra att ha. Vänner är tryggt att ha och jag vill nog påstå att vi alla har mer eller mindre starka behov av att tillhöra en vänkrets!
Men inte i vilken utsträckning som helst och inte heller till vilket pris som helst...
Livet formar oss människor. Det vi kallar för "ödet" - livsödet, ligger till grund för alla våras liv oavsett var vi måtte befinna oss på jorden. Invaggade i kulturer och traditioner färdas vi genom uppväxtens alla krökar och snår och blir (i stort sätt) som de flesta andra människor i den här delen av världen; omgärdad av vänner från tidig ålder. Jag säger inte alla, men de allra flesta av oss!
..
Någonstans längs med den här "livsvägen" hamnade jag på glid och ramlade in i ett mångårigt missbruk. Strax innan hade jag flyttat från min barndomsby och naturligtvis lämnat mina barndomsvänner bakom mig i just den vevan.
Perspektivet på fenomenet vänner, började således ett nytt kapitel iochmed detta förändrade mönster, och inte förrän alldeles nyligen, långa 20 talet år senare, börjar jag se med klarsyn vad det hela har resulterat i.
Varken Stockholms missbrukar kretsar eller den svenska fängelsevärlden är någon som helst sprudlande grogrund för vänskapsband. Man blir varse det ganska omgående.
Förutom kärleken till drogerna och en "quick fix survival attitude", så existerar inget liknande värd namnet. Likaså innanför murarna. Allt handlar om att ta sig genom dag för dag tills man friges och hela resan kan börja om från början.
Man avtrubbas och börjar vänja sig vid att ingen relation till andra människor finns, förutom det gemensamma att man skall "fixa stålar till tjacket".
Man betänker inte detta så mycket under resans gång, så att säga, men den dagen man stänger igen porten till kåken för sista gången och man bestämt sig för att aldrig mer någonsin ha med en drog att göra, börjar skuggvärlden att rämna och dagsljus tränger genom det dammiga inre.
Man börjar inse hur mycket vatten som runnit under bron...
..
Ny stad, nytt liv och nya vänner...
Det känns som att finnas till i två världar. Då och nu.
Det har behövts ta runt 7 år att reda ut mitt trasiga liv och leverne. Sakteligen börjar jag inse vad jag gett avkall på, vad jag har missat och vad jag har tagit bort från mina gamla vänner.
Man råder inte över kärnan i sitt livsöde. Vi kan påverka det, men där går gränsen. Ungefär som att vara passagerare på ett tåg; man åker med tåget antingen man vill eller inte. Det vi kan bestämma själva dock, är vem vi väljer att samtala med, umgås med under resans gång.
Jag har inte det behovet att jag måste omge mig med ett stort antal vänner längre. Jag gillar snarare det motsatta. Hade jag haft den "läggningen" hade jag nog flyttat hem till Norge för många många år sedan - långt innan allt gick som det gick.
Har man lärt sig att leva i det "osociala", tagit sig genom en "värld i tiden" fjärran från vad vänskap egentligen handlar om - så lär man sig leva ett högsta adekvat liv i den miljön i alla fall. Det fungerar utmärkt... faktiskt.

Kommentarer
Postat av: Annlouise Andersson

Hej Kjell! Va mycket fint å tänkvärt du skriver..hihi du va ju inte direkt intresserad av vänner, annars hade vi kanske kunnat bli det..på nätet..Spännande att läsa det du skriver i allafall..Ta hand om dig..=D / Annlouise

2012-03-31 @ 03:23:41
Postat av: Kjell

Hej Annlouise! Jag har ingenting emot vänner, jag älskar vänner - men omständigheter i mitt liv har gjort distansen till mycket, så tydlig... Man lär sig att leva genom det livet har att erbjda för var och en av oss...

Nej, jag är långt ifrån ointresserad av vänner! :-)

2012-03-31 @ 09:49:06
URL: http://ktorum.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0