I huvudet på KJELL

I lång tid nu, under ett flertalet år, har jag varit "den som är på väg ur missbruket". Det omfång den världen greppar om är ganska heltäckande, och har hållit igång betydande delar av min tillvaro. Det har även varit skönt att veta i mig själv min plats i detta, rytmen har fungerat klockrent för mig.

Men nu börjar det kännas annorlunda eftersom - har jag upptäckt - processen kommit till en punkt där det innebär dramatiska förändringar i hela dess spekter. Gamla normer gäller inte längre, time to move on...

Det skulle kanske tillochmed bara ha den enkla betydelsen att jag blivit vuxen (?), växt upp äntligen och börjat inse tillvaron och min roll i den, med ögon som inte alls egentligen är nya. Svårt att säga då allt rullar på som i någon sorts "Superlive..."

Det att bli äldre, och kanske även det att börja bli gammal, verkar ha en "flavour" av en ständigt växande och allt mer tilltalande karaktär. Framförallt om jag tar mig tid att jämföra mina perioder i livet (hur suddiga och igen-dammade de än måtte vara från gångna år). Hela spektret kastas ju in i nytt ljus när man inser att den man är idag, är någon man aldrig varit förut. Lite som att göra en "live film".
Mmm, teater med ett riktigt riktigt tungt innehåll!
Det är ju ingenting unikt över detta, det att bli medveten om att tiden har sin gång - och med en själv inuti. Men att "komma ur garderoben" och bli på det klara med sin egen roll, är det (unikt) för var och en av oss. Jag finner det spännande till en punkt där upplevelsen upphöjer tillvaron betydligt!
Nyckelordet i sammanhanget är alltså UPPLEVELSEN!
Att uppleva sig själv genom tiden...