Det får mig att känna!
Jag kan inte annat än att sätta pris på de små detaljerna, episoderna i vardagen - de som flashar förbi mig till exempel när jag kör bil förbi en liten grupp barn. Det hände igår, efter att jag jobbat klart. På vägen ut från parkeringsslingan, befinner sig 5-6 killar i åldrarna 8-11 år skulle jag tro, i diskussion om något. Kan ha varit precis vad som helst, sånt som ungar pratar om. Vissa av dem gestikulerade fritt, en annan lattjade med en bräda... Kepsarna hängde både fram och bak på dem...
Det slog mig där jag rullade förbi att det har gått ett tag sen jag själv var i deras ålder, men kunde likväl känna känslan kring "tugget" som försiggick där och då; balla killar som försöker överösta varandra med halsbrakande berättelser i försök att övertyga de andra, visa upp sig etc etc, ja ni fattar... En värld helt utan bekymmer..
När jag kom ut på vägen och började styra ut från samhället, kunde jag fortfarande se dem mellan hyreshusen. Babblandet pågick obehindrat. Killar som mådde bra i vänners lag.
Lite längre upp på vägen ser jag en ensam kille stå still tittandes mellan de stora byggnaderna och det syntes lång väg att han tittade på den lilla klicken med ungdomar, den som jag nyss passerade.
Jag fick en ensam känsla av honom, en känsla av en pojke som ville vara med de andra, men inte helt vågade. Han kanske var nyinflyttad, han kanske hade bråkat med dem eller helt enkelt bara blyg, ensam, längtande... nästan förstulna blickar lös från honom.. Kontrasterna som fyllde mig var enorma.
Det är såna stunder av klarsyn jag gillar att ta del av. Såna små glimtar av verkligheten tycker jag förgyller mitt liv på ett sätt jag har svårt att förklara...
Jag bara gillar att uppleva... Det får mig att känna - och det uppskattar jag nog mer än något annat!
Det slog mig där jag rullade förbi att det har gått ett tag sen jag själv var i deras ålder, men kunde likväl känna känslan kring "tugget" som försiggick där och då; balla killar som försöker överösta varandra med halsbrakande berättelser i försök att övertyga de andra, visa upp sig etc etc, ja ni fattar... En värld helt utan bekymmer..
När jag kom ut på vägen och började styra ut från samhället, kunde jag fortfarande se dem mellan hyreshusen. Babblandet pågick obehindrat. Killar som mådde bra i vänners lag.
Lite längre upp på vägen ser jag en ensam kille stå still tittandes mellan de stora byggnaderna och det syntes lång väg att han tittade på den lilla klicken med ungdomar, den som jag nyss passerade.
Jag fick en ensam känsla av honom, en känsla av en pojke som ville vara med de andra, men inte helt vågade. Han kanske var nyinflyttad, han kanske hade bråkat med dem eller helt enkelt bara blyg, ensam, längtande... nästan förstulna blickar lös från honom.. Kontrasterna som fyllde mig var enorma.
Det är såna stunder av klarsyn jag gillar att ta del av. Såna små glimtar av verkligheten tycker jag förgyller mitt liv på ett sätt jag har svårt att förklara...
Jag bara gillar att uppleva... Det får mig att känna - och det uppskattar jag nog mer än något annat!
Kommentarer
Trackback
