GOTT NYTT ÅR!
Det är tidig morgon, nyårs morgon.
Ute hänger mörkret kvar, tjockt och tyst. Inte ett ljud hörs. Även fast det är milt till årstiden så finns den där överallt; kylan.
Nattfrosten biter sig fast i allt som rör sig, därför gällde det att hålla sig i gång när man befann sig tillhörande nattens uteliv - ett uteliv som var långt från de "glamorösa dansgolven", uteställena, de befolkade hörnen i storstadens huvudgator...
Längre ned, inåt staden på platser där man kunde tro att vinterkylan höll ett extra hårt grepp om en, fanns inga fancy drinkar att värma sig med eller strob-belysning att bada i. Nej, det bästa som fanns då, var den stelnade andedräkten som tjog efter tjog formade sig framför ansiktet och genererade en kort, men verkningsfull värme, innan den fuktigt klibbade sig fast och frös fast i kind, haka och panna. Fingrarna hade tappat känseln för länge sedan, liksom förhoppningarna om det förestående nya årets löften om en bättre och ljusare framtid.
Inga löften fanns att tänka på i detta mörka nu...
Just som jag sitter här och skriver detta, förfryser sig många medmänniskor där ute, lever lika många på randen av sina egna bristningspunkter, drunknar i sina egna krossade drömmar.
Bakom det upplysta fönstret sitter jag inuti värmen, skyddad mot mina egna mörka tillgångar med endast minnen kvar från dagar då det var ombytta roller..
Spelar ingen roll egentligen vad jag säger eller tycker, det är så vi människor har det och för alltid vill komma att ha det!
Trots allt önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år, ett bättre nytt år eller kort och gott ett nytt år!
Ta hand om varandra!
Ute hänger mörkret kvar, tjockt och tyst. Inte ett ljud hörs. Även fast det är milt till årstiden så finns den där överallt; kylan.
Nattfrosten biter sig fast i allt som rör sig, därför gällde det att hålla sig i gång när man befann sig tillhörande nattens uteliv - ett uteliv som var långt från de "glamorösa dansgolven", uteställena, de befolkade hörnen i storstadens huvudgator...
Längre ned, inåt staden på platser där man kunde tro att vinterkylan höll ett extra hårt grepp om en, fanns inga fancy drinkar att värma sig med eller strob-belysning att bada i. Nej, det bästa som fanns då, var den stelnade andedräkten som tjog efter tjog formade sig framför ansiktet och genererade en kort, men verkningsfull värme, innan den fuktigt klibbade sig fast och frös fast i kind, haka och panna. Fingrarna hade tappat känseln för länge sedan, liksom förhoppningarna om det förestående nya årets löften om en bättre och ljusare framtid.
Inga löften fanns att tänka på i detta mörka nu...
Just som jag sitter här och skriver detta, förfryser sig många medmänniskor där ute, lever lika många på randen av sina egna bristningspunkter, drunknar i sina egna krossade drömmar.
Bakom det upplysta fönstret sitter jag inuti värmen, skyddad mot mina egna mörka tillgångar med endast minnen kvar från dagar då det var ombytta roller..
Spelar ingen roll egentligen vad jag säger eller tycker, det är så vi människor har det och för alltid vill komma att ha det!
Trots allt önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år, ett bättre nytt år eller kort och gott ett nytt år!
Ta hand om varandra!
Guld värt!
Ännu ett nytt år står snart framför dörren. Julens allt sträv med stress och tankar har inte ens lämnat scenen innan ännu en förändring tar klivet in i handlingen och, ( för somliga) genererar än mer av den varan.
Jag vet att många sliter vid den här tiden med. Framtidsutsikter som ser dystra ut, bagage från det gamla som följer med in i det nya och ger kanske inte den "vila" man skulle önskat.
Jag vet att många sliter vid den här tiden med. Framtidsutsikter som ser dystra ut, bagage från det gamla som följer med in i det nya och ger kanske inte den "vila" man skulle önskat.
Många kanske tycker att "det nya året" ingenting har med någonting nytt att göra, överhuvudtaget, utan enbart ses som en förlängning av "det onda gamla?" Eller som en process som bara fortgår i det oändliga...
För min egen del kan inte julen och nyåret jämföras med varandra på det sättet.
För min egen del kan inte julen och nyåret jämföras med varandra på det sättet.
Julens dystra tankar av svåra minnen avlöses nästan som med sång av det ankommande nya året. Som att simma länge under vatten och äntligen få komma upp till ytan och andas in ny, fräsch luft i sammanpressade lungor. Ungefär så är den bilden jag har av det nya året. Jag gillar det, med andra ord. Jag gillar möjligheten att ha/få en visuell punkt i tillvaron att börja om, starta nytt. För gudarna skall veta att det har funnits rum för sådant - och nog fortfarande gör...
Och jag tror även många med mig tycker lite likadant..
Men det är även lätt att "faila", har jag märkt.
Men det är även lätt att "faila", har jag märkt.
Visst, nyåret genererar många ypperliga tankar om förändringar. Men lika lätt som det är att sätta sig ett mål, ett nyårslöfte, lika lätt är det även att misslyckas i företaget.
Jag vet - jag har gjort det många många gånger!
Men tanken, själva ideen om att försöka sig på en markant förändring kan vara guld värt. För ingenting säger att man inte kan infria löftet lite senare under det kommande året. Så gjorde jag när jag skulle sluta med droger, alkohol och cigaretter. Ja, även med mitt kriminella liv och leverne såg sin början till sitt slut i ett ett nyårslöfte...
Men tanken, själva ideen om att försöka sig på en markant förändring kan vara guld värt. För ingenting säger att man inte kan infria löftet lite senare under det kommande året. Så gjorde jag när jag skulle sluta med droger, alkohol och cigaretter. Ja, även med mitt kriminella liv och leverne såg sin början till sitt slut i ett ett nyårslöfte...
"Rom byggdes inte över en natt". Allt till sin tid.
Ett nytt år är ett utmärkt sätt att markera för sig själv en önskan att göra sina förändringar. Kanske inte just vid det här nya året, utan senare, ett annat år....
Hur som helst, har man ju upplyst sig själv om en önskan... vilket är guld värt!
Långt ifrån ensam om det!
Så är den "tunga delen" av julen över och man har vaknat upp till "mellandags-tystnaden."
Det är väl inga dagar (förutom kanske påskadagen?), som känns så dundrande heligförklarad, som just den här dagen (då i synnerhet juldagen...)
I dag om någon dag, har man sin fullaste rätt att ligga i sängen och dra sig precis hur länge som helst. Det kan utan förbehåll vara en dag helt utan förpliktelser, en dag då man endast kan gå runt och slöa, dricka hur mycket kaffe och fika som helst och gå och små-äta på den resterande maten från i går (som alltid görs lite extra av, bland annat för det här syftet!). Alla eventuella dieter har tillstånd att vänta - åtminstone för mig!
Jag gillar "den slumrande delen" av juldagen numera. Den är behaglig, lugnande och på sätt och vis "mjukgörande". Ett slags "soothing" ligger över dagern som en filt ämnad att värna om en, ta hand om en och kanske bereda plats åt tankar på något/någon annan i världen. För nog är det väl så, att det är väl det julen egentligen handlar om?
Det är ofta här det svåra stiger in i handlingen och kastar om julen för så många. Så har det varit för mig i många många år, och jag kan fortfarande känna en viss tendens till det vid tillfälle emellan, men inget jag låter mig slås ned av längre.
Det har tagit tid, massor med tid att komma underfund med mina tankar rörande saknad och längtan. En annans avslut, är alltid någon annans början.
Jag vet att ni finns överallt där ute, ni som kämpar med näbbar och klor för att ta er genom "Den Här Jävla Julen"! Och vet ni vad; det är helt OK att ni tycker och tänker så, det blir faktiskt bättre sen om ni verkligen får ge uttryck för det på erat eget sätt.
Det kommer bli bättre så småningom!
Livets svåra stunder är där av en anledning. Man är så långt ifrån ensam om det här man kan komma!
DET kan vara bra att komma ihåg ibland....
Min överman!
Det börjar snart bli dags att runda av ännu ett år. Ett till år som jag inte har mått annat än bra i, mycket bra, till och med.
Livet har de senaste åren behandlat mig och mina omkring mig strålande. Faktum är, att de senaste nu sju åren, förmodligen varit de bästa i mitt vuxna liv. Och om jag någon gång pratat om underdrifter, så är detta en av dem!
Genom att äntligen kunna börja leva ett liv, istället för att enbart överleva ett liv, börjar jag allt mer se hur jag kastat bort de åren jag nu har i tankarna. Hur sorgligt, obegripligt bedrövligt det är med drogträsket och allt som döljer sig däri.
Det krävs två sorters erfarenheter för att inse det (för min del), där det ena är erfarenheten om att leva under ytan och där den andra är att uppleva skillnaden av att ta sig upp och skaffa mig perspektiv, en överblick...
Jag finner ingen stolthet över att ha varit där jag varit. Men jag känner mig stolt över att äga den erfarenhet jag har genom de upplevelser jag fått. I det avseendet ville jag inte varit utan dem, för en endaste dag. Känslan av att ha övervunnit mina problem, sträcker sig vida över det mesta och, "at the end of the day", är det det jag har kvar; jag har åtminstone sätt två olika världar genom en och samma människa. Jag tror det är värd någonting. Långt större än bitterhet.
Smärtan (bitterheten) som existerade under en ögonblick vid ett tillfälle i min barndom, har raderats från min verklighet för länge sedan. Den visade sig för mig när jag var barn och skyddslös, oskyddad från livet som sådant. Jag ramlade ner i falluckan men insåg utan att kunna säga hur, att där var ingen plats att vara. Så jag drog därifrån och återvände aldrig. Lättare (eller svårare?) än så kan jag inte förklara det och det hela är endast en återspegling av mitt liv. Väldigt väldigt enkelt!
Om jag bjuder in kontrasterna, så lämnade jag bitterheten i Grimstad och begav mig till Sverige där jag fortfarande lever.
Visst var det tunga år framför mig när jag klev in i huvudstaden, går inte att förnekas, men det hade ingenting med bitterhet att göra - för som sagt, den lämnades i Grimstad!
Jag besöker den (bitterheten?) lilla sörlandets pärla mellan varven, men aldrig någon längre tid. Krafterna är stora däri, någonting jag aldrig förnekat utan bara konstaterat i mig själv och agerat därefter. Jag känner min överman väl och den finns där...
Jag har aldrig och kommer inte heller någonsin att skuldålägga mitt liv, missbruk och fängelsevistelser på min uppväxt, barndom eller de i min dåvarande omgivning. Det är vida mer omfattande än så och jag har alltid sätt på sådana förklaringar som lättvindiga undanflykter, bortförklaringar av lägsta sort.
Dock förringar jag inte heller det som förklaring, för det är vad det är; en del av förklaringen, men inte orsaken. Det är en jävla skillnad.
Sure, till en viss punkt i barndomen står man under andra människors vingar och beskydd absolut, men sedan blir man istånd att tänka själv, fatta egna beslut och då brister ursäkten om att "det var någon annans skuld". Mina föräldrars misslyckande, missbruk och så vidare... För som sagt; bitterheten har man lämnat bakom sig för evigheter sedan.
Det enda man har kvar idag är minnen. Och det är precis vad de är; Minnen!
God jul och gott nytt år, på var och varenda jävel, där ute! ;-)
Livet har de senaste åren behandlat mig och mina omkring mig strålande. Faktum är, att de senaste nu sju åren, förmodligen varit de bästa i mitt vuxna liv. Och om jag någon gång pratat om underdrifter, så är detta en av dem!
Genom att äntligen kunna börja leva ett liv, istället för att enbart överleva ett liv, börjar jag allt mer se hur jag kastat bort de åren jag nu har i tankarna. Hur sorgligt, obegripligt bedrövligt det är med drogträsket och allt som döljer sig däri.
Det krävs två sorters erfarenheter för att inse det (för min del), där det ena är erfarenheten om att leva under ytan och där den andra är att uppleva skillnaden av att ta sig upp och skaffa mig perspektiv, en överblick...
Jag finner ingen stolthet över att ha varit där jag varit. Men jag känner mig stolt över att äga den erfarenhet jag har genom de upplevelser jag fått. I det avseendet ville jag inte varit utan dem, för en endaste dag. Känslan av att ha övervunnit mina problem, sträcker sig vida över det mesta och, "at the end of the day", är det det jag har kvar; jag har åtminstone sätt två olika världar genom en och samma människa. Jag tror det är värd någonting. Långt större än bitterhet.
Smärtan (bitterheten) som existerade under en ögonblick vid ett tillfälle i min barndom, har raderats från min verklighet för länge sedan. Den visade sig för mig när jag var barn och skyddslös, oskyddad från livet som sådant. Jag ramlade ner i falluckan men insåg utan att kunna säga hur, att där var ingen plats att vara. Så jag drog därifrån och återvände aldrig. Lättare (eller svårare?) än så kan jag inte förklara det och det hela är endast en återspegling av mitt liv. Väldigt väldigt enkelt!
Om jag bjuder in kontrasterna, så lämnade jag bitterheten i Grimstad och begav mig till Sverige där jag fortfarande lever.
Visst var det tunga år framför mig när jag klev in i huvudstaden, går inte att förnekas, men det hade ingenting med bitterhet att göra - för som sagt, den lämnades i Grimstad!
Jag besöker den (bitterheten?) lilla sörlandets pärla mellan varven, men aldrig någon längre tid. Krafterna är stora däri, någonting jag aldrig förnekat utan bara konstaterat i mig själv och agerat därefter. Jag känner min överman väl och den finns där...
Jag har aldrig och kommer inte heller någonsin att skuldålägga mitt liv, missbruk och fängelsevistelser på min uppväxt, barndom eller de i min dåvarande omgivning. Det är vida mer omfattande än så och jag har alltid sätt på sådana förklaringar som lättvindiga undanflykter, bortförklaringar av lägsta sort.
Dock förringar jag inte heller det som förklaring, för det är vad det är; en del av förklaringen, men inte orsaken. Det är en jävla skillnad.
Sure, till en viss punkt i barndomen står man under andra människors vingar och beskydd absolut, men sedan blir man istånd att tänka själv, fatta egna beslut och då brister ursäkten om att "det var någon annans skuld". Mina föräldrars misslyckande, missbruk och så vidare... För som sagt; bitterheten har man lämnat bakom sig för evigheter sedan.
Det enda man har kvar idag är minnen. Och det är precis vad de är; Minnen!
God jul och gott nytt år, på var och varenda jävel, där ute! ;-)
Bilden från dengång allting var underbart!
Framför någonting annat så genererar julen tankar uppkomna kring känslor. Åtminstone är det så för mig.
En tyst storm rasar inom mig, men inte den sortens storm som i dess egentliga betydelse. Nej, den här stormen är varm, den är god på alla sätt och vis. Inte enbart glädje heller, utan allt ihop på en och samma gång - insvept i en svårförklarlig värme...
Det har tagit tid. Tagit tid att lära mig själv att "dela mina känslor" över en större yta, så att säga.
Ingenting i mina minnen från min barndoms jular är vackrare än just vad de var.
De stod för så oerhört mycket; stämningen var magisk, kvällarna var som från ett äventyrs landskap med drivor av snö, stearinljus och lugna julsånger, dofter av julbak från morgon till kväll. Ja även den andäktiga kyrkan har en självklar och upphöjt plats i detta.
Julen innebar även besök från kära familjemedlemmar vi inte sätt på hela resten av året. Spänningen och förväntningarna gick helt enkelt att ta på!
Jag har alltid sedan händelserna som förändrade allt slog sönder vår familj, saknat detta. Minnena från den gången julen var det vackraste av allt, har etsat sig fast, fryst till en evigt förädlad stillbild i mitt innersta och alltid funnits där med mig.
Det som det betyder (och alltid har betytt något) är för mig hur det egentligen skall vara om julen.
Lika abrupt som den avslutades för mig och mina syskon för så många år sedan, lika fast och tydligt vilar bilderna kvar i mig och i en stilla stund - en mörk kväll, kanske - kan jag blunda och genuppleva det vackraste av det vackra; bilden från då allting var helt underbart!
(Jag tycker Disney är så rätt ute i sina tolkningar, så jag nästan skräms, mellan varven.. :)
Jag tror många av oss bär en liknande bild inom oss, någonstans...
Dessa minnen är så äkta i mig och fortfarande så levande i dag efter att ha "vilat" en längre tid då jag befann mig på andra ställen i livet. Ställen där utrymmet blev för kort, även för att lyfta fram gamla minnen och smörja min längtan med. Förmodligen är det därför effekten är så vibrant i dag. Så mycket finns att släppa ut, alla dessa år som passerat till trots...
En tyst storm rasar inom mig, men inte den sortens storm som i dess egentliga betydelse. Nej, den här stormen är varm, den är god på alla sätt och vis. Inte enbart glädje heller, utan allt ihop på en och samma gång - insvept i en svårförklarlig värme...
Det har tagit tid. Tagit tid att lära mig själv att "dela mina känslor" över en större yta, så att säga.
Ingenting i mina minnen från min barndoms jular är vackrare än just vad de var.
De stod för så oerhört mycket; stämningen var magisk, kvällarna var som från ett äventyrs landskap med drivor av snö, stearinljus och lugna julsånger, dofter av julbak från morgon till kväll. Ja även den andäktiga kyrkan har en självklar och upphöjt plats i detta.
Julen innebar även besök från kära familjemedlemmar vi inte sätt på hela resten av året. Spänningen och förväntningarna gick helt enkelt att ta på!
Jag har alltid sedan händelserna som förändrade allt slog sönder vår familj, saknat detta. Minnena från den gången julen var det vackraste av allt, har etsat sig fast, fryst till en evigt förädlad stillbild i mitt innersta och alltid funnits där med mig.
Det som det betyder (och alltid har betytt något) är för mig hur det egentligen skall vara om julen.
Lika abrupt som den avslutades för mig och mina syskon för så många år sedan, lika fast och tydligt vilar bilderna kvar i mig och i en stilla stund - en mörk kväll, kanske - kan jag blunda och genuppleva det vackraste av det vackra; bilden från då allting var helt underbart!
(Jag tycker Disney är så rätt ute i sina tolkningar, så jag nästan skräms, mellan varven.. :)
Jag tror många av oss bär en liknande bild inom oss, någonstans...
Dessa minnen är så äkta i mig och fortfarande så levande i dag efter att ha "vilat" en längre tid då jag befann mig på andra ställen i livet. Ställen där utrymmet blev för kort, även för att lyfta fram gamla minnen och smörja min längtan med. Förmodligen är det därför effekten är så vibrant i dag. Så mycket finns att släppa ut, alla dessa år som passerat till trots...
Allting är inte för alla tider, ändå...
Det finns dem som inte har annat...
Utanför häller regnet ner från en svart himmel. Det enda som slår ner i mig för stunden är; att detta rusket skall jag cykla hem i snart...
Visst är väl livet förjävligt mellan varven, vad?
En liten, inte alls obekant röst inom mig skrattar lite cyniskt åt mitt tänkande, här jag står tittande ut och låter mig nedsättas av obetydligheter som lite blött väder innan jag kommer hem. Jag skakar av mig de jobbiga tankarna ganska omgående och börjar tänka på annat - andra.
Det finns de - många många, som i just det samma vädret, vaknar upp just nu (utomhus) för att vandra genom dagen, denna blöta, kalla dagen, utan mål eller fasta hållpunkter alls. Som i vätan, blötan och vinden måste skrapa samman slantar för att ställa den hunger som ekat i dem i flera dagar i sträck.
Det finns dem som inte har annat än just det här ihållande regnet som "ger mig bekymmer" denna morgonen...
Visst är väl livet förjävligt mellan varven, vad?
En liten, inte alls obekant röst inom mig skrattar lite cyniskt åt mitt tänkande, här jag står tittande ut och låter mig nedsättas av obetydligheter som lite blött väder innan jag kommer hem. Jag skakar av mig de jobbiga tankarna ganska omgående och börjar tänka på annat - andra.
Det finns de - många många, som i just det samma vädret, vaknar upp just nu (utomhus) för att vandra genom dagen, denna blöta, kalla dagen, utan mål eller fasta hållpunkter alls. Som i vätan, blötan och vinden måste skrapa samman slantar för att ställa den hunger som ekat i dem i flera dagar i sträck.
Det finns dem som inte har annat än just det här ihållande regnet som "ger mig bekymmer" denna morgonen...
Världen i vattenglaset...
Jag låg där jag låg med mina tankar. Man spenderar långa stunder av dagen, kvällen ja, till och med natten åt att lyssna på ljud. Ljud som finns någonstans "inuti väggarna", det osynliga livet som tränger sig genom betongen och järndörren och den högt uppsatta ventilutgången med allt sitt gensmetande "klet-damm".
För många kan den ensamhet som regerar där inne bli "för mycket", ta över ända in i psyket där mycket i en människa kan förgöras genom att generera fel tankar i sådana stunder, tillvaron.
Många går under, där inne i fängelset - och speciellt i tider då julen breder ut sig över hela denna "värld i vattenglaset..."
Många går under, där inne i fängelset - och speciellt i tider då julen breder ut sig över hela denna "värld i vattenglaset..."
Som tur var (för mig), hade jag hela tiden mitt på det rena, när det kom till mina tankar. Jag förstod alltid varför jag befann mig där jag var. Jag visste tillika hur fel ute jag varit för att ta mig dit också, och utnyttjade anledningen till att "rensa upp" i mitt stökiga inre (åtminstone, där och då).
Att jag sedan (oftast) kom ut och tycktes förkasta all den positiva energin jag byggt upp under vistelserna, är en annan femma, mer eller mindre. Det tar tid att lägga om sin livsstil - och att göra det i en miljö som direkt motarbetar den nya inslagna kursen, ja då är nog inte annat att räkna med...
Att jag sedan (oftast) kom ut och tycktes förkasta all den positiva energin jag byggt upp under vistelserna, är en annan femma, mer eller mindre. Det tar tid att lägga om sin livsstil - och att göra det i en miljö som direkt motarbetar den nya inslagna kursen, ja då är nog inte annat att räkna med...
Men någonstans fäster sig dessa ensamstunder med klara tankar. Man plockar upp "ett och annat" under vägs som läggs "i box".
En medvetenhet spirar och börjar ta över mer och mer... samvetet börjar andas och man förstår helheten, likt en bok man läser och närmar sig slutet av...
En medvetenhet spirar och börjar ta över mer och mer... samvetet börjar andas och man förstår helheten, likt en bok man läser och närmar sig slutet av...
Man skall akta sig för att förkasta ensamhet helt och hållet. Det finns stunder i livet då de är guld värda!
På inget sätt och vis infinner sig den känslan medan man "famlar i mörkret" där inne. Det är en kamp i kampen - en kamp man inte begriper förrän långt efteråt. Den verklighet man då ser och upplever är inte ens egen, inte den man vill åt, utan den man gjort sig själv genom en rad tidigare misstag.
Likt ett levande Tetris spel faller bitarna småningom ner i rätt fack och man börjar skönja att, just det; "hur kunde jag vara så dum...?"
Människor gör misstag. Vi är alla människor som inte heller växer upp och blir vuxna över en natt.
Fällorna lurar och fängelset hägrar; det gäller att ta sig ur om man tagit sig in...
På inget sätt och vis infinner sig den känslan medan man "famlar i mörkret" där inne. Det är en kamp i kampen - en kamp man inte begriper förrän långt efteråt. Den verklighet man då ser och upplever är inte ens egen, inte den man vill åt, utan den man gjort sig själv genom en rad tidigare misstag.
Likt ett levande Tetris spel faller bitarna småningom ner i rätt fack och man börjar skönja att, just det; "hur kunde jag vara så dum...?"
Människor gör misstag. Vi är alla människor som inte heller växer upp och blir vuxna över en natt.
Fällorna lurar och fängelset hägrar; det gäller att ta sig ur om man tagit sig in...
Inuti julens alla skimmer...
Så kommer den allt närmare igen då, julen.
Denna ofrånkomliga högtid av alla högtider, den som för oss (den kristna världen i alla fall) mer eller mindre "bakas in i oss" som den vackraste och mest skimrande tiden på året. Vi skall glädja oss åt julen, vi skall alla se fram emot denna sköna tid med mat, klappar och kära återseenden av gamla familjemedlemmar, nysnö, ljus och värme... Och mat; all denna mat!
Vi känner alla till det från "sagornas värld" och några av oss känner till det från verkligheten...
Jag har varit väldigt kluven i frågan om vad julen är för något (för mig). Jag har varit igenom de flesta av "sidorna", så som ljus, värme och glädje samt mörker, kyla och det mest glädjelösa jag har kunnat tänka mig.
Så julens färger är inte enbart "brinnande stearin-ljust rött" utan även också; färglöst, platt och svalt...
I dag är julen för för mig en självklar tid att tänka på de utsatta människorna vi delar världen med. Min egen tid som utsatt i det här sammanhanget, har gått förbi - i dag kan jag förmå mig att tänka på annat än min egen olycka; jag ger mina tankar till andras!
För det borde vi veta alla och envar, att den finns överallt omkring oss och oftast närmare än vad man egentligen kanske har klart för oss!
Samhället är fylld till bredden av öden som kämpar med näbbar och klor under julens högtid, som brottas med svåra känslor, separationer och förluster. Pressen som ligger som ett "järntäcke" över många familjer som kanske slagits hårt annars om året för att få ändar att mötas, och de som inte ens har ett hem att värma sig i... Att snön och kylan uteblivit i år så här långt in i December, glädjer nog oerhört många fler än vad vi tror!
Och under toppen av isberget, strax utanför den uppenbara synlighetsgraden, rullar den psykiska ohälsan runt som ett elektriskt spöke och berör så oerhört många människor och familjer... Julen triggar igång så fantastiskt mycket mer än enbart glädje, vackra hem och romantiska inramningar av stjärnströssel, kära återseenden och ljuvaste musik...
För min del har jag överkommit mina "julens alla plågor" med tiden. Jag räknar inte längre mig själv till skaran som plågas av svårmod och jag fasar inte längre inför denna - som jag numera återigen tycker; strålande jul. Jag kan äntligen slappna av och lyssna och njuta av allt det goda som finns däri, men inte utan att skänka någon tanke till de många som i dag befinner sig där jag engång varit. Och de är många. De är oerhört många som sliter med julens bördor, allteftersom dagarna går och Decembernatten blir allt tjockare.
Det döljer sig mycket mera bakom dofter av julfläsk, stämningsfull musik och de lojt fladdrande stearinljusen än vad man inte alltid har klart för sig.
Tycker vi alla borde ta oss en stund emellanåt, "softa ner" en aning och betänka detta.
Bara en kort liten stund kanske, och kanske hitta sitt egna lilla lugn i all denna stress...? :-)
Samhället är fylld till bredden av öden som kämpar med näbbar och klor under julens högtid, som brottas med svåra känslor, separationer och förluster. Pressen som ligger som ett "järntäcke" över många familjer som kanske slagits hårt annars om året för att få ändar att mötas, och de som inte ens har ett hem att värma sig i... Att snön och kylan uteblivit i år så här långt in i December, glädjer nog oerhört många fler än vad vi tror!
Och under toppen av isberget, strax utanför den uppenbara synlighetsgraden, rullar den psykiska ohälsan runt som ett elektriskt spöke och berör så oerhört många människor och familjer... Julen triggar igång så fantastiskt mycket mer än enbart glädje, vackra hem och romantiska inramningar av stjärnströssel, kära återseenden och ljuvaste musik...
För min del har jag överkommit mina "julens alla plågor" med tiden. Jag räknar inte längre mig själv till skaran som plågas av svårmod och jag fasar inte längre inför denna - som jag numera återigen tycker; strålande jul. Jag kan äntligen slappna av och lyssna och njuta av allt det goda som finns däri, men inte utan att skänka någon tanke till de många som i dag befinner sig där jag engång varit. Och de är många. De är oerhört många som sliter med julens bördor, allteftersom dagarna går och Decembernatten blir allt tjockare.
Det döljer sig mycket mera bakom dofter av julfläsk, stämningsfull musik och de lojt fladdrande stearinljusen än vad man inte alltid har klart för sig.
Tycker vi alla borde ta oss en stund emellanåt, "softa ner" en aning och betänka detta.
Bara en kort liten stund kanske, och kanske hitta sitt egna lilla lugn i all denna stress...? :-)
Vädrets makter...
Det har blåst mycket de senaste dagarna. Riktigt ruskväder har dragit in över landet i något som nästan skulle kunna kännas som en evighet. Dag som natt har det härjats där utanför, kvistar och annat småbråte har knäppt mot fönstren, som i sin tur bågnat för det mäktiga trycket. Regn har smattrat nästan kontinuerligt i 48 timmar och man börjar undra om vi har fastnat i någon sortens "Höst-psykos", oförmögna att ta oss vidare, överhuvudtaget?
Det är flott på sitt sätt, det ostyrliga och vildfarna vädret. Det går inte att diskutera, oavsett hur dåligt det tycks vara för dagen, stunden. Det får oss människor (eller åtminstone mig) att minnas min plats i livet, en påminnelse om vart de "osynliga gränserna" går - de man inte precis tänker på att finns omkring oss...
Det ligger stor symbolik i väder. Det går att bildligt använda, transformera till en mängd sidor av livet. Jag gillar det. Kanske är det just den biten som tilltalar mig mest vad gäller fenomenet väder.
De svårförklarliga känslospektren som hela tiden oundvikligen styr oss, finner jag allt som oftast väldigt svåra att förklara, till och med för mig själv, i tystnaden inom mig.
Att binda in dem i liknelser vid vädrets makter, tycks för mig ge stort utbyte, en utav flera nycklar för att komma vidare.
För i slutet av dagen, "at the end of the day", efter att stormen lagt sig, handlar det mesta om att ta sig vidare i livet, eller hur...
När man får överblick över vad som stannat kvar, kommit fram efter att hela världen blivit ruskat omkring av elementens hammare...
Vad finns det att inte gilla i det??
:)
Min folkskygghet.
När jag slutade med drogerna och ändrade hela min livsstil, upptäckte jag en rad nya sidor hos mig själv. På både gott och på ont, naturligtvis. Fast det som skar genom och blev för mig nästan allra tydligast - något jag känner av fortfarande efter närmare 8 års drogfrihet är, den folkskygghet jag besitter. Eller som rättare sagt, besitter mig.
Jag fick erfara det relativt omgående då jag som på en femöring, ändrade om allt då jag lämnade svängen, bytte stad, bytte liv. Det var ytterst slitsamt till en början, och nog måste jag ha framstått som "något av en skruv" (kuf), under tiden, ha ha ha
I går var det så dags för den årliga "Glögg-duschen". En tradition bland oss här nede, har blivit att varje år ringa in julen med ett stort glöggpartaj.
Massa människor kommer då till det här speciella paret, alla våra vänner + en massa massa andra som jag aldrig sätt förut. Så också i går kväll. Och jag fick en liten "påhälsning" av min folkskygghet, i vanlig ordning.
Nu är inte problemet ens tillnärmelsevis på den nivån längre. Idag kan jag med lätthet både föra och börja samtal med främmande personer jag aldrig mött förut, utan att bli kallsvettig, börja flacka med blicken eller få tankar av "avartlig karaktär". Jag kan helt enkelt umgås med folk. Det enda som känns lite störande är att alla de andra blir ju under kvällens gång fullare och fullare medan jag bara blir mättare och mättare på julmust och kaffe :) Så på så sätt skiljer vi oss ju från varandra ganska markant, alla dessa människor och jag.
Men någonstans inom mig märker jag en liten tendens till, att jag fortfarande har en liten folkskygg skugga kvar. Speciellt gör den sig gällande tidigt på kvällen, innan jag fått helt greppet om vem det är som kommer, tills jag fått "stadgat min överblick", på något sätt. Storleksmässigt, ser jag för mig hur den ensliga palmen kastar sin lilla skugga över den vidsträckta öknen, där skuggan får stå som symbol för min folkskygghet. Alltså inte så utpräglat i den stora sammanhangen.
Så varje år ser jag, och märker jag hur det gått framåt.
Alltid lika roligt! :)
"Bjärta kontraster!"
Jag förundras ganska ofta över hur märkliga vi människor är. Inte i "det fulla spannet", för där räcker nog knappast ens fantasin till, utan mer på det lokala planet, det som angår en själv.
Alla som gått genom olika faser i livet (och vem har inte det?) vet nog vad jag ungefärligt talar om. Exemplet, det som nog är det mest talande och igenkännande för de flesta av oss, är nog hur förändrade vi blir under nyförälskelsen. Hur vi då beter oss, agerar och tänker skiljer sig vidsträckt från den vi annars menar oss vara.
Väl, nu är nyförälskelsen en relativt harmlös och oskyldig jämförelse med det jag satt med i tankarna just nu. Det som slår mig är hur galet förändrat ens liv blir, när det först rasar ihop och sedan byggs upp igen - bit för bit. Ungefär som dygnet, är den bild jag gillar mest att liknade det vid, där solens varma strålar först väller över och upplyser den vackraste av världar medan kvällen och natten "bussar fram alla monstren" från den värld man inte längre kan se. Allt inom en och samma verklighet...
Den jag är idag, var jag naturligtvis även på botten av min tillvaro, under tiden då jag pundade i Stockholm för så många år sedan. De tankespannen jag då virvlade mig in i, och som trängde undan min moral och etik (för att överleva) var högst tillfälliga - men just då, under tiden jag då fanns, var de så mycket mer än så; De var högst verkliga!
Precis som jag är verklig i dag, eller alla andra för den delen, fanns det ett NU som gällde och jag i det.
Att se mig själv som den "Svensson" jag i dag är, var inget mer reellt än en dröm vid tiden, och inget jag fann fäste för någonsin.
På sitt sätt tedde sådana tankar sig, som naiva drömmar och ohyggligt falska förhoppningar som kunde slå sin rot i "en för stor tro på mig själv" (i andras ögon) om de yttrades högt. Vi var alla i samma båt. Vi var alla lika förlorade i droger, kriminalitet och elände och vi förväntades inte längta efter annat än "jaga cash" för att morgondagen skulle överlevas...
På sitt sätt tedde sådana tankar sig, som naiva drömmar och ohyggligt falska förhoppningar som kunde slå sin rot i "en för stor tro på mig själv" (i andras ögon) om de yttrades högt. Vi var alla i samma båt. Vi var alla lika förlorade i droger, kriminalitet och elände och vi förväntades inte längta efter annat än "jaga cash" för att morgondagen skulle överlevas...
Det är dessa "bjärta kontraster" jag ofta kan förundras över. De är intressanta på många sätt och i synnerhet eftersom jag tog mig "ur natten och in i dagen" igen.
För jag kommer och har alltid varit jag. lika mycket då, som nu...
Förmåga till förändring!
Jag ser styrka i förändring - något jag är mest "nöjd över" med mig själv! Om jag skulle dela ner mina kvaliteter, så skulle jag stanna vid min förmåga att ta till mig förändringar, som den mest värdefulla av dem alla.
Vore det inte så, att jag hade kunna äga och hantera förändringar skulle min värld (och säkert andras också!) sätt väldigt annorlunda ut. Naturligtvis på gott och på ont, men jag väljer som vanligt att lägga fokus på det goda i saken.
Mycket kommer självklart också med åldern, det finns det ingen tvekan om. Man uppfattar världen och livet med andra ögon ju längre i livet man kommer och i takt med att erfarenheter skjuter en framåt, men det är inte därmed sagt att man undviker lidandet som sådant, bara för att man blir äldre med åren. Absolut inte! Och naturligtvis hänger det samman en mängd faktorer till hur, eller varför vissa aldrig kommer över vissa trösklar och finner sig själv stå och nöta på en och samma (fastnat) plats i tiden, livet - något som kan få katastrofliknande konsekvenser för den enskilda, långt längre än någon hade kunna föreställa sig.
I många fall - jag ser hur jag själv befunnit mig kring sådana fallgropar! - ligger den avgörande skillnaden i att äga förmågan att ta till sig en förändring. Att välja en ny väg, sätta sprätt på sin rädsla över det nya, det ovana, aviga för mig just där, just då...
Lika flummigt det kan låta, lika enkelt och petit är det. Det kan faktiskt vara så enkelt och lite utmanande som att välja säga JA istället för NEJ...
Ja till livet eller nej till livet! Så enkelt så man nästan blir arg!
Till en endaste droppe!
Vågor.
Händelsevis pendlar vi mellan vågtoppar och dalgånger längs livets oskrivna kapitel.
Vi väljer inget på egen hand, egentligen, utan förs med i en bana lika främmande som allting annat. Vi tror oss veta, känna till, kunna förutse, men vi är på inga sätt någonting utöver "det vanliga."
Vi är ingenting annat än små,vanebildande individer med ett stycke tid knuten till oss själva, utan förmågor eller krafter att hindra någonting, från någonting..
Det händer att jag känner mig liten bland de små. Ett tillstånd som jag välkomnar mellan varven som en sen lång tid tillbaka försvunnen vän, en stöttepelare i ett virrvarr jag bar minns som just; ett virrvarr..
Jag har befunnit mig ståendes vid mitt köksfönster tittande ut längs med klädstrecket. Dagens första ljus fyller nattens dagg som hänger likt pärlor över strecket. Jag försvinner i en av dem, uppslukas till fulländning av nuet där och då, och i minnet letar jag upp en av alla de skatter som gömmer sig där inne.
Så stor i litenheten är jag, att hela min värld kan fångas och knytas till en endaste droppe...
Händelsevis pendlar vi mellan vågtoppar och dalgånger längs livets oskrivna kapitel.
Vi väljer inget på egen hand, egentligen, utan förs med i en bana lika främmande som allting annat. Vi tror oss veta, känna till, kunna förutse, men vi är på inga sätt någonting utöver "det vanliga."
Vi är ingenting annat än små,vanebildande individer med ett stycke tid knuten till oss själva, utan förmågor eller krafter att hindra någonting, från någonting..
Det händer att jag känner mig liten bland de små. Ett tillstånd som jag välkomnar mellan varven som en sen lång tid tillbaka försvunnen vän, en stöttepelare i ett virrvarr jag bar minns som just; ett virrvarr..
Jag har befunnit mig ståendes vid mitt köksfönster tittande ut längs med klädstrecket. Dagens första ljus fyller nattens dagg som hänger likt pärlor över strecket. Jag försvinner i en av dem, uppslukas till fulländning av nuet där och då, och i minnet letar jag upp en av alla de skatter som gömmer sig där inne.
Så stor i litenheten är jag, att hela min värld kan fångas och knytas till en endaste droppe...
Mina tankar går uteslutande...
Man har det bra här i livet.
Jag smakar på orden, ord som i mångt och mycket formar sig till rena klyschor i mitt medvetande. Jag har använt dem ofta och hört dem användas kanske ännu oftare; så länge man är frisk och har hälsan kvar...
En nära bekant till mig, min flickväns vän och en av mina vänners allra närmaste, fick diagnosen MS förra veckan. Blott 30 år fyllda och med småbarn, sambo och hus stadigt byggd omkring sig. Det gör mig mer bedrövad än jag kan ordsätta, långt mindre begripa.
Som utomstående, är jag naturligtvis "skärmad" från den direkta följden, och jag skulle ljugit om jag inte kände en viss sorts tacksamhet över det. Men jag kommer inte ifrån tankarna beskedet genererar, kedjereaktionen det medföljer och som förståeligt nog berör de allra flesta. (Ringar på vattnet..)
Jag kan på inga sätt sätta mig in i, eller ta på mig hans tankar, sorg eller misströstan. Men jag kan upptäcka en verklighet i det, ta emot det sken som strålar genom mig av den begränsning min egen empati skänker mig. Jag kan lyfta upp min egen tacksamhet och uppleva den pånytt, med ny gunst och beklä mig själv och min närmaste omgivning, med det jag kan.
Beskedet får mig (och många andra!) att ändra ton - att vilja ändra den syn jag (och vi) har förgrodd oss i. För det är inte så långsökt att anta, att man genom tiden ramlar ner i något sorts "svart hål", gammalt mönster... Det är inget mindre än mänskligt, men det tål att belysas.... vi får inte glömma för länge - för mycket..
Mina tankar går uteslutande till den människa jag känner så för idag...
Jag smakar på orden, ord som i mångt och mycket formar sig till rena klyschor i mitt medvetande. Jag har använt dem ofta och hört dem användas kanske ännu oftare; så länge man är frisk och har hälsan kvar...
En nära bekant till mig, min flickväns vän och en av mina vänners allra närmaste, fick diagnosen MS förra veckan. Blott 30 år fyllda och med småbarn, sambo och hus stadigt byggd omkring sig. Det gör mig mer bedrövad än jag kan ordsätta, långt mindre begripa.
Som utomstående, är jag naturligtvis "skärmad" från den direkta följden, och jag skulle ljugit om jag inte kände en viss sorts tacksamhet över det. Men jag kommer inte ifrån tankarna beskedet genererar, kedjereaktionen det medföljer och som förståeligt nog berör de allra flesta. (Ringar på vattnet..)
Jag kan på inga sätt sätta mig in i, eller ta på mig hans tankar, sorg eller misströstan. Men jag kan upptäcka en verklighet i det, ta emot det sken som strålar genom mig av den begränsning min egen empati skänker mig. Jag kan lyfta upp min egen tacksamhet och uppleva den pånytt, med ny gunst och beklä mig själv och min närmaste omgivning, med det jag kan.
Beskedet får mig (och många andra!) att ändra ton - att vilja ändra den syn jag (och vi) har förgrodd oss i. För det är inte så långsökt att anta, att man genom tiden ramlar ner i något sorts "svart hål", gammalt mönster... Det är inget mindre än mänskligt, men det tål att belysas.... vi får inte glömma för länge - för mycket..
Mina tankar går uteslutande till den människa jag känner så för idag...
