"...do what the romans do!"
Jag kan på inga sätt säga att det händer ofta, men emellanåt känner jag hur jag sätts i konfrontation med mitt eget samvete. Det bjuder inte på problem, det inslaget finns inte i min värld, utan yttrandet ter sig i inre moraliska motsägelser.
Det är en ofrånkomlighet, enligt mitt sätt att se mig själv i den världen jag lever i, och ett stycke oundvikligt hinder som lär följa i den vägen jag vald att vandra. En konsekvens, är också ett uttryck som är högst passande när man som jag levt på olika sidor av livet. Och vi är många i den båten!
Alla tar vi med oss allt, det har jag varit medveten om sedan så långt tillbaka jag kan minnas (vilket är en "bra bit tid") och måste således ta i tu med de tankar som genereras genom detta.
Jag har tidigare förklarat detta som "luckor i min tillvaro", en sortens "drop-punkt" där tankarna korsar varandra, växlar mellan min uppfattning av mig själv i nuet, gentemot den jag var då. Ett relativt behagligt (mind)-spel då jag anser mig hela tiden vandrat med ganska hög moral. Och det är här min blick dalar aningen ner från mitt fång, så som jag möter det i spegeln...
Jag har tidigare förklarat detta som "luckor i min tillvaro", en sortens "drop-punkt" där tankarna korsar varandra, växlar mellan min uppfattning av mig själv i nuet, gentemot den jag var då. Ett relativt behagligt (mind)-spel då jag anser mig hela tiden vandrat med ganska hög moral. Och det är här min blick dalar aningen ner från mitt fång, så som jag möter det i spegeln...
.
Man lever inte på gatan med de tankar som styr mig i dag. Här om något, kommer ordspråket väl till buds, det som talar om att "when in Rome, do what the romans do..." När det kommer till att handla om ren och skär överlevnad i en värld som för länge sen snurrat mig av sin bana, komprimeras ens moral, som att den läggs på is för att återupptas, tinas upp igen vid ett annat tillfälle. Det är ett måste, annars knäcks man innan solen nått sin högsta punkt under "första dagen i ens nya liv!", så att säga.
Än mer komplicerat blir det när man skall försöka leva in andra människor att förstå hur livet artar sig på den yttersta kanten - den kanten som existerar bortom lagens ram. Och tro mig, den är närmare än vad man vid första ögonkastet tror!
Men att gå genom olika skeenden, sidor av livet, som står i starka kontraster till varandra, kan vara tungrott, för att säga det milt. Man måste nästan uppleva det för att förstå. Och även då kan det vara svårt att ta in...
Det gäller (i alla fall för min del) att se genom och förbi de motsägelser man stöter på, just sådana som benämndes med lite andra ord här ovan. Det går inte att tro, att det som gällde "i svängen" gäller även här och nu! för det gör det inte, helt enkelt därför att det tillhör inte samma spelplan och således delas inte heller de samma pjäserna. Om inte man direkt måste lära sig ett helt nytt sätt med spelregler, så är man tvungen att bli "återbekant" med ett gammalt, vid det här laget nästan oigenkännlig levnadssätt - vilket kan vara nog så svårt. För att saken är svår, kan nog alla vara överens om, för annars skulle väl knappast problematiken vara så vidsträckt och välbekant över gränserna som den just är...
Mitt i mitt eget lilla försök...
Det kan vara lite lurigt och diffust det här begreppet att vara "efterhandsklok". Samtidigt som det är fullt möjligt att ta del av samma lärdom inom ramen för "den mörka stundens tid" där och då, finns möjligheterna lika mycket till hands under åren som följer.
Som jag uppfattar det, så är det betydligt lättare att se kärnan i efterhandskonstruktioner genom att låta tid förflyta mellan "mörker och ljus" - något jag tror jag delar med de flesta av oss människor.
Som jag uppfattar det, så är det betydligt lättare att se kärnan i efterhandskonstruktioner genom att låta tid förflyta mellan "mörker och ljus" - något jag tror jag delar med de flesta av oss människor.
För inte är vi som starkast när vi är som svagast, heller?
Man får "re-upplysa sig själv" i de stunder som kräver detta. Det fungerar i praktiken också, bara att det begär ett visst mått av självkännedom och insikt om en själv. Det krävs även ett "bottenslag", en manöver som får en på fall från det liv man byggt upp, vilket säger en hel del om karaktären på det tillstånd som här nu beskrivs.
Det är ingenting man går och väntar på utan man bara hamnar i - kanske inte "plötsligt en dag", men plötsligt en dag går det upp för en människa, att nu är han här; i sitt eget fördömda fall!
Men man får aldrig glömma bort, att precis så olika vi människor är, precis lika olika kan öden se ut för envar. Det en människa upplever som sorgligt, kommer alltid att vara sorgligt för just den personen oavsett hur lite man kanske själv berörs av just den händelsen. Samtidigt, om jag finner någonting glädjande så betyder inte det att min närmaste i livet gör det...
Det här är klyschor som vi alla vet, ändå envisas många av oss (även jag) att missta sådana situationer emellanåt. Ett glömskans teater, på sätt och vis - i mycket en stor del av att vara människa... den fördomsfulla varelsen.
Det är ingenting man går och väntar på utan man bara hamnar i - kanske inte "plötsligt en dag", men plötsligt en dag går det upp för en människa, att nu är han här; i sitt eget fördömda fall!
Men man får aldrig glömma bort, att precis så olika vi människor är, precis lika olika kan öden se ut för envar. Det en människa upplever som sorgligt, kommer alltid att vara sorgligt för just den personen oavsett hur lite man kanske själv berörs av just den händelsen. Samtidigt, om jag finner någonting glädjande så betyder inte det att min närmaste i livet gör det...
Det här är klyschor som vi alla vet, ändå envisas många av oss (även jag) att missta sådana situationer emellanåt. Ett glömskans teater, på sätt och vis - i mycket en stor del av att vara människa... den fördomsfulla varelsen.
Livet kan i många avseenden liknas med en bok. Obönhörligt bläddrar vi fram till den färdigskrivna slutpunkten, finalen i det liv som beskrivs, levs och åtnjutas mellan ramarna från de två pärmar man håller mellan sina händer. Lika olika som materialet i storyn talar till oss, artar sig livet för alla och envar...
Jag kan aldrig sluta förvånas över detta, detta med oss människor. Jag tycker det innehåller precis allting: det bräckliga, det vackra, det sårbara, det mjuka, det hårda, det vanskliga, det falska... Vi är fyllda av kärlek, hat, temperament och lugn. Lögn, svek.. Vi är givmilda, giriga, snåla... vi är omänskliga - vi är mänskliga. Vi har alla våra sidor och i allt detta görs tappra försök på att hitta sina egna...
Jag är mitt i mitt eget försök...
Jag kan aldrig sluta förvånas över detta, detta med oss människor. Jag tycker det innehåller precis allting: det bräckliga, det vackra, det sårbara, det mjuka, det hårda, det vanskliga, det falska... Vi är fyllda av kärlek, hat, temperament och lugn. Lögn, svek.. Vi är givmilda, giriga, snåla... vi är omänskliga - vi är mänskliga. Vi har alla våra sidor och i allt detta görs tappra försök på att hitta sina egna...
Jag är mitt i mitt eget försök...
En App för livet!
Jag gillar människor. Det har jag alltid gjort även om det har varit på olika nivåer upp genom de åren som gått. Det sättet jag ser på människor idag, skiljer sig nog markant från det sättet jag fäste mitt intresse kring för en stor del år sedan, men i grunden tror jag "mitt blickfång" fortfarande har sitt gemensamma fokus, där som nu - idag lika med dengång...
På "flipp-sidan" av detta tycket ligger den bräcklighet vi alla delar inom oss. Vi är förbryllande små i vår enkelhet inför det liv vi har äran att få leva - även om den stora massan står långt ifrån det existentiella faktum. Den kultur vi delar i vår del av världen är ju inte precis gjord för den rotfasta ödmjukhet som vi finner i andra delar över jorden, utan att någondera folk kan ses som sämre eller bättre för det om. Snarare vill jag säga tvärtom, egentligen och istället hylla det mångfald sådana vinklingar på oss människor ger. Det ena ger det andra och tillsammans fylls själens rymd upp av den sortens olikheter, så man ingenting kan förstå! Och här börjar jag skymta en evighet, ett rum ingenting jag är i stånd att greppa om, inte ens i mina tankar... så stora är vi människor!
Därför blir det bara naturligt att istället syna vår litenhet, den nakenhet vi alla besitter i våra hjärtan och som ingen lever för utan. På många sätt ser jag det som "ingrediensen" som ger oss alla det ljus vi omges av, det som ger oss personlighet. Den identitet som skiner ut genom våra ögon säger allt, tycker jag, och om vi ger varandra tid (och möjlighet!) så finns det ingen annan sanning att hitta än genom just dem; ögonen...
.
Det blir lätt flummigt vid såna här beskrivningar. Det hör nog inte till "vardagstalet" att prata högt om saker som själen, ljuset som strömmar ut genom ögonen etc etc... det är jag medveten om. Men samtidigt kan jag tycka att vi alla nog saknar lite "flummigheter" i vardagen.
Vi lever alldeles för avskärmad från våra egentliga liv och till följd förlorar vi egentligheter som skulle fört oss närmare, om inte varandra, så förmodligen oss själva.
En del i min egen "bekämpning" av detta är att föra ner en bråkdel av mina inre dialoger på pränt. Det hjälper åtminstone mig i vissa stunder då jag söker mig själv i en allt mer irrande och nästintill obefintlig verklighet. Och jag har svårt att förstå varför jag behöver falla ännu djupare ner i diket som kretsar kring "the Iphone generation."
Det finns ingen "App" för livet. Det kommer aldrig att göra det, heller - annat än de möjligheterna vi råder om på egen hand. Men se den applikationen finns ju redan installerad. Gäller bara att hitta den och lära sig använda den adekvat...
På "flipp-sidan" av detta tycket ligger den bräcklighet vi alla delar inom oss. Vi är förbryllande små i vår enkelhet inför det liv vi har äran att få leva - även om den stora massan står långt ifrån det existentiella faktum. Den kultur vi delar i vår del av världen är ju inte precis gjord för den rotfasta ödmjukhet som vi finner i andra delar över jorden, utan att någondera folk kan ses som sämre eller bättre för det om. Snarare vill jag säga tvärtom, egentligen och istället hylla det mångfald sådana vinklingar på oss människor ger. Det ena ger det andra och tillsammans fylls själens rymd upp av den sortens olikheter, så man ingenting kan förstå! Och här börjar jag skymta en evighet, ett rum ingenting jag är i stånd att greppa om, inte ens i mina tankar... så stora är vi människor!
Därför blir det bara naturligt att istället syna vår litenhet, den nakenhet vi alla besitter i våra hjärtan och som ingen lever för utan. På många sätt ser jag det som "ingrediensen" som ger oss alla det ljus vi omges av, det som ger oss personlighet. Den identitet som skiner ut genom våra ögon säger allt, tycker jag, och om vi ger varandra tid (och möjlighet!) så finns det ingen annan sanning att hitta än genom just dem; ögonen...
.
Det blir lätt flummigt vid såna här beskrivningar. Det hör nog inte till "vardagstalet" att prata högt om saker som själen, ljuset som strömmar ut genom ögonen etc etc... det är jag medveten om. Men samtidigt kan jag tycka att vi alla nog saknar lite "flummigheter" i vardagen.
Vi lever alldeles för avskärmad från våra egentliga liv och till följd förlorar vi egentligheter som skulle fört oss närmare, om inte varandra, så förmodligen oss själva.
En del i min egen "bekämpning" av detta är att föra ner en bråkdel av mina inre dialoger på pränt. Det hjälper åtminstone mig i vissa stunder då jag söker mig själv i en allt mer irrande och nästintill obefintlig verklighet. Och jag har svårt att förstå varför jag behöver falla ännu djupare ner i diket som kretsar kring "the Iphone generation."
Det finns ingen "App" för livet. Det kommer aldrig att göra det, heller - annat än de möjligheterna vi råder om på egen hand. Men se den applikationen finns ju redan installerad. Gäller bara att hitta den och lära sig använda den adekvat...
Den positiva egoismen.
Lite av känslan jag ibland kan få när jag skriver om "min väg till det bättre livet" är ungefär hur många gånger måste jag uppfinna hjulet? För mycket - märker jag - går igen likt en evig snurra och det känns även som att den skrivande delen av processen kommit ifatt där jag står idag. För min egen del kan jag inte se det som annat än en vinnande insikt om hur jag lyckats ta mig hit, hur mitt koncept trots allt har fungerat, men samtidigt finner jag en tendens till en känsla av att jag fortfarande har så oändligt mycket kvar... Jag är alltså ingalunda hel som människa, hur mycket jag än skulle vilja påstå mig vara det. (får aldrig glömma bort att livet består av så mycket!)
När jag nu lyft på det locket inom mig själv, det som berör mitt innersta, så tycker jag det är bra att inte vara "den fulländade människan" riktigt än (med fulländad menas ingenting annat än min egen personliga helhet, inget utrymme för missförstånd, alltså:-). Det vore för illa nästan, att stå här vid 42 års ålder och ha gjort färdig min livsuppgift, eller vad?!
Nej, djupen har jag inte nått än, inte på riktigt. Visst kan jag ha lärt mig att simma, men att "djuphavsdyka", se det har jag kvar att lära mig...
Så även om upprepningar ringar i kanterna kring mitt skrivande, så är det behövligt som led i processen. Eftersom det (i min process) är jag som är den svaga, den som behöver läras, är det jag som måste inpränta "den förlorade verkligheten" i mig - alltså står ett upprepande som en nödvändighet. Som att lära sig läsa; man upprepar sitt alfabet igen och igen och söker reda på den faktorn som länkar den aktuella kunskapen samman så den integreras i mitt förstånd, helt enkelt...
Att använda mig av liknelser, metaforer är ett annat verktyg värd att nämnas i sammanhanget. Det gäller att hitta sin egen metodik som klarar av att slå an tonen i ens innersta, det sättet som ger eko i tankarna. För när det är dags att lägga ifrån mig kritan efter "dagens strapatser", så är det jag som skall ha mottagit den lärdom jag sökt under dagen, ingen annan!
Som min situation är/har varit, delar jag inte rum med några andra - jag har inte tid att vara någon annans lärare i ämnet, vilket är en ohyggligt viktig del i sammanhanget!
Som min situation är/har varit, delar jag inte rum med några andra - jag har inte tid att vara någon annans lärare i ämnet, vilket är en ohyggligt viktig del i sammanhanget!
Det finns lite olika grader av egoism där ute bland oss människor. Precis som att det finns olika verktyg i en verktygslåda där många ofta kan hantera samma problematik, föreligger det olika sorters egocentriska sådana i vår repertoar.
Det jag talar om för egen del är, att i stunder (tider) då jag skall tillfriskna från ett destruktivt leverne/beteende, så finns det en stark positivism inbäddad i den egoistiska färdväg jag valt. I grunden är den lika slående enkel som kanske genial; att låta tanken styra min vision om mitt "slutmål" och se helhetsbilden och förstå att om jag skall bli den "goda människan" som behövs för att dela mitt liv (ett långt liv) med min flickvän, så måste jag se till att börja tänka på att få mig själv frisk från mina plågor - först och främst! Alltså använda min egoism på det bästa möjliga sättet!
Det jag talar om för egen del är, att i stunder (tider) då jag skall tillfriskna från ett destruktivt leverne/beteende, så finns det en stark positivism inbäddad i den egoistiska färdväg jag valt. I grunden är den lika slående enkel som kanske genial; att låta tanken styra min vision om mitt "slutmål" och se helhetsbilden och förstå att om jag skall bli den "goda människan" som behövs för att dela mitt liv (ett långt liv) med min flickvän, så måste jag se till att börja tänka på att få mig själv frisk från mina plågor - först och främst! Alltså använda min egoism på det bästa möjliga sättet!
Värre än så behöver det inte vara och är det inte heller...
Förklaring och svar.
För det räcker sällan med att enbart veta vad som behöver göras om, eller ändras i ens liv, om man nått sitt bottenskikt. Har man kommit dit ner så har man förbisätt, struntat i de signaler som tydligt visat sig långt långt innan denna punkt - och således i sig, visat prov på bristfälligheter i sitt sociala spel. (Och nu menar jag inte människor med diagnos och på den vägen visat sig ha nedsatt sociala förmågor, utan vi som kan kalla oss "normalbegåvade - även det en beskrivning att tolka lite som man vill...)
För det kan mycket väl vara inom det området ett liknande scenario som mitt kan ha sin början - en svårighet i mitt sociala engagemang, min delaktighet så att den på något sätt vridit till sig under de mest ohanterliga, yngre åren av mitt liv. Jag säger inte att det ÄR så, bara att det KAN VARA så.
I mitt sökande efter förklaringar (inte ursäkter!) har jag strosat närgånget inom det området kring mig själv, liksom letat i det tysta innersta, och jag är säker på att jag hittat förklaringar. (Viktigt i sammanhanget att göra skillnad på förklaringar och svar! Ett faktum som hjälpt mig oerhört att separera det krassa svaret mot den allt "mjukare" förklaringen... )
En annan aspekt vad gäller "förklaring och svar" är den acceptansnivå som gömmer sig bakom de två orden. Jag, som hela tiden måste jobba mig ur mitt förflutna utan att lämna min historia, behöver ju ett visst "spelrum" att bolla tankar och ideer kring. Ingenting kommer som på någon beställning, inget är gratis på den här nivån. Precis som när en relation måste rivas upp och två människors delade liv skall säras, kommer det oavsett förklaringar eller för den delen svar, att göra ont.
Jag kommer inte ifrån det, hur jag än vrider och vänder på det, eller hur gärna jag vill gömma mig bakom/under en sten. För verkligheten ligger i min förmåga att uppfatta - alltså, inuti mig själv, en sida som alltid vill vara med mig.
Spridas för vinden.
Jag är inte längre rädd för mig själv. Jag drivs inte längre av den rädslan, det tillstånd som krävdes för att ge min vardag den stimulans jag trodde mig behöva. Eller trodde, som livet såg ut då var det närmast ett måste. För att spatsera runt med ett knippe rationella tankar och ideer i en värld till bredden fylld av galenskap, säger ju sig själv att är en omöjlighet.
De gångarna jag var som klarast var de gångerna jag nyktrat till i fängelset. Men samtidigt, trots att mitt klarsyn växte fram och jag började se vidden av min ofantligt trasiga situation, samtidigt erfor jag en motsatt reaktion än vad jag kanske skulle kunna förvänta mig, genom att se hur långt ut jag drivit med strömmarna, fann jag det nästan utmattande att i det hela taget ens tänka tanken på att ta mig tillbaka in igen! Det var så mycket lättare att bara låta mig driva vidare - utåt... Att jag befann mig på djupt vatten, fick en tydligare bild än någonsin!
Men så finns det dem som behöver en längre period för "att vakna upp" i livet. De flesta, det går inte att komma ifrån - har de spärrarna som krävs som en medfödd tillgång, och bra är det, för hur skulle världen sätt ut annars? Ett globalt "London-riot-liknande", kanske, en pandemisk galenskap, ohejdbar i sin framstormning genom hus, städer och hem...
Nej, det är tur att vi är i kraftigt undertal världen om - och vad som är ännu bättre är att det finns vägar som för en människa tillbaka så han/hon kan finna sin rättmätiga plats till sist, i alla fall.
Det är inte för alla förunnat att bli gett sitt livsverk i handen, många av oss måste skapa vår egen att lyfta genom dagen.
Det finns tider i livet då man behöver känna sig så liten och bräcklig man bara kan. Det är mycket gynnsamt för fortsättningen att ha upplevt sin absoluta litenhet, underkastelse mot sin egen spegelbild, så att säga - och ta sig vidare därifrån. Det är väl dithän jag har fört min egen process numera, dit då jag ser helheten i ett annat ljus än när jag befann under dess direkta sken.
Jag känner fortfarande igen den känslan (som är min egen, by the way!) efter att ha luckrat i den i flera år nu. Men den skall spridas för vinden också, vilket är en annan historia vi skall komma till...
