En liten musikslinga...
Musiken i mitt liv har haft stor betydelse. Ja, kanske för stor betydelse än vad som egentligen varit rent hälsosamt. Ända sedan mina minsta ihågkomna år ser jag, hur denna levande form för konst träder in i mitt liv och tar för sig av mig. Jag ser hur jag påverkas av Abba i unga år, ståendes framför spegeln och mimer till S.O.S, låt vara att det var Agnetha Fältskog och Frida Lyngstad som stod för vokalerna, ha ha... Jag bär fortfarande med mig "Don`t cry for me, Argentina" som den gången sjöngs av någon för mig i dag okänd kvinnlig sångerska, men som berörde mig djupt innan jag ens börjat i skolan. Upp genom barndomsåren följde alltid musiken med som en sann vän som aldrig faktiskt, lämnade min sida. Det blev tillslut oundvikligt att det nådde gränsen av en livstil. I det sammanhanget ser jag djupare kopplingar, där jag förstår dess innebörd för mitt eget mående och har därför tillåtit musiken - som instrument - att förföra mitt känsloliv ganska rejält. För som med all konst som finns, så handhar det en förmåga att anspela på känslor på ett brett plan.
Mycket kan spåras i mina musikval och smak upp genom åren, det är jag medveten om. Till största delen har det handlat om den hårdare rocken, den som jag också spelade själv under ett flertal år. Den förde mig och mina vänner till Stockholm och på den vägen förseglade mitt öde. Under färden formade hårdrocken min värld med mängder av spektra och nyanser tills överhanden blev mig övermäktig och jag vacklade och föll... ut ur dess sfär. Dock blev inte fallet värre än att jag landade i en annan musikalisk värld med ett lika egendomligt språkmönster; Den alternativa musiken och mest framstående kanske, Technon.
Efter årtionden av präglan från musikens melodier och texter, steg jag här rakt in i en alldeles ny värld av talande möjligheter. En ny syn på musik stod för dörren och när ja öppnade denna, dörren alltså, hänfördes jag fullständigt. Det jag såg, eller snarare kände, var någonting helt nytt. Samtidigt befann jag mig i ett förändringens skede i mitt liv. Jag hade gått tom i det gamla, kända mönstret, där mina egna musikaliska planer och ideer hamnat i torkan. Det var en mörk tid, en ganska sorglig tid, då jag såg hur min gamla följeslagare drivit bort från mig. Någon gång i mitten av 90 talet övergav jag helt och hållet hårdrocken och steg in i technons värld på gott och ont...
Ju mer jag satte mig in i denna oerhört monotona musikstil, ju mer öppnade sig en ny och spännande världsdel av emotionell karakteristik. Jag hade inga som helst problem att lära mig språket och det gick blixtsnabbt upp för mig hur stor påverkan instrumental-musikaliteten kunde ha för mitt sargade känsloliv. Här behövde jag ingen textbild för att leda in mig på rätt spår, utan här valde jag själv vart jag ville bli tagen bort, i mig själv, från mig själv... Eftersom vi är helt olika i oss själva, människor, och har vitt olika behov så måste jag säga att, till en viss punkt, är technomusiken något av det bästa som hänt mig. Utan att dra för stora växlar, för allt kan dock inte "räddas genom musiken", men om jag ser på musikens helande kraft, så behövde jag denna ändringen bättre än något annat. När ord kommer till korta lät jag musiken tala, kan nog summera upp det hela. För samtidigt blev lyriken i musiken allt urvattnat, i alla fall i mitt tycke (Jag kan fortfarande i dag lyssna på texter till modern musik i alla kategorier och känna hur illamående väller upp i mig av hur patetiskt innehållet är!).
Det var inte bara min musiksmak som separerades på den här tiden. Mina vänner och jag gick också separata vägar då de, i min dåvarande omgivning, inte kunde "se" det jag såg i dessa nya influenser. Så stark är kraften kring musiken. Jag vägrade ge med mig och de likaså, mer eller mindre. Det blev i mycket en rejäl kulturchock, vilket jag välkomnade i all sin prakt. Jag hade gått fast, ansåg jag, och i stor utsträckning, vilket även är fallet idag när jag skriver detta, har sökandet varit en betydande drivfjäder i mitt liv. Ofrånkomligt anser jag, att brytpunkten kom som den gjorde; inte kunde jag väl stanna kvar i det mönster jag gjort i så många år? Nej, det behövdes någonting nytt, fräscht, någonting som gav mig en större utmaning i att förstå livet och min egen del i det. Rock musik hade brunnit ut sina sista förkolnade vedklabbar i mig och jag sökte ny tändvätska - och fann det. Och jag älskade det!
Men allt har sin gränspunkt, så också denna genre som ledde mig in på sina egna egendomliga avigsidor, i allt vad det innebar. Med tiden fick jag lov att ta farväl även här för mitt eget bästa skull och sedan dess har mitt förhållande till musiken legat på ett isbelagt vatten. Som alla faser i livet kom mina techno-dagar till sin ände och nya utmaningar steg in i matchen. I dag gäller andra inslag i mitt liv och jag är oerhört glad för det. samtidigt är jag också enormt glad över den tiden vi - musiken och jag - fått uppleva tillsammans och jag har svårt att se den tiden varit mig förutan - även här på gott och ont.
Men roligt som fasen är det, att surfa runt på Youtube och dyka ner i minner från en inte alltför avlägsen tid, men ack så fjärran ändå...
I helvetets eldar finns rum för kärlek...
Det är genom minnena jag lever det liv jag levt. Förvarade som i en box, ligger de där och ruvar i mitt hjärta, trängandes om sitt utrymme som om de kämpar för någon betydande plats. Mitt val har blivit att hålla dem levande, så gott det går, så att de med jämna mellanrum kan plockas fram från glömselns dammiga vrån och skänka frid eller strid, vilket det än måtte vara. Omhuldad om vartannat, bevaras de sida vid sida, förvisso - svart som vit, blankt som matt. Den gemensamma faktorn de (osannolikt) delar är, att de är mina och att tillsammans utgör de ett"vi, eller oss".
Som det mest udda grannskap stoltserar de; fotbollsmatchen tillsammans med min morfar en glimmande solskensdag 16. maj, långt tillbaka i tiden, olyckor och dödsfall och färgscheman dessa stunder skänkt mig, stilla gungande skärgårdsfärder mellan öarna utanför Grimstad, sorger och glädjer och förtvivlan och skratt. I mitt kammare ser jag gatubelysning i dimmigt stadsmiljö, jag fryser och svettas om vart annat. Jag hör ekon från tider jag helst av allt skulle vilja glömma, men som för alltid bränts in i mina sinnen - kanske de mest betydande, när räkenskapens timme kommen... Jag ser misslyckanden förvandlas genom sfäriska vindar till storslagna triumfer, jag ser blod, jag ser tårar och jag ser död. Allt i ett och samma grannskap inom mig själv.
Mest dominant i mina bilder är dock natten. Denna egendomliga och tysta tid på dygnet, insnärjt i sitt dunkelspel och hemlighetsmakeri med dolda faror ruvandes runt varje hörn, likt ett rovdjur jagandes dagern i oändligheter. Hur jag hamnade i dess landskap kan jag tyda med all önskvärd tydlighet, ty jag ser mönstret klarare än någon. Det är ju faktiskt vävd av mina händer. Denna mörka tid har varit en kraftansträngande del av mig i längre faser, men förlorade sitt grepp genom livets återkomst. Så enkelt ligger det svaret till hands, men vad som döljer sig mellan början och slutet, det slut som upptog den "den nya början", är det som ligger och pyr i mitt (under)medvetna. Det är även det som styr mitt sökande än i dag.
För mig är idag, det mesta givet. Jag har levt ut mina inre oroligheter på ett högoktanigt sätt och kan för det mesta skratta åt det idag. Jag vet varthän slutslaget stod och ser utfallet och den nya början. Jag ser det avslutande kapitel så som det står skrivit och förklarat i mina egna ord - ord som förvisso är gömd bakom känslor som nog aldrig låter sig ruckas till den upplysta yta jag speglar numera. Det spelar heller ingen större roll, eftersom vikten ligger i vart man är på väg, inte var man har varit. En klyscha visst, men den duger åt mig, än i alla fall.
Mitt inuti mina värsta stormar i livet, porlar ett bedårande vackert vatten mot sin bädd, en nästintill själslig stilla morgon. Den tiden då diset har en tydlig röst och nynnande rullar in från sin öppenhet och uppslukar oss två som sitter på det kala berget. Tiden, så som den ter sig där och då, ligger i våran favör. Den går liksom på halvfart och låter sekunderna ticka långsamt i väg vilket gör, att stunden får sätta sina rötter allt djupare än annars. Strax under den lätt krökta horisonten som tecknar sig framför våra ögon, anas en resande sol, dagern som, trots mitt liv just då, kunde körslaga med hopp och förväntningar. Någon fågel bidrog med ett stilla kvitter någonstans i bakgrunden och kylan som regerade till trots, så frös vi aldrig i varandras sällskap den här morgonen. precis allting var åt helvetet just då, men minnet av stunden är i mig slagen i guld och uppväger alltings djävulskap med ett och samma hjärtslag. Det slog mig att i helvetets eldar finns rum för kärlek, och från den punkten steg jag in mot ljusare tider...
Rymling...
Det var mycket som stod på kant i mig, då jag, femton år gammal, rymde från min fosterfamilj i Namsos. Revolten kom för dagen, oundvikligt som den var, och jag drogs till mina frånflyttade vänners värld, på andra sidan landet.
I skydd av att jag låtsades dra till skolan, smög jag på bussen en morgon i riktning Steinkjer. Mina resplaner sträckte sig knappast längre än min egen näsa och klev av dagtåget från Trondheim till Oslo en kvart efter att natt-tåget därifrån rullat ut från perrongen, vid Oslo S. Nästa tåg söderut gick inte förrän runt sju-tiden nästkommande morgon. jag såg således framför mig en spännande natt, traskande runt på Oslos gator.
Min packning var ju ingenting, så några släpande av väskor var det ju inte tal om, bara mig själv, ensam mot hela världen, nyfiken i "den stora staden".
Det mest talande från dessa minnena är, när jag nu långt efter ser tillbaka på den här natten, hur jag kunde identifiera mig med den. Jag minns känslan som ägde mig där jag strosade runt i Oslo som någonting väldigt och oerhört bekant redan då, och i dag ser jag sammanhanget mellan då och Stockholm, långt senare. På sätt och vis grundades en plattform, där mina små steg ekade mellan gatufönster och betongbyggnader, nattsuddare och horor som jag fann spännande att titta på. Jag vet inte i dag vad dessa strök hette, men den gång visste jag det genom böcker som: "Men tankene mine får du aldrig" och "Asfalt", som uppslukade min uppmärksamhet fullständigt, vid tiden. Det var genom dessa berättelser, deras tyngdlösa livsöden och miserabla uppväxtförhållanden jag kände igen mig och genom detta, drogs jag till dom. Även om jag var långt från dem känslomässigt, kände jag ändå en närhet. Deras tomhet som jag fann beskriven för mig i dessa ovannämnda böcker (och även: "Wir kindern zu Banhof Zoo", för den delen...) gav mig ett igenkännande intryck, och det tilltalade mig. Där jag stod vid gatuhörnet och beskådade scenariona där bilarna saktade in framför tjejerna, hur dessa böjde sig ner mot det nervevade fönstret, kände jag mig tryggare än någonsin. Jag föreställde mig i tysthet hur dialogerna forsiggick och så försvann timmarna. Även i det neon upplysta natt mörkret kände jag stor tilltro och hade inga som helst problem att smälta in i storstadens puls.
Det hade inte förflutet mer än dryga tre år sedan jag blev föräldralös och befann mig fortfarande i den eftersläpande trance-liknande, bedövning efter den chock jag försatts i. Kaos rådde och jag styrdes av impulser som var för mig obekanta vid den här tiden. Impulsiv till en grad jag var obenägen att styra över, lät jag mig ledas av obekanta krafter. Dessa krafter drev mig att bryta upp från tryggheten i Namsos, överge det bästa som hänt mig i mitt korta liv och återigen ta steget ut i okontrollerbara farvatten. Det är med stor sannolikhet jag ser mig skrämmas av just detta, att befinna mig i trygga omgivningar, och att det är just detta som varit min destruktiva drivkraft genom livet. För så är det, att liknande händelseförlopp, där jag utan omsvep begår vissa val av förödande konsekvenser, blir en styrpinne långt upp i vuxen ålder: tryggheten skrämmer mig... Jag har aldrig kunnat tro på den. Aldrig haft möjligheten att sätta mig själv i ett sådant fokus eftersom det aldrig varit så under vissa avgörande epoker av min uppväxt. Således sätts mina föräldrars alkoholism och de konsekvenser de gav oss barn, i ännu mer spritt ljus. Det är ingen hemlighet, det bara är så - utan att jag skuld-belägger dem i någon större utsträckning för det. Barndomen spelar roll, stor roll...
Väl, morgonen kom till Oslo så småningom, och jag letade mig fram till "Sörlandsexpressen" och satte mig trött och sliten ner vid fönsterplats och såg huvudstaden glida förbi utanför. Snart byttes höghus och betong ut mot kuller och skog, tjärn,tunnlar och dalgångar och stationerna tåget stannade vid blev mindre och mindre. Tankarna rullade på i mitt huvud och snart började jag glädjas över att snart få återse mina gamle vänner, syster och morfar som jag älskade mer än något annat. Nelaug station i Åmli blev min hållplats och därifrån gick färden med dieseltåget ner till Rise. Bussen vidare in mot Grimstad och jag var äntligen hemma igen... Men ingenting var sig likt längre...
Allt är noggrant uträknat...
Jag har aldrig skrivit i klartext. Jag finner ingen större glädje i det och ser för mig hur själva processen kapitulerar under sådana former. Sedan tycker jag mig äga en något större respekt för mig själv och det liv jag levt, för att korta ner innehållet till en grad som - för mig - inte känns bekvämt. Det finns ett otal nyanser att visa hänsyn till, också, som kräver behandling i form av ord, för att skipa den rättvisa, inför ens egen hållning. Visst, på mina dokument-filer på datorn ligger det det allehanda alster som bär en mycket mer utpräglad "pang-på-bara" metodik när det handlar om innehåll, absolut. Men dessa är jag inte alls redo för att dela med mig av - än!
En annan sida, en sida som kräver begrundande är, att jag i mycket också skräms av mitt tillbaka-lagda leverne. Faktiskt till en så pass stor del att jag på ingalunda sätt och vis ens står i begrepp av, att lägga ut sådant, helt utan vidare. Ett visst mått av mystik gäller även för egen del att tillgodoses för att hålla liv i den gamla luckan. Och allt eftersom tiden har sin gång, vet man heller aldrig vad som spräcker ytan på den leriga åkern...
När man mellan varven, får besök av det beryktade "flowet", blir det nödvändigt att låta hanen vila något snäpp, så man inte dras med till utrymmen i en själv, som inte är redo att få sitt ljus kastad på en. Det händer oftare än sällan, att man sitter där inbunden i minnenas skam-grepp och låter sig hänföras till "bakom fiendens linjer". Den fiende som ligger på vila inom mig. För processandet har ett krav som går löpande på min röda tråd; att jag är redo i mig själv. Det tycks ibland mig vara en finurlighet att, som 40 åring prata om "att vara redo" eller "att inte vara redo", men så är det. Livet är komplext och ödmjukhetens landmarker gräver sig djupt djupt in i oss människor. Låt mig vara åtminstone en av dem som uttrycker detta.
Så, för dem som måtte tycka att jag lämnar ut mig själv i för stor utsträckning med mitt bloggande; nej, det gör jag inte. Det ligger så oändligt mycket mer bakom den fasad ni läser om här och allt, precis allt, är väldigt noggrant uträknat...
Min egen lilla Tarpeiska Klippa...
För många kanske det kan tyckas ge sken av en form utav dåligt mående - att gräva runt i ett taskigt förflutet. Jag är medveten om det, mycket medveten, till och med, men kan inte tillåta mig att fästa mig vid det. För antagelsen är helt felaktig. Jag sträcker mig så långt som att påstå det vara tvärt om. Att göra detta gör mig ingenting annat än tillfreds i mig själv. På den här vägen når jag nya höjder, sätter min fot på nivåer jag inte kunnat vara på innan i livet, se ställen jag skulle sätt för så alltför länge sen... Men men, det är ju som sagt, bättre sent än aldrig överhuvudtaget!
Processen detta i sanning är, delas med en värld jag inte ser. Men till gengäld så delas också en värld ni inte ser. Således är det sagt, att här inne syns endast bubblet på ytan. Det finns oändligheter att tillgå - men inte än, inte nu...kanske sen.
Den lättaste delen är den om min barndom, den "alla" känner till, eller tror sig känna till. Allt det som finns på ytan. Insidan är en helt annat typ utav melodi, stycke musik, med toner av hemlig karaktär, en främmande värld. Så även för mig!
Men livet är alldeles för knappt för att springa runt i glömskans terränger och låtsas. Livet är alldeles för intressant för att inte delas med andra människor. Må vara att tårar har gråtits och smärtor bekämpats och slagen mellan varven förlorats, men som överlevare står man alltid stark inför morgondagen, om man bara väljer att se sin del i en sammanhang, som någonting produktivt, vinnande. För svårare än så behöver det absolut inte vara. När en chock har lagt sig med tidens hjälp, återstår uppbyggnaden, vilken kan göras på sina egna villkor. Detta sätter jag stor lit till, och tycker om själva processen, i det. Att stå som "underdog" och ta sina egna steg i den riktning jag väljer efter eget huvud, gör att en viss trygghet sprider sig och jag har lättare att lyfta min blick mot solen.
Solen ja, den lyser för oss alla. Det är likadant ljus för dig som för mig - en fras jag lärt syna mina kanter i svåra stunder. Och här kommer det in, en salig poäng som utgör en stor grund i mitt fundament: Att ha lärt mig! Hur och genom vad jag har anammat denna lärdom, spelar mindre roll i dagsläget. Själva sanningen ligger i den blomma som blommat ut i mig och fått mig att inse, från det som hänt.
Alltså mår jag inte dåligt av allt det "dåliga" som hänt. Nej, tvärt om! I dag mår jag skit bra, rent ut sagt och låt mig vara den som står pall för att berätta det. Förfärligt mycket gott har getts mig, genom mina "ordeals" i livet, och idag ser jag min egen natur på ett bättre sätt än jag någonsin gjort förut!
Så, när jag stod där utanför och tittade mig bakåt visste jag inte, utan kände att det var ett farväl som togs. Framför mig låg ytor jag inte än kunde spegla mig i. Således togs stegen ut bland människor jag egentligen saknat under största delen av mitt liv. Utan aning eller press av något slag, vände jag mig inåt istället för att tråkla in mig i gamla mönster, där jag fastnat sen länge. I mångt och mycket, kastade jag mig utför min egen lilla Tarpeiska klippa på gott och ont, vill jag säga med en gnutta ödmjukhet i rösten - jag var redan då övertygad om att var på godo...( Det kunde inte vara annat...)
Processen detta i sanning är, delas med en värld jag inte ser. Men till gengäld så delas också en värld ni inte ser. Således är det sagt, att här inne syns endast bubblet på ytan. Det finns oändligheter att tillgå - men inte än, inte nu...kanske sen.
Den lättaste delen är den om min barndom, den "alla" känner till, eller tror sig känna till. Allt det som finns på ytan. Insidan är en helt annat typ utav melodi, stycke musik, med toner av hemlig karaktär, en främmande värld. Så även för mig!
Men livet är alldeles för knappt för att springa runt i glömskans terränger och låtsas. Livet är alldeles för intressant för att inte delas med andra människor. Må vara att tårar har gråtits och smärtor bekämpats och slagen mellan varven förlorats, men som överlevare står man alltid stark inför morgondagen, om man bara väljer att se sin del i en sammanhang, som någonting produktivt, vinnande. För svårare än så behöver det absolut inte vara. När en chock har lagt sig med tidens hjälp, återstår uppbyggnaden, vilken kan göras på sina egna villkor. Detta sätter jag stor lit till, och tycker om själva processen, i det. Att stå som "underdog" och ta sina egna steg i den riktning jag väljer efter eget huvud, gör att en viss trygghet sprider sig och jag har lättare att lyfta min blick mot solen.
Solen ja, den lyser för oss alla. Det är likadant ljus för dig som för mig - en fras jag lärt syna mina kanter i svåra stunder. Och här kommer det in, en salig poäng som utgör en stor grund i mitt fundament: Att ha lärt mig! Hur och genom vad jag har anammat denna lärdom, spelar mindre roll i dagsläget. Själva sanningen ligger i den blomma som blommat ut i mig och fått mig att inse, från det som hänt.
Alltså mår jag inte dåligt av allt det "dåliga" som hänt. Nej, tvärt om! I dag mår jag skit bra, rent ut sagt och låt mig vara den som står pall för att berätta det. Förfärligt mycket gott har getts mig, genom mina "ordeals" i livet, och idag ser jag min egen natur på ett bättre sätt än jag någonsin gjort förut!
Så, när jag stod där utanför och tittade mig bakåt visste jag inte, utan kände att det var ett farväl som togs. Framför mig låg ytor jag inte än kunde spegla mig i. Således togs stegen ut bland människor jag egentligen saknat under största delen av mitt liv. Utan aning eller press av något slag, vände jag mig inåt istället för att tråkla in mig i gamla mönster, där jag fastnat sen länge. I mångt och mycket, kastade jag mig utför min egen lilla Tarpeiska klippa på gott och ont, vill jag säga med en gnutta ödmjukhet i rösten - jag var redan då övertygad om att var på godo...( Det kunde inte vara annat...)
Taskig timing, "Håkon!"...
Vi satt på Loftet i Grimstad. Det var sent, strax innan stängningsdags och ölen hade runnit fritt hela kvällen. I mina sena tonår - runt arton års ålder, var jag och mina kamrater ett ganska frekvent inslag i detta lite dunkla pub-miljö. Den här kvällen befann jag mig sittandes och prata, sluddrande av berusningens grepp, med en "gammal bekanting" till min mor. Håkon hette han, efternamnet har sen länge försvunnit, och var under de stormfulla åren tillbaka, då själva grundvalarna i mitt hems fundament slogs sönder och samman av ihåligt festande till dygnets och veckans alla tider.
Jag minns den här Håkons glada och blida uppsyn då vi möttes denna kvällen på Loftet. Någon sorts "kärt återseende" från hans sida. Han hade ju trots allt, när allt kom omkring, varit en god vän till min mor och suttit och supit otaliga dagar och nätter i vårat hem. Att jag, som då bara var en liten spinkig, tanig kille, plötsligt kommit till en ålder då vi kunde sitta tillsammans - även vi - och dricka tillsammans, tog han nog som ett välkomnande, i mångt och mycket. Han tyckte ju naturligtvis att det som hänt min mor, syster, ja hela min familj var ett tragiskt kapitel, inget snack om saken. Det tyckte ju alla. Även han...
Så här satt vi då mitt emot varandra med vitt skilda syn på den andra; han, med bilden av en god väns son som han inte sätt sedan tider långt tillbaka (jag hade ju under tiden hunnit flytta till Namsos där jag bott i några år och sedan flyttat tillbaka igen), och föreställde sig säkert att det fanns en uppsjö minner att betrakta över ett par glas med öl.
Jag å andra sidan, omsveptes av minner genom honom, från dåliga kostymer, blodsprängt ansikte med vattenkammat hår och illa stinkande rakvatten, jag för alltid associerar med "Brut" och gammaldans... Bilderna jag tydligt såg för mig var, hur han morgon efter morgon låg och fylle-snarkade på våran soffa, hur han sovandes på badrumsgolvet stängde oss ute därifrån då det var tid för oss ungar att göra oss i ordning för att gå till skolan, hur han skrikande och gormande steg in i vårat hus om natten efter tok ringande på dörren, full som en alika. Hans nerspydda kläder i hallen... Jag minns även en hel del andra tilltag av honom som jag inte tänker lägga ut här...
En eld flammar upp i mig, där han bekänner sin saknad efter sin bästa vän - min mor - och att vi två därigenom ägde en gemensam historia tillsammans...
Håkon föreslog sedan, att vi skulle bege oss hem till hans lägenhet, den där kvällen (natten) och mimra över dom gamla dagarna, då livet , enligt honom, var så mycket ljusare. Jag tyckte likadant, och vi begav oss ut från Loftet och strosade upp genom stan på väg mot Frivold...
Vi kom inte så långt. Den nattliga promenaden tog ett abrupt slut strax utanför Grimstad Adressetidene. Där fick han motta allt vad mitt barnaminnes remmar och tyglar pallrade hålla...
Jag nämnde i ett tidigare inlägg hur Grimstad gjorde mig orolig i kroppen, hur det fanns en känsla som ständigt vällde över mig, igenom mig, varenda gång jag sätter mina fötter i staden. Orden jag valde då var någonting i stil med, att jag stod ovetande till något adekvat svar på frågan. Mitt misstag! Den lilla berättelsen ovan, är mycket signifikativt för mig och min älskade barndoms stad; Det är långt ifrån på grund ut av att alla skulle veta... svaret ligger i den korgen, att JAG vet!
Det är på inga sätt försvarbart det som skedde den natten utanför Adresse Tidene på Storgata i Grimstad. Det är väl ungefär lika försvarbart som alla de människorna, lokala förmågor som passerade våra dörrar hemma i redlösa tillstånd, då fem ungar sprang omkring och lekte, sov, tittade på TV, försökte göra läxor medan de korkade upp flaskor efter flaskor osv osv. Listan över oförsvarbarheter kan göras otrevligt lång (som om den inte är det redan...?). Och häri ligger en poäng vilande; det är en stor del av mig i dag - och då - som aldrig egentligen vill se dessa människor igen. Och, det är ingen liten skara jag talar om heller. Det dracks mycket i Grimstad då, och gör det säkert nu också, men det är inte mina bekymmer. Mina angelägenheter är de som var gällande den gång, då jag och mina syskon var barn...
Nu föreligger det ju ingen risk för, att jag skulle gå lös på några av de svin jag minns. Aldrig, min värdighet har tornat sig över dem för länge sedan. Men såna minnen sitter dock djupt, och idag gör de sig alltså påmind i den form jag beskrivit här ovan.
När jag senast var i Grimstad, förra sommaren, stötte jag på ett flertal "kända ansikten" från den tiden och det gick inte att undvika att känna den reaktion som satte igång i min magregion. Och nu talar vi runt trettio år gamla minnen!! Inte att undra på att Håkon valde ett taskigt tillfälle att prata gamla minnen på, när han mötte en på druvan snurrig Kjell i arton års åldern...
Alkoholismen i mitt barnahem...
Det är en ganska tung resa att bege sig bakåt i sig själv. Dels är mycket svårtytt och otydligt om man försöker se så långt bakom tidens gränser, dit minnet ligger falnat och insvept i dis. Dels är det ävenledes svårbemästrat att låta viljorna samsas om händelser som utspelat sig långt senare i livet, när man skall söka gå över ärlighetens vatten. Det är inte alls lika självklart, även överför sig själv i en tyst stund, att man "vågar se" en sanningens vitöga då dörrarnas gångjärn ger vika och spränger fram en inbjudan till dolda rum...
Jag äger fördelen i, att befunnit mig i elden enda sedan barnsben, vilket gör mig till någotsånär immun mot en hel del. Icke desto mindre står jag ändå trevande utan att få grepp om hur mina steg skall föras fram - för på slutet av dagen, är det oansätt bara en enskild människa det handlar om.
Kantad av både det ena och det andra, varav allt forsar fram i överlappningarnas tecken ser jag ingen frid i mitt liv. Ja, om jag nu bortser från dessa, mina sista fem åren, då jag tog språnget "bort från det kända och in i det okända", men det är en annan berättelse. Jag ser mina mönster så alltför tydligt, om jag väljer att se det hela på det enkla sättet, men det tilltalar mig mindre. Gör jag det, kommer det över mig en känsla av att ha gett upp, och det tycks inte ha gehör i mig. Nej, det ligger mer än så bakom och det är jag den första att skriva under på...
Farorna som kan uppkomma hos barn från ett alkoholiserat hem står mig så tydligt som den klaraste av dagar. Verkligheten är inte den samma som hos många andra, känslorna är inte likasinnade sina klasskompisars och tryggheten så bräcklig att, ett mod knäcks genom öppnandet av en kapsyl där kolsyra och luft förenas i en mörkrets och helvetets dans på rosens törn. Den som inte upplevt hur alkoholismen river sönder sin älskade mor och far och förvandlar dem till hjärtskärande monster framför sina ögon, måste ha lätt för handen att dra felaktiga slutsatser, under barnets år. Här föds klyftor mellan jämlikar så som vänner. Bakom slika dörrar och väggar görs förändringar i barn psyken och möjliggör, eller snarare omöjliggör förutsättningars fortsatta spirande krafter. Man hämmas som barn i sitt eget hem och upplever rädsla på ett stadium och på en sådan nivå, som aldrig skulle behöva finnas - åtminstone inte i en sådan ålder, då ingenting i sig ens är i närheten av ett fullbordande...
Att vara rädd när man vaknar, att vara rädd för att vakna eller att inte vilja lägga sig för att sova därför att vetskapen skriker i en om nästa dags förstående, kan inte beskrivas i mina ögon. Känslan är enbart i färgerna svart och mörkt. Detta beskriver jag i dag, fyrtio år senare, men hur såg det ut då, när det var dags att gå till skolan - i första eller andra klass och möta mina glada klasskamrater och de stränga fröknarna? Det står mig kanske inte så underligt varför jag tillbringade så oändligt många timmar på Levermyr, lekande med den fotbollen jag älskade mer än något annat. Det farligaste, enligt mig i alla fall, tror jag är att jag som barn lärde mig (utan att veta detta själv!) att fly. En försvarsmekanism, så klart. Det oerhörda som ingen ände hade i sin stegring vad gällde alkoholismen bakom våra väggar, präglar mig fortfarande till mycket stora delar. Så omfångsrikt är det att jag på många sätt kan tillskriva mitt livsöde den tragedi som inträffade före den utåt synda tragedin där min mor och far och syster döde. För mig, leder spåren till mörkrets källa sig längre bakåt än så...
Så ytterligt jävligt var det, att jag idag ser det som en befrielse trots allt, att min mor gick bort den där vinterdagen strax före jul. Det som dock tär i mig fortfarande är, att hon tog med sig Benedicte i fallet! Ett ytterligare bevis på alltings jävelskap när det handlar om alkoholismen i barnahemmet. Förfärligt mycket mer kan tecknas in i detta kölvatten men det hör inte hit just nu...
Det finns en fotnot i historien som är min egen; jag är inte och har aldrig heller varit bitter överför händelserna som tillskrivits min uppväxt. Det har nog aldrig legat för mig att ta på mig den västen. Det har funnits oceaner av funderingar och förmodligen söker jag fortfarande efter gömda svar på frågor som tystats ner för så länge sen. Och kanske är det inte svårare än så, att jag förstår bilden med mina syskon och mig själv däri, som helhet? Ja, jag vet inte, som sagt. Det har i alla fall ingenting för sig, att även jag skall behöva gräva ner mig genom ett helt liv för saker som varit utanför min ramar. Som "överlevare" har jag ett val. Jag kan välja att för alltid skriva över mina svåra år i livet på min barndom och frigöra mig själv från mitt eget beteende senare i livet, eller så väljer jag att med klarsyn tolka hela mitt liv som en helhet, och därigenom skapa mig en rationell vinkel, grund att stå på...
Jag vet att jag gjort rätt som valt den vägen jag gjorde - men det har kostat! Mer om det sen...
På Flöyheia...
När jag nu är inne på det här med eld och bränder, så kommer jag obönhörligt inte ifrån det gamla minnet från Grimstad då jag var, förmodligen inte mer än 6 - 7 år gammal. Jag kan nog inte ha varit äldre, för jag minns inte skolan från den tiden (inte för att det torde vara någon säker utgångspunkt i sig..) och mig veterligen skulle den här episoden nog föranledd en hel del eftersnack, på framförallt skolan, åtminstone bland grabbarna. Vi var ju ett gäng på den tiden och "större bravader" diskuterades flitigt oss emellan. Det var tufft att vara tuff, för en liten pojkspoling i den lilla sörlandsbyn, precis som nog förmodligen i alla andra byar, städer...
Hur som helst, Flöyheia lockade på många sätt; Grimstads högst belägna punkt, sin vackra utsikt utöver stadens områden, sitt naturstråk, sina picknick möjligheter bland annat, men för oss killar i småpojksåldern var det nog först och främst vindsnurran med det lilla flygplanet på, som ståtligt placerats på sin högsta upp, som tilldrog sig vår största uppmärksamhet. Den klättrade vi gärna på, fastän vi visste att det var olagligt. Vi spenderade mycket tid i och ikring Flöyheia i mina yngsta av dagar. Det fanns fanns vägar att bestiga denna lilla topp från alla håll och kanter, och den mest spännande rutten måste nog påstås vara från framsidan, där branten lutar skarpt ner mot Fuhrs anläggningar.
Väl väl, den här lilla berättelsen sjunker ner i jorden en sommardag, vilket jag tror det måste ha varit sedan gräset var så fruktansvärt torrt just den här dagen. Jag har också ett minne av att jag bar kortbyxor på mig, ty jag kan fortfarande känna den kvalme lukten av brända hår.
Vi var ett gäng den här dagen som klättrade upp hit (vem vi var bär jag inget minne av...). Strax nedanför vindsnurran fanns en liten klipphylla, en gräsbevuxen sådan. I och för sig så var väl hela berget mer eller mindre överväxt med gräs, men jag minns denna speciellt klart, eftersom den kom att bli huvudscenen i detta lilla skräckscenariot. Som barn var det ganska attraktivt med eld, till en viss punkt. Så är det ju för väldigt många; fascinationen över eldens dansande leverne, den monstruösa effekten och det svedda gräsets krymplande inför den framspringande värmen, trollbindningen osv... Så också för mig, vilket föranledde att jag vid tillfället fick för mig att svida av lite torra grästuvor på denna lilla hylla. Jag klättrade ner och satte mig med bred benställning och lät tändarens lilla låga försiktigt slicka ett par små grässtrån. Mina ögon följde den orange gula flamman som vigt letade sig över den torra ytan medan jag stampade sönder utspringarna, bäst jag kunde. Vid något ögonblick måste jag ha vänt mig om och för att i nästa lägga min uppmärksamhet åt sidan, en vindpust kanske kom oanmäld, för plötsligt hade eldringen blivit precis lite för stor för mig att hantera, på egen hand. Jag uppmärksammade detta ögonblickligen men försökte in i det allra sista att sparka sönder elden själv. Det tog inte lång tid att inse det omöjliga i företaget och insikten om min borttappade kontroll slog ner i mig med dödens kraft! Jag tappade nästan andan där jag febrilt hoppade och sparkade i den allt mer tilltagande elden vars sprakande och gnistrande övervann mitt förstånd - och jag rusade därifrån...
Jag minns nog vagt, att kompisarna där uppe deltog i det desperata släckningsförsöket, men när paniken tog stryptag om mig och jag lättade från platsen, blir de minnena mest bara en diffus, oformbar massa, som mestadels gör ont i mig - faktiskt än i dag. Så påtaglig blev den rädslan jag kände, fruktan som nästan fick min andning att stanna upp, att jag märker hur mina hjärtslag ökar i takten nu när jag skriver detta... :-)
Skräcken fick mig att springa. Och jag sprang och sprang och jag sprang! Jag sprang och ramlade om vartannat nerför skråningen som vette ned mot Eddiken, jag har minnen av hur jag flög genom rabarberåkrarna och upp mot Frivold (det här var långt innan motorvägen delade landskapet!), jag minns hur jag upprepade orden "fan, fan fan" i en jämn men osammanhängande ström. Jag lät mina ben flyga under mig över Frivold travbana. Jag minns att jag nådde bestefars gamla stall bakom smidjan uppe vid - ja, jag minns inte längre vad det heter där...
Jag minns hur jag nästan kollapsade av rädsla när ljuden från sirener nådde mina öron...
Jag har dock inget minne av något efterspel från denna händelsen, så något större omfång av branden kan det inte ha blivit. Inte heller kan jag komma ihåg några reprimander hemifrån, vilket det med största sannolikhet skulle ha blivit. Det jag däremot minns är, att efter detta så försvann min nyfikenhet för att tända på grästuvor i största allmänhet och att jag "alltid" numera känner ett stärkt motstånd mot flammor. Kanske inte så konstigt?
:-)
Branden...
Det var en söndag morgon, en höstdag, jag tror det var 1996. Ganska säker på det är jag, eftersom minnesmärket det året var att min stora syster Hilde gick bort det året, några månader tidigare. Jag hade varit hos en kamrat på ett nattligt utsvävande och vi befann oss vid tillfället sittandes i hans kök där vi intog frukost. På diskbänken surrade en liten 14 tums rese TV, visandes nyhetsmorgons nyhetssändning på 4an. Emellanåt kastade jag ett trött öga på de olika inslagen utan att kunna greppa innehållet något nämnvärt mellan de torra tuggorna. Det bästa jag minns - så här långt denna morgonen - var kaffet. Denna ljuva, underbara och mörka dryck som förgyllt min tillvaro i alla dessa år...
Ungefär mitt i sändningen sätter jag dock min nästkommande klunk i halsen. De visar bilder från ett brinnande fler-bostadshus i Upplands Väsby. Bilderna, som tydligt visar hur huset är övertänd av slickande, giriga eldslågor som slår ut genom fönster och tak, vittnar om en intensiv och vild eldhärjning - långt bortom alla tankar och hopp om någon räddning. Natten tycktes lyst bort av det skärande skenet från elden. Jag minns hur jag tänkte för någon sekund, hur vackert det ibland kan vara med en "hårt arbetande eld". Den rena frenesin, på sätt och vis...
Det som däremot fick mig att sätta i halsen var, att byggnaden började se kusligt bekant ut. Främst omgivningen slog mig som med ett hammarslag. Plötsligt nyktrade världen till och uppenbarade sig med all önskvärd tydlighet: det jag såg var hur min egen bostad var insvept i detta flammors helvetet!
Av naturliga skäl blev det nu bråttom att komma sig hemåt. Tankar ekade och slog i mitt huvud och framande de rysligaste skakningar i min sinnesvärld. Is, kyla, blandad med frusen skräck av att mitt hem brunnit upp, kunde jag nog inte helt tänka klart. Paniken rullade runt i mig och min främsta ide var att hasta hem för att rädda det som räddas kunde. Det slog mig aldrig förrän långt efteråt att inslaget jag såg på TVn var från långt tidigare på natten och att skedet nu endast var en förkolnad askhög som låg och pyrde och stank i den värmande höstsolen. Och då jag äntligen kom fram var det precis det som mötte mig. De sista av brandkårens insats-fordon rullade ut och bort därifrån. Svårmodet som besatte mig där och då var av en enastående karaktär och bär ett unikt prägel i mitt känsloliv - än i dag. Jag tog mig med tunga steg fram till där mitt fönster vette ut mot den "före detta fina gräsplätten" som numera endast var en sönderkörd yta av gyttja, omöjlig att känna igen. Jag ögnade in genom det förkolnade, ruttetliknade svarta hål som i tystnad skrek mot världen som i ett plågat skri. Jag tittade upp och såg att övervåningen rasat ner i min... Allt jag hade försvann i den branden, precis allting. jag ägde från den dagen kläderna jag bar på kroppen + den tjugolappen jag hade i fickan. Hemförsäkring hade jag aldrig brytt mig om att skaffa, inte ens genom facket, som jag vid tiden sket i - såg det bara som oönskade och extra utgifter. Från den dagen blev livet sig aldrig likt...
Efterhand, när "jordbävningen" stillnat börjar vidden av den personliga tragedin en brand är, att komma mer och mer till ytan. Bilderna som är borta för alltid, personliga ägodelar, arv från bortgångna familjemedlemmar, papper - viktiga sådana som pass, intyg, betyg etc etc. Sådant blir till än mer tändvätska på den redan pyrande elden och skapar mycket lätt ett missmod ohyggligt tung att bära vidare på. Om skutan redan vid det laget lutar betänkligt åt ena sidan gör det ju inte situationen mer lätthanterlig, precis. Så heller inte för mig!
Det var en mycket egendomlig känsla att stå där utanför mitt utbrända hem och titta på mina ägodelar som brandkåren skyfflat ut genom mitt förstummade fönster. Jag lade speciellt märke till en hög som tornade upp sig lite mer än allting annat - mina böcker, svartbrända och vattendränkta med en stank av avslut - ett hopplöst avslut, låg de där, över ett-tusen till antalet, misshandlade och förpassade, utanför mitt beskydd. Smälta och vridna cd skivor och fodral såg ut precis så som jag kände mig.
När jag stått där ett bra tag, mållöst sökande i kolhögarna, vände jag mig tomt om och började gå in mot centrum. Jag har aldrig förut känt mig så tom som då, och viljelös... Vart tog jag vägen härifrån, vart skulle jag gå, till vem eller vad? Jag började känna mig hungrig, tjugo spänn räcker inte långt...
Två kontrasterande bilder...
I går öppnade jag min e-post i vanlig ordning och fann till min stora förvåning två mail skickade till mig från min onkel Reidar från Namsos. Bifogat fanns två bilder från en svunnen tid, tagna på helt olika tider. Det första var från Grimstad, där jag stolt poserade bredvid min andra onkel, Björn, ifört Jervs gula och blåa matchställ - det var inför en stundande match (som vanligt! :-)). Det slående med bilden är min uppsyn som jag nyss valde att beskriva som "stolt poserande". Tillsynes verkar jag allt annat än just det - stolt. Men det var jag! Av mer än en anledning också. Ett besök på den tiden av onkel Björn var alltid en mycket stor begivenhet i mitt liv, våra liv. Det var alltid långt mellan gångerna och därför en stor händelse och denna gången skulle jag även få visa upp mig själv och mitt lag i en match där onkel Björn skulle titta på. Dubbel lycka alltså... Men på den tiden, var stolthet ett begrepp som var, för mig obekant och låg dolt långt inom mig. Det står mig klarare än någonsin nu i dag, då jag återser bilden som strax satte igång minnets uppvaknande. Mot mig syns tydligt den mörka uppsyn som lyser ifrån ögon som sätt så alltför mycket, för den ringa ålder. Skeendet torde vara ungefär ett år efter min fars bortgång och alltså ett år (ungefär, om inte jag är helt ute och cyklar...) innan min mor och syster förolyckades. Tillika var det då som det stormade som allra värst i livet och antagligen en komplett omöjlighet att få något ljus i en underkuvad stolthet. Axlarnas hållning och den nedtryckta blicken med sitt skinande mörker, vittnar tydligt, och ger mig ett kvitto på, hur det stod till på den tiden. Detta är ju förstås inget nytt för mig, men på ett vis en skön bekräftelse på ett känsloliv som jag jobbat hårt med genom tidens gång och på samma gång känns det som en nödvändig uppdatering att få se detta i dag.
Jag borde varit glad men var det så långt därifrån...
Nästa bild är från Namsos, dit jag flyttade en kort tid efter jag blivit föräldralös som 12 åring. Bilden är från en av kvällarna vi ofta var hos onkel Kåre som bodde granne med oss. Den här bilden måste vara något år efter att jag flyttade dit upp, för med på den finns även min lilla syster Torunn som även hon flyttade upp till Namsos tillsammans med lillebror Kjetil, en tid efter mig. En clownig bild är det, där jag sitter och apar mig framför kameran och vindlar med ögonen och låter ett dåraktigt smil klättra över ansiktet hållande en gitarr jag inte kunde spela på och någon fjollig solhatt löst på huvudet. Det fästande med denna bild är att här märks en annan uppsluppenhet som inte funnits tidigare. När jag nu sätter dessa två kort mot varandra så syns det mig tydligt vilka kontraster de bär. Trots att det på det sist-beskrivna kortet hänt alldeles förfärliga saker i mitt liv kan jag se (idag!), hur mycket mera liv det andas; blickens virilitet, leendet som återger en länge svunnen ärlighet, ett kroppsspråk, som trots den bildliga stillheten, lyser med en uppåtsittande hållning; ett liv i rörelse, liksom...
Livet är bra konstigt, egentligen. Den förändringen jag ser på dessa två kontrasterande bilder är inget mindre än enastående. Två kära minnen från en bottenlös tid, en tid som, när jag tänker efter, inte ännu har återställts till sina rätta element - jag är fortfarande präglad djupt av de kvalor som föddes där. Jag rotar ständigt i mina fickor efter spår, svar, till och med frågor att besvara i sinom tid. Tiden är det som ligger i mitt fat och det har jag allvärldens möjligheter av. Jag tänker ta chansen, såsmåningom, att luckra upp ytan, slå sönder myterna jag skapat i mig själv och sedan våga ta klivet helt ut och släppa loss det eko som ljudar i mig.
Ett tillsynes litet tilltag, två bilder i en mailbox, kan slå an stora toner i ett meloditrött verk, som ständigt letar nya stränger att spela på...
Ett tillsynes litet tilltag, två bilder i en mailbox, kan slå an stora toner i ett meloditrött verk, som ständigt letar nya stränger att spela på...
Jag minns; min fotboll...
Bakom mig ser jag vidsträckta vidder som numera vilar stilla i den klara dagen. Där det förut funnits liv och lust, lek och idrott, svävar dammet tungt och tyst strax över markplan. Där ligger idrottshallar och gräsmattor med doftande minnen från barndoms år, och på krokarna över bänken i omklädningsrummet hänger ett par utslitna fotbolls-skor och samlar på sig tidens damm. Fortfarande kan jag urskilja skriken och ropen från turneringernas dagar, den sprickfärdiga spänningen som börjat osa och dolma veckor innan avspark...
Jag blundar och ser för mig lokalrivalerna; Öystad, Dristug, Lia och Imås och även andra som, Austre Moland, Hisöya och Froland och många många fler. Jag beundrar mig själv i lyckan dessa år gett mig och trots alla år som gått förbi, lever ännu styrkan kvar i de intryck de skänkt min uppväxt. Utan att anstränga mig minns jag tacklingar som om de var i går och klarar även av att urskilja vissa kommentarer där jag nästintill hör rösterna bakom...
Jag minns med kärlek tiden i Jerv. Den gula och blå dräkten som betytt så oerhört mycket för barnet i mig och jag minns den stora längtan efter att kunde få spela på Levermyr stadion, framför en fullsatt läktare, där jag skulle briljera och förtjusa den lokala skaran så som Arve Olsen gjort, Tore Andersen och Pål Yngve Berg, Kjell Egge och även här, många många fler gjort med mig själv...
Jag Minns timmarna jag lagt ner i min ensamhet kring Levermyrs anläggning med stor lycka och tillgivenhet, hur jag sprang där med föreställande bilder i mitt huvud av stora matcher där ingen andra än jag själv varit huvudroll innehavare och besuttit de avgörande ögonblicken. Jag minns hur vi säsong efter säsong stod som segrare i serien och hur vi i stort var orubbliga på våran egen nivå. Jag minns tränaren Kåre Hansen och jag minns Cato med sin svåra stamning...
Bakom vårt hus på Fagerlund, strax bakom gamle Grimstad Vulk, ligger Dahlske gymnasiet. Jag gick förbi där i somras och färdades blixtsnabbt bakåt i tiden till då vi, utan ha tillstånd, bollade runt på gräsplanen bredvid cykelställen som var beläget längst ut mot gamla Lillesandsveien. det såg inte likadant ut där i dag, men åsynen dammade av minnena och jag befann mig i princip återigen där med den slitna läderbollen framför mina fötter. Ett drömlikt smil uppenbarar sig också när tanken nuddar vid hur vaktmästaren där - varenda gång - lade på fötter efter oss småbarn därför att vi alltid trotsade hans utsatta förbud mot att använda deras gräsplan. Ha ha ha, hur många gångar vi jagades vet nog ingen, varken vi eller honom...
Inte heller Kåre "Toppen" undviker minnenas gång då också han var en besatt (i våra ögon!) banmästare på Levermyr. Hans jagande av oss småungar från stadions gräsmatta torde också gått honom på nerverna emellanåt, vill jag påstå....
Jag minns hur jag i timmar efter våran träningstid stannade kvar på träningsbanan för att titta på när A-laget hade sina träningar och hur jag längtade efter att få delta med dem någon dag. Full av beundran låg jag där bakom målen och studerade deras tekniker och metoder, anammade deras kropp-språk och talesätt både på och utanför planen. Jag hade aldrig bråttom hem från en träning - vilken jag ändå tyckte pågick i alldeles för kort tid.
Jag minns 89 mål på en och samma säsong... Och 9 mål i en och samma match...
Jag minns att jag flyttade till Namsos och att ingenting blev sig likt efter det. Elden slutade brinna i lika klara, starka färger och även om kärleken till bollspelet stod sig i flera år efteråt, så blev det ändå aldrig det samma.
Jag minns kretslaget år efter år. Jag minns kretslagsturneringen med uttagning till de större lagen...
Jag minns att jag inte kom med...
De åren minns jag Guttelaget, Juniorlaget och A-laget i en och samma säsong...
Det var mycket som försvann de åren...
