I huvudet på KJELL

Min uppmärksamhet påkallas av det dovt dånande ljudet av lastfartygets tutande som karakteristiskt ekar över stora vattenytor. Som vanligt när mina ögon möter industri-linjen nede vid hamnen, omgärdad av det öppna vattnet över mot Båstad, så känns det gott på något sätt inombords. Det ser så levande ut, tycker jag... Igenkännande..

Ute byggs det nu upp till full storm. Det är "BERIT" som börjar närma sig från Atlanten väster om Norge. Det har låtit och tjutit precis hela natten, piskat och visslat mellan glipor genom stängda fönster. Regn har smattrat mot väggar och tak. Det är blött överallt där ute. Dagern är grå och verkar nästan ha svårt att servera ljus åt dagen, så som det är sagt att den skall. Nästan lite förvirrande...

Har i många många år alltid haft en svår tid när julen dragit sig allt närmre. Minnena har kommit ljudligt med den fallande snön, kylan och mörkret - minnen av svår karaktär.
Långt senare i livet, efter att tonårens sista grepp släppt taget om mig bedrev jag den mest uppenbara flykt jag någonsin varit kapabel till, ett sätt att leva som i stort sätt formade och kostade mig stora delar av mitt eget liv.
Jag började radera ut min självkänsla. Mitt självförtroende var sen länge som bortblåst med de isande vindarna som strukit kring mig  genom ungdomen, viljan - den positiva, skapande kraften fanns inte längre spåret av - och dagern förde endast med sig ett allt djupare och krävande mörker.

Utmaningen ligger i att skriva någonting som betyder något för en själv, hitta orden som slår an tonen i det trasiga nätverk som ligger inuti och pyr, reparera det emotionella landskap som översvämmats sedan åratal och åter åratal...
Att jag har varit där, är nog en underdrift. Rättvisa ger jag mig själv när jag påstår att jag nog fortfarande är där - i mitt översvämmade landskap, alltså.
Men jag har dock gått vidare, annars vore det illa, vilket det inte längre är. På något sätt har jag "flyttat upp" från marken, så att säga, där jag befinner mig under tiden jag bedriver reparationerna.
Projektet är långtgående. Så klart är det en procedur som sträcker sig livet ut utan uppehåll. Det gäller att hitta sin modell, sin metodik som går att samköras med livet i övrigt. För livet stannar aldrig upp som för att ge en varm gest för den utsatta. på så sätt kan livet verka stenhårt och fullkomligt känslolöst. Möjligheterna att fall ner i ett hål och bli liggande, är överhängande...

Jag tycker det är intressant hur vi människor ser på världen och oss själva i den. Det är förbryllande hur ofta man enbart ser från sitt eget perspektiv och helt glömmer bort de sju andra miljarder uppfattningar som faktiskt finns - och där ingen av dem är den andra lik. Otroligt, om jag (försöker) betänka detta... Inte en enda är den nästa sig lik!
Hur många gånger har man inte hört talas om "livets gåva", att livet är en gåva? Det finns väl ingen över fem år fyllda som undvikit att någon gång fått höra den frasen. Och samtidigt, så finns det väl inte heller en enda av alla oss sju miljarder som till fullo begriper innebörden i dessa "två små ord": Livets gåva!

Jag gillar att ha lite olika sidor av livet, lite blandning av olika sorters intressen. Inte att det skall vara så oerhört mycket, men att de skiljer sig markant från varandra, så att säga.
Jag tror på det positiva, det givande, det stärkande i att bryta av mönstren mellan varven, att ge sig själv lite andrum för det som kanske upptar merparten av min uppmärksamhet under aningen för lång tidsspann.

Ibland tar jag med mig hunden ut på en spatserrunda klockan 1945, bara för att få uppleva känslan, den känsla som fortfarande kan bryta ytskiktet i mig och göra sig påmind om hur det en gång varit.

Ibland finner jag mig slött svepande genom Facebooks många trådar av människor. När jag hittar någon sen länge bortglömd barndomskamrat och tittar i hans (eller hennes) vänlista, så slår det mig hur många människor man stött på genom tiden. Alltid poppar det upp den eller den som man glömt bort existerade och med dem en hel uppsjö minnen, alla med var sin värld. Inte alltid de bästa av minnen, men dock minnen. Och vem säger att bara de bra minnena är av den goda sorten?
När jag möter en gammal bild av en svunnen bekant, så känner jag ofta just den förändringen av definitionen "svunnen bekant" som något av det mest slående. Initialt genkänner jag kanske människan som en ganska nära vän, men raskt inser jag att det förflutit över kanske trettio år, mellan den gången och nu.

Vi är så oerhört bräckliga i livet. Skillnaden mellan det himmelrike vi kallar att leva och den underjord vi kallar döden, står varandra så skrämmande nära så jag blir nästan mörkrädd - ja, i stort sätt för att vakna vilken morgon som helst..
Bokstavligen talat så kan en hel världen förändras från ena sekunden till den andra.

Det finns många ögonblick i vardagen som kan ge upphov till eftertanke. Allt ifrån den traumatiska, kvästande upplevelsen till ett rullande ekollon som tas av den stilla vinden i väg nedför en liten slänt, eller ett ljud som letat sig fram genom stadslarmets ös. Ett vågskvalp kan ge tankarna ett uppsving och föra en bakåt till tider man inte längre visste hade någon existens, precis som den ticklande doften kan göra minnenas underverk lika klara som den strålande dagen...
Människor är vi allihopa och vi lever sida vid sida. Vi bär alla på var vår historia kring och i det liv som levs och fastän vi alla är här på samma villkor, så lever vi under skilda förutsättningar, helt och hållet.
Ibland kan jag tycka att vi skärmar oss (inte medvetet) från den verkliga världen och fastnar i nät som hindrar oss från att se helheten. Jag kan få känslan av att det är så mycket som förbises, tyvärr - ungefär som att se "Avatar" genom den ynkliga displayen på mobilen...
I mitt jobb med handikappade, stöter jag ofta på stunder av reflektioner av alla de slag, luckor i vardagen där stillheten lyfter upp närvaron i mig till höjder jag svårligen kan låta beskriva i närmare ordalag än "inre förståelse". Ett sortens tillstånd där min egen natur till stor del får ett slag i bröstet.
Det kan behövas mellan intervallerna, att bli påmind. Alla sätt är bra sätt, om bara "the message gets through", så att säga. För mig fungerar detta bra, om inte rent av mycket bra, till och med. Det kan säkert också hända att jag på många sätt kan framstå (för mig själv!) som "en blödig sak", då jag har lätt för att låta mig dras i väg i dessa känslospel som sveper över/genom mig.
Dock ser jag dem vara av godo - även om de fyller mig med tungrodd mod och sorgsenhet. Jag vet att jag lever, finns till på det sättet och det har inte varit någon självklarhet för mig "att alltid kunna känna!"
Bland det viktigaste i min tillvaro för tiden, är alla de kontraster den är fylld med - och att jag ser dem så tydligt som jag gör! De gör mig öppen, de gör mig ödmjuk, de ger mig en oas i sinnet som skapar lugn efter ett halvt liv i stormande väder och vind. De är det bästa och klaraste bevis jag fått på att det hela tiden funnits någonting annat än det jag sätt mig tvunget att ha.
Det ger mig en fullständigare mening med livet!
Jag möter ofta ögon som inte förstår, men tillsammans gör vi det...

Precis som kvällarna, så är morgnarna övertäckta av ett märkbart tjockare mörker. Även tystnaden som äger den tidiga morgonen, är mer påtaglig än annars om året - människor tycks på något sätt sova längre, ju mer utöver hösten vi tar oss, på något sätt djupare.. människors sömn, alltså.