I huvudet på KJELL

Det förekommer inte så ofta, men ibland dyker det upp vänförfrågan på Facebook från någon jag varit akiv med i missbruket. Jag känner då hur motståndet växer inom mig, som om balansen rubbas på något sätt. Nyfikenheten gror till sig och jag måste liksom bara klicka på bilden för att stilla den samma - nyfikenheten, alltså.

Det är en sträng värld vi lever i, det går inte att förneka. Det finns och erbjuds stora utrymmen för negativism i dagens samhälle - något som på tok för många av oss erfar. Många fina människor kan inte annat än gå under för den form världen tagit.
För den naiva, den oskyldiga, fördomsfria och nyfikna lilla människan, är det som att manövrera mellan spindelnätets klibbiga trådar en mörk och svåråkt natt, där giriga och baktanke-betonade fingrar sliter och drar i en från alla håll och kanter; det måste vara ett smärre under om någon kommer helskinnad genom en uppväxt, ungdoms- och vuxen tid.
För allt vad det är värd, så är jag oerhört glad för att jag hade mina duster då jag hade dem... Men allt sådant är ju relativt, i hela sin natur. Samhället flyter på och rullar obönhörligen framåt i en aldrig sinande ström, och vi människor med den.
Långsamt förändras verkligheten i takt med sig själv. Ett perfekt exempel, om än något bisarrt är väl hur vanligt det numera är med knivmord och dödsskjutningar dagligen mot hur det samma bestod ut av knytnävsslag för några tiotals år sedan, och där två kämpars kamp oftast slutade när brottningsmatchen ändade upp på marken...
Världen har blivit vildare. Allt kyligare, ja nästan omänskligare, och jag kan ibland tycka synd om dem som behöver växa upp i allt detta...
Signalerna existerar i alla led. Mina föräldrar (om jag håller mig på den tidsaspekten) växte upp utan tv och blev formade av deras tid. När jag for genom min barndom kom färgtv'n så småningom, och tv spelen var "tennis varianten", ni vet en med två centimeter långa, vertikala pinnar där vi bollade en liten plupp fram och tillbaka. Efterhand steg svårighetsgraden då tempot höjdes! Sicken grej!
I dag ser det nog lite annorlunda ut på just den där fronten och den utvecklingen tycker jag någonstans beskriver världens utveckling på fler plan än enbart formidabla grafikkort i en tv/dataskärm.
Jag tänker inte bidra med några jämförelser mellan dataspelen och om hur dessa skulle spegla våldet i samhället, eller huruvida vi påverkas av dem. Den diskussionen tillhör inte mitt bord. Men det finns samband - men vilken typ av samband, det låter jag vara osagt...
Nej, utan att börja dra för stora växlar, så menar jag att världen har blivit helt galen. Den bild vi ser och lever i idag, är självklart förenklad eftersom vi alla är vana vid den. Det vi matas in med genom vardagen, genom tv rutans alla nyhetsflöden, genom internet och allt vad det är, gör mig alldeles andfådd. Informationen strömmar likt stormbyar in genom och över oss och vi kan inte undgå att bli "mättade" av allt i hopa. Någonting annat vore omänskligt och på den vägen blir vi alla mer och mer avtrubbade ju längre tiden går. Och dem som blir drabbade är vi människor...

Överallt ifrån, närmast bombarderas man av rapporter från människor som kämpar med problem. Genom alla existerande medier från internet forum till radio och tv. Ja, enda ner till rastrummet på jobbet, eller om man råkar överhöra ett samtal på bussen eller tunnelbanan, om man bor där det finns såna.
Vi människor har det tufft i vardagen med att få ändar att mötas...
Mestadels är det nog ekonomin som spökar för de flesta av oss. Att få inkomster att hålla runt, räcka till, kan få vilket fundament som helst att vackla och rasa omkull när man knutit sig fast tillt beroendet på det sättet vi gjort. Ofta bleknar allt annat i jämförelse när vi blåser upp proportionerna till de nivåer vi gjort. Inte ens rörelser i fjärran länder som släpar runt folkmord, kan få oss att släppa våra bekymmer gällande vardagsekonomin. Det berör inte alls i samma utsträckning, något som i och för sig kan förstås, till en viss grad då det i slutet av dagen handlar om den egna överlevnad.
Med den osannolika standarden vi arbetat upp i vår del av världen är det inte annat att förvänta. Vi vaggar in oss och bygger in oss i en så skyddad värld på gränsen till artificiell, så att vi avtrubbas till den grad att inte en diktators fall av Khadaffis eller Hussein's magnitud verkar ha någon större inverkan på oss. Jag säger det därför att jag minns hur jag själv endast reflekterade över dessa faktum i ett par dagar, innan jag återigen befann mig i min egen "skärmad verklighet", som om ingenting speciellt hänt..
Det samma kan sägas om andra revolutionerande händelser av kolossalformat; svårigheterna det effektfulla har att tränga genom våra garder och verkligen nå fram till en reell punkt inom oss. Det är nästan skrämmande!
Men inte så konstigt. Vi har ju skapat den här världen själv - och i grund och botten av den enkla anledningen att vi skall tjäna pengar, något som i sin tur gör de flesta av oss olyckliga, skapar ett tryck på en tillvaro som i sig är en gåva likt livet självt. Obegripligt och saknar helt sin förnuftsmässiga grund.
Problemen är så allomfattande och inrotad i oss alla, på samtliga plan i alla samhällen, att det har blivit en vana, något som skrämmer mig ännu mer.
Resultaten blir så rigorösa  att man börjar tappa koncepten och steget verkar betydligt närmare (och enklare!) att sköta sitt och skita i resten... En inställning den här världen överhuvudtaget inte behöver!
Vad är väl ett skott i någon ung människas huvud som demonstrerar för att få säga vad han vill i något avlägset land, mot de betydelsefulla slantar som saknas för att man skall kunna betala sin enkla hyra?  Eller att min telefon inte är lika "grym" som hans som sitter bredvid mig på bussen? Och för att inte tala om att de veckorna då jag kanske måste äta falukorven TVÅ DAGAR PÅ RAKEN??
Vad är väl en våg över Thailands vackra stränder i ett sådant läge...?
Fan, jag fryser ju... jag tycker det är kallt hemma.

Det stora har blivit så litet nu. Kontrasterna har suddats ut, eller kanske rättare sagt; bytts ut mot nya, kanske inte större, utan andra utmaningar.
Hur otroligt det måste låta, så fanns det en tid då jag kunde stå med en räkning i handen, knappt vetandes hur jag skulle agera! Ja, om jag överhuvudtaget hade någonstans att få en räkning till, vill säga...
Att leva i någon slags "skuggvärld" är inte längre det alternativet jag har för handen. Jag befinner mig på andra sidan av skalan där jag blivit "van vid de ljusa dagarna".
Jag befinner mig i harmoni med en vardag där jag är i fas med mig själv, flytandes med i strömmarna som driver på överallt omkring mig.
Jag försöker inte längre uppnå någon sortens "utbrytning" från mängden, utan snarare tvärtom vill jag bli ett med den...
Så vilsen jag varit. Så långt från land jag drevs utav mina krakelerade visioner om hur ett liv borde se ut! Så fel, så fel...
.
Det händer att jag kan sitta och reflektera över andra människors öden och hur de nu går i samma fotspår som de jag gick i - efter andra före mig. Det är en evigt sinande spiral tycks det som, en malström som kräver liv efter liv efter liv.
Man kan tycka att det vore en smal sak att lära från andra, de som samma väg vandrat - men icke!
Det spelar liksom ingen roll om "lärjungen" går bredvid "mästaren" och visas hur den och den stenen ingenting döljer och därför inte behöver undersökas; valpen måste lik förbannat vända om senare för att lyfta upp den bara för att kolla själv...
Konstigt det där om man belägger en bild över det hela, men i grunden är det ingenting speciellt över det: "Vi har alla rätt att göra våra egna misstag! oberoende av vad andra måtte tycka eller tänka!
Men, det finns så många aspekter i det här så man blir alldeles vimmelkantig. Vi är alla individer med egen färd för handen och någonstans, jag vet inte vart, finns det kanske en lägereld där alla skall samlas för att, under flackande, dansande eldsken, dela varandras erfarenheter med var och en...?

:-)

Minnena blir allt mer diffusa. Allt mer avlägset tar sig uttrycken som format mina senaste 10 år, de år som varit min Nemesis, den "motståndare" som burit mitt öde under så många år.
Missbruket finns inte längre i mitt liv. Jag är inte längre narkoman (och nej, jag tillhör inte den kategorin människor som för all tid kallar sig själv "nykter narkoman!).
Spåren från den tiden bär jag naturligtvis med mig som den "formgivare" den är, men ingenting mer än så. Jag valde själv att avlägsna den delen från mitt liv och ser således ingen som helst anledning att fortsätta bära den med mig. Idet avseendet har den här bloggen gjort sin nytta - sin stora nytta...
Men det stoppar naturligtvis inte med det. Inte heller startade min historia med det (trots att det kan tyckas så!). Nej, livet (mitt) sträcker sig något längre än just det 20 årige missbruket jag öppnade dörren för.
Det fanns ju trots allt "ett halvt liv" dessförinnan också som innehar en minst lika stor (om inte större) betydelse för den Kjell jag är idag...
Men det är svårt att skilja trådarna i väven helt åt. Mönstren kryssar över i varandra och själva skapandets början kräver sin man för att "be broken down to pieces", om jag säger så. Det är just det som är så intressant tycker jag, vetskapen om att var och en av alla oss människor, bär på vår egen sagolika berättelse. En berättelse vi själva har skrivit men som tar sån tid att förstå och begripa - ja till och med se.

På många sätt är och blir jag en typ av enstöring. Den sidan av mig skapades (av förklarliga skäl) när jag som nyss bliven tonåring, stod där "nyutsprungen som föräldralös." Jag vet det idag, att jag formades under den tiden på ett grundläggande sätt. Jag har vetat det länge, så det är ingen nyhet för mig. Jag har kommit till ro med det...

Det är märkligt hur man "dras bort" från sina minnen om hur det en gång varit.
Om jag skall laborera kring tanken på hur dagens tillvaro skiljer sig från den tidigare, den trassliga, så finns det så många skillnader, så det faktiskt är svårt att få grepp om det hela, i en och samma bild.
I den vevan märker jag samtidigt att olikheterna är så markanta så även min ödmjukhet har svårt att alltid hinna med - något som ibland kan medföra ett visst mått av oro; ofta vill jag känna mer sympati för mina medmänniskor och min omgivning än vad jag känner mig kapabel till.
Det uppfattas i mina "lägre stunder" som en bristfällighet, något jag vet saknar sin grund i verkligheten, men ändå...

Det är lätthänt att framstå som en jobbig jävla idiot i andras ögon, när man börjar poängtera och kritisera en väns pojkvän som har uppenbara alkoholproblem. När vännen (som är tjejen i det här fallet) väljer att helt blunda för den psykiska misshandeln hon får genomgå på grund av hans alkoholmissbruk, så gör inte det saken lättare.
Argumenten är klassiska och väl använda i såna här fall, där alkisen tycks synd om, måste tröstas och stöttas i varje jävla situation, när allt han egentligen behöver är att höra den krassa sanningen (och kanske också ett rejält kok stryk!).
Jag är inte bra på det, att vagga in någon tölp i falsknerier som "att försöka förstå" att han har det jobbigt i livet och för det måste supa ner sig och bedriva mental terror mot sin flickvän - min tjejs och min vän.
Det patetiska når nya höjder när han gång efter gång ursäktas för sitt bedrövliga beteende och får fortsätta med sina manipulationer. Han förstår att det beteendet fungerar och ser det naturligtvis som hans väg att få fortsätta att dricka och samtidigt som han drar ner sig själv under ytan (något han redan gjort), tar han sakteligen med sig sin flickvän.
Till en viss gräns har han mina sympatier - jag har ju trots allt varit i en missbrukssituation själv och vet vad det är för något, men vid någon punkt måste foten bara sättas ner! Så fick jag själv göra det och om inte han begriper det själv så är det oundvikligt för honom att någon annan måste göra det. Inte nödvändigtvis för hans skuld, utan för hennes...