Min tids hjälte.
Jag är oerhört nyfiken på hur jag skulle hantera att skriva fiktion? Det vore en stor lögn att påstå det vara en pojkdröm jag avlat fram, det att försöka skriva en berättelse, men i alla fall en ide som framkommit på senare tid i mitt liv, utan att för den sakens skull vara "något måste..."
Ofta när jag befinner mig i en bra bok (de är för det allra mesta bra, böckerna) kommer jag på mig själv i någon brainstorm om hur själva berättandet i sig måste vara en upplevelse av stora mått för den författande människan bakom orden, konsten. Jag försöker förstå den tillfredsställelsen det måste vara att få igång sitt berättande på det sättet jag här och nu/där och då upplever det.
Jag föreställer mig hur en dansande människa står i fullständig harmoni med musikens rörelser, låter sig förföras av rytmernas magi till världar långt utanför (eller snarare innanför!) ens egen - som att upptäcka "rummet i rummet...", trans.
Ofta när jag befinner mig i en bra bok (de är för det allra mesta bra, böckerna) kommer jag på mig själv i någon brainstorm om hur själva berättandet i sig måste vara en upplevelse av stora mått för den författande människan bakom orden, konsten. Jag försöker förstå den tillfredsställelsen det måste vara att få igång sitt berättande på det sättet jag här och nu/där och då upplever det.
Jag föreställer mig hur en dansande människa står i fullständig harmoni med musikens rörelser, låter sig förföras av rytmernas magi till världar långt utanför (eller snarare innanför!) ens egen - som att upptäcka "rummet i rummet...", trans.
För det jag tror det måste handla om är, att kunna (våga) ge sig hän till nya, oupptäckta marker - ja närmast sidor - av sig själv. En sortens blottläggning av det egna fantasimässiga jaget. En mycket eggande och högst lockande tanke som måhända bottnar i mer verklighet än vad man egentligen tror/vet om själv. Inte alls omöjligt!
...
Men än så länge befinner jag mig endast på kanten av krönet där jag försöker blicka över, utan att riktigt lyckas. Det krävs mer än vad jag har i anstånd just nu. Men jag håller på att hitta en färdled som gynnar mitt intresse, det kan jag känna om inte annat - och för mig räcker det stort för att ta till mig.
Oerhört många spår ligger öppna över krönet", så mycket vet jag. Det svåra tycks vara att våga ta på mig utrustningen och bege mig hän... Svårt att säga vad man skulle hitta?
Tiden är naturligtvis också en faktor att räkna in i kalkylnätet, det måste finnas tid och inte minst utrymme för skapandet i ens tillvaro. Omgivningarna kan inte lämnas utan en tanke heller i sammanhanget och med det sagt förstår jag bättre "mina egna kedjor", de jag känt jag burit runt på, i så många år...
Det tar oerhört mycket och dyrbar tid att göra sig av med dessa - och speciellt de som man knappt kan skönja själv. "Reality is more than meets the eye", or so to speak!
...
Så det är "inte bara att skriva". Ju mer jag inser hur den omkringliggande bilden spelar roll - en avgörande roll - ju större respekt äger jag för författare som klarar att genomföra sina projekt från pärm till pärm. Själva berättelsen kan jag tycka emellanåt är "det minsta hindret" i vägen då lugnet övergår precis det mesta i den växande helheten.
En riktig författare, oberoende av "storlek", är min tids hjälte, inte tu tal om saken...
...
Så det är "inte bara att skriva". Ju mer jag inser hur den omkringliggande bilden spelar roll - en avgörande roll - ju större respekt äger jag för författare som klarar att genomföra sina projekt från pärm till pärm. Själva berättelsen kan jag tycka emellanåt är "det minsta hindret" i vägen då lugnet övergår precis det mesta i den växande helheten.
En riktig författare, oberoende av "storlek", är min tids hjälte, inte tu tal om saken...
Vi får väl se...
Tänk att man ibland kan sitta och önska sig tillbaka till sitt "sämsta läge i livet" för att det då fanns så mycket mer intressanta grejer att skriva om? Nu är inte detta någon verklig tanke, en tanke jag sitter och grundar på något större djup i, men att bolla den lite mellan fingrarna går ju...:-)
Livet har förändrats så otroligt mycket de senaste 6 gångna åren så jag knappt hunnit med mig själv - och tacksam är jag naturligtvis för det! Men minnena sitter trots allt med en liten stund till även om de bleknar allt mer för varje dag som går.
Inte mycket är sig likt längre och jag känner mig inte längre lika mycket "rookie" på den här sidan av lagen. Även det en mycket speciell känsla...
Livets olika faser, stadier ter sig tydligt i dagen och bjuder på en rad nyskapande moment i ens liv. Så snart gamla rädslor och erfarenheter släppt taget om en, skänks en tillträde till nya, fräscha utmaningar. På det sättet går det inte att "stanna kvar" i det gamla för länge - det gäller att greppa momentum, så att säga och gå vidare!
CARPE DIEM...
Men som människa vill man, och kommer alltid att vara den svaga sorten. Endast egot kan övergå livet självt och på den vägen förorsaka det oundvikliga och förkrossande fallet. Vi har väl alla råkat ut för det mer eller mindre, och ibland kan jag känna en skapad glädje över att just jag, fick min del av den kakan...
...
Jag har konsekvent tagit avstånd från "livet i svängen" efter att jag lämnade det. I det stora hela är det orsaken till varför jag, lika envist, tagit avstånd från föreningar som t.ex. NA; det grävs för mycket och glöms för lite! Saker och ting måste lämnas för att man sedan ska kunna gå vidare, ett knep jag tycker är användbart i dagens läge för att slippa drassa runt med en massa onödig ballast. Och enklare blir det också - så småningom.
En annan aspekt är den frihetskänslan det faktiskt ger att interagera tillsammans med "vanliga människor". Ett högst osmakligt val av ordbeskrivning visst, men för att skapa den nyansbild som nästan krävs, så är det talande i sammanhanget. För skillnaden är de facto så graverande...
Men för att återgå till ursprunget till denna lilla skrift, så börjar det nu efter dryga sex års tid märkas att mina depåer kring bloggens huvudtema börjar sina - och jag känner mig lite som i ett nytt land. Spännande förvisso, men kräver dock en viss gnutta nytänk....
Vi får väl se hur det går med det:-)
Livet har förändrats så otroligt mycket de senaste 6 gångna åren så jag knappt hunnit med mig själv - och tacksam är jag naturligtvis för det! Men minnena sitter trots allt med en liten stund till även om de bleknar allt mer för varje dag som går.
Inte mycket är sig likt längre och jag känner mig inte längre lika mycket "rookie" på den här sidan av lagen. Även det en mycket speciell känsla...
Livets olika faser, stadier ter sig tydligt i dagen och bjuder på en rad nyskapande moment i ens liv. Så snart gamla rädslor och erfarenheter släppt taget om en, skänks en tillträde till nya, fräscha utmaningar. På det sättet går det inte att "stanna kvar" i det gamla för länge - det gäller att greppa momentum, så att säga och gå vidare!
CARPE DIEM...
Men som människa vill man, och kommer alltid att vara den svaga sorten. Endast egot kan övergå livet självt och på den vägen förorsaka det oundvikliga och förkrossande fallet. Vi har väl alla råkat ut för det mer eller mindre, och ibland kan jag känna en skapad glädje över att just jag, fick min del av den kakan...
...
Jag har konsekvent tagit avstånd från "livet i svängen" efter att jag lämnade det. I det stora hela är det orsaken till varför jag, lika envist, tagit avstånd från föreningar som t.ex. NA; det grävs för mycket och glöms för lite! Saker och ting måste lämnas för att man sedan ska kunna gå vidare, ett knep jag tycker är användbart i dagens läge för att slippa drassa runt med en massa onödig ballast. Och enklare blir det också - så småningom.
En annan aspekt är den frihetskänslan det faktiskt ger att interagera tillsammans med "vanliga människor". Ett högst osmakligt val av ordbeskrivning visst, men för att skapa den nyansbild som nästan krävs, så är det talande i sammanhanget. För skillnaden är de facto så graverande...
Men för att återgå till ursprunget till denna lilla skrift, så börjar det nu efter dryga sex års tid märkas att mina depåer kring bloggens huvudtema börjar sina - och jag känner mig lite som i ett nytt land. Spännande förvisso, men kräver dock en viss gnutta nytänk....
Vi får väl se hur det går med det:-)
Den stilla högtidsmorgonen...
De tunga högtiderna gör det tunga sinnet tyngre.
Tankar genereras under påskens stilla morgnar. Precis som julens inslagna kraft, upplevs minner oerhört förstärkta under tysta morgnar då världen tycks ligga och snooza till långt utöver dagen. På något vis känns allting så mycket närmare, mindre, trångare än under "vanliga omständigheter". Det känns nästan som att det är befogat att behöva smyga fram...
För mig är det just , eller det är nog rättare att säga var det, just den här tystnaden som fick spela huvudrollen. På sätt som inte alldeles lätt låter sig förklaras, öppnades dörrar inom mig som släppte fram mina "instängda andar".
"Andar" ja. I brist på adekvat beskrivning, ser jag möjligheten att använda mig av det mest icke fysiska jag kan tänka mig; andar! Precis som känslor varit under merparten av mitt liv; diffusa, svåra att sätta ett finger på, peka ut, ge mig hän till...
...
Men för att återgå till den kraftfulla stillhet som råder landet under dessa högtiders morgnar. De är mer levande än någonting annat, om jag får säga mitt, och kan redan innan frukosten intagits sätta sin färg på hur dagen i stort kan tänkas bli. Som att vakna upp till ett jättelikt inbjudans-kort som redan ligger på nattduksbordet, för oss omöjliga att undgå...
Men så tycker jag nog också att det skall vara. Högtider är förknippade med sorg. Jag vet inte när vi började vända upp och ner på begreppen då vi ersatte allting med presenter, godis och allsköns mys och pys. Det är alldeles för lätt att låta sig driva bort från det egentliga syftet med en högtid - vilket jag i min tur tycker är något av det mest personliga som skall få existera; sorgen...
...
Och i tystnaden som lägger sig, väcker mig kring den stilla påskmorgonen, ser jag äntligen återigen mig själv i den...
Tankar genereras under påskens stilla morgnar. Precis som julens inslagna kraft, upplevs minner oerhört förstärkta under tysta morgnar då världen tycks ligga och snooza till långt utöver dagen. På något vis känns allting så mycket närmare, mindre, trångare än under "vanliga omständigheter". Det känns nästan som att det är befogat att behöva smyga fram...
För mig är det just , eller det är nog rättare att säga var det, just den här tystnaden som fick spela huvudrollen. På sätt som inte alldeles lätt låter sig förklaras, öppnades dörrar inom mig som släppte fram mina "instängda andar".
"Andar" ja. I brist på adekvat beskrivning, ser jag möjligheten att använda mig av det mest icke fysiska jag kan tänka mig; andar! Precis som känslor varit under merparten av mitt liv; diffusa, svåra att sätta ett finger på, peka ut, ge mig hän till...
...
Men för att återgå till den kraftfulla stillhet som råder landet under dessa högtiders morgnar. De är mer levande än någonting annat, om jag får säga mitt, och kan redan innan frukosten intagits sätta sin färg på hur dagen i stort kan tänkas bli. Som att vakna upp till ett jättelikt inbjudans-kort som redan ligger på nattduksbordet, för oss omöjliga att undgå...
Men så tycker jag nog också att det skall vara. Högtider är förknippade med sorg. Jag vet inte när vi började vända upp och ner på begreppen då vi ersatte allting med presenter, godis och allsköns mys och pys. Det är alldeles för lätt att låta sig driva bort från det egentliga syftet med en högtid - vilket jag i min tur tycker är något av det mest personliga som skall få existera; sorgen...
...
Och i tystnaden som lägger sig, väcker mig kring den stilla påskmorgonen, ser jag äntligen återigen mig själv i den...
Och vi blir inte heller större med tiden!
Som så ofta förr så gör sig tankar påmind när de stora helgerna knackar på dörren. Fast, till skillnad från då så hanterar jag detta med större förmågor idag, och kan istället skänka mina tankar till de som fortfarande är på den "utsatta sidan" av samhället. Och de är många - de är fruktansvärt många...
Under mina år "bland de utsatta" om jag uttrycker mig så, bottnade nog mitt eget tankesvärmeri i någon sorts självömkan då jag fann det som en ursäkt att må lite extra dåligt, tycka lite mer synd om mig själv än kanske nån annan. Dock fanns det ju en bakgrund i det hela, men det hör inte helt hit, just nu.
Faktum är, att om man skalar bort de många yttre lagren som oftast finns, så döljer det sig - eller rättare, uppenbarar det sig ett genuint svårmod som är befogat. Och det är där mina tankar tränger ända in och jag finner tycke för de som är utsatta i dag; det finns alltid en bakgrund! Alltid ett svar!
Jag gillar inte att värdesätta olika grupper mot varandra och tänker inte göra det nu heller, men saknad tror jag är en av dagens samhälles undergrävda känslor och agerar rotverk till mycket leda. Den känslan är lätt att trycka bort, förpassa till djupare skikt i oss själva och samtidigt byta ut "ansiktet utåt" med ett smil - som i sin tur är ännu lättare att limma på för en annan att se...
Men inuti har vi nog aldrig varit mindre än just där saknaden härjar... Och vi blir inte heller större med tiden!
...
Under mina år "bland de utsatta" om jag uttrycker mig så, bottnade nog mitt eget tankesvärmeri i någon sorts självömkan då jag fann det som en ursäkt att må lite extra dåligt, tycka lite mer synd om mig själv än kanske nån annan. Dock fanns det ju en bakgrund i det hela, men det hör inte helt hit, just nu.
Faktum är, att om man skalar bort de många yttre lagren som oftast finns, så döljer det sig - eller rättare, uppenbarar det sig ett genuint svårmod som är befogat. Och det är där mina tankar tränger ända in och jag finner tycke för de som är utsatta i dag; det finns alltid en bakgrund! Alltid ett svar!
Jag gillar inte att värdesätta olika grupper mot varandra och tänker inte göra det nu heller, men saknad tror jag är en av dagens samhälles undergrävda känslor och agerar rotverk till mycket leda. Den känslan är lätt att trycka bort, förpassa till djupare skikt i oss själva och samtidigt byta ut "ansiktet utåt" med ett smil - som i sin tur är ännu lättare att limma på för en annan att se...
Men inuti har vi nog aldrig varit mindre än just där saknaden härjar... Och vi blir inte heller större med tiden!
...
Oerhört glad i själen! :-)
Det är nog fel att säga att jag inte skulle vara en glad person, även fast jag inte alltid finner den "strålande glöden" i mina egna ögon. Jag kan ofta titta på andra människor och "se en upplyftandehet jag inte känner igen i mig själv", så att säga. Men det gör mig trots det inte mindre glad, i allafall...
Som jag ser det, känner jag bara lite annorlunda, likt en annan tolkning av samma vers!
För livets spel är stort. Det är många faktorer i form av erfarenheter och upplevelser som skall klinga ihop och utgöra den personliga melodin - den melodi som blir ens sång, med den egna texten till; det egna livet!
Nej, glad är jag på alla sätt och vis, men jag är samtidigt en tyngd människa som nog bär spår av att ha burit kofferten i ett antal år och sånt, kan ta på krafterna!
Så även om jag inte alltid skrattar från öra till öra och liksom lyser av oskuldsfull glädje, så är jag oerhört glad i själen... Det är inte alltid det som syns spelar störst roll!
Som i ett släptåg.
Vågor av skiftande känslosvall förföljer oss människor på daglig basis. Jag känner själv av det när jag tar mig extra tid mellan varven att lyfta "min inre syn" över det alldagliga som ständigt cirkulerar runt omkring och kräver de energier jag är fylld med.
Men ibland räcker de inte till - och upplevelser av annan karaktär når ända fram i mig.
Det blir till tacksamma "upptäckter", påminnelser kanske man bättre kan kalla dem, när man får syn på människors helhet, på ett sätt som inte hör till vanligheterna...
För när jag tänker efter ordentligt, så missar (i allafall jag) vi oacceptabelt mycket av det liv som levs genom att stirra sig blind på det som saknar egentlig betydelse, och finns allestädes omkring en!
Upplysningar av den sorten jag tänker på kan ofta komma "som i ett släptåg" av händelser med mörk inramning, som till exempel sorg, saknad, längtan, förtvivlan etc. Ja, det är ingen rolig lista och den kan faktiskt göras hur lång som helst...
Balansgången kan vara en svår pjäs att följa, och när den närmar sig ens egna områden - inte nödvändigtvis det personliga planet - är det inte ovanligt att tankars djup exploateras med följder som resultat.
Enligt mitt sätt att se det på, är det ett utmärkt sätt att utvecklas som människa, även om det i det stora och hela tycks enbart rota sig i skräckblandat insikt i livet självt; att behöva påminnas om sin egen dödlighet...
Men ibland räcker de inte till - och upplevelser av annan karaktär når ända fram i mig.
Det blir till tacksamma "upptäckter", påminnelser kanske man bättre kan kalla dem, när man får syn på människors helhet, på ett sätt som inte hör till vanligheterna...
För när jag tänker efter ordentligt, så missar (i allafall jag) vi oacceptabelt mycket av det liv som levs genom att stirra sig blind på det som saknar egentlig betydelse, och finns allestädes omkring en!
Upplysningar av den sorten jag tänker på kan ofta komma "som i ett släptåg" av händelser med mörk inramning, som till exempel sorg, saknad, längtan, förtvivlan etc. Ja, det är ingen rolig lista och den kan faktiskt göras hur lång som helst...
Balansgången kan vara en svår pjäs att följa, och när den närmar sig ens egna områden - inte nödvändigtvis det personliga planet - är det inte ovanligt att tankars djup exploateras med följder som resultat.
Enligt mitt sätt att se det på, är det ett utmärkt sätt att utvecklas som människa, även om det i det stora och hela tycks enbart rota sig i skräckblandat insikt i livet självt; att behöva påminnas om sin egen dödlighet...
"Stundens verklighet"
Undrar vem som skall erkännas merparten av ens tankar; den som drabbas hårt i livet av förluster och saknad eller den som faktiskt just en annans förlorade eller saknade?
Frågan kommer upp emellanåt, jag har svårt att styra undan den helt och hållet även om den mot all förmodan fullständigt saknar relevans. Att den till och med bottnar i en form ut av självömkan som jag på inga sätt och vis stödjer mig mot, står sig inte heller starkt i dagen och inför den, känner jag i stort sätt bara avsmak.
Men den finns där oansätt vilket, och har svårt att i all evighet förneka dess existens då den lever i mig.
Men den finns där oansätt vilket, och har svårt att i all evighet förneka dess existens då den lever i mig.
Ibland kommer jag fram till att den kan gynna "stundens verklighet" - där och då den slår ner i mig, för att lika snabbt dunsta bort, försvinna från mitt känslospekter - och kvar sitter jag då med en mer eller mindre avsmak för mig själv, för att i det hela taget öppnat en sådan tanke...
Men när hoppet som lösning är borta, kan en viss fjädring verka i dess förnekade yttre - osynliga yttre - och faktiskt vara till oerhörd stor nytta. Allt beroende på hur man väljer sina metoder - utan att man för det om skall uttrycka sig för kvästat eller platoniskt. Det handlar ju i grund och botten om liv... liv vi alla är med om att dela och genomhärda!
Sjuk....:-(
Så har man blivit sjuk då... En halvkraftig förkylning har greppat taget i mig efter att jag tankelöst kastade av mig jackan här om dagen, då den första riktiga vårsolen strålade. Det var en underbart härlig dag med runt 20 grader i solen - men inte i den skarpa luften...
På ett sätt är det tacksamt att uppleva en sådan här förkylning. Jag minns då hur skönt det är att vara frisk och kry, redo att varje dag ha krafter att engagera mig i min träning. Just nu är jag långt ifrån den lusten - att träna, alltså.
Nu är det inte just förkylningen som håller mig borta från träningen. Nej, det är dels det kraftlösa som medföljer en förkylning visst, men jag har även ont i halsen.
Det är lite lurigt med halsont då sådant kan sprida sig mot till exempel hjärtmuskeln. Jag pratade med en gubbe på gymmet för ett tag sen som hade gjort just det, tränat med halsont och hade sedan utvecklat inflammation på hjärtsäckarna vilket slog ut honom fullständigt och han inte kunde träna alls på ungefär ett halvår... Sega sex månader ser jag framför mig att han måste ha haft och vill absolut inte ända upp så där!
Sedan kan det ju naturligtvis gå ännu värre än som så, om man har otur och det känns väl inte heller som något alternativ...
Nej, nu blir det till att bli frisk helt enkelt. Ta fram en bra bok (vilket det finns rätt många av) och hålla sig bakom hemmets stängda dörrar fram tills... det blir dags att åka till jobbet. För jobba, ja se det går inte att komma ifrån hur sjuk man än skulle känna sig....
:-)
Så är våren här...
Det börjar bli vår ute. Världens - ja på vår sida av den i allafall, börjar genomgå förvandlingen nu och de bestående tecknen syns klarare och tydligare för varje dag som passerar. Förutom snön som försvunnit helt och kylan med den, så börjar fälten spira i den nyaste grönskan. Jag lade definitivt märke till det under cykelturen med jobbet i går - förövrigt ett annat ganska säkert vårtecken, om något!
Fast det allra bästa med våren är det jag inte kan se med blotta ögat. Den "inre Revolutionen" som vänder upp och ner på känslosvallet i kroppen när ljuset vänder och kylan tar med sig mörkret och tar till reträtten. Att kvällarna dras ut och förlängs i takt med att landskapen ändrar sina färgskalor så ytterligt markant. Ljuden som fyller skogsbrynen med kvitter och drill och solen som tycks finna sin väg in under solskyddet i bilen allt mer för varje dag som går.
När jag går mina promenader längs med vattnet, så blir även det allt mer lockande med sin solgata under den klarblåa himlen, även om jag aldrig skulle få mig till att ta något dopp, för det om - men det ser hur som helst inbjudande ut på ett sätt som bara en nysprungen vår kan få den att bli...
Nej, det är fint nu när våren definitivt har kommit. Alla livets problem och tyngder känns lite mindre att bära också, vilket nog lyfter upp känslan än mer skulle jag tro...
...
Samma scenario spelas på insidan också. Det går att tala om "årstider" även där, med sina skeenden som avtecknar varandra allteftersom tidens gyllene sång spelar ut sina verser. Och gott är det, finner jag närmast till hands att tycke, att skiftningarna tar sina uttryck i mig.
Det märks på så många sätt och vissa av dem kan jag tala mest öppet om i den form som utspelar sig i skriften - den som ändar upp här på bloggen. Men det är bara en del av sanningen. Och skall vara bara så, också.
För det fungerar nog föga att stanna för länge i vissa "inre årstider". Avbräck behövs alltid för att ladda om, skaffa ny energi för att frambringa nya, fräscha tilltag - för att klara av att göra sig hel igen, om man (som jag) behöver bli det.
Vi människor är ingenting annat än just natur likt naturen själv omkring oss. Även vi behöver regn blandat med solsken för att kunda växa, det är inte svårare än så. Och för att sprida vårt inre behövs det även stormar så stoftet hinner spridas, lägga sig över ytor endast vindarna kan nå...
Vi väljer alla att se oss själva på vårt eget sätt. Inom dessa ramar finns inga begränsningar egentligen... "Mi casa et mi casa" kort och gott!
...
Fast det allra bästa med våren är det jag inte kan se med blotta ögat. Den "inre Revolutionen" som vänder upp och ner på känslosvallet i kroppen när ljuset vänder och kylan tar med sig mörkret och tar till reträtten. Att kvällarna dras ut och förlängs i takt med att landskapen ändrar sina färgskalor så ytterligt markant. Ljuden som fyller skogsbrynen med kvitter och drill och solen som tycks finna sin väg in under solskyddet i bilen allt mer för varje dag som går.
När jag går mina promenader längs med vattnet, så blir även det allt mer lockande med sin solgata under den klarblåa himlen, även om jag aldrig skulle få mig till att ta något dopp, för det om - men det ser hur som helst inbjudande ut på ett sätt som bara en nysprungen vår kan få den att bli...
Nej, det är fint nu när våren definitivt har kommit. Alla livets problem och tyngder känns lite mindre att bära också, vilket nog lyfter upp känslan än mer skulle jag tro...
...
Samma scenario spelas på insidan också. Det går att tala om "årstider" även där, med sina skeenden som avtecknar varandra allteftersom tidens gyllene sång spelar ut sina verser. Och gott är det, finner jag närmast till hands att tycke, att skiftningarna tar sina uttryck i mig.
Det märks på så många sätt och vissa av dem kan jag tala mest öppet om i den form som utspelar sig i skriften - den som ändar upp här på bloggen. Men det är bara en del av sanningen. Och skall vara bara så, också.
För det fungerar nog föga att stanna för länge i vissa "inre årstider". Avbräck behövs alltid för att ladda om, skaffa ny energi för att frambringa nya, fräscha tilltag - för att klara av att göra sig hel igen, om man (som jag) behöver bli det.
Vi människor är ingenting annat än just natur likt naturen själv omkring oss. Även vi behöver regn blandat med solsken för att kunda växa, det är inte svårare än så. Och för att sprida vårt inre behövs det även stormar så stoftet hinner spridas, lägga sig över ytor endast vindarna kan nå...
Vi väljer alla att se oss själva på vårt eget sätt. Inom dessa ramar finns inga begränsningar egentligen... "Mi casa et mi casa" kort och gott!
...
Om jag ser till hur samspelet fungerar mellan människor och natur, så finner jag oss ligga väldigt väldigt nära varandra. Det finns ingen tvivel om att vi har mer med varandra att göra än vad vi egentligen vet. Jag tror således att, beroende på hur vi ser på livet generellt och i vilken storleksordning vi hinner jämföra oss med elementen spelar roll när vi sätter oss själva in i bilden.
Jag tror inte cyklerna är stort större än till exempel årstidernas ständiga avlösning av varandra. Det går att se sig själv i mycket mer än vad just ögat kan se...
Ett fallet löv betyder en ny början på annat håll - varken mer eller mindre...
Magi på plan.
Jag tycker det är helt oförståeligt egentligen, hur känslofylld fotboll kan vara. Jag älskar fotboll. Det finns ingen sport jag drar mig till mer än just denna sporten (förutom alla timmar jag lägger ner i gymmet då, men det är en annan historia!). Ingen annan idrott fyller mig med samma värme och nöje och engagemang än just en bra fotbollsmatch. Ja, den behöver inte heller vara så bra, egentligen för att den skall få min fulla uppmärksamhet i 90 - 95 minuter. Helt otroligt!
Nu tyr jag mig inte till den djupgående, socialhistoriska aspekten av spelet, den som kanske framförallt etablerade sig på de brittiska öarna när tiderna var gråa och svåra. Jag har aldrig upplevt den sidan av etablissemanget (som tur är) men min förståelse för hur idrotten svetsar samman människor och skapar samhörighet, går inte att ta miste på.
Men den går likväl att ana i de små detaljerna kring de små planerna och i de lägre divisionerna - de ligorna där jag växte upp och skådade som liten "pöjk".
Det var kanske 200 - 300 personer på varje match, främst en lördags eftermiddag och stämningen som fanns då (och säkerligen finns kvar även i dag), minns jag i skarpa drag.
Men den går likväl att ana i de små detaljerna kring de små planerna och i de lägre divisionerna - de ligorna där jag växte upp och skådade som liten "pöjk".
Det var kanske 200 - 300 personer på varje match, främst en lördags eftermiddag och stämningen som fanns då (och säkerligen finns kvar även i dag), minns jag i skarpa drag.
Det fanns en nästintill salighet, en förväntan och glädje som knöt samman människor. En förväntan som spred skratt och hälsningar utöver de individerna man annars kanske inte ens skulle märkt om vi möttes på gatan inne i stan. Förenade under samma lag stod man sida vid sida de där två timmarna på läktarna varannan lördag eftermiddag insvept i dofter av nybryggt kaffe och korv med bröd...
...
Nu är såklart den internationella arenan långt mer utpräglad och avancerad än detta, men arvet finns där i de små, som stora föreningarna. Pengarna har naturligtvis krossat konkurrensen långt ner i ligorna och skapat ett gap i stort sätt omöjligt av överbrygga i dagens läge. Men så kanske det skall få vara också för att låta den lilla pojken få uppvakta sina drömmar om de stora idrottsliga skördarna och faktiskt ha en viss sträcka att gå för att nå sina mål.
För majoriteten av dagens stora stjärnor har ju oftast sitt ursprung i någon liten lokal förening, världen aldrig någonsin vetat om...
För majoriteten av dagens stora stjärnor har ju oftast sitt ursprung i någon liten lokal förening, världen aldrig någonsin vetat om...
Dessa 90 intensiva minuter som innehåller så mycket känslor, personlighet, samspel mellan 22 män fördelat på 2 lag som bärande på klubbens märke av allt vad historia och ära står för, satsar sina liv för att ge kall på den blankaste silverskålen denna miljö kan tänkas. 11 män som förenar när tider är tunga och dystra, får en befolkning att orka kämpa sig fram genom en mörk tillvaro, som mer kan uppfattas som en undergång... Eller tvärtom, när tider är goda för folket och frodiga och gynnsamma för landet, ett land som nästan får se sig slaget av klubben som växer in sig i allas hjärtan!
Bara under andra världskrigets härjningar stannade ligorna upp - förmodligen av så kallade naturliga skäl ;-)
Men så fort freden kom till den sargade världen började bollarna återigen rulla över de vida planerna och samlade återigen folket och denna gången antagligen med starkare band än någonsin förr!
För det är just där den röda tråden syns så tydligt och har låtit sig växa till att bli ett monster i sin egen natur; förmågan att knyta ihop grupper med människor, samhällen, kulturer...
...
Det är inte så mycket kvar av de uttrycken i dag. Finansernas dominans och övertagande har effektivt jagat "det äkta hjärtat" för vindarna och det mesta kommer att handla om pengar pengar pengar och big big business - ända ner i rankorna till i kring reklamloggen på bollkallens skosnören! Tyvärr...
Men sporten är, om vi åsidosätter allt det ytliga som sprängt sig in och förstört det mesta av dess yttre (och inre!) en fantastisk genre som än visar tecken på magiska nummer emellanåt och som bevis på att sagan fortgår står personligheter som Cristiano Ronaldo, Lionel Messi, Xavi och inte minst Wayne Rooney...
WHAT?? FUCKING WHAT?? WHAT???
;-)
Men så fort freden kom till den sargade världen började bollarna återigen rulla över de vida planerna och samlade återigen folket och denna gången antagligen med starkare band än någonsin förr!
För det är just där den röda tråden syns så tydligt och har låtit sig växa till att bli ett monster i sin egen natur; förmågan att knyta ihop grupper med människor, samhällen, kulturer...
...
Det är inte så mycket kvar av de uttrycken i dag. Finansernas dominans och övertagande har effektivt jagat "det äkta hjärtat" för vindarna och det mesta kommer att handla om pengar pengar pengar och big big business - ända ner i rankorna till i kring reklamloggen på bollkallens skosnören! Tyvärr...
Men sporten är, om vi åsidosätter allt det ytliga som sprängt sig in och förstört det mesta av dess yttre (och inre!) en fantastisk genre som än visar tecken på magiska nummer emellanåt och som bevis på att sagan fortgår står personligheter som Cristiano Ronaldo, Lionel Messi, Xavi och inte minst Wayne Rooney...
WHAT?? FUCKING WHAT?? WHAT???
;-)
Bland de sista av sitt slag...
Och livet det rullar på i - för närvarande -gammal god takt. Det finns strukturer jag laborerar i numera, vilket inte betyder att jag aldrig levt under sådana förut. Det vore väl att kalla sig i kretsarna kring det "ubermenschlige" att påstå sådant då strukturer är oundvikligt, oansätt hur man lever. Nej, ett mer sakligt sådant är det jag menar, ett sådant man faktiskt kan leva i och frodas i på ett sätt som för ens tillvaro framåt på de villkor man tecknar för den egna handen.
För den som läst mina inlägg lite till och från vet med en gång vad jag syftar på då det har beskrivits utfyllande tidigare. Jag lever fortfarande i de varma uppvindarna kring förändringarnas tider och blir återigen varse detta -lätt att "glömma bort" ibland! - då det kommer för mig att jag närmar mig 400 inlägg och vet att de allra flesta handlar om uppbrottet från det gamla sjunkande skeppet kallat: mitt liv...
...
Men det blir mindre och mindre av de tankarna nu för tiden. "Källan töms" så att säga och jag har tagit mig upp på en annan "shoreline" där andra inslag i livet upptar merparten av mina tankar och bryderier, engagemang och fokus och skapar nya ändamål med dagen.
Oundvikligt igen strävar livet framåt som det också naturligtvis skall göra med den skillnaden (för egen del) att jag idag är en avslappnad och levnadsglad passagerare med ett deltagande i ett ärligt syfte.
Jag måste ibland, inte för att det är någon nödvändighet, utan för att det roar mig, skänker mig en viss form utav lycka, se mig bakåt och låta mina tankar - minnen - reflektera som genom en spegel, och se mig själv i dåtid visavi nutid.
Det är med ett leende på mina läppar jag skönjer förändringarna i mig själv och framförallt mitt beteende. Det jag ser i mig själv gör mig övertygad om att ingenting ont är för evigt eller skrivit i sten...
Det är med ett leende på mina läppar jag skönjer förändringarna i mig själv och framförallt mitt beteende. Det jag ser i mig själv gör mig övertygad om att ingenting ont är för evigt eller skrivit i sten...
...
Det finns dagar, stunder då jag stryker lite planlöst inne stan och kan finna ett visst nöje i att lite i smyg studera människor. Jag gillar människor, jag finner dem otroligt intressanta och levnadsfyllda, oberoende i vilket samhällsskikt de måste befinna sig. Naturligtvis känner jag en dragning åt det håll där jag själv har befunnit mig genom åren som nog de flesta av oss skulle gjort. Och när jag möter en "likasinnad" vilar nog mina ögon en extra stund på honom - eller henne.
En tanke, ett minne kan i stunden fladdra till i mig och jag kan plötsligt minnas en sen länge bortvaskad händelse då jag själv vandrade i liknande skotyg.
En tanke, ett minne kan i stunden fladdra till i mig och jag kan plötsligt minnas en sen länge bortvaskad händelse då jag själv vandrade i liknande skotyg.
Jag tror på det hälsosamma i sådana enskilda, isolerade bilder...
...
Att man kan skilja sig från tanken kring den misär man befunnit sig i utan att för den sakens skuld vara av den otacksamma typen, tillhör en annan del av mig som jag tror stenhårt på. Ingen kan förtälja mig att jag behöver ständiga påminnelser om tider som varit - och långt mindre erkänner jag behovet av att använda mig av grupper för att tömma "mitt sargade inre!"
Mitt inre ligger precis där; i mitt inre!
Vägen min att vandra är att arbeta in och upp mitt inre - I MIG SJÄLV - för att därifrån höja mina yttre. Quite fucking simple!
Jag ser mig som den ringa människa jag är, vandrande bland likar utan några som helst förhoppningar eller målinriktning på att bli profet. Det är förmodligen det sista jag skulle vilja bli...
Nej låt dem som det vill bli ta fart i sin egen bana nere i källaren där de brukar att vara och låt oss fortsätta gemensamt på var vår kant av världen!
Suits med fine!
:-)
Att man kan skilja sig från tanken kring den misär man befunnit sig i utan att för den sakens skuld vara av den otacksamma typen, tillhör en annan del av mig som jag tror stenhårt på. Ingen kan förtälja mig att jag behöver ständiga påminnelser om tider som varit - och långt mindre erkänner jag behovet av att använda mig av grupper för att tömma "mitt sargade inre!"
Mitt inre ligger precis där; i mitt inre!
Vägen min att vandra är att arbeta in och upp mitt inre - I MIG SJÄLV - för att därifrån höja mina yttre. Quite fucking simple!
Jag ser mig som den ringa människa jag är, vandrande bland likar utan några som helst förhoppningar eller målinriktning på att bli profet. Det är förmodligen det sista jag skulle vilja bli...
Nej låt dem som det vill bli ta fart i sin egen bana nere i källaren där de brukar att vara och låt oss fortsätta gemensamt på var vår kant av världen!
Suits med fine!
:-)
Lite mer än som i "landet lagom..."
Målinriktning samt dedikation, tror jag är av ohyggligt stor vikt om man vill nå specifika och kanske framförallt, höga mål i livet. Många av oss nöjer oss med "den svenska lagomheten" som den så populärt har blivit kallad, som i sin tur nog skapar en något moderat hållning till mycket. På både gott och ont så klart, men skall man nå de riktigt fina höjderna, så lär det krävas lite mer än så!
Jag tränar själv ganska mycket. Jag tränar tillräckligt för att kunna se linjerna mellan lagom och vad som krävs för att nå de riktigt fina höjderna. Jag tränar så hårt så att jag vet hur ett stenhårt gympass ser ut, jag kör nog med cardio för att förstå vilken uppoffring de lägger ner de som vill sänka sin kroppsfettprocent andel till långt under 10 och jag äter bra nog för att begripa vilken otrolig diciplin de besitter som genomgår den strängaste av dieter för att nå sina utsatta mål. Och jag har den största respekt för dem!
Jag säger inte nu att jag håller på eller skulle klara av att genomföra dessa steg jag nyss nämnde, utan jag säger att jag fattar hur långt de måste gå för att göra det! Och den som inte kan känna djupaste respekt för det arbetet, befinner sig nog långt in mot mitten av "landet lagom!"
...
Disciplinen i vardagen tror jag är det momentet som kräver den största uppoffringen om exceptionella resultat skall kunna uppnås. Kontiniuteten är ett A och O moment i sammanhanget och lär ta ut sin rätt i det sociala livet lika mycket som det gör i samlevnadslivet - det är jag övertygad om.
För den högt satsande atleten måste ha uppbackning på en nivå som för en vanlig Svensson skulle sträckt sig långt långt ut från "det lilla landet lagom", var så säker.
Det är här (eller till och med en bra bit innan!) vägarna skiljer sig från varandra och nog är det bra, tycker jag. Det behöver vara så för att skapa gränser mellan de olika "lägren", om jag säger så. Det enda jag nog kanske saknar är lite mer noggrannare information till grupperna lite längre ner på "satsningsskalan" om hur relationerna i sin helhet fungerar - och då menar jag nog kanske främst kosttillskottsindustrins friskt spinnande hjul!
Det hjälper alltså endast föga att inta stora mängder med dyra tillskottspreparat av aminosyrer, protein, alla dessa varianter, fettförbrännare hit och dit etc etc... Egentligen skulle man även haft en liten "förklaringsruta" vid varje bild där utövare poserar i reklamutskick om dessa produkter om att utövarna har bantat ner sig på stränga dieter, tränat si och så mycket för att uppnå den aktuella muskelpumpen, sprejats och solats OCH rakats innan bildsekvenserna tagits - de som vi visar i denna tidning just nu!
Alla som tränar hårt och mycket, känner till allt det här, men den största massan av tränande människor ligger ju i nivåer närmre landet lagom och blir i stor utsträckning vilseledd i allt detta, ja jag vågar påstå nästan förblindade..
...
Det är alltså upplagd för "big business" när det kommer till en branch där det handlar om att sälja produkter som skall främja människors kroppar. Det är inte tu tal om saken att det "in general" spelas på människors - och då i synnerhet unga människors - okunskap i frågorna kring produkterna som marknadförs med enorma biffar, upp-pumpade bjässar som efter sin stränga diet och i en makalös solbränna håller upp en frän och fräsch burk med proteinpulver i knät och framhäver denna som om den var orsaken till byggandet av denna kropp!
Förmodligen den största lögnen för dagen!
Det finns en gigantisk oärlighet bakom såna bilder och får i allafall mig att tänka på hur omfattande världens dubbelmoral egentligen är i dagens samhälle, när exempelvis atleter som Ronnie Coleman, Jay Cutler eller Branch Warren gör reklam för det eller det proteinpulvret. På inga sätt och vis en ärlig kampanj som till största delen vänder sig till en mycket ung skara köpare.
Det gäller inte alla. Väldigt många har fakta framför sig men det är inte dem jag visar till här och nu heller, utan det är till dem som inte vet - till dem som den här branchen skor sig på med, tycker jag nog allt, oschyssta medler!
Vanskliga värld.
Det är en hård och vansklig värld vi har att leva i. Förblindad som jag var år tillbaka under de tunga missbruksåren, såg jag den tillvaron som det enaste alternativet till "en hård värld" - "ett hårt liv", men så är icke fallet. Jag har idag upparbetat tillräckligt med luft under mina vingar för att ha rätten att kunda jämföra de här två sidorna - och eftersom jag nu skalat av lager för lager ser jag med stor tydlighet hur det ligger till.
Människor sliter på daglig basis. Att "leva som en Svensson" är inget liv dansandes på någon rosbädd, ett liv i någon form av sus och dus eller andra lättvindiga vägar. Ju mer jag ser och förstår vidden av det innehåll man har att hantera sin liv med, ju större respekt och förståelse, ja beundran mera som, har jag för var och en av mina världens medmänniskor...
...
Det är så mycket som måste och skall stämma in med omvärlden. Som att orkestrera en symfoniorkester från grunden utan någon form av utbildning förutom det man "plockar upp längs med vägen." Så att många - oändligt många - inte alltid "lyckas" lika bra som andra, är endast en stående självklarhet.
Egentligen skall det inte så mycket till för att inse detta. Det som gör det hela svårt och kanske skapar "en tvist" i det hela, är når det uppenbara slår till i ens närhet och sårar sina egna vänskapsbundna kära...
...
Jag frågar mig om inte Alf Pröysen när han skrev: "Om ingen går i fällan men aktar sig för den, skall alla samman snart få fira jul igen!" - var mer förutseende och inte minst långtseende än vad man först kan tycka. För om nu kanske (och förmodligen) de flesta av oss, vi som lever iallafall, ser dagens ljus även nästa jul och de nästkommande, så kan det vara väl så svårt att se det som just den underbara tid på året den borde vara!
Nu skall inte det här vara någon poäng kring just julen, utan det används enbart som metaforisk syfte, för som riktpunkt (iallafall för oss i den kristna delen av världen:-) är ju julen lite av "stjärnan i toppen av granen..."
...
Efter åren bakom lås och bom och befrielsen från missbruk och grusade världar valde jag, när jag äntligen kunde känna marken under mina fötter, att ta det väldans försiktig i min framfart i det vidare livet. Resultatet höstar jag nu for tiden tillsammans med förmågan att kunna vända mina blickar åt fler håll än till enbart mig själv och mitt eget. Det går inte så fort i den "uppbyggnadsprocess" jag och mina har bedrivit senaste åren, utan istället precis så fort det passar mig/oss.
Runt omkring ser jag vänner och bekanata, människor i allmänhet och kanske stora massor i synnerhet, där ofta materiella fall blivit en oundviklighet med förödande konsekvenser till följd.
Jag har känt på det i små doser, denna "vanskliga värld" utan att ha vågat (velat! kunnat!) ta steget fullt ut. Mina begränsningar i att ha tillgång till livets alla förmåner och goder har varit ett välkomnande ser jag idag, och har behövt ha den tid på sig som det faktiskt har tagit. Men det är vanskligt att se när vänner faller i livets hårda mörker - ett mörker som kan vara minst sagt lika nattsvart och kallt som "på den andra sidan..." och man själv ingen möjlighet har att dra dem ur.
