Den lilla gröna Mazdan...
I lägenheten ovanför oss bodde det tills för alldeles nyligen ett äldre par. De har bott där så länge jag kan minnas och var hur pigga som helst. Han var 93 år gången i livet och kör fortfarande bil, cyklar tillsammans med sin 87 åriga fru och stannar gärna till för att mimra lite och reflektera lite över "nu och då". Sånt tycker jag om, att lyssna på gamla människors berättelser från tider så ofattbart olika den vi i dag lever i så man nästan skulle tro det var en annan planet, de beskrev.
Men nyligen - förra veckan faktiskt, flyttade de till ett äldreboende en bit utanför stan. Eftersom de bodde högst upp i huset som inte har någon hiss, hade trapporna börjat besvära gubbens knä och de hade nu fått en plats här i Getinge...
...
Idag på jobbet, skulle vi promenera en sväng till det lokala apoteket här i Getinge. Ett litet samhälle som nästan kan beskrivas som någon sorts glesbygdssamhälle med i stort sätt en mack, en affär, bank och ett - som sagt - apotek.
Mitt i "centrum" ligger ett nybyggt höghus på tre våningar med klara institutionella drag i sin arkitektur och stelt ordnade buskväxter runt om. Längs med långsidan och kortsidan, de som vetter mot huvudleden där vi gick, är fint målade parkeringsfickor där det mestadels förekommer kommunalt målade bilar.
Det som slog mig i dag, var den lilla gröna Mazda 626 som stod parkerad längst bort på ena kanten. Jag kände igen registreringsnummeret så väl... Det var våra tidigare grannars bil, den som "alltid" stått utanför vårat fönster, så länge jag kan minnas i min tid här nere...
...
Ett stråk av vemod föll över mig vid synen av bilen. Tankar sköljde ofrånkomligt över mig och jag minns den här Herrens sista samtal med mig utanför våran port för ungefär ett par veckor sedan då han refererade till deras flytt som "sista anhalten" på resan. Ord som jag finner sällsynt klarsynta och på samma gång fyller mig med bedrövelse, för jag vet med mig själv att i hans röst kunde jag tydligt urskilja ett missnöje med att de kände sig tvungna att överge sitt hem till förmån för ett äldreboende - och att han hade rätt i det han sa. 93 år och helt klar i både tanke och kropp förutom ett sviktande knä... Livet är bra konstigt, egentligen!
...
Jag hoppas naturligtvis på att stöta på dem under en och annan vandring runt i kring i det här lilla samhället någon gång. Kanske till och med bjuda på en kaffe skvätt och lite fikabröd vid tillfälle.
Konstigt hur vissa möten kan generera tankar av oanade karaktärer till helt egensinnade tider...
Men nyligen - förra veckan faktiskt, flyttade de till ett äldreboende en bit utanför stan. Eftersom de bodde högst upp i huset som inte har någon hiss, hade trapporna börjat besvära gubbens knä och de hade nu fått en plats här i Getinge...
...
Idag på jobbet, skulle vi promenera en sväng till det lokala apoteket här i Getinge. Ett litet samhälle som nästan kan beskrivas som någon sorts glesbygdssamhälle med i stort sätt en mack, en affär, bank och ett - som sagt - apotek.
Mitt i "centrum" ligger ett nybyggt höghus på tre våningar med klara institutionella drag i sin arkitektur och stelt ordnade buskväxter runt om. Längs med långsidan och kortsidan, de som vetter mot huvudleden där vi gick, är fint målade parkeringsfickor där det mestadels förekommer kommunalt målade bilar.
Det som slog mig i dag, var den lilla gröna Mazda 626 som stod parkerad längst bort på ena kanten. Jag kände igen registreringsnummeret så väl... Det var våra tidigare grannars bil, den som "alltid" stått utanför vårat fönster, så länge jag kan minnas i min tid här nere...
...
Ett stråk av vemod föll över mig vid synen av bilen. Tankar sköljde ofrånkomligt över mig och jag minns den här Herrens sista samtal med mig utanför våran port för ungefär ett par veckor sedan då han refererade till deras flytt som "sista anhalten" på resan. Ord som jag finner sällsynt klarsynta och på samma gång fyller mig med bedrövelse, för jag vet med mig själv att i hans röst kunde jag tydligt urskilja ett missnöje med att de kände sig tvungna att överge sitt hem till förmån för ett äldreboende - och att han hade rätt i det han sa. 93 år och helt klar i både tanke och kropp förutom ett sviktande knä... Livet är bra konstigt, egentligen!
...
Jag hoppas naturligtvis på att stöta på dem under en och annan vandring runt i kring i det här lilla samhället någon gång. Kanske till och med bjuda på en kaffe skvätt och lite fikabröd vid tillfälle.
Konstigt hur vissa möten kan generera tankar av oanade karaktärer till helt egensinnade tider...
Same same, but only different!
Såg alldeles precis en dokumentärfilm, dels från andra världskriget och delvis nutid om hur en veteran återförenades med den stridsvagn han förde befäl över under den mörka tiden. På riktigt amerikanskt glorifierande vis målades hela krigsbilden upp som en romantisk saga mellan denna gamla och numera slitna 87 årige man och den nu ny upp-putsade metallkolossen. Lite som minnenas television fick vi en utförlig förklaring till hur enastående vacker denna dödsmaskin var i hela sin prakt och hur remarkabelt tjänstevilligt den skövlade nazistiska liv, ja på ett nästan kärleksfullt och enastående sätt. Även om meningen nog inte var så, så misslyckades regissören att frambringa tårar i just mina ögon genom sina utsvävande formuleringar kring patriotismens varma vindar i ett fåfängt försök i att hylla dödandet i flaggans och demokratins färger...
Men nu var det inte det som grep taget i mig i denna lilla film, utan det var alla de svartvit/gråa stillbilderna som visade upp alla dessa unga, stolta och ovetande ungdomar från en svunnen tid - i ett främmande land. Om något, så var det här dokumentären fick mig fast.
Små moment, nästan gluggar i tiden, sköts fram i vardagsrummet där jag låg lite slött i soffan och med benen nonchalant vid sidan av bordet.
Det blev plötsligt så tragiskt skarpt i sina nyanser när återblickandet seglade stilla över bilderna av dessa unga män med svävande bakgrundsmusik, som sida vid sida likt ett fotbollslag, log brett mot den osynliga och förmodligen lika gladlynta kameramannen. Med sina strama och skarpskurna uniformer och förmodligen inte äldre än knappa tjugo år, lyste deras ovetenskap igenom till mig, där jag idag sitter med facit i hand.
Det kom klart för mig att det inte är vanskligt att förstå hur många stora poetiska krafter föddes under såna förhållanden...
...
Men nu var det inte det som grep taget i mig i denna lilla film, utan det var alla de svartvit/gråa stillbilderna som visade upp alla dessa unga, stolta och ovetande ungdomar från en svunnen tid - i ett främmande land. Om något, så var det här dokumentären fick mig fast.
Små moment, nästan gluggar i tiden, sköts fram i vardagsrummet där jag låg lite slött i soffan och med benen nonchalant vid sidan av bordet.
Det blev plötsligt så tragiskt skarpt i sina nyanser när återblickandet seglade stilla över bilderna av dessa unga män med svävande bakgrundsmusik, som sida vid sida likt ett fotbollslag, log brett mot den osynliga och förmodligen lika gladlynta kameramannen. Med sina strama och skarpskurna uniformer och förmodligen inte äldre än knappa tjugo år, lyste deras ovetenskap igenom till mig, där jag idag sitter med facit i hand.
Det kom klart för mig att det inte är vanskligt att förstå hur många stora poetiska krafter föddes under såna förhållanden...
...
Jag vet ej vad som ger mest effekt, svart/vita foton eller sepia? Det färglösa i de svarta och vita bilderna kan visst få tiden att stanna, det finns ingen tvivel om annat, men om jag får välja efter eget huvud så leds mina tankar och idéer ännu längre bakåt om jag träffas av det lite gulaktiga, "föråldrade" yttre av ett skengult sepia kort. Förnimmelsen är tydlig i mig att mycket har genomgåtts mellan då och nu - och jag får ännu svårare att föreställa mig människor som avtecknas i dessa kort att på något sätt fortfarande skulle vara i livet...
Bild efter bild flyter i stillhet med lenaste musik förbi skärmen framför mig och jag sugs in i en ström kring tiden och sekunder - minuter passerar utan att jag egentligen befinner mig närvarande, i mitt eget nu.
Dessa unga människor, soldater strävandes runt i lera och gyttja tillsammans med hästar och kanoner, tanks och andra föråldrade vapen, som naturligtvis var "state of the art" på sin tid.
Korttagarens pendlande mellan stolta fångade ögonblick och svårmod, förtvivlan, längtan och hopp - en saknad, förlorad ungdom som aldrig kom hem från det främmande landet - och kanske en mor och en far, en syster eller bror som fortfarande inte gett upp sina hopp om att en gång få se ett sista livstecken...
...
Själva huvudtråden i dokumentären var det byggteamet som restaurerat upp en gammal "Hellcat" stridsvagn till det skick den befann sig i under andra stora kriget. Filmens co.star var som sagt den äldre herren vid 87 gångna år och hans återträff med denna, enligt honom, fantastiska maskin.
Den stora stunden var kommen, hangardörrarna gled sakta åt sidan och släppte långsamt in det skarpa dagsljuset som letade sig över järnkolossen där inne. Tårade ögon blinkade orytmiskt inramade i ändlösa rynkor kring ett ansikte präglad av tid och rum. Ett ansikte som upplevt, ögon som sätt...
Avslutningsscenen går inte att slita sig i från när denna äldre, korpulenta och vithåriga man med ett smil som endast begränsas av hans öron i vildands fart styr "Hellcaten" i full manöver över det gamla avstängda flygfältets områden. Hur jag än vrider och vänder på det så slår det mig inte som någonting annat än otroligt vackert när bilderna klipps ihop och växlar mellan 1943 och 2010... Same same but only different!
VågaVa; ett gäng sköna människor!
Emellan varven besöker jag mina vänner på VågaVa. Det är ett knippe starka människor som arbetar med det de brinner för och gör förmodligen en större insats för den brutna medmänniskan än vad de någonsin kommer få erkännande för.
Dessa vänner har sprängt sig loss från sitt eget missbruk och lägger nu ner hela sin tid, energi och livskraft för att hjälpa och föra sina budskap vidare, något jag beundrar i stora mått! Det är alltid trevligt att komma ner i källaren på Timmermansgatan och ta en kopp kaffe, prata lite löst strunt och se hur ting och tång fortgår.
Att det förekommer - efter mitt tycke - alldeles för mycket snack om NAs principer, deras möten och filosofier och allt annat som råkar korsa sådana vägar, bekommer mig ingenting. Det är deras spår, deras hemmaplan och helt enkelt deras liv!
...
Det jag gillar mest av allt med VågaVa är, att likafullt som jag umgås med dem och inte befattar mig med deras metoder om ett nyktert liv, så respekterar de mig i precis lika stor grad vad gäller mitt val av färdväg. Det är stort, för jag kan ställa mig väldigt "kritisk" (fast på ett positivt sätt) till NA och denna organisation - FÖR EGEN DEL! vilket jag alltid är noga med att poängtera. Och det fungerar!
Inget är för mig tydligare att ett "system" fungerar vad gäller att greppa tag i vilsna och nästintill förlorade människor än det arbetet NA bedriver. Och de har min fullaste respekt! Men för min egen del ser jag ingen roll för dem i mitt liv.
Förutom då att jag beblandar mig mellan varven med människor i dess mitt. För även om inte jag stödjer deras tankar och idéer alltid, så är det en omöjlighet att inte se och gilla människorna inuti.
...
Enligt mig, så håller det med de åren jag redan lagt ned i missbrukets krävande och mörka dager. Jag äger inga behov av att fortsätta och älta tankar och känslor kring det ämnet. Det är för mig en passerad historia utan längre någon grund att stå på.
Skulle jag fortsätta att gräva ner mig i det förgångna (som jag tycker att de gör!) så ser jag inte hur mitt liv skulle gå vidare i den mån jag vill. I livet som jag har nu, ser jag ingen plats för den delen av mig som, förvisso aldrig skall eller kommer att förnekas eller för den delen glömmas, höll på att förgöra mig fullständigt. Om inte jag förtjänar det så gör definitivt inte de människor jag lever tillsammans med nu det. Respekten sträcker sig således åt alla håll och kantar i en ständig och fortgående rörelse - och jag tar gladeligen steget från min sida och intar en lite mindre roll!
Jag vet vad det är jag har varit med om, och det får räcka med det...
...
Men kaffet är (ganska gott...) Gevalia, usch!:-) där nere i källaren och jag gillar som sagt att ta mig en tur dit ner ibland. Vissa stannar kvar en längre tid med olika anställningar inom kommunens praktik platser och fortskyndar sin nykterhet på den vägen, medan andra förblir mer flyktiga i sin vistelse där. Det är alltså som det sig brukar i såna miljö; ömsom glädje och ömsom sorg, med människor som så gärna vill men inte alltid får det till...
Men VågaVa stannar alltid kvar och erbjuder sin fristad till den som vill!
Dessa vänner har sprängt sig loss från sitt eget missbruk och lägger nu ner hela sin tid, energi och livskraft för att hjälpa och föra sina budskap vidare, något jag beundrar i stora mått! Det är alltid trevligt att komma ner i källaren på Timmermansgatan och ta en kopp kaffe, prata lite löst strunt och se hur ting och tång fortgår.
Att det förekommer - efter mitt tycke - alldeles för mycket snack om NAs principer, deras möten och filosofier och allt annat som råkar korsa sådana vägar, bekommer mig ingenting. Det är deras spår, deras hemmaplan och helt enkelt deras liv!
...
Det jag gillar mest av allt med VågaVa är, att likafullt som jag umgås med dem och inte befattar mig med deras metoder om ett nyktert liv, så respekterar de mig i precis lika stor grad vad gäller mitt val av färdväg. Det är stort, för jag kan ställa mig väldigt "kritisk" (fast på ett positivt sätt) till NA och denna organisation - FÖR EGEN DEL! vilket jag alltid är noga med att poängtera. Och det fungerar!
Inget är för mig tydligare att ett "system" fungerar vad gäller att greppa tag i vilsna och nästintill förlorade människor än det arbetet NA bedriver. Och de har min fullaste respekt! Men för min egen del ser jag ingen roll för dem i mitt liv.
Förutom då att jag beblandar mig mellan varven med människor i dess mitt. För även om inte jag stödjer deras tankar och idéer alltid, så är det en omöjlighet att inte se och gilla människorna inuti.
...
Enligt mig, så håller det med de åren jag redan lagt ned i missbrukets krävande och mörka dager. Jag äger inga behov av att fortsätta och älta tankar och känslor kring det ämnet. Det är för mig en passerad historia utan längre någon grund att stå på.
Skulle jag fortsätta att gräva ner mig i det förgångna (som jag tycker att de gör!) så ser jag inte hur mitt liv skulle gå vidare i den mån jag vill. I livet som jag har nu, ser jag ingen plats för den delen av mig som, förvisso aldrig skall eller kommer att förnekas eller för den delen glömmas, höll på att förgöra mig fullständigt. Om inte jag förtjänar det så gör definitivt inte de människor jag lever tillsammans med nu det. Respekten sträcker sig således åt alla håll och kantar i en ständig och fortgående rörelse - och jag tar gladeligen steget från min sida och intar en lite mindre roll!
Jag vet vad det är jag har varit med om, och det får räcka med det...
...
Men kaffet är (ganska gott...) Gevalia, usch!:-) där nere i källaren och jag gillar som sagt att ta mig en tur dit ner ibland. Vissa stannar kvar en längre tid med olika anställningar inom kommunens praktik platser och fortskyndar sin nykterhet på den vägen, medan andra förblir mer flyktiga i sin vistelse där. Det är alltså som det sig brukar i såna miljö; ömsom glädje och ömsom sorg, med människor som så gärna vill men inte alltid får det till...
Men VågaVa stannar alltid kvar och erbjuder sin fristad till den som vill!
Människan i mig...
Ibland kan jag önska att jag kunde "ställa in livet" lite. Inte så att jag inte skulle vilja fortsätta leva (det hör ungdomen till!) utan mer att jag kunde ta mig själv ur bilden och sätta mig i ett "paus-modus", på något sätt.
Som med så mycket annat så hör väl det till levandets olika faser, de som kommer och går lite som de vill. Det finns mängder med skiftande tröttsamheter att ta del av. Inget av det slaget är unikt för någon av oss människor. Jag tror vi far genom dessa "kurvor" alla och envar allteftersom livets gilla gång levs ut. Och säkerligen behövs de för att man skall hinna uppskatta den motsatta sidan av "det cirkulära måendets skiva..."
Jag har ingenting i mot detta som sagt, men jag väljer att inte alltid ducka för "överheten" och istället sätta mig in i situationen på ett annat sätt än annars brukligt. Ta del av måendet ända ut i spetsarna, känna efter och begrunda det hela med andra ögon än vad jag egentligen (borde?) skulle gjort annars. Värre än så är det inte - och desto större grund - tycker jag - att beundra alla våra i det äldre gardet, som följaktligen måste ha genomgått allt detta och mera till genom sina egna år.
Det är jobbigt att leva ibland, men på så många olika sätt!
...
Hade man kunnat välja så undrar jag på hur mitt skulle ha fallit? Valet, alltså.
Det är så oerhört lätt att hamna i gropen där man blir sittande med ångern i halsen, med skammen lysande och vägra möta sig själv som den man är/blev. I det stilla inre skriker rösten att man skulle önska att man gjorde...ja, si eller så annorlunda.
Det är en ganska skön känsla när man låter såna tankar jäsa färdigt och verkligen ser det fullkomna verket sen och sätter det i perspektiv till "den fria tanken!" Jag gillar sådant. Jag tycker det är bland det som för mig framåt som människa - att se mina fel, mina tillkortakommanden som en del av mitt (på väg att bli) fullbordande jag. Det får mig att se människan i mig...
Men likafullt gäller det att kunna välkomna den positiva bilden man bär med sig, något jag fortfarande strävar hårt med att hantera. Likt så många andra har jag svårt för detta, att ta till mig komplimanger även om jag i det hela vet att de är mig förtjänta. Jag är bra på att se och erkänna mina negativa sidor - faktiskt, lika dålig är jag att stöta ifrån mig de motsatta...
Men med åren har jag spårat dessa tendenser tillbaka till sitt ursprung, och vet varthän de härstammar ifrån, så på den punkten bär jag inte längre någon tyngd, så att säga. Men det var jobbigt under tiden jag sökte... under tiden jag sökte människan i mig!
...
Jag är medveten om att jag nyss skrev: "när jag sökte människan i mig" - som om mitt sökande vore förbi, över, att jag skulle på något sätt ha kommit i mål. Ingalunda!
Som det ofta är med ord när man inte bär den största av kunskaper däri, så täcker de inte alltid upp de utrymmen man frigjort för dem att fylla. Jag söker fortfarande, men med ett nytt och stabilt lugn omkring som jag kan tillåta mig att sätta ner vissa milstolpar i grunden. Det nyligen nämnda, är ett sådant. En sortens milstolpe...
Fram kommer en större och bättre bild av människan i mig som med allt säkrare hand visar mig vart och hur mitt skåp skall stå. En renskapad effekt av, just det; människan i mig!
:-)
Som med så mycket annat så hör väl det till levandets olika faser, de som kommer och går lite som de vill. Det finns mängder med skiftande tröttsamheter att ta del av. Inget av det slaget är unikt för någon av oss människor. Jag tror vi far genom dessa "kurvor" alla och envar allteftersom livets gilla gång levs ut. Och säkerligen behövs de för att man skall hinna uppskatta den motsatta sidan av "det cirkulära måendets skiva..."
Jag har ingenting i mot detta som sagt, men jag väljer att inte alltid ducka för "överheten" och istället sätta mig in i situationen på ett annat sätt än annars brukligt. Ta del av måendet ända ut i spetsarna, känna efter och begrunda det hela med andra ögon än vad jag egentligen (borde?) skulle gjort annars. Värre än så är det inte - och desto större grund - tycker jag - att beundra alla våra i det äldre gardet, som följaktligen måste ha genomgått allt detta och mera till genom sina egna år.
Det är jobbigt att leva ibland, men på så många olika sätt!
...
Hade man kunnat välja så undrar jag på hur mitt skulle ha fallit? Valet, alltså.
Det är så oerhört lätt att hamna i gropen där man blir sittande med ångern i halsen, med skammen lysande och vägra möta sig själv som den man är/blev. I det stilla inre skriker rösten att man skulle önska att man gjorde...ja, si eller så annorlunda.
Det är en ganska skön känsla när man låter såna tankar jäsa färdigt och verkligen ser det fullkomna verket sen och sätter det i perspektiv till "den fria tanken!" Jag gillar sådant. Jag tycker det är bland det som för mig framåt som människa - att se mina fel, mina tillkortakommanden som en del av mitt (på väg att bli) fullbordande jag. Det får mig att se människan i mig...
Men likafullt gäller det att kunna välkomna den positiva bilden man bär med sig, något jag fortfarande strävar hårt med att hantera. Likt så många andra har jag svårt för detta, att ta till mig komplimanger även om jag i det hela vet att de är mig förtjänta. Jag är bra på att se och erkänna mina negativa sidor - faktiskt, lika dålig är jag att stöta ifrån mig de motsatta...
Men med åren har jag spårat dessa tendenser tillbaka till sitt ursprung, och vet varthän de härstammar ifrån, så på den punkten bär jag inte längre någon tyngd, så att säga. Men det var jobbigt under tiden jag sökte... under tiden jag sökte människan i mig!
...
Jag är medveten om att jag nyss skrev: "när jag sökte människan i mig" - som om mitt sökande vore förbi, över, att jag skulle på något sätt ha kommit i mål. Ingalunda!
Som det ofta är med ord när man inte bär den största av kunskaper däri, så täcker de inte alltid upp de utrymmen man frigjort för dem att fylla. Jag söker fortfarande, men med ett nytt och stabilt lugn omkring som jag kan tillåta mig att sätta ner vissa milstolpar i grunden. Det nyligen nämnda, är ett sådant. En sortens milstolpe...
Fram kommer en större och bättre bild av människan i mig som med allt säkrare hand visar mig vart och hur mitt skåp skall stå. En renskapad effekt av, just det; människan i mig!
:-)
Komplicerat.
Jag tror det är viktigt att äga någon form utav åsikt. Att ha ett tycke, en ståndpunkt i frågor av olika karaktärer vill jag mena visar upp och färgberikar oss själva som människor, ger stabilitet i ett ständigt pågående "personlighetsbetygandet" - en process vi aldrig kommer ifrån, hur vi än måtte leva våra liv. Precis som bredden som skiljer ytterkanterna på dagen visavis natten, finns en tät grönskande flora att boltra sig i och fatta ett tycke för; för eller imot...
På det viset tror jag nog att världen i dag är aningen mer komplicerad än vad den brukade att vara för säg, några generationer sedan. Det har blivit lite mer "finstilad", lite mer ömtåligt, mångfassetterat med tanken kring hur explosionsartat informationssamhället växt fram genom bland annat TV, radion och inte minst internet. Det föreligger även andra sociala krav numera då världsbilden förändrats så radikalt som det ju har.
Det är en "annan tid" nu än då, ett faktum vi inte kan kringgå även om "det äldre gardet" nog vill påstå att det visst var väl så komplicerat då som nu. Och visst, det kanske det var - eller kanske inte...
Efter vad jag tycker själv (och då kan jag av naturliga skäl inte ha en aning om HUR DET VAR) så tror jag att det åtminstone var ANNORLUNDA förr. Mycket ligger nog också i hur människors uppfattning var/är, och självfallet lever ju alla som produkter av sin egen tid.
Men jag vill i allafall återkomma till det påståendet att det nog är lite mer komplicerat i denna tiden vi lever i nu. Jag säger på inga vis att det skulle vara bättre att leva i dag - förmodligen snarare tvärt i mot - utan helt enkelt att det är mer komplicerat!
Genom mediernas totala dominans över marknaden där de sköljer över oss med sin information, den "tsunamiliknande" konsumtionsvågen som bara väller fram, de politiska maktspelen som sveper över gränserna och med medvetenheten hela tiden spelandes på jordens alla tangenter, på en och samma gång - i en och samma stund... Den enormt utbyggda infrastrukturen som hela tiden ställer sina växande krav på stor som liten. Ja ni, listan kan göras oändlig nästan!
Det blir mycket att hålla fäste på och vid. Som sagt, det lär vara ganska komplicerat...
...
I allt det här gillar jag tanken på, ideen kring vikten av att bilda mig en åsikt. En uppfattning, om jag så vill och genom den forma en ståndpunkt jag själv kan kretsa runt. Ett skapande av trygghet, en plattform att känna mig väl hemma på och som jag kan igenkänna mig själv vid, närhelst jag skulle vilja. Och inte minst; måste!
Det ligger för mig att tro att jag måste sålla min väg genom dessa drypande flöden som sköljer över mig i sin egen kamp om att få vinna tillit... Och det är det här som blir så komplicerat; att välja mitt spår i tiden!
Fortfarande efter alla år står jag vädjande vid nog ett vägskäl med lockelser av oanade slag vid mina fötter.
Men mot förut så leds jag idag av en ny medvetenhet (inte längre lika uppenbart förrvirrad) - en medvetenhet som bildats av den nya tiden, den jag lever i precis så som alla andra gör i dag...
Men visst är det komplicerat...
Galenpannor!
Det finns en galenskap där ute i världen som pågår och är i allra högsta grad levande.
Även om vi här uppe i de norra delarna av jordklotet känner oss tryggt skärmade från alla dessa krigsbelamrade länders härjingar, så är vi lika fullt en del av det. Vi fylls till bredden av bilder och reportager genom media dagligen till dygnets alla tider - ja, vi har till och med möjligheten att logga in och följa händelserna "LIVE" fast vi sitter tryggt tusen mil därifrån... Även det, en sorts galenskap i sig!
Men jag tycker i grunden att de krig som nu förs genom FN`s regi för att störta dessa diktatorer som fortfarande finns kvar och i full mundering, är av någon form utav godo. Vi lever trots allt i 2011 och det borde vara hög tid för världen att sätta stopp för diktaturer.
Det skall inte längre vara en möjlighet och långt mindre något tillfälla att, för en människa att styra och förtrycka folk efter folk i årtionden i ett såpass upplyst samhälle/tid som det vi i dag lever i. Som jag själv ser det, så är det inget mindre än ett hån mot oss alla och envar att se dessa galenpannor bada i rövade pengar, blod och folkhistoria. Så jävla genant.... Och att de fortsätter och fortsätter och fortsätter...
...
Nej, precis som med Saddam Hussein så är det hög tid att ta livet av odjuret Khadaffi. Om han inte som Hitler har vett nog kvar i sin fördömde skalle att ta det självmant så får ytterligheterna ta steget in och ta det för honom. Om något, så har den här individen förgjord sin rätt att verka i det här livet och inga ursäkter och dåliga undanflykter om att "västvärlden är ute efter hans olja" eller rasistiska maskerader som "jakten på muslimerna" etc etc.. ska få komma emellan. Oberoende av allt som måtte kunde sägas, så har den här galenpannan förbrukat sin rätt att leva genom sina egna gärningar!
No more no less!
...
Sen finns det ju alltid argument som anstiftar på vems rätt har man att göra si och så, polisk korrekthet eller inte, moral och etik bla bla bla. Den gränsen är nådd - har Khadaffi själv sprängt för årtionden sen så det skall egentligen inte spela roll vem eller vilka som kliver in och tar livet av den jäveln! Det skall bara ske!
Alla vill det men ingen törs det! Det mest uppenbara och förödande för den lidande befolkningen som ideligen/dagligen måste stå ut med hans förpestande förtryck, är det "moment 22" som sådana historier blir invävd i. Varför i hela helvetet en värld - och då syftar jag främsta på FN - envisas med att använda diplomatiska medel mot såna odjur, är och kommer alltid för mig vara en gåta...
Ryggradslöst kallar jag själv det! Ett missbruk av makt...
Det har väl aldrig någonsin funnits tecken på att galenpannor som Khadaffi använt, eller skulle vilja använda diplomati??
Fast det är ju klart; spärras han själv in i ett hörn med mynningarna tryckta mot sin rynkiga panna så är han ju inte stort större än den lilla råttan han egentligen är!
Inte lika lätt att alltid komma ihåg...
Det är nästan så jag ryser när jag tänker på hur snabbt det kan vända här i livet. En 180 graders vändning är aldrig längre borta än ett ynkligt lite steg, hur man än vrider och vänder på den situation som finns till envar tid.
Jag tänker i första hand inte apocalyptiskt, undergång just nu, utan den mer lokala nivån - den som begränser sig till var och en av oss, som människor i vardagen, alltså.
I och för sig kan den nivån också uppfattas med "världsundergångens ögon", absolut - för vi är alla olika, men icke i denna textens tanke.
Tankens befästande är den vardagsliga, fastknuten till det jobb man har och det liv man lever. Dagen kan förbytas mot nattemörkret i samma ögonblick som jobbet skulle upphöra eller en relation havarera. Det är små marginaler, när allt kommer till kritan! Ofantligt och väldigt ringa (kan tyckeas) marginaler...
...
Jag är själv inte av den "lätt bekymrade - typen av människa", långt ifrån faktiskt. Det finns stunder då jag tänker att jag nog skulle behöva bry mig lite mer än vad jag gör. Men det förgör ingalunda min förmåga att se den vacklande helheten, den som drabbar många av oss - alla - förr eller senare. Och eftersom tiden är en ständigt pågående och framskyndande "BÖDEL", så rullar huvuden hela tiden runt omkring oss likaväl som "LYCKANS BLOMMOR" växer sig tusensköna och stolt vajar i den mjuka brisen...
Allt är likt ett levande måleri i mänsklighetens färger och rörelser, liv i livet - var och en i ens egen värld. Egentligen skrämmande, men icke desto mindre en gåva kallad livet. Vi har hört det förr men vi håller inte alltid med; att livet vore någon gåva...
Och särskilt inte när fundamenten kring ens livs fasader börjar försvagas och så småningom rasa omkring en. När den trygghet man skapat för sig själv krackelerar, omgivningarna syns rämna och man upplever (åter?) igen hur man som obefintlig står kvar i ett monstruöst maskineri kallad "samhället..."
...
Det skall inte så värst mycket till för att det knähöja vattnet når upp till halsen och så småningom letar sig upp mot andningshålen vi är utrustade med som människor. Klart, vi kan simma - de flesta av oss - men hur länge håller krafterna i ett iskallt och strömt vatten?
Vi är inte mer än det vi är; människor. Och jag vette tusan om den värld vi skapat är gjord för sådana som oss?
Än så länge duger jag bra till men som nyhetsflödet skjöljer över från alla håll och kanter så syns det till dagligen hur stora mängder inte gör det - och däri föds det bildspel om hur bräckliga vi alla är.
Och som sagt, det behöver inte vara någon större händelse än att man en dag står där utan sitt jobb...
Det skall inte mer till än en liten sten för att krossa det stora, nyputsade panoramafönstret.
Det är inte alltid lika lätt att tänka så...
...trots mörkret i dessa tider!
Det är svårt att helt komma ifrån "domedagstankarna" i tider som dessa. Naturligtvis är det händelserna som de i Japan som trigger upp detta, men även Tsunamin i Thailand 2004 (tänk att det gått så lång tid sen dess!) och förra årets jordbävningskatastrof i Haiti, bland annat.
Om jag bortser från de förfärliga människoöden som utspelar sig och allt det materiella som lider förkrossande förluster, så uppenbarar det sig alltjämt ofta, tankar om hur en människa som utsätts för sådana överväldigheter uppfattar världen i just det ögonblicket då han eller hon övermannas av jordens vansinniga element. Det är mig troligt att på sin spets i ögonblicket, så måste ju domedagsklockorna klämta i hela ens värld då man upplever att precis allting plötsligt går i kras...
Men, så tänker jag samtidigt att lika överväldigande och förödande måste ju den ensamma bilisten känna det som krockar med en dödlig utgång; världens ende på ett fat där livet exploderar till sitt oundvikliga slut?
För båda två exemplen har ju ingen mer eller mindre fasansfulla effekt för den enskilda involverade människan...
...
Fast hinner man reagera över magnituden kring det katastrofala? Upplever man helvetets olika grader innan livets sista suck glider ur en som människa och att det här involverar en hel nation eller bara "lilla jag" som kör bilen in i ett träd?
...
Det kanske är lite "galna tankar" (?) detta i tider då man förmodligen tänkas skall känna den yttersta medkänslighet och förståelse för en nations folk i stor stor nöd - och det gör jag också, men som det var i Thailand (bland annat!) under tsunamin 2004 så har vi som inte drabbas av det, nog svårt att greppa den verkligheten som den är och kan nog tillåtas att låta våra tankar driva lite åt det filosofiska hållet.
Jag tror det är vanskligt att låta bli, någon sorts självbevarelsedrift/förmåga man äger tillgång till, när tillstånden blir för kaotiska.
För även i det så uppenbart tragiska och fruktansvärda så finns det möjligheter för oss som inte berörs fysiskt av händelserna att dra lärdom av det.
Visst, jag kan begripa att folk kan tycka det verka småaktigt, ja till och med aningen bisarrt att gjuta liv i sådana tankar, men vad kan vi annars göra? Som jag ser det är det en positivt riktad vinkling i ett fruktansvärt scenario, så varför inte försöka växa en aning själv i det - av det?
...
Men det är såklart svårt. I första hand faller ju tankarna på de drabbade, på detta folk som lider såna svidande förluster av alla de slag vi kan tänka oss - och sen fler på det.
Det enda sättet vi kan försöka förstå det som hänt är att se till hur vi själva reagerar på de bilder vi får över oss och då försöka anslå en antydan till en tillnärmelse, om hur de måste ha det. Och då kommer vi ändå inte i ens närheten...
Det är här jag menar att vi kan ta användning av vår egen potential för att "see beyond the obvious" och faktiskt växa som människa själva!
Jag vet inte, jag kanske är ute och cyklar - men det händer åtminstone någonting kreativt trots mörkret i dessa tider...
Gräset ÄR grönare på andra sidan!
Att gräset är grönare på andra sidan är ju välkända och bevingade ord som sträcker sig långt tillbaka. De ses på som osanna i många avseenden och tillhör nog mest det klichéartade inom det vokabulära. Men för en som jag så finner jag - lyckligtvis - att de stämmer fullt ut: "gräset är faktiskt grönare på andra sidan!"
Som i stort sätt alla som lever i ett missbruk och befinner sig djupt nedsjunken i smeten, drömde även jag om ett annat liv. När spiralen inte längre var så värst spännande och även allt det fartfyllda och "farliga" i vardagen (om man kan tala om en sådan!) blev till ett färglöst, nästan apatiskt uttråkande läge, var det redan gått så alltför långt.
I det här läget börjar man tala om "ett drömlöst landskap", förgylld i grått över grått. Och man börjar sedan "slänga långa blickar på det andra livet", på den andra sidan, så att säga...
...
I dag lever jag efter just detta, jag såg och visste att gräset var grönare på den här sidan - och tog mig över, och visst fanns det sanning i klyschan! Vid sidan om att de sista sex åren varit bland de mest avgörande (inte så svåra som jag kanske trodde innan!) så har de även varit - utan jämförelse! - de bästa i hela mitt liv!
Det är inte så långsökt i tanken att jämställa det med det upplösande behaget när en vansinnigt värkande tand tas bort och man befrias från det onda den skänker en. Skillnaderna är oerhörda att beskriva och låter sig svårligen förklaras med ord...
Fast (beklagligt nog?) så vänjer man sig också fort vid att tanden inte längre värker och glömmer snabbt bort hur det var. Därav klyschans underminerade innebörd - fast egentligen är det mer sanning i den än vad som anses... För mig var det så, hur som helst och är det ävenså för många många fler.
...
Fast själv har jag inte vänjt mig till den grad att jag "inte längre ser det nya, gröna och frodiga gräset. Jag insuper det varje dag, jag rullar mig i det och låter mina fingrar glida över och genom det och känner dess lena, fräscha fukt spela över min hud. Jag njuter fortfarande av varje sekund jag tillbringar numera på den här sidan av staketet där Gräset verkligen ÄR så mycket grönare!
:-)
Det är inte så långsökt i tanken att jämställa det med det upplösande behaget när en vansinnigt värkande tand tas bort och man befrias från det onda den skänker en. Skillnaderna är oerhörda att beskriva och låter sig svårligen förklaras med ord...
Fast (beklagligt nog?) så vänjer man sig också fort vid att tanden inte längre värker och glömmer snabbt bort hur det var. Därav klyschans underminerade innebörd - fast egentligen är det mer sanning i den än vad som anses... För mig var det så, hur som helst och är det ävenså för många många fler.
...
Fast själv har jag inte vänjt mig till den grad att jag "inte längre ser det nya, gröna och frodiga gräset. Jag insuper det varje dag, jag rullar mig i det och låter mina fingrar glida över och genom det och känner dess lena, fräscha fukt spela över min hud. Jag njuter fortfarande av varje sekund jag tillbringar numera på den här sidan av staketet där Gräset verkligen ÄR så mycket grönare!
:-)
Japan...
Vad gjorde jag själv natten mot fredag, den som var så ödesdiger för, förmodligen miljontals människor i japan? Jo, jag levde mitt stillsamma liv och jag gick och lade mig till vanlig tid, runt klockan 2400.
Inte märkte jag några vibrationer som fick hus att rasa eller såg några vattenmassor som sköljde ner och bort hela städer... Inte hörde jag skräckslagna skrik från människor i nöd eller såg några av mina nära och kära rivas bort av framforsande bråte. Inte heller såg jag fordonen som sköljdes bort; bilar, lastvagnar, hela tågsätt eller skepp som krossades mot broar, berg eller bara "simpelthän försvann" från jordens yta... Jag somnade i lugn och ro med en go, skön känsla i kroppen...
...
Idag, ett par dagar senare slår jag bort tanken om att ens försöka begripa det omfång katastrofen spänner sig över, för jag är inte istand att göra det. Det ger varken mig själv eller de drabbade någon rättvisa.
Nej, det jag känner mig kapabel till att göra är, endast att stå tom bredvid och bara insupa de bilder som kablas ut över världen genom mediernas makalösa nät. Jag gapar och får knappt luft...
Bilderna, de som serveras ut till den nyfikna världens alla hörn, är som en skräckfilm med forsande vatten som plogar sig fram och över allt som befinner sig i dess bana. Land försvinner i vattenmassorna och tankarna går osminkat till de liv som följaktligen måste befinna sig i dem. Svårt att förstå, kort och gott...
...
Vi är lyckligt lottade som bor på andra sidan "denna rörliga världsdel". Framförallt i tider som dessa, flyter tacksamheten för just det upp till ytan. "En grimm reminder", men likafullt en påminnelse som passar bra i tiden då samhället i stort ser ut som det gör!
...
Idag, ett par dagar senare slår jag bort tanken om att ens försöka begripa det omfång katastrofen spänner sig över, för jag är inte istand att göra det. Det ger varken mig själv eller de drabbade någon rättvisa.
Nej, det jag känner mig kapabel till att göra är, endast att stå tom bredvid och bara insupa de bilder som kablas ut över världen genom mediernas makalösa nät. Jag gapar och får knappt luft...
Bilderna, de som serveras ut till den nyfikna världens alla hörn, är som en skräckfilm med forsande vatten som plogar sig fram och över allt som befinner sig i dess bana. Land försvinner i vattenmassorna och tankarna går osminkat till de liv som följaktligen måste befinna sig i dem. Svårt att förstå, kort och gott...
...
Vi är lyckligt lottade som bor på andra sidan "denna rörliga världsdel". Framförallt i tider som dessa, flyter tacksamheten för just det upp till ytan. "En grimm reminder", men likafullt en påminnelse som passar bra i tiden då samhället i stort ser ut som det gör!
Fast såna tankar platsar inte in i dag. Idag är det tankar helt vigda åt främst det japanska folket, men även alla andra som också påverkas av den fruktansvärda händelsen där nede. Ingenting annat kan delas med det inträffade ...
Inga ord räcker faktiskt...
Att se bilderna som flaggas ut varje minut av varje timme är inget mindre än en plåga - dock bara en mikroskopisk bit av den plåga som miljoner japaner genomgår precis - just - nu!
Ingen värld är den andra lik!
Det är nog inte så konstigt att tankar kring livet figurerar såpass frekvent som det gör. Det är ju en vital del av oss, tycker jag i alla fall, och att det får sin lilla beskärda del av mig - tankemässigt - tycker jag inte är mer än rätt.
Men det är inte lätt att "bli klok" på det, livet alltså. Och att skriva om det i strukturerade former anser jag nästan är ännu svårare. Och att ge det rättvisa, ser jag som en fullständig omöjlghet - i allafall med det ordpaket jag besitter...
Det finns oändligt med infallsvinklar och möjligheter om jag uttrycker mig så, om jag skall försöka ge mig hän på något så när ett mönster att beskriva. Mellan de två definitiva faktum som är de ända som föreligger; början och slutet, gömmer sig ett liv och ett leverne till var och en av oss människor. Det enaste som skiljer oss åt är hur vi uppfattar det vi har fått till skänks.
Men bortsett från det så föds vi till vår väg mot den oundvikliga döden. Detta är precis lika för var och en. (I sig en ganska märklig tanke när det finns, och har funnits oändligt med miljoner miljarder individer...)
Så visst är väl "livets gåva" värd ett litet smärre kapitel uppmärksamhet i ens liv! Jag tycker nå det...
...
Men som jag sade, det är inte lätt att bli klok på det. Och lika lätt som det är svårt, är det att "köra fast" under särskilda delar eller händelser i ens liv. Hur som helst är det så min egen uppfattningsförmåga gör sig gällande i mig själv; ibland stryker min undran kring hur lång tid det behövs för att radera ut vissa "emotionella rivmärken" i min själ, för att sedan kunna vandra stärkt vidare? Även den ideen får ställa sig i leden kring "det stora!"
För stort är just vad jag ser det som och stort, oändligt stort är precis vad det är. Inte bara för mig utan för alla - både dig och var och varenda levande varelse som har fått förmånen att ta del av detta "Livets remarkabla skådespel" i liveformat!
Det är alltså värt en och annan fundering. Och det jag gillar mest är att ingen kan påpeka mina tankar kring det, för jag är i min allraste och fullaste rätt att tycka och tänka kring det. En förmån av stora mått tycker jag, även om det på inga sätt är någon lätthanterlig uppgift. Det är slitsamt på minst sagt lika många vis som det kan anses vara roligt.
Om jag skall vara helt ärlig så finns det många sidor (ansikten) som inte alls är tilltalande men som likväl har sin fullaste rätt att äga sin närvaro. Under tiden "resan" pågår dyker de upp och skapar sår man aldrig var redo för. I många fall skrapar de upp gamla, läkta sår och skapar återigen blödningar som vållar oönskad smärta, en smärta jag nog trodde mig vara färdig med för länge, länge sen. Att jag sedan upplever detta som häftigt, speder ytterligare på känslan om livet som ett fantastiskt äventyr, där ingen värld är den andra lik. Det är bland annat detta som jag bara älskar med livet; att ingenting är förutsägbart - och om man bara vill, så föds man pånytt var och varenda dag...
Ganska jävla enkelt!
En del av mitt sätt att bearbeta mina svåra tider med är kort och gott att göra ämnena ointressanta för mig själv. Jag återkommer då till "mättnaden" jag nämnde igår - och hur viktig den faktiskt är. För den dagen då jag inte orkar höra ett enda ord om "det eller det" - eller inte ens pallar tänka tanken på "si eller så", ja då tror jag målet är nära förestående. Eller åtminstone delmålet!
Det prekära är att behovet inte längre skall finnas. Lusten att återigen beröra de såra områden i mitt inre skall inte få ha sitt utrymme i mig, och idag börjar jag kunna skymta sådana tendenser.
Det har gått långa tider med många skrivna ord, men det börjar bli nog nu - och jag tänker inte gå runt resten av livet och älta mina innersta känslor eller gräva runt i min "beroende sjukdom" (Ett uttryck jag aldrig själv använder!).
För som jag ser det är jag inte längre beroende av några narkotiska preparat. I min värld köper jag inte många av mina vänners syn som att jag alltid kommer vara en beroende och springa runt och benämna mig själv som "en nykter narkoman!"
För som jag ser det är jag inte längre beroende av några narkotiska preparat. I min värld köper jag inte många av mina vänners syn som att jag alltid kommer vara en beroende och springa runt och benämna mig själv som "en nykter narkoman!"
Det har nu gått över 6 år sedan jag rörde vid grejerna senast och tillåter mig själv att ha lämnat den världen, helt och hållet! I`m over it, so get over it!
...
Mitt mål med de gångna sex årens skärpa och fokus har varit att ta stegen bort från den miljön, inte "stanna kvar" som i en ständig påminnelse om att jag tillbringat åratal av mitt liv där, som den som aldrig egentligen ville lämna!
Att gå runt i en evig påminnelse om vart jag varit, framstår för mig som absurd på gränsen till sjukligt och skulle således motverka och motarbeta hela mitt syfte, så här långt i livet.
Nej, det finns inte på kartan, så här dags...
Nej, för mig handlar det hela om en sorts definitionsfråga - möjligheten att välja min syn på min egen tillvaro och om att belägga mig själv på en adekvat nivå som passar just mig. Detta kan säkert låta som vilken barnlek som helst för väldigt många, men för alla (däribland mig!) är det inte lika självklart. Jag har fått jobba för det och tänker därför inte ge släpp på det, helt utan vidare...
...
Själva grundmatematiken ser jag som enkel; kan jag vara "en duktig" missbrukare så kan jag bli en " en duktig" Svensson också. Allt ligger - och låg - framför mig, det gällde bara att ta de rätta verktygen med den rätta inställningen. Ganska jävla enkelt!
Och det är det/var det också. No more no less, för att använda ett beprövad uttryck i dessa inlägg. Parallellisera dessa två verkligheter var hela melodin i sin helhet och den klingar fint som snus i dag!
Jag är på väg - har kommit långt och det är ett ständigt stående faktum, något som varit en bred saknad tidigare!
Ingen annan vet det bättre än jag...
Mitt ärliga jag...
Nej, för mig handlar det hela om en sorts definitionsfråga - möjligheten att välja min syn på min egen tillvaro och om att belägga mig själv på en adekvat nivå som passar just mig. Detta kan säkert låta som vilken barnlek som helst för väldigt många, men för alla (däribland mig!) är det inte lika självklart. Jag har fått jobba för det och tänker därför inte ge släpp på det, helt utan vidare...
...
Själva grundmatematiken ser jag som enkel; kan jag vara "en duktig" missbrukare så kan jag bli en " en duktig" Svensson också. Allt ligger - och låg - framför mig, det gällde bara att ta de rätta verktygen med den rätta inställningen. Ganska jävla enkelt!
Och det är det/var det också. No more no less, för att använda ett beprövad uttryck i dessa inlägg. Parallellisera dessa två verkligheter var hela melodin i sin helhet och den klingar fint som snus i dag!
Jag är på väg - har kommit långt och det är ett ständigt stående faktum, något som varit en bred saknad tidigare!
Ingen annan vet det bättre än jag...
Mitt ärliga jag...
Mitt liv som medveten!
Tiden är väl en schysst och högst "reliable" vän att ha att göra med, och framförallt att kunna lita på!
Jag ser till mig själv och hur jag "i min stillhet" har processat mitt gångna liv genom åren och känner hur de enorma svallen i mig, oroligheterna, det jag inte har kunnat sätta fingret på, i stora drag har släppt sina kvävande och krävande tag.
Återigen får jag bekräftat hur stor nytta det gör att prata eller som i mitt fall; skriva.
Dessa två verktyg är nära besläktade på alla sätt och vis och ligger framför oss till hela livets - alla tider! Jag valde att använda mig av dem - och ser och känner hur jag lyckades framtvinga en inre ro, ett lugn...
...
Det jag nu idag ser att jag framtvingat är en fördjupad "mättnadskänsla". Ämnena som valts ut för just i mitt fall (eller mina), tecknar sig i mig rent "mentalvisuellt" som en lång sträng av ett leverne. Likt en ljusslinga som sträcker sig bakåt genom de åren jag har tillryggalagt.
Jag följer med lätthet spåret och ser idag hur ärrvävnaden ritar sina mörka anteckningar, som skuggade cirklar där mina verkligheter fallerat och rasat under mig.
Det finns ett antal sådana och jag har genom tiden lagt ner otaliga timmar, stunder och krafter på att regulera dessa "osamstämmigheter..."
...
Genom att ta till vara på de verktyg jag har haft med mig, alltså! Min skrift. Att sätta skiten på varandra genom mina byggen med ord, har fått mig att inse evigheter, så vidsträckta att de blott går att förstå i den tänkta tanken - långt ifrån beskrivningens inrutade och begränsade domän.
Och det håller gott och väl för mig; att veta i mig själv orsak och verkan. Jag behöver inte ringa in var och varannan liten detalj längre, så som jag trodde mig nära behov till förut. Jag förstår mig själv så mycket klarare nu, så mycket tydligare idag och nöjer mig med att känna mig mätt.
Och likt livet ser jag till att förse mig med tillräckligt med näring i en jämn ström och håller således hungern i schack.
Allt handlar om nivåer.
Att ta sig till nya höjder utan att förglömma de spår man lagt i de vägar man valt. Att se min helhet tar jag som den största utmaningen mitt liv som medveten har att erbjuda!
