KOM ATT TÄNKA PÅ AUSWITCH...
Vi var ute i Glommen i dag och jobbade hos Kronfågel. Besiktigade oljetankar och sånt. Ganska schysst väder, fast det hör inte hit. Inte nu...
Det som bet sig fast i mig, var den lätt bizarra känslan där inne på området.
Stort industrikomplex, så klart och med långtradare som jämnt och ständigt rullade ut och in och förbi i enorma hallar. Utanför, där vi stod och jobbade flög det små fjun som små "Tumbleweeds" över plan. Små låga burar stod staplade på varandra bredvid en hall där truckar fök in och ut - de också...
45000 kycklingar slaktades varje dag, sade den arbetsledaren som vi hade att göra med - och jag kände direkt hur hela förbannade industrin kröp upp i halsen på mig!
Jag kan bara föreställa mig hur det ser ut där innanför dörrarna - hangarerna - där tusentals på tusentals kycklingar lever sina ovetande liv... Jag kom att tänka på AUSWITCH...
För första gången fick jag en glimt av det motbjudna vad gäller livsmedelsindustrin. Ja kunde riktigt förstå ideologierna människor drar sig till, de som väljer att bli vegetarianer.
Jag älskar kyckling och kommer i fortsättningen äta fågeln, men jag fick mig en tankeställare då själva slakten kom så nära inpå.
När jag kom hem blev jag tvungen att Googla "slakt på kyckling" och fick där läsa att de tydligen - åtmonstone - bedövades först, så att de blev medvetslösa innan slaktarna slaktade de för hand (jag gissar skär av dem huvudet) en och en. Sen stod det en hel radda om närvarande veterinärer och bla bla bla. Inte för fågelns skuld utan för våran!
Nä, det finns lite inslag i våra samhällen som inte alltid är så trevliga när man stöter på det för nära. Och för att inte tala om överaskande!
Kanske inte va så onyttigt, iallafall..?
Jag kommer oavsätt älska kyckling, men va fan..
Dags kanske, att plocka upp igen pinnen?
It's been a while, to say the least...
Jag minns inte när jag senast skrev här inne! Länge sedan är det....
Livet är ett ständigt skiftande, eller hur! Man genomgår perioder av mindre och större karaktär, ett innehållsaspekter av djupa format. Den här bloggen, som jag nämnt tidigare, har varit avsätt att behandla en specifik del av mitt liv - en del, som på de allra flesta plan avslutats.
När jag idag försöker sätta mig in i min egen situation, så som den var för då, finner jag mig drivande långt ute till havs. Det "landskap" jag vet fanns där, finns inte längre i sikte. Jag har gått vidare...
Idag kan jag istället känna en annan typ ut av konsekvens än jag var i position att känna då. Eller känna är nog fel ord, utan det jag letar efter är att "vara medveten om..."
Distansen har fått mig att bli medveten om hur jag slängt mig själv i någon "tidlös brunn", hamnat i ett koma-liknande tillstånd som fått mig tillbakaställd åratal.
Så även om jag tagit mig ur ett liv i missbruk och tillsynes vunnit den kampen mot mig själv, så kan jag aldrig göra upp för den tiden jag kastat bort mig själv i just genom de åren....
Men man kan göra det bästa ur det man har ändå!
Och det, och bara det allena, gör livet värt att leva var och vartenda sekund!
<3
En nyttig upplevelse!
Var på allsång i går! Det lokala spelmanslaget har sin somriga tradition i en gammal kulturbygd i stan. Och jag måste ju säga att, även fast jag nog aldrig skulle varit där av eget initiativ, så är inramningen med dessa gamla byggnader och fiolmusik helt enkelt lite...extravagant.
Jag kom på mig själv när jag sitter och smiler och faktiskt mår ganska bra till gamla toner av Ever Taube och härliga mixturer av alla möjliga förkolnade visesånger...
Det vilar en trivsamhet över en tillställning som en allsång! En slags folklig sammanhållning som på inget sätt låter sig kännas tillgjord eller konstlad - hur gammalmodig spelmannslaget än måtte verka vara och hur smällkäck "programledaren" än måtte vara. Bland mosgrodda hustak och träbänkar, saknas endast de betande husdjuren innan bilden skulle vara fulländad! (För personalen som sprang runt och sålde lotter och fika var ju redan klädd som pigor var kring förra århundrade!).
Men jag var där inte på eget bevåg, som sagt, utan i jobbet. När man jobbar med handikappade människor så får man lite andra perspektiv på både det ena och det andra. Och just musik är nog bland det mest kraftfulla uttryckssättet bland dessa underbara människor.
Den glädjen och det engagemanget som strömmar ut i sommarkvällen från tonerna till "Lilla Fröken Fräken" eller "Jag hade engång en båt", går inte att ta miste på! Inte ens den tilltagande molnigheten som skymmer solen får en att faktiskt vilja vara någon annan stans just då.
På något sätt frigörs en kraft, en känsla av välbehag att få uppleva såna känslor (som jag aldrig skulle fått annars) som den rena känslan av att få sjunga fritt med en uppsättning människor man aldrig sätt förut. På något sätt, en känsla som döljts sen många många år, upplevs någonting på riktigt, någon ting så ärligt och rent att inga teatermaskar får plats...
Det är nästan så man skräms av hur det gått för en själv såhär långt i livet...
Att man har försatt sig själv med en massa "spärrar", hinder i livet, kom aldrig så tydligt som igår. Nog visste jag om att det låg begränsningar i mig - men det mina ögon berättade för mig när jag såg alla dessa glada och öppna människor, var hur långt ifrån jag själv var/är. En oerhört nyttig upplevelse!
Att vara färdig med sig själv
Men, det skall såklart mera till än schysst träning för att nå fram. Det är inte förrän i efterhand som man ser tydligt hur dimmigt det var där bak i tiden, då allting i princip stod på huvudet. Det hade kunnat gå lite hur som helst, om jag inte varit vaken i från början.
Det handlar om marginaler och tillfälligheter om att ha dem på sin sida. Kan verka chansartat - och är det nog också, men är inte Livet mycket om det; att ta chanser?
Man måste våga! Och någonstans i det här vågade jag..
Det finns en kraft att hämta i vetskapen om, att så många andra människor misslyckas i att genomföra samma projekt som en själv. Jag tror inte det är någon fel tanke att ta till vara på, eftersom jag överhuvudtaget inte kan påverka det iallafall.
I det stora hela, så är det ju i tanken allting startar; från tanke till handling... (och att lära sig av sina egna OCH andras misstag)
Man lever som i en bubbla. Speciellt när man står i ett missbruk upp till knäna. Man sitter fast i ett djupt rotat egosystem, omgärdad av inte mycket annat än sig själv. Allting annat kommer i andra hand - efter att man tillgodosätt sina egna behov.
Det är mycket där jag kan på sätt och vis, se likheter mellan träning och vissa inslag i det missbruk jag hade förut. Genom att anstränga mig har jag lyckats vända bort det negativa i min vardag till något positivt - över tid så klart, med resultatet att på ungefärlig samma villkor, påverka min situation.
Jag kan påverka min kropp precis lika mycket och lika tydligt som mitt liv!
Det är skillnad på mörker och ljus - kallt och varmt..
Att leva för att överleva, har absolut ingenting med att leva att göra!
Det är ett mycket svårt ämne det här, att "analysera" ens fullständigt bortkastade stort antal år av ens liv. Ja, om man väljer att kalla dem för just bortkastade, då.
Det är ganska krassa ord att beskriva en betydande del år av sin tid här på jorden i sådana ordalag, och jag vet inte helt om jag kan ställa hela mig bakom? Det känns lite som att ta en genväg, att snida till sanningen en aning!
Visst rungar det negativa klangar från det, men att bara förkasta alltet som sådant, nä det vette fan!
Det är ju inte alltid att den hela meningen kan vara synbar på ytan, det måste man ha klart för sig. En mening kan likväl, som den syns i backspegeln som i nuet, ha avgörande betydningar långt in i framtida aktioner - till och med då ens tid på riktigt nått sitt slut.
Det är nog lite därför som jag prompt ställer mig ovillig att helt släppa ämnet, utan i stället bara sänker intensiteten och låter det brusa upp lite från tid till annan...
Att vara färdig med sig själv tror jag är ett beslut vi överhuvudtaget inte kan rå på själva...
Träning som räddning.
En stor bidragande faktor till att "resan tillbaka" gått så smidigt som den gjort, är min träning, gymet!
Det går inte att lägga under en sten att alla de timmar som gått åt mellan väggarna på Träningskompaniet har haft en spektakulär effekt på mig. Och i den meningen, menas inte enbart det kroppsliga..
Skall man bryta ett missbruk eller ett destruktivt beteendemönster, så ligger stora delar av hemligeheten att lyckas "på insidan". Kan låta aningen flummigt för många, men är det inte alls.
Det hela är väldigt självklart och down to earth - like naturligt som bitarna som faller på plass i ett pussel; allt passar ihop, går i varandra och bildar en fungerande helhet, en bild!
Som i mitt fall, var jag tvungen att byta ut "hela scenerier", beteenden som skapat sina landskap i mig som jag anpassat mig till. Jag var tvungen att släppa och byta ut, skapa rum, ytor åt andra influenser än de jag besatt. Träningen visade sig vara det svar jag krävde att ha som ersättningsmedel till mitt tillfrisknande - då jag bestämt tackat nej till andra (kanske mer) självklara vägar.
Jag ville göra detta själv, på mina villkor och på mitt sätt. Det blev en liten gambling som kanske kunde gått lite hur som helst, men jag visste i mig själv att min tid som destruktiv var förbi! Och ingenting var (för mig i allafall!) bättre att kanalisera överskottsenergi genom än att pressa mig själv på gymet!
Det gällde att omvandla!
Det var det avgörande ordet jag snappade upp. Jag förstod det i tanken och försatte mig i möjligheten att kunna exponera mig själv i en miljö där jag kunde handla!
Gymet har varit (och är fortfarande) min oas i tiden. Jag är det evigt tacksam för de möjligheter jag blivit presenterad för, och inte olikt en kärlek mellan människor, skapas en "växande-process" att utvecklas i. Man tar det för vad det är och man gör med det det man vill. I gymet är det full valfrihet!
Jag valde min väg, en väg jag fortfarande frodas i och trivs i, och som upptar den största delen av min fritid.
För min del handlar det om (själv) respekt det jag gör där inne - och numera även ute...
Att träning enbart förbättrar den fysiska sidan av en människa tror jag tillhör en av de mest solklara myterna omkring oss i dag. Det finns en skarp koppling mellan vetskapen att träna fysiskt och en människas mentala tillstånd!
Den riktiga och sanna glädjen i en människa, överviktig som smal, som spinkig eller som muskelberg, den som finns på ens insida syns som bekant inte på ytan. Det samma gäller välmående, något som i mångas fall behöver byggas upp från djupet, från insidan och sedan utåt..
Jag är skyldig mig själv att äntligen börja ta väl hand om mig själv...
En annorlunda löptur!
Var ute och sprang med en ny bekantskap i går. Han jobbar som livvakt i någon privat regi nede i Israel, men vi skall inte gå närmare in på det, utan nöja oss med att han är en hårding..
Det blev såklart inte någon vanlig löpartur, det här. Vi hade 28kg i en ryggsäck släpandes med oss på den 5 km långa sträckan som drog sig över ett väldigt kuperat terräng i en av Halmstads absolut vackraste skogsområden. Det som kan tilläggas i den sammanhangen är, att det hällregnade och löpstegen gick genom gyttjapölar o dylikt. Vi var dyngsura redan innan passet började...
Men det var en riktigt häftig upplevelse att "sätta lite spets" på träningen. Detta blev väldigt jobbigt på ett nytt sätt, men ändå förvånande hur kroppen iallafall klarade att anpassa sig så fort efter omständigheterna och hur viljan att fortsätta framåt övervann det pågående motståndet om att bara lägga ner skiten på en gång...
Det gällde att under tiden man sprang låta kroppen växla mellan lika löptekniker för att inte bli för utmattad av att man nötte ut den eller den kroppsdelen i förväg. Man var alltså tvungen att ha en "löpande koll" på hur energiförbrukning fortlöpte. Mycket mentala bitar, alltså..
Det var alltså inte tal om något vackert löpsteg i någon bemärkelse, utan man trånade efter den effektivaste! Jag har en del att lära på den biten, kan jag säga..
När själva rundan var undangjord så blev det så dags för finalen; två varv i den 139 stegs långa trappan upp till toppen av den kulle vi befann oss på. Mjölksyran fick en helt ny innebörd den här dagen. Jag har aldrig någonsinn upplevt någonting liknande.
Jag märkte, på sista sträckan av mitt sista varv, hur motoriken fallerade fullständigt och jag kunde med ett språngsteg som knappt kan kallas för ett sådant, stapla mig upp de sista trappstegen!
En nästan vedervärdig känsla... Jag tror skriken fortfarande ekar mellan träden där uppe!
Träningsvärken är på gränsen till hopplös idag och funderingarna går just nu ut på, hur jag skall ta mig igenom kvällens pass...
Tänk att man gillar sånt här..? :-)
Måsjäveln..
Jag har inte så mycket till övers för måsar! Jag tycker de är ena fula fåglar, sanslöst skrikande och vidriga djur. Asätare är de och har inget emot att hacka sönder och äta upp andra småfåglar. De rotar runt i sopor och skiter ner allt och alla. Framför något annat, så ger de mig en hård match under sömntimmarna då de flaxar runt och håller ett helvetets liv utanför fönstret. Sen är de kassa på att hålla ordning på sina ungar, verkar det som, för jag vet inte hur många "trassel-nösten" jag ser varje sommar, skuttande runt förvirrade och hjälplösa på marken - och självklart med "den ansvarsfulla föräldern" sittandes i toppen av en lyktstolpe, skrikande sina lungor ur sig...
Men häromdagen, i går morse när jag steg av bussen, för att vara exakt, så sprang det, just det en mås över busstationsområdet med en bruten vinge. Eller sprang och sprang, den stod mest och hade ont, förmodligen. Vingen hängde deformerad ner, liksom ut och under fågeln. Det var ett oehört stukat intryck den gav ifrån sig. Närmast bisarrt! Och mot alla odds, mot allt vad jag tycker om just dessa fåglar (kråkor, skater och kajor ingår även de i denna kategorin!), så fastnade mitt blickfång på denna hjälplösa varelse.
Borta var de äckligheter jag har i mitt tycke för dessa "bevingade vindarnas avskum".
När jag tog min cykel och korsade området så att jag skar av avståndet mellan oss, drog den på flykten. Den sprang lite skevt iväg, bort från mig (hotet) och jag fick en känsla av sorg i mig. Det störde mig först att jag kände så här "för en jävla fågel". Men eftersom tiden gick så kunde jag inte helt få bilden ur mitt huvud.
Det blev lite som "Livet och Döden" och hur hårt det kan yttra sig och hur oförutsägbart och bräckligt Livet i själva verket är. Det behövde inte vara just den måsen, det kunde likväl varit vem som helst även mig själv som fått "min dom" genom ett "plötsligt vingslag". Jag påmindes om hur farligt det är att ta så mycket förgivet...
Visst, när de är friska och krya och flyger runt och väsnas och lever sina liv, så är de hur motbjudna som helst. Men den här krabaten hade låst sitt öde på ett så tydligt sätt. Den väckte min medmänsklighet, min förmåga att känna empati - vare sig det är en simpel fågel eller en människa. det går ut på ett.
Idag, dagen efter detta mötet så sitter jag här och funderar över hur det gick för måsen? Med största sannolikhet är den död nu, vilket jag kan tycka är beklagligt (eftersom jag såg den i sitt utsatta läga), men jag kan också känna en skön känsla av att jag faktiskt kände som jag gjorde. Någonting essentiellt inom mig fungerar faktiskt - och det blev jag påmind om av en av de mest vidriga fåglar jag kan tänka mig!
Man blir inte alltid klok på det vi kallar för livet!
Lite midsommar-kontraster..
Jag var ute med hunden igår strax innan vi skulle åka på Midsommar-buffe'n ute på Tylösand. Vädret var väl sådär, inte precis "Midsomrigt", men ändå skönt.
Högst uppe i grannhuset ljöd musiken redan högt och det strömmade högljudda ungdomliga röster ned till gatan där jag och lilla hunden gick.
Lite senare på det lilla promenadstråket mellan höghusen, passerade jag det äldreboendet som står som stolt högsta punkten på kullen där vi alla bor. Längst ner, ut mot det utbyggda grönområdet, vetter deras fönster från kantinan ut. Den var välfylld, kantinan, och det var uppdukat med alla möjliga godsaker i "Buffe'-stil" och de alla äldre gick som på räls runt borden och fyllde sina tallrikar. I ena hörnan satt en senior med skeppshatt och dragspel och utifrån kunde jag höra de mest klassiska svenska folktoner man kan tänka sig.
Ljuset där inne var skarpt och vitt, ja nästan fluoricerande och hela intrycket var gediget sterilt... Färgerna gick i ljust-vitt och vitt!
De här två mötena med olika verkligheter, eller ja de tre - eftersom jag själv var på väg till vår egen fest, fick mig att lägga märke till dessa olika perspektiv. Främst "triggad" blev jag av de äldre, och jag minns att jag funderade på huruvida den glädjen jag såg komma från dem var någon "riktig, äkta glädje", likt den som kom från balkongen högst upp i grannhuset? Och så klart senare, från vårat gäng dit vi skulle om en liten stund?
Någonstans i mig slog dessa tankar an en ton. Det kändes nästan lite skamfullt att säga det högt inuti mig själv, nästan som ett övertramp, att stilla ifrågasätta dessa seniorers midsommar-firande. För eftersom de av naturliga skäl förmodligen inte har bosatt sig där av egen vilja initialt (är iallafall något jag har för mig!) så fick jag känslan av att hela tillställningen hade en aura av institutionalism över sig, som något idealiskt statligt, kommunalt alternativ till den svenskaste av svenska högtider... Påklistrat..
Men det är såklart en väldigt komplex och mycket svår fråga att hantera fullt ut på ett tillfredsställande sätt för alla involverade? Och vad vet jag, det kanske håller och blir över för dem där inne - för inte såg de ut som om de led någon nöd, inte...
Men det fick mig att undra lite över hur de kände inför denna dagen innerst inne, för när allt kommer omkring, så befann de sig ju trots allt inte hemma hos sina familjer...
För en liten stund lade det sig en aldrig så liten dämpare över mig i och med detta, men det försvann efterhand som kvällen gick och jag befann mig bland vänner i vänners lag.
Kvällen blev en fin kväll något jag tror och hoppas att alla andras också blev!
:-)
Midsommar..
Vad snabbt tiden ibland kan uppfattas om man tar fäste vid vissa utmätta punkter. I morgon är det (återigen) midsommar - på gott och ont, en av de mest festiva dagarna om året och förmodligen i höjd med julen, en av de höjdpunkter som sätter sig i våra minnen oavsett hur man ser på denna dagen.
Dagen innan midsommar ja.. Jag sitter här och tittar utöver havet. Dagen är redan nu klarblå och nästan lite "somrig syrlig", där bakgrundsljuden till stor del består ut av alla dessa häckande kråkor i träden utanför. Hade jag varit mer lättretlig skulle jag blivit tokig - men det är jag inte, lätt retlig, alltså...
Midsommar är för mig, också en tid då jag lätt kan reflektera över den närmast gångna tiden. På något sätt står mina perspektiv i ett allt klarare ljus kring denna tid, som att sinnet skärps. Det finns några sådana stunder, dagar, tider om året då ett behov av att "se en helhet" träder fram i mig.
Det är viktigt - iallafall för min del - att se min roll i mitt liv, med klara ögon. Jag skulle nästan kunna säga äntligen i sammanhanget, men nu börjar åren gå sedan dess, och kan därför välja bort det som alternativ. För som sagt, tiden går och det har förflutit några midsommrar sen läget var helt annorlunda än det är idag, i år.
Nu har man blivit en Svensson! En "helt vanlig tråkmåns" med ett liv i bagaget, en framtidsutsikt och en mening i hand. Det finns en fast struktur som inte längre flyter i väg. Det finns balans och det finns massor av skratt varje dag!
Det finns alltså hopp... och vägar att nå fram till dessa! Piece of cake, faktiskt när jag nu ser i backspegeln på allt ihopa...
Flyga Drake?
Så skönt det faktiskt är, att inte ha den läggningen att ett dåligt sommarväder blir störande på något sätt. Väldigt många är det dock - min flickvän inräknat, och en hel del låter sitt sinnesliv styras av vädret utanför fönstret till den grad att de kan gå in i depressioner. Detta finner jag nästan helt obegripligt (min flickvän är inte så dramatisk, som tur är!), men kan finne utrymme för förståelse på ett pyttelite hörn.
Visst är det lite tråkigare, lite gråare med ett trist regn som ideligen fängslar våra sommardagar. Våra "surt förvärvade sommardagar!"
Om man i stort sätt lever och jobbar ett helt år för dessa fjuttiga veckor, med dagar som vänder upp och ned på människors liv, så blir det naturligtvis ett antiklimax när det blir så här.
Planer som grusas och humör som vissnar. Inte lätt att hitta en fridfull stämning i husvagn då, precis - en husvagn som kanske vaggar fram och tillbaka i vinden och där regnet hamrar så hårt mot taket så man nästan måste skriva brev till varandra för att överhuvudtaget kunna kommunicera! Kanske det vore lägligt att börja flyga drake?
Sommaren borde isåfall få en till dimension, av något sådant...
Själv vägrar jag att låta mig dras ned på grund av ett väder som inte tillåter mig att ligga på stranden och trycka ut varje färg-uns av mitt pigment. Med det sagt måste jag tillägga att jag aldrig gillat att "sola för att sola", jag är alldeles för rastlös för det. Jag blir så oerhört uttråkad av det och blir jag tvungen till det - för ofta, vill säga - sjunker mitt humör undan likt ankommande stormbyar över en klarblå himmel.. Som tur är så känner mina närmaste till detta, så det blir sällan någon dramatik av det...
Men det är inte heller så att jag undviker en solfylld strand för allt i världen, heller. För de finns dagarna, då det faller sig perfekt att ligga och dvala och jäsa på stranden i solgasset, absolut! De är bara inte så många till antalet i min värld, dessa solskens dagar - ungefär som den svenska sommaren lyser med sin frånvaro.
Ibland sluts cirklar innan man egentligen vet ordet av...
Nej, förstå mig rätt; sommaren är härlig, men jag tyckerbara inte det behöver vara 38 grader hela tiden!
Ännu ett liv släcktes.
Nog ett liv har släckts genom missbruket.
Det var ingen jag direkt kände, inte personligt på det sättet, utan jag har vetat ett tag vem han varit. Vi har suttit vid ett antal tillfällen i samma lokal och diskuterat med både varandra och med andra, och han liksom oss andra, har ju haft våra ryggsäckar med igenkännande innehåll. Inget nytt liksom, vi har delat lite av samma ödet.
När jag nåddes av nyheten igår, om att han gått bort, så märkte jag (motvilligt?) hur någonting inom mig berördes. Någon slags ledsamhet, medvetenhet om vem han var. Inte att jag kände honom på nära håll, så mycket umgicks vi aldrig, men han fanns runt omkring en viss miljö. Hans person tydliggjordes..
Nu när morgonen kommit och jag sitter med kaffet i handen och blickar utöver havet, slår det mig återigen - likt det gjorde igår då jag fick höra om honom, hur nära jag ändå befinner mig den miljön jag medvetet lämnat bakom mig i min egen hårda kamp, hur jag ständigt bara är är "ett samtal över bordet ifrån" att nås av alltihopa. Samtidigt delar vi inte längre vår värld i den meningen, men oavsett...
"Min modell" har inte varit att glömma - men inte heller att ständigt gå runt och minnas det liv och leverne jag lämnat. Jag kan känna tacksamhet på annat sätt, visa min ståndpunkt gentemot mig själv och livet utan att behöva "tömma mig" genom dagliga delningar, som sagts förut. Det håller i det stora hela med en kopp kaffe och en fika i speciella vänners lag. Och bland dessa vänner nåddes jag alltså i går av nyheten att han gått bort...
Det är såklart sorgligt, tråkigt och så in i helvetet onödigt, kan jag känna, men förstår samtidigt hur komplex problematiken är.
En sak är att sitta ner och prata om det. Man har klart för sig vad och hur man gör sina misstag, men ändå kliver man rakt ut i det så fort dörren bakom en har slagits igen. Man skulle nästan kunna tro att man varit hypnotiserad av någon övermänsklig kraft.
På sätt och vis är det ju så också, men man tycker ju att de "klara stunder" man har/hade ibland skulle kunde appellera tydligare till en människas förnuftiga och rationella läggning?
Precis som när man befinner sig på kåken, nykter och klartänkande dagen innan muck. Avgiftad är man sen månader tillbaka och man har kommit till en punkt i sitt tänkande om hur man skall hantera och återta sitt liv i fortsättningen. Det går kanske ett par timmar i friheten innan man ändå tänder på och tar klivet in i det gamla ekorrhjulet igen...
I vilket fall som, han begravdes igår och jag är säker på att han mår bättre idag...
Gullbränna Konventet...
Så har den tiden återigen kommit då Anonyma Narkomaner i Halmstad har sitt årliga konvent. Ett riktigt populärt och genomgående vällyckat arrangemang, år efter år, som drar till sig hur många människor som helst! Även jag kan ses där ute en utav dessa tre dagarna... inte för att "be" (som jag någonstans ser framför mig i mitt inre att de gör!) utan för att ställa min nyfikenhet och för att återse gamla vänner och bekanta. Det här liksom blivit lite av en tradition på det sättet, ingenting annat.
Som jag tidigare skrivit om här inne, så varken köper jag eller delar NA's koncept. Jag tänker inte dra hela valsen en gång till, utan nöjer mig idag med att säga att det är ingenting för mig!
Nej, jag skiter i "politiken" och lutar mig mot människorna istället. Människor som idag är nyktra och i det här fallet till största delen på grund ut av just NA.
Varje år fylls luften av en slags spänning då jag beger dit ut till den idylliska campingen på Gullbränna, då jag aldrig har en aning om vilka som kommer dyka upp nyktra det här året. Ett flertal är återkommande - vilket är oerhört glädjande - men varje år tycks det finnas en och annan nykomling, någon ingen egentligen skulle ha trott kunde bli en nykter människa. Sådant tycker jag om.
Det är inte ovanligt att man stöter på någon där som man "låg i krig med" i svängen. En kort sekund kan det då uppstå en liten känslomässig konflikt, ett litet virrvarr och jag kan känna en antydan till hur jag "dras mot mitt gamla beteende". Men det är snabbt övergående eftersom viljan man har och äger idag vida överskrider de gamla diffusa minnena från igår. Och det tankesättet tror jag är en slags gemensam nämnare för de flesta som äntligen fått smaken på ett nyktert liv efter åratal på den dunkla sidan...
Hur som haver, jag gillar inte att bli för analytisk kring krokarna av NA. De har och står för allt det retoriska i den biten själva och jag vill bara leva, inte ge mig hän i "deras dravel", ha ha, så nu blir det att bege sig bort till Gullbränna och mingla, se vad man stöter på den här gången...
HALLELUJA
Kommit dit jag ville.
Jag har berört det här ämnet förr. Det ämnar dyka upp i mitt huvud lte då och då, att jag skriver här mer och mer sällan. Egentligen gillar jag inte den utvecklingen speciellt mycket, för jag diggar att skriva, men det är/var ju hit jag ville komma med den här "bloggen".
Den skapades ju i syftet att fungera som någon sorts ventil för mitt inre, en "frigörare" på vägen ut ur det gamla och när jag nu står här idag och slötittar bakåt i samma andetag, så inser jag det lyckosamma i hela projektet:
Jag är på god väg att komma dit jag hela tiden ville!
Men i den vevan dyker det upp ett litet stygn av vemod, en liten bedrövelse ger sig till känna. Jag har ju trivts bra i denna resan där jag mer eller mindre haft ögonkontakt med de framsteg jag gjort, i stort sätt hela tiden. Det har blivit lite av en kick att känna skillnaderna på det viset, en sporre till att hela tiden vilja fortsätta framåt - nå nya mål!
Ibland nås jag av känslan av att tangentbordet varit ett "tvåeggad vapen" som gett mig möjligheten att hugga mig själv, ur mig själv!
Det är som en enda stor, flytande, levande överlappning allteftersom livet går sin gång. Man befrias och lösgörs i ett och samma steg, utan att man egentligen märker av det. Inte direkt, iallafall...
Men genom bloggen får processen en form, ett väsen, någon sortens fysik som går att "ta på" på ett annorlunda sett. Och ibland kan detta behövas, har jag märkt för egen del, för de kaotiska riktlinjerna som ramat in mitt liv förut har varit en pers att sudda ut, och genom dessa rader har jag kunnat hålla en ganska noggrann avstånd hela tiden.
Svårt att förklara, så klart, trots att det varit en så stor del av mitt liv. Men genom att inte ge upp, inte för en endaste dag, har jag förmått byta ut varenda liten detalj av mitt mörker till ett vitt sprudlande dagsljus!
Svårt att förklara, så klart, trots att det varit en så stor del av mitt liv. Men genom att inte ge upp, inte för en endaste dag, har jag förmått byta ut varenda liten detalj av mitt mörker till ett vitt sprudlande dagsljus!
Det kan förvisso vara som så att jag bara är hälften av den människa jag kunde ha varit om saker och ting utvecklat sig annorlunda, men det finns det inget svar på. Det enda jag med säkerhet vet är, att det kunde ha varit så mycket mycket värre på alla sidor om min egen sak!
Det får mig att känna!
Jag kan inte annat än att sätta pris på de små detaljerna, episoderna i vardagen - de som flashar förbi mig till exempel när jag kör bil förbi en liten grupp barn. Det hände igår, efter att jag jobbat klart. På vägen ut från parkeringsslingan, befinner sig 5-6 killar i åldrarna 8-11 år skulle jag tro, i diskussion om något. Kan ha varit precis vad som helst, sånt som ungar pratar om. Vissa av dem gestikulerade fritt, en annan lattjade med en bräda... Kepsarna hängde både fram och bak på dem...
Det slog mig där jag rullade förbi att det har gått ett tag sen jag själv var i deras ålder, men kunde likväl känna känslan kring "tugget" som försiggick där och då; balla killar som försöker överösta varandra med halsbrakande berättelser i försök att övertyga de andra, visa upp sig etc etc, ja ni fattar... En värld helt utan bekymmer..
När jag kom ut på vägen och började styra ut från samhället, kunde jag fortfarande se dem mellan hyreshusen. Babblandet pågick obehindrat. Killar som mådde bra i vänners lag.
Lite längre upp på vägen ser jag en ensam kille stå still tittandes mellan de stora byggnaderna och det syntes lång väg att han tittade på den lilla klicken med ungdomar, den som jag nyss passerade.
Jag fick en ensam känsla av honom, en känsla av en pojke som ville vara med de andra, men inte helt vågade. Han kanske var nyinflyttad, han kanske hade bråkat med dem eller helt enkelt bara blyg, ensam, längtande... nästan förstulna blickar lös från honom.. Kontrasterna som fyllde mig var enorma.
Det är såna stunder av klarsyn jag gillar att ta del av. Såna små glimtar av verkligheten tycker jag förgyller mitt liv på ett sätt jag har svårt att förklara...
Jag bara gillar att uppleva... Det får mig att känna - och det uppskattar jag nog mer än något annat!
Det slog mig där jag rullade förbi att det har gått ett tag sen jag själv var i deras ålder, men kunde likväl känna känslan kring "tugget" som försiggick där och då; balla killar som försöker överösta varandra med halsbrakande berättelser i försök att övertyga de andra, visa upp sig etc etc, ja ni fattar... En värld helt utan bekymmer..
När jag kom ut på vägen och började styra ut från samhället, kunde jag fortfarande se dem mellan hyreshusen. Babblandet pågick obehindrat. Killar som mådde bra i vänners lag.
Lite längre upp på vägen ser jag en ensam kille stå still tittandes mellan de stora byggnaderna och det syntes lång väg att han tittade på den lilla klicken med ungdomar, den som jag nyss passerade.
Jag fick en ensam känsla av honom, en känsla av en pojke som ville vara med de andra, men inte helt vågade. Han kanske var nyinflyttad, han kanske hade bråkat med dem eller helt enkelt bara blyg, ensam, längtande... nästan förstulna blickar lös från honom.. Kontrasterna som fyllde mig var enorma.
Det är såna stunder av klarsyn jag gillar att ta del av. Såna små glimtar av verkligheten tycker jag förgyller mitt liv på ett sätt jag har svårt att förklara...
Jag bara gillar att uppleva... Det får mig att känna - och det uppskattar jag nog mer än något annat!
Vanmakt.
Frågan är om man verkligen skall förstå vad som får en människa att fatta repet, bege sig ut i skogen en mörk natt och begå den råa handlingen att hänga sig? Lämna sin familj ovetande bakom sig och ta sitt eget liv..
Sådana händelser kantar nog vägarna till de flesta av oss upp genom åren, för gudarna skall veta att det är långt ifrån några sällsynta händelser. Tyvärr. Och varje gång en tragedi flyter upp till ytan och berör, så föds ny energi genom de tankar som strömmar genom ens huvud.
Det är ofrånkomligt. Nog är det en del av oss, det att vilja försöka förstå. Det skall låtas vara osagt om vi verkligen vill begripa detta eller om det är någon sorts vriden mänsklig nyfikenhet.
Men någonstans där, där längs den tankefulla vägen, finns en genuinitet. Ett tornande becksvart mörker, som på ett sätt lockar (mig) att förstås.
Jag har själv trampat i djupa sorger och bedrövelser, sätt in i en omöjlig framtid och till och med lekt med dessa tankar på egen hand som ung. Men som jag förstår, så var jag ändå aldrig egentligen nära att ta steget fullt ut. Inte direkt, iallafall. Resten är en annan historia och hör alltså inte in här...
Vanmakt är ett ord som ligger nära till hands i det här sammanhanget.
Van-makt.
När jag tar ordet i min mun så märker jag snart hur det växer sig större än vad mina tankar kan greppa. Det finns en spännvidd kring ordet som jag inte helt klarar få någon helhetsbild av. (Intryck, visst, men ingen hel bild!). Det rymmer så många andra ord när jag letar efter en definition - på samma sätt som när jag försöker begripa hur en människa kan gå "ända ut" och avsluta sitt liv på egen hand. I slutändan lämnar det mig sittandes tyst, skakandes försiktigt på huvudet, utan att kunde säga ett endaste verksamt ord... Vanmakt..
Men naturligtvis inte ens i närheten av den vanmakt de som utför den gruvliga handlingen att ta sitt eget avslut. Det är alltid lätt att vara efterklok, som den "åskådare" man är i dessa sammanhang. Man står där och försöker "förstå" alla dessa "varför" som poppar upp - något som i sig inte är ens berättigande! Men oundvikligen finner jag mig själv (ibland) grubblande över omöjligheter som; varför. Jag introducerar mig själv i en sortens vanmakt, av egen fri vilja.
Som att försöka springa i kapp en rusande bil, men inser det omöjliga och stannar upp och står där och tittar långt efter dammet som piskas upp av farten....
Sådana händelser kantar nog vägarna till de flesta av oss upp genom åren, för gudarna skall veta att det är långt ifrån några sällsynta händelser. Tyvärr. Och varje gång en tragedi flyter upp till ytan och berör, så föds ny energi genom de tankar som strömmar genom ens huvud.
Det är ofrånkomligt. Nog är det en del av oss, det att vilja försöka förstå. Det skall låtas vara osagt om vi verkligen vill begripa detta eller om det är någon sorts vriden mänsklig nyfikenhet.
Men någonstans där, där längs den tankefulla vägen, finns en genuinitet. Ett tornande becksvart mörker, som på ett sätt lockar (mig) att förstås.
Jag har själv trampat i djupa sorger och bedrövelser, sätt in i en omöjlig framtid och till och med lekt med dessa tankar på egen hand som ung. Men som jag förstår, så var jag ändå aldrig egentligen nära att ta steget fullt ut. Inte direkt, iallafall. Resten är en annan historia och hör alltså inte in här...
Vanmakt är ett ord som ligger nära till hands i det här sammanhanget.
Van-makt.
När jag tar ordet i min mun så märker jag snart hur det växer sig större än vad mina tankar kan greppa. Det finns en spännvidd kring ordet som jag inte helt klarar få någon helhetsbild av. (Intryck, visst, men ingen hel bild!). Det rymmer så många andra ord när jag letar efter en definition - på samma sätt som när jag försöker begripa hur en människa kan gå "ända ut" och avsluta sitt liv på egen hand. I slutändan lämnar det mig sittandes tyst, skakandes försiktigt på huvudet, utan att kunde säga ett endaste verksamt ord... Vanmakt..
Men naturligtvis inte ens i närheten av den vanmakt de som utför den gruvliga handlingen att ta sitt eget avslut. Det är alltid lätt att vara efterklok, som den "åskådare" man är i dessa sammanhang. Man står där och försöker "förstå" alla dessa "varför" som poppar upp - något som i sig inte är ens berättigande! Men oundvikligen finner jag mig själv (ibland) grubblande över omöjligheter som; varför. Jag introducerar mig själv i en sortens vanmakt, av egen fri vilja.
Som att försöka springa i kapp en rusande bil, men inser det omöjliga och stannar upp och står där och tittar långt efter dammet som piskas upp av farten....
