Världen i vattenglaset...
Jag låg där jag låg med mina tankar. Man spenderar långa stunder av dagen, kvällen ja, till och med natten åt att lyssna på ljud. Ljud som finns någonstans "inuti väggarna", det osynliga livet som tränger sig genom betongen och järndörren och den högt uppsatta ventilutgången med allt sitt gensmetande "klet-damm".
För många kan den ensamhet som regerar där inne bli "för mycket", ta över ända in i psyket där mycket i en människa kan förgöras genom att generera fel tankar i sådana stunder, tillvaron.
Många går under, där inne i fängelset - och speciellt i tider då julen breder ut sig över hela denna "värld i vattenglaset..."
Många går under, där inne i fängelset - och speciellt i tider då julen breder ut sig över hela denna "värld i vattenglaset..."
Som tur var (för mig), hade jag hela tiden mitt på det rena, när det kom till mina tankar. Jag förstod alltid varför jag befann mig där jag var. Jag visste tillika hur fel ute jag varit för att ta mig dit också, och utnyttjade anledningen till att "rensa upp" i mitt stökiga inre (åtminstone, där och då).
Att jag sedan (oftast) kom ut och tycktes förkasta all den positiva energin jag byggt upp under vistelserna, är en annan femma, mer eller mindre. Det tar tid att lägga om sin livsstil - och att göra det i en miljö som direkt motarbetar den nya inslagna kursen, ja då är nog inte annat att räkna med...
Att jag sedan (oftast) kom ut och tycktes förkasta all den positiva energin jag byggt upp under vistelserna, är en annan femma, mer eller mindre. Det tar tid att lägga om sin livsstil - och att göra det i en miljö som direkt motarbetar den nya inslagna kursen, ja då är nog inte annat att räkna med...
Men någonstans fäster sig dessa ensamstunder med klara tankar. Man plockar upp "ett och annat" under vägs som läggs "i box".
En medvetenhet spirar och börjar ta över mer och mer... samvetet börjar andas och man förstår helheten, likt en bok man läser och närmar sig slutet av...
En medvetenhet spirar och börjar ta över mer och mer... samvetet börjar andas och man förstår helheten, likt en bok man läser och närmar sig slutet av...
Man skall akta sig för att förkasta ensamhet helt och hållet. Det finns stunder i livet då de är guld värda!
På inget sätt och vis infinner sig den känslan medan man "famlar i mörkret" där inne. Det är en kamp i kampen - en kamp man inte begriper förrän långt efteråt. Den verklighet man då ser och upplever är inte ens egen, inte den man vill åt, utan den man gjort sig själv genom en rad tidigare misstag.
Likt ett levande Tetris spel faller bitarna småningom ner i rätt fack och man börjar skönja att, just det; "hur kunde jag vara så dum...?"
Människor gör misstag. Vi är alla människor som inte heller växer upp och blir vuxna över en natt.
Fällorna lurar och fängelset hägrar; det gäller att ta sig ur om man tagit sig in...
På inget sätt och vis infinner sig den känslan medan man "famlar i mörkret" där inne. Det är en kamp i kampen - en kamp man inte begriper förrän långt efteråt. Den verklighet man då ser och upplever är inte ens egen, inte den man vill åt, utan den man gjort sig själv genom en rad tidigare misstag.
Likt ett levande Tetris spel faller bitarna småningom ner i rätt fack och man börjar skönja att, just det; "hur kunde jag vara så dum...?"
Människor gör misstag. Vi är alla människor som inte heller växer upp och blir vuxna över en natt.
Fällorna lurar och fängelset hägrar; det gäller att ta sig ur om man tagit sig in...
Inuti julens alla skimmer...
Så kommer den allt närmare igen då, julen.
Denna ofrånkomliga högtid av alla högtider, den som för oss (den kristna världen i alla fall) mer eller mindre "bakas in i oss" som den vackraste och mest skimrande tiden på året. Vi skall glädja oss åt julen, vi skall alla se fram emot denna sköna tid med mat, klappar och kära återseenden av gamla familjemedlemmar, nysnö, ljus och värme... Och mat; all denna mat!
Vi känner alla till det från "sagornas värld" och några av oss känner till det från verkligheten...
Jag har varit väldigt kluven i frågan om vad julen är för något (för mig). Jag har varit igenom de flesta av "sidorna", så som ljus, värme och glädje samt mörker, kyla och det mest glädjelösa jag har kunnat tänka mig.
Så julens färger är inte enbart "brinnande stearin-ljust rött" utan även också; färglöst, platt och svalt...
I dag är julen för för mig en självklar tid att tänka på de utsatta människorna vi delar världen med. Min egen tid som utsatt i det här sammanhanget, har gått förbi - i dag kan jag förmå mig att tänka på annat än min egen olycka; jag ger mina tankar till andras!
För det borde vi veta alla och envar, att den finns överallt omkring oss och oftast närmare än vad man egentligen kanske har klart för oss!
Samhället är fylld till bredden av öden som kämpar med näbbar och klor under julens högtid, som brottas med svåra känslor, separationer och förluster. Pressen som ligger som ett "järntäcke" över många familjer som kanske slagits hårt annars om året för att få ändar att mötas, och de som inte ens har ett hem att värma sig i... Att snön och kylan uteblivit i år så här långt in i December, glädjer nog oerhört många fler än vad vi tror!
Och under toppen av isberget, strax utanför den uppenbara synlighetsgraden, rullar den psykiska ohälsan runt som ett elektriskt spöke och berör så oerhört många människor och familjer... Julen triggar igång så fantastiskt mycket mer än enbart glädje, vackra hem och romantiska inramningar av stjärnströssel, kära återseenden och ljuvaste musik...
För min del har jag överkommit mina "julens alla plågor" med tiden. Jag räknar inte längre mig själv till skaran som plågas av svårmod och jag fasar inte längre inför denna - som jag numera återigen tycker; strålande jul. Jag kan äntligen slappna av och lyssna och njuta av allt det goda som finns däri, men inte utan att skänka någon tanke till de många som i dag befinner sig där jag engång varit. Och de är många. De är oerhört många som sliter med julens bördor, allteftersom dagarna går och Decembernatten blir allt tjockare.
Det döljer sig mycket mera bakom dofter av julfläsk, stämningsfull musik och de lojt fladdrande stearinljusen än vad man inte alltid har klart för sig.
Tycker vi alla borde ta oss en stund emellanåt, "softa ner" en aning och betänka detta.
Bara en kort liten stund kanske, och kanske hitta sitt egna lilla lugn i all denna stress...? :-)
Samhället är fylld till bredden av öden som kämpar med näbbar och klor under julens högtid, som brottas med svåra känslor, separationer och förluster. Pressen som ligger som ett "järntäcke" över många familjer som kanske slagits hårt annars om året för att få ändar att mötas, och de som inte ens har ett hem att värma sig i... Att snön och kylan uteblivit i år så här långt in i December, glädjer nog oerhört många fler än vad vi tror!
Och under toppen av isberget, strax utanför den uppenbara synlighetsgraden, rullar den psykiska ohälsan runt som ett elektriskt spöke och berör så oerhört många människor och familjer... Julen triggar igång så fantastiskt mycket mer än enbart glädje, vackra hem och romantiska inramningar av stjärnströssel, kära återseenden och ljuvaste musik...
För min del har jag överkommit mina "julens alla plågor" med tiden. Jag räknar inte längre mig själv till skaran som plågas av svårmod och jag fasar inte längre inför denna - som jag numera återigen tycker; strålande jul. Jag kan äntligen slappna av och lyssna och njuta av allt det goda som finns däri, men inte utan att skänka någon tanke till de många som i dag befinner sig där jag engång varit. Och de är många. De är oerhört många som sliter med julens bördor, allteftersom dagarna går och Decembernatten blir allt tjockare.
Det döljer sig mycket mera bakom dofter av julfläsk, stämningsfull musik och de lojt fladdrande stearinljusen än vad man inte alltid har klart för sig.
Tycker vi alla borde ta oss en stund emellanåt, "softa ner" en aning och betänka detta.
Bara en kort liten stund kanske, och kanske hitta sitt egna lilla lugn i all denna stress...? :-)
Vädrets makter...
Det har blåst mycket de senaste dagarna. Riktigt ruskväder har dragit in över landet i något som nästan skulle kunna kännas som en evighet. Dag som natt har det härjats där utanför, kvistar och annat småbråte har knäppt mot fönstren, som i sin tur bågnat för det mäktiga trycket. Regn har smattrat nästan kontinuerligt i 48 timmar och man börjar undra om vi har fastnat i någon sortens "Höst-psykos", oförmögna att ta oss vidare, överhuvudtaget?
Det är flott på sitt sätt, det ostyrliga och vildfarna vädret. Det går inte att diskutera, oavsett hur dåligt det tycks vara för dagen, stunden. Det får oss människor (eller åtminstone mig) att minnas min plats i livet, en påminnelse om vart de "osynliga gränserna" går - de man inte precis tänker på att finns omkring oss...
Det ligger stor symbolik i väder. Det går att bildligt använda, transformera till en mängd sidor av livet. Jag gillar det. Kanske är det just den biten som tilltalar mig mest vad gäller fenomenet väder.
De svårförklarliga känslospektren som hela tiden oundvikligen styr oss, finner jag allt som oftast väldigt svåra att förklara, till och med för mig själv, i tystnaden inom mig.
Att binda in dem i liknelser vid vädrets makter, tycks för mig ge stort utbyte, en utav flera nycklar för att komma vidare.
För i slutet av dagen, "at the end of the day", efter att stormen lagt sig, handlar det mesta om att ta sig vidare i livet, eller hur...
När man får överblick över vad som stannat kvar, kommit fram efter att hela världen blivit ruskat omkring av elementens hammare...
Vad finns det att inte gilla i det??
:)
Min folkskygghet.
När jag slutade med drogerna och ändrade hela min livsstil, upptäckte jag en rad nya sidor hos mig själv. På både gott och på ont, naturligtvis. Fast det som skar genom och blev för mig nästan allra tydligast - något jag känner av fortfarande efter närmare 8 års drogfrihet är, den folkskygghet jag besitter. Eller som rättare sagt, besitter mig.
Jag fick erfara det relativt omgående då jag som på en femöring, ändrade om allt då jag lämnade svängen, bytte stad, bytte liv. Det var ytterst slitsamt till en början, och nog måste jag ha framstått som "något av en skruv" (kuf), under tiden, ha ha ha
I går var det så dags för den årliga "Glögg-duschen". En tradition bland oss här nede, har blivit att varje år ringa in julen med ett stort glöggpartaj.
Massa människor kommer då till det här speciella paret, alla våra vänner + en massa massa andra som jag aldrig sätt förut. Så också i går kväll. Och jag fick en liten "påhälsning" av min folkskygghet, i vanlig ordning.
Nu är inte problemet ens tillnärmelsevis på den nivån längre. Idag kan jag med lätthet både föra och börja samtal med främmande personer jag aldrig mött förut, utan att bli kallsvettig, börja flacka med blicken eller få tankar av "avartlig karaktär". Jag kan helt enkelt umgås med folk. Det enda som känns lite störande är att alla de andra blir ju under kvällens gång fullare och fullare medan jag bara blir mättare och mättare på julmust och kaffe :) Så på så sätt skiljer vi oss ju från varandra ganska markant, alla dessa människor och jag.
Men någonstans inom mig märker jag en liten tendens till, att jag fortfarande har en liten folkskygg skugga kvar. Speciellt gör den sig gällande tidigt på kvällen, innan jag fått helt greppet om vem det är som kommer, tills jag fått "stadgat min överblick", på något sätt. Storleksmässigt, ser jag för mig hur den ensliga palmen kastar sin lilla skugga över den vidsträckta öknen, där skuggan får stå som symbol för min folkskygghet. Alltså inte så utpräglat i den stora sammanhangen.
Så varje år ser jag, och märker jag hur det gått framåt.
Alltid lika roligt! :)
"Bjärta kontraster!"
Jag förundras ganska ofta över hur märkliga vi människor är. Inte i "det fulla spannet", för där räcker nog knappast ens fantasin till, utan mer på det lokala planet, det som angår en själv.
Alla som gått genom olika faser i livet (och vem har inte det?) vet nog vad jag ungefärligt talar om. Exemplet, det som nog är det mest talande och igenkännande för de flesta av oss, är nog hur förändrade vi blir under nyförälskelsen. Hur vi då beter oss, agerar och tänker skiljer sig vidsträckt från den vi annars menar oss vara.
Väl, nu är nyförälskelsen en relativt harmlös och oskyldig jämförelse med det jag satt med i tankarna just nu. Det som slår mig är hur galet förändrat ens liv blir, när det först rasar ihop och sedan byggs upp igen - bit för bit. Ungefär som dygnet, är den bild jag gillar mest att liknade det vid, där solens varma strålar först väller över och upplyser den vackraste av världar medan kvällen och natten "bussar fram alla monstren" från den värld man inte längre kan se. Allt inom en och samma verklighet...
Den jag är idag, var jag naturligtvis även på botten av min tillvaro, under tiden då jag pundade i Stockholm för så många år sedan. De tankespannen jag då virvlade mig in i, och som trängde undan min moral och etik (för att överleva) var högst tillfälliga - men just då, under tiden jag då fanns, var de så mycket mer än så; De var högst verkliga!
Precis som jag är verklig i dag, eller alla andra för den delen, fanns det ett NU som gällde och jag i det.
Att se mig själv som den "Svensson" jag i dag är, var inget mer reellt än en dröm vid tiden, och inget jag fann fäste för någonsin.
På sitt sätt tedde sådana tankar sig, som naiva drömmar och ohyggligt falska förhoppningar som kunde slå sin rot i "en för stor tro på mig själv" (i andras ögon) om de yttrades högt. Vi var alla i samma båt. Vi var alla lika förlorade i droger, kriminalitet och elände och vi förväntades inte längta efter annat än "jaga cash" för att morgondagen skulle överlevas...
På sitt sätt tedde sådana tankar sig, som naiva drömmar och ohyggligt falska förhoppningar som kunde slå sin rot i "en för stor tro på mig själv" (i andras ögon) om de yttrades högt. Vi var alla i samma båt. Vi var alla lika förlorade i droger, kriminalitet och elände och vi förväntades inte längta efter annat än "jaga cash" för att morgondagen skulle överlevas...
Det är dessa "bjärta kontraster" jag ofta kan förundras över. De är intressanta på många sätt och i synnerhet eftersom jag tog mig "ur natten och in i dagen" igen.
För jag kommer och har alltid varit jag. lika mycket då, som nu...
Förmåga till förändring!
Jag ser styrka i förändring - något jag är mest "nöjd över" med mig själv! Om jag skulle dela ner mina kvaliteter, så skulle jag stanna vid min förmåga att ta till mig förändringar, som den mest värdefulla av dem alla.
Vore det inte så, att jag hade kunna äga och hantera förändringar skulle min värld (och säkert andras också!) sätt väldigt annorlunda ut. Naturligtvis på gott och på ont, men jag väljer som vanligt att lägga fokus på det goda i saken.
Mycket kommer självklart också med åldern, det finns det ingen tvekan om. Man uppfattar världen och livet med andra ögon ju längre i livet man kommer och i takt med att erfarenheter skjuter en framåt, men det är inte därmed sagt att man undviker lidandet som sådant, bara för att man blir äldre med åren. Absolut inte! Och naturligtvis hänger det samman en mängd faktorer till hur, eller varför vissa aldrig kommer över vissa trösklar och finner sig själv stå och nöta på en och samma (fastnat) plats i tiden, livet - något som kan få katastrofliknande konsekvenser för den enskilda, långt längre än någon hade kunna föreställa sig.
I många fall - jag ser hur jag själv befunnit mig kring sådana fallgropar! - ligger den avgörande skillnaden i att äga förmågan att ta till sig en förändring. Att välja en ny väg, sätta sprätt på sin rädsla över det nya, det ovana, aviga för mig just där, just då...
Lika flummigt det kan låta, lika enkelt och petit är det. Det kan faktiskt vara så enkelt och lite utmanande som att välja säga JA istället för NEJ...
Ja till livet eller nej till livet! Så enkelt så man nästan blir arg!
Till en endaste droppe!
Vågor.
Händelsevis pendlar vi mellan vågtoppar och dalgånger längs livets oskrivna kapitel.
Vi väljer inget på egen hand, egentligen, utan förs med i en bana lika främmande som allting annat. Vi tror oss veta, känna till, kunna förutse, men vi är på inga sätt någonting utöver "det vanliga."
Vi är ingenting annat än små,vanebildande individer med ett stycke tid knuten till oss själva, utan förmågor eller krafter att hindra någonting, från någonting..
Det händer att jag känner mig liten bland de små. Ett tillstånd som jag välkomnar mellan varven som en sen lång tid tillbaka försvunnen vän, en stöttepelare i ett virrvarr jag bar minns som just; ett virrvarr..
Jag har befunnit mig ståendes vid mitt köksfönster tittande ut längs med klädstrecket. Dagens första ljus fyller nattens dagg som hänger likt pärlor över strecket. Jag försvinner i en av dem, uppslukas till fulländning av nuet där och då, och i minnet letar jag upp en av alla de skatter som gömmer sig där inne.
Så stor i litenheten är jag, att hela min värld kan fångas och knytas till en endaste droppe...
Händelsevis pendlar vi mellan vågtoppar och dalgånger längs livets oskrivna kapitel.
Vi väljer inget på egen hand, egentligen, utan förs med i en bana lika främmande som allting annat. Vi tror oss veta, känna till, kunna förutse, men vi är på inga sätt någonting utöver "det vanliga."
Vi är ingenting annat än små,vanebildande individer med ett stycke tid knuten till oss själva, utan förmågor eller krafter att hindra någonting, från någonting..
Det händer att jag känner mig liten bland de små. Ett tillstånd som jag välkomnar mellan varven som en sen lång tid tillbaka försvunnen vän, en stöttepelare i ett virrvarr jag bar minns som just; ett virrvarr..
Jag har befunnit mig ståendes vid mitt köksfönster tittande ut längs med klädstrecket. Dagens första ljus fyller nattens dagg som hänger likt pärlor över strecket. Jag försvinner i en av dem, uppslukas till fulländning av nuet där och då, och i minnet letar jag upp en av alla de skatter som gömmer sig där inne.
Så stor i litenheten är jag, att hela min värld kan fångas och knytas till en endaste droppe...
Mina tankar går uteslutande...
Man har det bra här i livet.
Jag smakar på orden, ord som i mångt och mycket formar sig till rena klyschor i mitt medvetande. Jag har använt dem ofta och hört dem användas kanske ännu oftare; så länge man är frisk och har hälsan kvar...
En nära bekant till mig, min flickväns vän och en av mina vänners allra närmaste, fick diagnosen MS förra veckan. Blott 30 år fyllda och med småbarn, sambo och hus stadigt byggd omkring sig. Det gör mig mer bedrövad än jag kan ordsätta, långt mindre begripa.
Som utomstående, är jag naturligtvis "skärmad" från den direkta följden, och jag skulle ljugit om jag inte kände en viss sorts tacksamhet över det. Men jag kommer inte ifrån tankarna beskedet genererar, kedjereaktionen det medföljer och som förståeligt nog berör de allra flesta. (Ringar på vattnet..)
Jag kan på inga sätt sätta mig in i, eller ta på mig hans tankar, sorg eller misströstan. Men jag kan upptäcka en verklighet i det, ta emot det sken som strålar genom mig av den begränsning min egen empati skänker mig. Jag kan lyfta upp min egen tacksamhet och uppleva den pånytt, med ny gunst och beklä mig själv och min närmaste omgivning, med det jag kan.
Beskedet får mig (och många andra!) att ändra ton - att vilja ändra den syn jag (och vi) har förgrodd oss i. För det är inte så långsökt att anta, att man genom tiden ramlar ner i något sorts "svart hål", gammalt mönster... Det är inget mindre än mänskligt, men det tål att belysas.... vi får inte glömma för länge - för mycket..
Mina tankar går uteslutande till den människa jag känner så för idag...
Jag smakar på orden, ord som i mångt och mycket formar sig till rena klyschor i mitt medvetande. Jag har använt dem ofta och hört dem användas kanske ännu oftare; så länge man är frisk och har hälsan kvar...
En nära bekant till mig, min flickväns vän och en av mina vänners allra närmaste, fick diagnosen MS förra veckan. Blott 30 år fyllda och med småbarn, sambo och hus stadigt byggd omkring sig. Det gör mig mer bedrövad än jag kan ordsätta, långt mindre begripa.
Som utomstående, är jag naturligtvis "skärmad" från den direkta följden, och jag skulle ljugit om jag inte kände en viss sorts tacksamhet över det. Men jag kommer inte ifrån tankarna beskedet genererar, kedjereaktionen det medföljer och som förståeligt nog berör de allra flesta. (Ringar på vattnet..)
Jag kan på inga sätt sätta mig in i, eller ta på mig hans tankar, sorg eller misströstan. Men jag kan upptäcka en verklighet i det, ta emot det sken som strålar genom mig av den begränsning min egen empati skänker mig. Jag kan lyfta upp min egen tacksamhet och uppleva den pånytt, med ny gunst och beklä mig själv och min närmaste omgivning, med det jag kan.
Beskedet får mig (och många andra!) att ändra ton - att vilja ändra den syn jag (och vi) har förgrodd oss i. För det är inte så långsökt att anta, att man genom tiden ramlar ner i något sorts "svart hål", gammalt mönster... Det är inget mindre än mänskligt, men det tål att belysas.... vi får inte glömma för länge - för mycket..
Mina tankar går uteslutande till den människa jag känner så för idag...
Mycket skepp och hav...
Min uppmärksamhet påkallas av det dovt dånande ljudet av lastfartygets tutande som karakteristiskt ekar över stora vattenytor. Som vanligt när mina ögon möter industri-linjen nede vid hamnen, omgärdad av det öppna vattnet över mot Båstad, så känns det gott på något sätt inombords. Det ser så levande ut, tycker jag... Igenkännande..
Det tar ett litet tag innan jag ser skillnaderna i bilden - så som bilden brukar vara. Dånandet tar vid igen, och i samma ögonblick ser jag hur rörelsen bryter av bilden; lastfartyget som sakta, tyst likt ett djur om natten, bara glider ut från kajen. Bakgrunden har redan stannat upp, vilket ger helheten en surrealistisk underton, ett blickfång, en nästan knakande del av en verklighet som går i knas...
Men framför något är det ljudet som jag fäster mig vid, just nu. Det finns en storhet i det, en slags magnifik historik som sträcker sig genom tiden, greppar om mig och tar mig till städer jag sällan, alldeles för sällan är. Det spelar an på toner från min barndom - en tid som dammet lagt sig över och omkring för vad som känns som evigheter sedan...
Det var mycket hav i åren kring då jag var barn... mycket skepp och hav...
"på andra sidan glaset"
Ute byggs det nu upp till full storm. Det är "BERIT" som börjar närma sig från Atlanten väster om Norge. Det har låtit och tjutit precis hela natten, piskat och visslat mellan glipor genom stängda fönster. Regn har smattrat mot väggar och tak. Det är blött överallt där ute. Dagern är grå och verkar nästan ha svårt att servera ljus åt dagen, så som det är sagt att den skall. Nästan lite förvirrande...
Jag står vid balkongdörren och tittar ut över denna upprörda värld, tänder lite adventsljustakar i fönstren och sluter koftan allt tätare om mig. I handen ryker det färskbryggda kaffet och invaggar en närmast förtrollande känsla, en nästan mysig aura kring hela denna splittrade tillvaron av olika miljö: Stående i ett varmt och skönt lä beskådar jag ett virrvarr av blåst och nederbörd...
Det är lätt att bli aningen betänkt över livet i sådana stunder. Symbolik, metaforer haglar tät likt regnet, där ute. Kontraster står som spön i backen och de är bara att plocka på sig som fallfrukter.
Och just kontraster slår ofta an en ton i mig...kontraster..
Det är så många som befinner sig "på andra sidan glaset". Lika trygg, säker, varm och mätt som jag själv är, finns det tusentals människor där ute - just nu i ett stormande land, som lever i otrygghet, frusna och kalla, hungriga och förtvivlade. Varje dag, varje sekund är en kamp för att överleva i en värld, ett liv som borde handla om att leva.
Jag kan inte göra så mycket för eller med dem i dag utan endast skänka dem tankar om att dt finns hopp i allt detta. För allt detta vet jag, jag var en av dem förut...
"Same planet - another world"
Har i många många år alltid haft en svår tid när julen dragit sig allt närmre. Minnena har kommit ljudligt med den fallande snön, kylan och mörkret - minnen av svår karaktär.
Långt senare i livet, efter att tonårens sista grepp släppt taget om mig bedrev jag den mest uppenbara flykt jag någonsin varit kapabel till, ett sätt att leva som i stort sätt formade och kostade mig stora delar av mitt eget liv.
Jag började radera ut min självkänsla. Mitt självförtroende var sen länge som bortblåst med de isande vindarna som strukit kring mig genom ungdomen, viljan - den positiva, skapande kraften fanns inte längre spåret av - och dagern förde endast med sig ett allt djupare och krävande mörker.
Långt senare i livet, efter att tonårens sista grepp släppt taget om mig bedrev jag den mest uppenbara flykt jag någonsin varit kapabel till, ett sätt att leva som i stort sätt formade och kostade mig stora delar av mitt eget liv.
Jag började radera ut min självkänsla. Mitt självförtroende var sen länge som bortblåst med de isande vindarna som strukit kring mig genom ungdomen, viljan - den positiva, skapande kraften fanns inte längre spåret av - och dagern förde endast med sig ett allt djupare och krävande mörker.
När julen kom kunde jag inte längre se mig själv...
Så jag strök. Jag försvann likt så många andra. Jag äntrade en värld som, likt den här, befann sig alltjämt i takt med tiden, min tid, den tid jag valde att ta till mig.
"Same planet - another world" så att säga...
Visst finns det parallella medvetanden...
Så jag strök. Jag försvann likt så många andra. Jag äntrade en värld som, likt den här, befann sig alltjämt i takt med tiden, min tid, den tid jag valde att ta till mig.
"Same planet - another world" så att säga...
Visst finns det parallella medvetanden...
Emotionella landskap.
Utmaningen ligger i att skriva någonting som betyder något för en själv, hitta orden som slår an tonen i det trasiga nätverk som ligger inuti och pyr, reparera det emotionella landskap som översvämmats sedan åratal och åter åratal...
Att jag har varit där, är nog en underdrift. Rättvisa ger jag mig själv när jag påstår att jag nog fortfarande är där - i mitt översvämmade landskap, alltså.
Men jag har dock gått vidare, annars vore det illa, vilket det inte längre är. På något sätt har jag "flyttat upp" från marken, så att säga, där jag befinner mig under tiden jag bedriver reparationerna.
Projektet är långtgående. Så klart är det en procedur som sträcker sig livet ut utan uppehåll. Det gäller att hitta sin modell, sin metodik som går att samköras med livet i övrigt. För livet stannar aldrig upp som för att ge en varm gest för den utsatta. på så sätt kan livet verka stenhårt och fullkomligt känslolöst. Möjligheterna att fall ner i ett hål och bli liggande, är överhängande...
Att jag har varit där, är nog en underdrift. Rättvisa ger jag mig själv när jag påstår att jag nog fortfarande är där - i mitt översvämmade landskap, alltså.
Men jag har dock gått vidare, annars vore det illa, vilket det inte längre är. På något sätt har jag "flyttat upp" från marken, så att säga, där jag befinner mig under tiden jag bedriver reparationerna.
Projektet är långtgående. Så klart är det en procedur som sträcker sig livet ut utan uppehåll. Det gäller att hitta sin modell, sin metodik som går att samköras med livet i övrigt. För livet stannar aldrig upp som för att ge en varm gest för den utsatta. på så sätt kan livet verka stenhårt och fullkomligt känslolöst. Möjligheterna att fall ner i ett hål och bli liggande, är överhängande...
En andningspaus...
Jag tycker det är intressant hur vi människor ser på världen och oss själva i den. Det är förbryllande hur ofta man enbart ser från sitt eget perspektiv och helt glömmer bort de sju andra miljarder uppfattningar som faktiskt finns - och där ingen av dem är den andra lik. Otroligt, om jag (försöker) betänka detta... Inte en enda är den nästa sig lik!
Hur många gånger har man inte hört talas om "livets gåva", att livet är en gåva? Det finns väl ingen över fem år fyllda som undvikit att någon gång fått höra den frasen. Och samtidigt, så finns det väl inte heller en enda av alla oss sju miljarder som till fullo begriper innebörden i dessa "två små ord": Livets gåva!
Hur många gånger har man inte hört talas om "livets gåva", att livet är en gåva? Det finns väl ingen över fem år fyllda som undvikit att någon gång fått höra den frasen. Och samtidigt, så finns det väl inte heller en enda av alla oss sju miljarder som till fullo begriper innebörden i dessa "två små ord": Livets gåva!
Jag jobbar med handikappade människor och får därför kanske oftare än annars, dessa tankar upp till ytan. Jag ser dagligen människor, unga som gamla, som är rullstolsbundna, med både fysiska och psykiska utvecklingsstörningar, människor som inte är istånd till att föra ett vanligt språk utan kommunicerar på annat vis, men oavsett möter dagen med de bredaste av leenden, glatt humor och en "gåpåare-anda" jag sällan ser hos andra normal begåvade människor.
Det jag möter i deras ögon är så fjärran från mina egna problem så det ibland tar emot att gå genom en dag med ett halv taskigt humör, för när jag tänker efter är det bagateller jag går runt och drar på, kanske surar över, gräver ner mig i.
I min "dimma" där jag målar mitt fanskap på väggen med bekymmer som egentligen inte skall väga ett skit i sammanhanget, kan jag se hur banalt jag framstår, hur löjeväckande mitt beteende ibland är och hur liten jag i själva verket är. Ett skratt, som för mig kan kännas som en börda likställd med att bära berget på mina axlar, är inte mer än en tanke bort och hur jag ser på "berget" bestäms enbart av den verklighet jag själv väljer att se... Luftslotten kan väga oerhört mycket, om man inte aktar sig...
Jag möter människor låsta i sina dysfunktionella kroppar men som bara har en enda tanke i huvudet; att fortsätta framåt. Glad i hågen för jämnan, bärare av smil och leenden omöjliga att ta miste på, njuter bakom stängde ögon av den höglästa berättelsen eller tillfreds med att känna vindarna susa i öronen när vi cyklar snabbt som synden på de smala landsvägarna, bortom stadens larm och liv...
Jag tror det är lätt att glömma bort oss själva i oss själva, att förbise så mycket naturligt runt omkring oss. Delaktighet är så oerhört mycket mer än det rent fysiska bidraget, det som kanske står oss närmast, som syns tydligast.
Om jag står framför en stor mörk granskog och låter min blick sjunka inåt i dess djup och kanske fäster mig vid den enstaka, kanske för just den här stundens speciella tallen, så är det ju inte enbart det trädet som utgör den här skogens intryck. Nej, det är ju helheten, alla träden runt omkring, mångfalden som skapar verkligheten. Det mina ögon rör sig över är bara det tillfälliga...
Jag tror det kan vara "farligt" att glömma bort en så liten, nästintill obetydlig detalj i det vi kallar livet. Vi möter det dagligen, precis som vi i mycket tappar oss själva vid varje ny morgon. Ibland kan det vara gott att ta en andningspaus...
Jag tror det kan vara "farligt" att glömma bort en så liten, nästintill obetydlig detalj i det vi kallar livet. Vi möter det dagligen, precis som vi i mycket tappar oss själva vid varje ny morgon. Ibland kan det vara gott att ta en andningspaus...
Blått till det gula...
Jag gillar att ha lite olika sidor av livet, lite blandning av olika sorters intressen. Inte att det skall vara så oerhört mycket, men att de skiljer sig markant från varandra, så att säga.
Jag tror på det positiva, det givande, det stärkande i att bryta av mönstren mellan varven, att ge sig själv lite andrum för det som kanske upptar merparten av min uppmärksamhet under aningen för lång tidsspann.
Jag tror på det positiva, det givande, det stärkande i att bryta av mönstren mellan varven, att ge sig själv lite andrum för det som kanske upptar merparten av min uppmärksamhet under aningen för lång tidsspann.
Jag har varit duktig på det - att "snöa in" för länge på vissa saker och ting i mitt liv. Förvisso var det mest under min tid i missbruket, men jag ser ändå mitt beteende från den tiden klart i mitt huvud, och var aldrig så långt sjunken så jag skulle ha några vanföreställningar från den tiden - eller att jag befann/befinner mig i ett förnekelse vakuum av något slag, som hindrar mig från att inneha ett rationellt, klinisk syn på "mina bedrifter.."
Nej, det ligger inte till på det viset för min del, och det är jag glad för i dag. Jag ser hur det var och jag förstår varför det blev så där. Inga större konstigheter överhuvudtaget, egentligen; "bara jag som sprang i väg!"
I efterhand ser jag hur jag byggde grunden till mitt tänkande i dag genom mitt beteende då (även om det på inga sätt var någon medveten sådan!), en fördel jag anammar mig av numera till fullo!
Jag anser mig ha överlevt min "till synes moraliska undergång". Någonting annat kan ej sägas om mentaliteten man besitter efter tiotalet aktiva år i svängen. Man överlever inte annars, man skulle blivit förbrukat, uppäten likt en sill i en hajtank. Men på något sätt åsidosattes mitt egentliga jag i väntan på bättre tider.
Det kändes aldrig riktigt verkligt, så som jag var då - precis som drogerna kände även jag mig kemiskt framställd, som en "lånad version" av mig själv, till en scen av spelet som sträckte sig över halva mitt liv, nästan. Och lika konstgjord blev således mina yttre sidor. Endast mina inre kunde jag värna om i den mån jag var kapabel till, vilket var betydande.
Jag är /var inte mer annorlunda än någon annan av mina jämlikar under dessa år, långt i från! Jag kan sätta mitt liv på att alla som förlorat sig själva i missbrukets våld, inom sig när en svår längtan efter så mycket mer än vad som ligger för handen där och då. Det omgärdas av hoppet, önskan om ett annat liv, alternativ, längtan - och det växer och växer inom en människa kontinuerligt...
I hemlighet beundras omvärlden, den värld man i det läget inte har tillträde till, förvisats ifrån av egen vunnen kraft. Som om man sätts i något sortens "väntläge..."
.
Nu, nu när åren lagts åt sidan, kan jag med lätthet ta dem upp igen för att beskåda dem på det sättet jag gör numera. Likt en kortlek kan jag syna varje detalj genom att lyfta upp det, vända på det, låta mina fingrar känna på det, glida över det. Jag skyggar inte undan i någon rädsla eller förakt, jag helt enkelt tar i det och lägger det åt sidan när jag känner mig klar med det.
För det håller inte att hela tiden älta sig i det eller låta mig ältas av det. Det behövs flera sidor av vitt skilda karaktärer. Det behövs en variation av intryck för att växa. Precis som kosten får oss att växa och utvecklas på ett bra sätt, behövs även livet stimuleras med variation.
Det måste blått till det gula för att frambringa det gröna...
Jag anser mig ha överlevt min "till synes moraliska undergång". Någonting annat kan ej sägas om mentaliteten man besitter efter tiotalet aktiva år i svängen. Man överlever inte annars, man skulle blivit förbrukat, uppäten likt en sill i en hajtank. Men på något sätt åsidosattes mitt egentliga jag i väntan på bättre tider.
Det kändes aldrig riktigt verkligt, så som jag var då - precis som drogerna kände även jag mig kemiskt framställd, som en "lånad version" av mig själv, till en scen av spelet som sträckte sig över halva mitt liv, nästan. Och lika konstgjord blev således mina yttre sidor. Endast mina inre kunde jag värna om i den mån jag var kapabel till, vilket var betydande.
Jag är /var inte mer annorlunda än någon annan av mina jämlikar under dessa år, långt i från! Jag kan sätta mitt liv på att alla som förlorat sig själva i missbrukets våld, inom sig när en svår längtan efter så mycket mer än vad som ligger för handen där och då. Det omgärdas av hoppet, önskan om ett annat liv, alternativ, längtan - och det växer och växer inom en människa kontinuerligt...
I hemlighet beundras omvärlden, den värld man i det läget inte har tillträde till, förvisats ifrån av egen vunnen kraft. Som om man sätts i något sortens "väntläge..."
.
Nu, nu när åren lagts åt sidan, kan jag med lätthet ta dem upp igen för att beskåda dem på det sättet jag gör numera. Likt en kortlek kan jag syna varje detalj genom att lyfta upp det, vända på det, låta mina fingrar känna på det, glida över det. Jag skyggar inte undan i någon rädsla eller förakt, jag helt enkelt tar i det och lägger det åt sidan när jag känner mig klar med det.
För det håller inte att hela tiden älta sig i det eller låta mig ältas av det. Det behövs flera sidor av vitt skilda karaktärer. Det behövs en variation av intryck för att växa. Precis som kosten får oss att växa och utvecklas på ett bra sätt, behövs även livet stimuleras med variation.
Det måste blått till det gula för att frambringa det gröna...
En reflektion på promenaden...
Ibland tar jag med mig hunden ut på en spatserrunda klockan 1945, bara för att få uppleva känslan, den känsla som fortfarande kan bryta ytskiktet i mig och göra sig påmind om hur det en gång varit.
Tiden är inte så märkvärdig i sig, inte för den gemene man i gatan, vill jag tro. Men under tiden jag satt inne innebar tiden 1945 ett avslut på ett kapitel, "the ending of a day", inlåsning - egentid!
När man lever under de premisserna, under de förhållanden då dagen, dygnet, avskrivs vid kvart i åtta på kvällen, så är innebörden självklart signifikativ.
Den närmaste tiden efter jag kom ut brukade jag - bara för att uppleva känslan, ta en tur till kiosken vid 2000 för att köpa en tidning.
Det kändes "fel" till en början, som om jag hade rymt, att röra mig utomhus efter att mörkret snikit sig på omvärlden. Det fanns tider då jag kände att jag var tvungen att skynda mig... Andra dagar fanns det inte i min världsbild att göra någonting efter 1945, så indoktrinerad blir man av rutinerna, där inne...
Och det behövs inte speciellt lång tid för att ens dygnsrytm skall hinna anpassa sig. När man strövar runt i ett och samma mönster 24/7 och lever under de strama förhållanden som det faktiskt är där inne, så tar det inte långa tiden. Och effekten är större än vad man tror!
Jag mins som tydligast när jag var på permission och stod vid korsningen Götgatan/Ringvägen i Stockholm. Det var mitt på dagen och trafiken och livet yrde omkring mig, på ett sätt så jag blev fullständigt andfådd. Att komma från den skyddade världen det faktiskt är "innanför", så får det dagligdagsa tempot i världen - i mitt fall Stockholm - en effekt på en som vida övergår förståndet!
Känslan av att "vara till låns" var öronbedövande. Jag såg för mig en målad tavla inuti mitt huvud där det stod: "HITTA ETT FEL! Och felet var min egen närvaro i stadsbilden! På flera sätt än vad som är hälsosamt, ville jag bara tillbaka in till "tryggheten", det stället där jag kände till rutinerna, rytmen... inte vara ute i denna hesbläsande friheten...
Såna tankar skrattar jag bara åt i dag. De är sen länge avlägsnat från min natur tillsammans med så mycket annat från den tiden. Men jag gillar att mellan varven ta mig tid att ge det en liten tanke, som att under en kvällspromenad reflektera över det glädjande i att kunna gå här - just nu. Vid den här tiden på dygnet...
Jag tror någon stans på att saker och ting sker av en anledning. Det ligger inte så djupt så att några religiösa undertoner klingar i tron, utan mer i det vardagsliga, det triviala - så långt som livet sträcker sig utan att kliva över tröskeln till något kyrkosamfund!
På så vis ser jag mening med att mitt liv i "svängen" kantades med det obekväma att vistas på kåken under några år. Vore det inte för det hade jag nog inte varit vare sig den jag är i dag, eller varit där jag är i dag.
Svårare är det inte. Och om jag gräver ännu lite djupare i ämnet, så finns det säkert utrymme för tacksamhet i det också, om än i någon slags fjärran...
Svårare är det inte. Och om jag gräver ännu lite djupare i ämnet, så finns det säkert utrymme för tacksamhet i det också, om än i någon slags fjärran...
Jag är i alla fall, glad över att kunna köpa min egen tidning till vilken tid på dygnet som helst!
:-)
Glömskans böcker.
Ibland finner jag mig slött svepande genom Facebooks många trådar av människor. När jag hittar någon sen länge bortglömd barndomskamrat och tittar i hans (eller hennes) vänlista, så slår det mig hur många människor man stött på genom tiden. Alltid poppar det upp den eller den som man glömt bort existerade och med dem en hel uppsjö minnen, alla med var sin värld. Inte alltid de bästa av minnen, men dock minnen. Och vem säger att bara de bra minnena är av den goda sorten?
När jag möter en gammal bild av en svunnen bekant, så känner jag ofta just den förändringen av definitionen "svunnen bekant" som något av det mest slående. Initialt genkänner jag kanske människan som en ganska nära vän, men raskt inser jag att det förflutit över kanske trettio år, mellan den gången och nu.
När jag möter en gammal bild av en svunnen bekant, så känner jag ofta just den förändringen av definitionen "svunnen bekant" som något av det mest slående. Initialt genkänner jag kanske människan som en ganska nära vän, men raskt inser jag att det förflutit över kanske trettio år, mellan den gången och nu.
Det är en behaglig känsla på många sätt, att rota mig tillbaka i tiden och "återuppleva" stunder som gått i "glömskans böcker". Många blandade och varierande känslor dyker upp och något av det "konstigaste" är, att jag tänker på den och den personen som jag kände dem för så många år sedan. Det är i det läget, i den insynen jag inser hur viktigt det är med tiden, och att ta vare på den!
Ganska ironiskt egentligen, att jag säger att det är viktigt "att ta vara på tiden", när just jag slarvat bort ett otal år av mitt liv. Men nog är det så, att man växer med åren - och då speciellt som människa...
Men om jag nu återvänder till "the treasures of memory" som döljer sig inuti Facebook, så är det inte bara människor och deras ansikten som ryms bakom individen. De bildliga möten som det sociala nätverket erbjuder är bara början.
Ganska ironiskt egentligen, att jag säger att det är viktigt "att ta vara på tiden", när just jag slarvat bort ett otal år av mitt liv. Men nog är det så, att man växer med åren - och då speciellt som människa...
Men om jag nu återvänder till "the treasures of memory" som döljer sig inuti Facebook, så är det inte bara människor och deras ansikten som ryms bakom individen. De bildliga möten som det sociala nätverket erbjuder är bara början.
Likt en propeller genereras minnen av städer, ställen, händelser, dofter, ljud, ja listan kan fortgå i evigheter. Jag kan sitta och minnas exakta samtal, känslor av alla de slag - och alla, oavsett om de är av godartad slag eller kanske tvärtom, gör mig lika gott inuti.
För de är mina egna, tillsammans med den värld som bara är min!
Ganska häftigt, faktiskt - att äga en hel värld av minnen, precis som var och en av oss gör.
Så kul att kunna se hur livet hela tiden, oberoende av annat, fortskrider i sin obönhörliga takt och att det alltid kommer finnas tid att på något sätt ta till vara det som annars tycktes ha gått miste om. Inte för att en sida som Facebook löser upp och letar reda på hela ens liv, hela ens svunna liv, det är inte det jag menar, utan jag är tacksam för att åtminstone den delen finns tillgänglig, så att åtminstone inte allt försvunnit likt det forsande vattnet under bron...
Ganska häftigt, faktiskt - att äga en hel värld av minnen, precis som var och en av oss gör.
Så kul att kunna se hur livet hela tiden, oberoende av annat, fortskrider i sin obönhörliga takt och att det alltid kommer finnas tid att på något sätt ta till vara det som annars tycktes ha gått miste om. Inte för att en sida som Facebook löser upp och letar reda på hela ens liv, hela ens svunna liv, det är inte det jag menar, utan jag är tacksam för att åtminstone den delen finns tillgänglig, så att åtminstone inte allt försvunnit likt det forsande vattnet under bron...
Man är så bräckliga, sköra i livet...
Vi är så oerhört bräckliga i livet. Skillnaden mellan det himmelrike vi kallar att leva och den underjord vi kallar döden, står varandra så skrämmande nära så jag blir nästan mörkrädd - ja, i stort sätt för att vakna vilken morgon som helst..
Bokstavligen talat så kan en hel världen förändras från ena sekunden till den andra.
Bokstavligen talat så kan en hel världen förändras från ena sekunden till den andra.
Vi var på middag med goda vänner i går kväll. Vi försöker ha en liten "mini halv åtta hos mig" där vi har middagar hos varandra, varannan måndag. Inte för att det programmet är så vansinnigt roligt men iden väldigt mysig och kul. Det blev pumpa-soppa igår, med ingefära! Kan ha varit den bästa soppan jag någonsin smakat...
När vi åt efterrätten, hemgjorda choklad muffins, så delade vi glatta historier, små anekdoter som på något sätt dykt upp i våra liv och som på sitt eget sätt etsat sig fast i våra respektive minnen. Det var en härlig stämning i den dämpade belysningen, hundarna som låg tysta och vaksamma runt bordet och med alla de små värmeljusen, kastande dansanta skuggor över och nerför väggar och bortöver kökstaket.
Utanför växte sig höstmörkret allt maffigare för varje minut som gick. Vi hade det nästan löjligt mysigt!
Utanför växte sig höstmörkret allt maffigare för varje minut som gick. Vi hade det nästan löjligt mysigt!
Den här kvällen kommer att stanna kvar i minnet för resten av våra liv - ja vi som satt runt bordet, alltså. För vissa av oss oerhört mycket starkare än för andra.
Ett av paren i sällskapet hade precis blivit tvungen att bryta upp, det var trots allt jobb i morgon, och vi andra höll på att tömma sista skvättarna i våra glas. Det ekade fortfarande "memories" mellan väggarna, då telefonen ringde till kvällens värdinna och hon nåddes av sin far om att hennes svåger, sin systers man tagit livet av sig för 10 minuter sedan...
Ett av paren i sällskapet hade precis blivit tvungen att bryta upp, det var trots allt jobb i morgon, och vi andra höll på att tömma sista skvättarna i våra glas. Det ekade fortfarande "memories" mellan väggarna, då telefonen ringde till kvällens värdinna och hon nåddes av sin far om att hennes svåger, sin systers man tagit livet av sig för 10 minuter sedan...
Stunderna vi precis delat krakelerade som sprucket glas. Likt effekten av en krosshammare som knäcker till i en bilruta fortplantade sig olycksaligheten över den verklighet vi framtill alldeles nyligen delat, och grusade hela kvällens minnen.
Värmeljusens böljande mys, fladdrade bort till oigenkännlighet, värmen försvann, liksom tiden blev tjock i takt med att luften inte längre gick att andas.
Det sista av mitt kaffe var fortfarande varmt, lika varmt som när skratten vandrade runt bordet för några små obetydliga minuter sedan - den samma värmen faktiskt...
Värmeljusens böljande mys, fladdrade bort till oigenkännlighet, värmen försvann, liksom tiden blev tjock i takt med att luften inte längre gick att andas.
Det sista av mitt kaffe var fortfarande varmt, lika varmt som när skratten vandrade runt bordet för några små obetydliga minuter sedan - den samma värmen faktiskt...
Livets kontraster kan vara hårdare än järn...
Nästa månad är det julaftonen och fru och tre barn, små barn, kommer att sakna sin far.....
Det finns inget mer att säga om det.. Dom som är drabbade måste få tid nu till att resa sig så småningom och åter börja vandra sin väg i det bräckliga, sköra livet.
Så ytterst ytterst sorgligt...
Nästa månad är det julaftonen och fru och tre barn, små barn, kommer att sakna sin far.....
Det finns inget mer att säga om det.. Dom som är drabbade måste få tid nu till att resa sig så småningom och åter börja vandra sin väg i det bräckliga, sköra livet.
Så ytterst ytterst sorgligt...
Fullständigare mening med livet!
Det finns många ögonblick i vardagen som kan ge upphov till eftertanke. Allt ifrån den traumatiska, kvästande upplevelsen till ett rullande ekollon som tas av den stilla vinden i väg nedför en liten slänt, eller ett ljud som letat sig fram genom stadslarmets ös. Ett vågskvalp kan ge tankarna ett uppsving och föra en bakåt till tider man inte längre visste hade någon existens, precis som den ticklande doften kan göra minnenas underverk lika klara som den strålande dagen...
Människor är vi allihopa och vi lever sida vid sida. Vi bär alla på var vår historia kring och i det liv som levs och fastän vi alla är här på samma villkor, så lever vi under skilda förutsättningar, helt och hållet.
Ibland kan jag tycka att vi skärmar oss (inte medvetet) från den verkliga världen och fastnar i nät som hindrar oss från att se helheten. Jag kan få känslan av att det är så mycket som förbises, tyvärr - ungefär som att se "Avatar" genom den ynkliga displayen på mobilen...
I mitt jobb med handikappade, stöter jag ofta på stunder av reflektioner av alla de slag, luckor i vardagen där stillheten lyfter upp närvaron i mig till höjder jag svårligen kan låta beskriva i närmare ordalag än "inre förståelse". Ett sortens tillstånd där min egen natur till stor del får ett slag i bröstet.
Det kan behövas mellan intervallerna, att bli påmind. Alla sätt är bra sätt, om bara "the message gets through", så att säga. För mig fungerar detta bra, om inte rent av mycket bra, till och med. Det kan säkert också hända att jag på många sätt kan framstå (för mig själv!) som "en blödig sak", då jag har lätt för att låta mig dras i väg i dessa känslospel som sveper över/genom mig.
Dock ser jag dem vara av godo - även om de fyller mig med tungrodd mod och sorgsenhet. Jag vet att jag lever, finns till på det sättet och det har inte varit någon självklarhet för mig "att alltid kunna känna!"
Bland det viktigaste i min tillvaro för tiden, är alla de kontraster den är fylld med - och att jag ser dem så tydligt som jag gör! De gör mig öppen, de gör mig ödmjuk, de ger mig en oas i sinnet som skapar lugn efter ett halvt liv i stormande väder och vind. De är det bästa och klaraste bevis jag fått på att det hela tiden funnits någonting annat än det jag sätt mig tvunget att ha.
Det ger mig en fullständigare mening med livet!
Jag möter ofta ögon som inte förstår, men tillsammans gör vi det...
Människor är vi allihopa och vi lever sida vid sida. Vi bär alla på var vår historia kring och i det liv som levs och fastän vi alla är här på samma villkor, så lever vi under skilda förutsättningar, helt och hållet.
Ibland kan jag tycka att vi skärmar oss (inte medvetet) från den verkliga världen och fastnar i nät som hindrar oss från att se helheten. Jag kan få känslan av att det är så mycket som förbises, tyvärr - ungefär som att se "Avatar" genom den ynkliga displayen på mobilen...
I mitt jobb med handikappade, stöter jag ofta på stunder av reflektioner av alla de slag, luckor i vardagen där stillheten lyfter upp närvaron i mig till höjder jag svårligen kan låta beskriva i närmare ordalag än "inre förståelse". Ett sortens tillstånd där min egen natur till stor del får ett slag i bröstet.
Det kan behövas mellan intervallerna, att bli påmind. Alla sätt är bra sätt, om bara "the message gets through", så att säga. För mig fungerar detta bra, om inte rent av mycket bra, till och med. Det kan säkert också hända att jag på många sätt kan framstå (för mig själv!) som "en blödig sak", då jag har lätt för att låta mig dras i väg i dessa känslospel som sveper över/genom mig.
Dock ser jag dem vara av godo - även om de fyller mig med tungrodd mod och sorgsenhet. Jag vet att jag lever, finns till på det sättet och det har inte varit någon självklarhet för mig "att alltid kunna känna!"
Bland det viktigaste i min tillvaro för tiden, är alla de kontraster den är fylld med - och att jag ser dem så tydligt som jag gör! De gör mig öppen, de gör mig ödmjuk, de ger mig en oas i sinnet som skapar lugn efter ett halvt liv i stormande väder och vind. De är det bästa och klaraste bevis jag fått på att det hela tiden funnits någonting annat än det jag sätt mig tvunget att ha.
Det ger mig en fullständigare mening med livet!
Jag möter ofta ögon som inte förstår, men tillsammans gör vi det...
"Man ser inte skogen för alla träden"
Precis som kvällarna, så är morgnarna övertäckta av ett märkbart tjockare mörker. Även tystnaden som äger den tidiga morgonen, är mer påtaglig än annars om året - människor tycks på något sätt sova längre, ju mer utöver hösten vi tar oss, på något sätt djupare.. människors sömn, alltså.
Det är härligt att vara vaken i livet, vara medveten på ett nyktert vis, vara öppen för intryck som når in i en som människa - bli berörd av tillsynes oegentligheter, så som morgonens dunsande mörker.
Det har varit länge sedan jag sätt det så här. Väl, i och för sig är det numera en felaktig beskrivning, en inaktuell form för framförandet, eftersom jag nu kommit så till pass långt på min väg. Men det står ändå så pass nära i tiden att jag bär minnen med mig till tiden då nyanserna suddats ut och då ingenting annat var än svart/vit, vitt och grått.
I livets absurda sammanhang, är det trots allt bara precis bakom den nyligen stängda dörren. Det är nästan så man är kapabel att höra hur ekot fortfarande hänger sig kvar i den tätnande luften.. som om världen varit ett segt material.
I livets absurda sammanhang, är det trots allt bara precis bakom den nyligen stängda dörren. Det är nästan så man är kapabel att höra hur ekot fortfarande hänger sig kvar i den tätnande luften.. som om världen varit ett segt material.
När min blick nu sträcker sig utöver havet - det som jag vet finns där ute, så ser jag det inte. Dimman har tagit sig in över landet och börjar redan täcka skogspartiet som tornar upp sig strax hitom strandkanten.
Fyrtornet som markerar slutet på den utsträckta piren nere vid kajen, kan bara anas genom sitt dovt pulserande ljus här uppe ifrån, och speder ytterligare på den nästintill teatralska närvaron av stillhet, slummer som härjar. Det är vackert, helt utan färg eller humor - precis som livet kan vara ibland och att få ta del av det, har långt ifrån varit den mest självklara sak för mig.
Fyrtornet som markerar slutet på den utsträckta piren nere vid kajen, kan bara anas genom sitt dovt pulserande ljus här uppe ifrån, och speder ytterligare på den nästintill teatralska närvaron av stillhet, slummer som härjar. Det är vackert, helt utan färg eller humor - precis som livet kan vara ibland och att få ta del av det, har långt ifrån varit den mest självklara sak för mig.
Jag vet att kasta ett öga ut över detta fantastiska spel som försiggår när staden och världen vaknar till liv, och sätta pris på det. Så har jag egentligen alltid varit, men har inte alltid kunnat.
Det krävs en öppenhet, en mottaglighet som inte har funnits tillgänglig när man lever sitt liv över kanten. Uttrycket "man ser inte skogen för alla träden", får ett liv och en mening i det retrospektiva ljuset in mot den spruckna och kraschade värld jag lämnat, för så länge sedan.
Vi vet ju alla skillnaden på att stå i ett upplyst rum och titta ut i ett mörker, än om tvärt om, att stå ute i mörkret och titta in i det belysta rummet...
Jag är oerhört glad över att jag valde att kliva in i det belysta rummet! Om jag någonsin gjort något rätt här i livet, så är det nog det. Jag hade aldrig kunnat sitta här annars, och titta på hur dimman slukat havet och nu börjar bre ut sig över skogen och snart, mycket snart till och med, kasta sina trådar mot mitt fönster. Det hade inte varit för mig att se, för mig att ta del av...
Den egentliga saknaden i dag...
Jag har funderat på det lite ibland, hur saknadens alla faser ter sig genom tiden.
Nu finns det naturligtvis otaliga förskjelliga nyanser av just saknad, och tänker inte gå närmare in på det, utan nöja mig med min egen.
Nu finns det naturligtvis otaliga förskjelliga nyanser av just saknad, och tänker inte gå närmare in på det, utan nöja mig med min egen.
Jag står i dag långt bortanför de intrycken jag hade i min barndom då jag blev föräldralös i mycket tidig ålder. Den känslan jag erfor då, den dagen budet kom att den sista av mina föräldrar gått bort, har självklart följt med mig varje dag sedan dess, men också lika självklart, förändrat sin skepnad, form och uttryck.
Den var nog som allra skarpast just då jag stod där som en förvirrad 11åring och inte visste varken ut eller in, men tiden har suddat bort de vågor sedan mycket länge nu - faktiskt så länge så minnet börjat darra en aning, knaka i sina fogar och samtidigt som den släppt ut det gamla så har nytt oundvikligt kommit till!.
Nej, idag är den förvisso kvar i mig, men i andra uttryck. Borta är den förtvivlan, den sorg och smärta och i deras ställe har det vuxit fram något annat - lika starkt och påtagligt, men av en annan natur. Jag har mycket svårt att sätta fingret på det, men orden som ligger närmast till hands är "levande tomhet", en sortens "organisk kyla" som slagit sig ner i mig och börjat forma den jag blivit...
.
I dag har jag ju som sagt, ett hav av tid mellan då och nu. Det jag konkret saknar i dag, är att få tillgång till den vänskap en människa har till sina föräldrar som vuxen. Att se dem bli gamla och uppleva dem så, är det jag i bland kan känna en svag nyans av "avund" till (i brist på ett bättre ord!), när jag ser mina vänner tillsammans med de sina respektive föräldrar.
Det är ingenting annat än en snabb, flyktig tanke som kan göra sig gällande någonstans inom mig, om jag befinner mig i ett visst tillstånd (humör). Alltså ingenting som på något sätt ligger som en tyngd över mig. (Speciellt känner jag detta när någon slaggar ner på sina föräldrar!)
Som jag ser det, är det tecken på att någonting i mig är friskt, att jag kan känna överhuvudtaget - något som inte alls egentligen är en självklarhet, om allt skall styckas ner i detalj.
Som jag har beskrivit i tidigare inlägg i bloggen, så finns det resor i livet. Vi har alla våra egna sådana, och när jag tänker efter, så egentligen ligger alla mina "småresor" inuti en och samma stora. För det som fört mig fram hit jag är idag och gjort mig till den jag är i dag, är det som inträffade de två, tre avgörande åren alldeles i början på 80 talet...
Men som sagt, den egentliga saknaden i mig i dag, är att inte kunna bli vuxen, gammal med mina föräldrar - vilket är en insikt som jag tycker visar på att jag kommit en bit på väg!
