I huvudet på KJELL

Om det är någonting jag lärt mig de sista sex, sju åren av mitt liv, så är det att inte underskatta betydelsen av någonting tillsynes obetydlighet.
Tillfälligheterna, det slumpmässiga, kan väga oerhört tungt om man bara igenkänner dem vid rätt tidpunkt. Det är en konst i sig. En styrka som måste letas fram och behandlas med respekt - något som kan vara väl svårt när man sen länge släppt taget om begrepp av en sådan magnitud. Och tro mig, det fanns att ta av när jag upptäckte det bristfälliga inom självrespekten - min egen alltså.

Det är nog inte så långsökt att tänka sig att man hamnar i "en sorts bubbla" när man tar klivet in i ett tillfrisknande. På många sätt kan jag tänka mig, ett ganska likartat tillstånd som när man är som aktiv narkoman - bara med andra förtecken.

Ingen har väl kunnat undvika veckans brutala överfall på Flemmingsbergshäktet, som ledde till en ung kvinnlig plits död. Tragiskt i alla dess bemärkelser och skall bara inte kunde hända! Eller?
Det första som faktiskt slår mig, är att "där kom det!" Inte i någon positiv bemärkelse, inte överhuvudtaget - utan i den meningen att jag finner det oändligt konstigt, på gränsen till märkvärdigt att det inte hänt tidigare...
Nu i dag, följer jag ett debattprogram på TV`n där vissa utvalda aktörer diskuterar fram och tillbaka om det som inträffat. Skuld skylls i från sig, ansvar undanbedes och undviks, och hela problematiken skjuts bara fram och tillbaka mellan allihopa. Aktörerna i programmet diskuterar på en nivå som verkar "skärmad från verkligheten", detta till trots för att de är själva kärnan, själva väggarna i hela den organisation som det här dramat har utspelats i.
Jag har sätt insidan på alla dessa inrättningar, gått dessa vägar som den här dödsmisshandlaren gått, och jag vet med all säkerhet att det inte är något "undantag" att en ensam vårdare tar hand om intagna på det sättet som gjordes här...
Det som dock slår mig, är att inga som varit intagna på vare sig häkten eller anstalter deltar och ger sin röst i frågan. (Vilket av naturliga skäl inte önskas!!)
För det är långt i från någon "bomb" att just det här har hänt, inte alls! För om jag endast ser till hur jag själv var under den tiden då jag vistades där, både i och utanför kriminalvårdens ramar, så vet jag vilken "dubbelnatur" människor av den kategorien kan vara/är/har. Och det borde väl organen inom kriminalvården också vara högst medveten om, tycker man!
Men de agerar inte utifrån det perspektivet - hur mycket de än poängterar i TV, invaggad i snygga, svåruttalade ord och formuleringar: De ljuger så de förmodligen börjat tro på skiten själva!!

Jag satt på operationsavdelningens uppvak i dag (i går) i en dryg timme. (Varför jag var där hör inte hit, men det var jobbrelaterat och alltså inte jag som var inlagd, på något sätt.)
Det är lätt att bli hänförd av tankar på ett sådant ställe, fick jag erfara. Människor i alla åldrar rullades nedsövda in - inte olikt som pärlor på ett snöre, och placerades i var sina "bås". Hela tiden gick någon läkare och kontrollerade alla apparaturer, journaler och slangar som löpte åt alla håll, till och från väggen.
Några sov fortfarande djupt medan andra började vakna till liv. Efterhand kvicknade vissa till så pass att de kunde lämna avdelningen. Jag beskådade ett mycket intrikat och noggrant system som imponerande flöt på som i automatik. Det var mycket imponerande att se och även jag, som inte tog någon egentlig del av vården, kände en stark känsla av trygghet... Överalt pep och tjöt det dovt av olika larm och kontroll-mojänger. Ett ständigt rörande "movement..."
Det slog mig hur nära - verkligt nära, själva människan man kom där inne och hur utelämnad man också kunde vara i samma stund. Människor, som under full narkos legat och sovit medan ett helt team av sköterskor, läkare av alla de slag bedrivit intensivt arbete på ens kropp, börjar åter vakna till en värld, där de under de första minuterna ingen aning har om hur utfallet blivit, eller vad som egentligen gjorts. Lyckad eller misslyckats?
Vissa hade nära anhöriga sittande vid sin sida under uppvaknandets ögonblick, andra inte. Ett mycket märkligt och mycket kraftfullt ställe - inbäddad i en respektfull och respektingivande sinnesstämning som inget rum egentligen skulle kunde ha. Förutom här...
Jag imponerades slutligen av dessa människor som arbetar under sådana förhållanden och hur fulländad deras respekt är för den enskilda individen som vaggas tillbaka in i nutidens verklighet. Vilket magnifikt "clockwork" de agerade kring och i.
De kvaliteter jag (tyckte) mig se bland dessa sköterskor, är speciella, av den typen man inte kan jobba fram utan man föds med, kort och gott! Det fanns ett djup i deras närvaro, deras aura, personlighet, som spred en svårförklarlig trygghetskänsla. Deras professionalism svepte in mig som i en filt, en varm sådan - och då var inte jag ens patient... Jag kunde skönja en värme inombords som kittlade mina tårar, så kraftig var känslan där inne!
Det är det här man ofta glömmer att ta med i tankarna när man sitter och surar över den svenska skattepengen man tycker är alldeles åt helvetet för dyr! Jag tycker den är värd sin vikt i guld!

Ända sedan Roxtuna någon gång alldeles i början av 2000 talet, har jag burit en form utav, i brist på ett bättre ordval, dislike för vad NA är. Under tvångsmässiga former blev vi i det närmaste "sondmatad" med deras program i en livssituation där de flesta av oss inte var i närheten av att vara redo för den "omvandlingen" som behövdes. Lite som ett trauma, alltså, i stil med om man som barn upplever till exempel, ett skrämmande möte med en orm - och hur den upplevelsen kan färga resten av ens liv när det gäller ormar, eller andra krypdjur...

Jag blev aldrig den där "NA-profeten", den som prisar makter från ett högre skikt runt ett utslitet långbord, väntande på sin tur att tacka Herren och lägga ut sina våndor för alla som är villiga att lyssna. Jag tror inte på de närmast patetiska plattityder som spys ut ur boken "Bara för i dag" heller, enbart därför att de pekar på livets mest självklara fraser (sunt förnuft räcker hela vägen fram!). Jag behöver ingen "hallelujamoment" för att begripa att jag har gjort fel vid enskilda tillfällen i mitt liv. Och sen gillar jag inte att kramas med varenda jävel jag stöter på, bara för att...liksom!

Jag kan på inga sätt säga att det händer ofta, men emellanåt känner jag hur jag sätts i konfrontation med mitt eget samvete. Det bjuder inte på problem, det inslaget finns inte i min värld, utan yttrandet ter sig i inre moraliska motsägelser.

Det kan vara lite lurigt och diffust det här begreppet att vara "efterhandsklok". Samtidigt som det är fullt möjligt att ta del av samma lärdom inom ramen för "den mörka stundens tid" där och då, finns möjligheterna lika mycket till hands under åren som följer.
Som jag uppfattar det, så är det betydligt lättare att se kärnan i efterhandskonstruktioner genom att låta tid förflyta mellan "mörker och ljus" - något jag tror jag delar med de flesta av oss människor.

Jag gillar människor. Det har jag alltid gjort även om det har varit på olika nivåer upp genom de åren som gått. Det sättet jag ser på människor idag, skiljer sig nog markant från det sättet jag fäste mitt intresse kring för en stor del år sedan, men i grunden tror jag "mitt blickfång" fortfarande har sitt gemensamma fokus, där som nu - idag lika med dengång...
På "flipp-sidan" av detta tycket ligger den bräcklighet vi alla delar inom oss. Vi är förbryllande små i vår enkelhet inför det liv vi har äran att få leva - även om den stora massan står långt ifrån det existentiella faktum. Den kultur vi delar i vår del av världen är ju inte precis gjord för den rotfasta ödmjukhet som vi finner i andra delar över jorden, utan att någondera folk kan ses som sämre eller bättre för det om. Snarare vill jag säga tvärtom, egentligen och istället hylla det mångfald sådana vinklingar på oss människor ger. Det ena ger det andra och tillsammans fylls själens rymd upp av den sortens olikheter, så man ingenting kan förstå! Och här börjar jag skymta en evighet, ett rum ingenting jag är i stånd att greppa om, inte ens i mina tankar... så stora är vi människor!
Därför blir det bara naturligt att istället syna vår litenhet, den nakenhet vi alla besitter i våra hjärtan och som ingen lever för utan. På många sätt ser jag det som "ingrediensen" som ger oss alla det ljus vi omges av, det som ger oss personlighet. Den identitet som skiner ut genom våra ögon säger allt, tycker jag, och om vi ger varandra tid  (och möjlighet!) så finns det ingen annan sanning att hitta än genom just dem; ögonen...
.
Det blir lätt flummigt vid såna här beskrivningar. Det hör nog inte till "vardagstalet" att prata högt om saker som själen, ljuset som strömmar ut genom ögonen etc etc... det är jag medveten om. Men samtidigt kan jag tycka att vi alla nog saknar lite "flummigheter" i vardagen.
Vi lever alldeles för avskärmad från våra egentliga liv och till följd förlorar vi egentligheter som skulle fört oss närmare, om inte varandra, så förmodligen oss själva.
En del i min egen "bekämpning" av detta är att föra ner en bråkdel av mina inre dialoger på pränt. Det hjälper åtminstone mig i vissa stunder då jag söker mig själv i en allt mer irrande och nästintill obefintlig verklighet. Och jag har svårt att förstå varför jag behöver falla ännu djupare ner i diket som kretsar kring "the Iphone generation."
Det finns ingen "App" för livet. Det kommer aldrig att göra det, heller - annat än de möjligheterna vi råder om på egen hand. Men se den applikationen finns ju redan installerad. Gäller bara att hitta den och lära sig använda den adekvat...

Lite av känslan jag ibland kan få när jag skriver om "min väg till det bättre livet" är ungefär hur många gånger måste jag uppfinna hjulet? För mycket - märker jag - går igen likt en evig snurra och det känns även som att den skrivande delen av processen kommit ifatt där jag står idag. För min egen del kan jag inte se det som annat än en vinnande insikt om hur jag lyckats ta mig hit, hur mitt koncept trots allt har fungerat, men samtidigt finner jag en tendens till en känsla av att jag fortfarande har så oändligt mycket kvar... Jag är alltså ingalunda hel som människa, hur mycket jag än skulle vilja påstå mig vara det. (får aldrig glömma bort att livet består av så mycket!)

För det räcker sällan med att enbart veta vad som behöver göras om, eller ändras i ens liv, om man nått sitt bottenskikt. Har man kommit dit ner så har man förbisätt, struntat i de signaler som tydligt visat sig långt långt innan denna punkt - och således i sig, visat prov på bristfälligheter i sitt sociala spel. (Och nu menar jag inte människor med diagnos och på den vägen visat sig ha nedsatt sociala förmågor, utan vi som kan kalla oss "normalbegåvade - även det en beskrivning att tolka lite som man vill...)

Jag är inte längre rädd för mig själv. Jag drivs inte längre av den rädslan, det tillstånd som krävdes för att ge min vardag den stimulans jag trodde mig behöva. Eller trodde, som livet såg ut då var det närmast ett måste. För att spatsera runt med ett knippe rationella tankar och ideer i en värld till bredden fylld av galenskap, säger ju sig själv att är en omöjlighet.

Jag har nämnt det tidigare vid tillfällen, hur prisvärt jag finner livets stunder av ensamhet. Naturligtvis inte till den graden att det gör mig ont på något sätt, utan det sättet som ger mig lugn och ro, framhäver den harmoni jag behöver för att ha tid att vara mig själv.

Jag har väl som så många andra velat skriva och berätta om vackra ting, roliga saker eller goda händelser. Men när jag väl sitter ner med en viss form av inspiration, finner jag allt som oftast att jag driver åt det motsatta hållet. Det är ingen nyhet för mig det här och heller inget jag överraskas av eller för den delen plågas av, men jag märker av det. Kanske inte själva skrivandet, men innehållet, där ämnena tas ifrån kan bli lite tunggrodda att bära på - för jämnan.
.
Men det är ju en del av mig, en del jag vant mig vid att ha i mig, precis som man kan känna igen sitt eget smil eller skratt. Man är den man är och som jag ser det, när man försöker bli något man inte är - det är då problemen börjar hopa sig. Kanske inte på ytan i förstone utan på insidan, den som inte syns - men som gäller...
Det tog inte mig "så lång evighet" att komma underfund med att mitt liv inte skulle bli likt "det gemena". Jag kom aldrig helt in i de banorna som liten. På ett sätt har det varit som att lära mig cykla med skevt hjul - det var bara genom att se på många andra som jag insåg att hjulet inte skulle vara så. Stormarna som sedan följde mig genom åren förde mig genom nya miljön och bort från min barndoms kretsar och ingen från tiden då jag var ung, fick längre del av den jag blev/är. Ett ganska intressant utvecklingsscenario, när jag i dessa dagar lyfter lite på locket i mig själv och för egen del börjar titta på bakåt och framåt, samt lägger ner ett kritiskt öga på dagens jag. Och det är här öppningsraden i detta inlägget har sin rot: att vilja skriva om glädje men finner mig kluddrande om det motsatta!
.
Stora delar, faktiskt merparten av mitt vuxna liv har handlat om två saker; vägen in och vägen ut. Där jag står idag börjar jag kunna se hela scenariot på avstånd, med perspektiv. Med betoning på distans håller jag på att hitta mig själv med alla de insikter det innebär. Viktigare än någonsin finner jag öppenhet att vara. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon annan än den jag är och det jag bär med mig, för det har jag en alldeles för stor självinsikt. Men jag tänker bli den bästa jag kan, med de förutsättningar jag under tiden vill förbättra, allteftersom dagarna avlöser varandra.
Jag har för länge sen slutat se mig omkring och jämföra mig med min omgivning på ett sätt som bara kan skada mig själv.
Uppbyggnadsfasen från att vara den jag varit, är lång och mycket mödosam och kräver ett tempo som kan hanteras. Tankarna går osökt till den rökande "atleten" som skall ge sig i kast med sitt livs första maraton där han ger sig i väg i ett vansinnigt tempo. Han kommer inte längre än till första svängen...
Det krävs ett försiktigt tempo, helt i anpassning till sina egna kapaciteter för att nå sitt eget mål.
Är det något jag har lärt mig så här långt i livet, så är det just det!

Otroligt att tänka på, att jag nu i dag är den jag ständigt försökte undvika för allt i världen, för ett antal år sedan. Överspelande, försökte jag ta ut ett avstånd mellan den jag var och den jag såg mig passerat av, sen länge - och därför fick rollen för mitt avståndstagande. Jag finner det förbryllande, oförutsägbart och som "källa", högst opretentiöst. Livet, alltså, livet som helhet!

Det finns nog aldrig några egentliga skäl till att ge upp i livet. Den svåraste av stunder, den som kanske känns som allra svartast just nu, kan mycket väl komma att vara "glömt" innan årets utgång. Eller för den delen ännu kortare i tiden.
Vi har en tendens att haka upp oss i nuet, alldeles för mycket - även om många proklamerar att man skall "leva i nuet", och så vidare. Lite annan innebörd, må hända, men får mig oavsett att tänka genom de perspektiv jag är begåvats med att ha förståelse för. För i min värld kan en svår period likväl ses eller upplevas som en jämvikt med det bästa, som en referenspunkt att ha i handen, för att sedan begripa innebörden av någonting gott. Ja, rent av det som längre fram skulle visa sig vara "det allra bästa" som hänt? Vem vet...
För ingen vet vad man har före man förlorat det.
Som jag ser det så finns det två perspektiv på det ordspråket; inte bara från det hållet då man redan står som "en vinnare" i ett sammanhang, utan även från den sidan då man befinner sig längst ner på den så kallade "samhällsstegen".
.
För många år sedan nu, vaknade jag upp en morgon då jag låg och sov under en trappa i ett parkeringshus i Stockholm. Både över och under mig hade jag ett söndags exemplar av Dagens Nyheter. Det var mars månad och rejält kallt ute, fast ändå relativt "varmt" där jag låg. Avgaserna från den allt tilltagande strömmen av bilar började ge ett tacksamt svar värmemässigt.
Det här med att sova i parkeringshus var på inget sätt något vanligt för min del, inte alls, men det ville sig inte bättre just då än att jag övertrött bara lade mig ner för att "vila ögonen" lite. I och för sig var jag bostadslös under tiden, men brukade inte ha "ovanan" att behöva sova så regelbundet (av naturligt kemiska orsaker!). Likväl befann jag mig i något närmast ett bottenläget i livet, inget tu tal om saken!
Och det är det här jag menar med att ta vara på perspektiven och förmågan att "läsa dem rätt". I dag, när jag ser tillbaka på den stunden och jämför med hur det står till nu, vet jag mycket väl skillnaden. Och jag vet nu vad jag har eftersom jag förlorat det jag då (inte) hade i Victoriagaragets p-hus i Stockholm.
Inte skulle jag trodd då hur jag skulle sitta här i dag och göra en liten anteckning om det, på det här viset. Som jag såg det då, så skulle för mig 2011 aldrig komma att existera! Så att ge upp är på inget sätt något alternativ...

Det finns nästan som "pauser i tillvaron", stunder som uppfattas som luckor av andningsrum i vardagen då överblicken blir större, tydligare, klarare än annars. Jag kan i dessa se mig  själv i sammanhanget, mitt sammanhang - med en närvaro som inte alltid finns till hands, bortvaskad i vardagslivets hets och stress som det oftast är, försvinner såna möjligheter för jämnan.
Det kanske de skall också för den delen, och uppenbara sig enbart som det de utgör sig för att vara; gästspel i en groggy värld?

Om jag betänker vad det innebär att vara en människa så tar det inte långa stunden innan jag känner hur jag i det närmaste skräms av vad jag berörs av. Att se helheten av den innebörd det har - att vara en människa, alltså - är jag helt oförmögen att göra, vilket i sin tur bara hjälper till att spe på min egen litenhet.

Så nu börjar man släpa sig allt närmare 42 år, gitt... Hade jag aldrig trodd faktiskt! Om sanningen skall fram, så har det funnits tider då jag varit fullständigt på det klara med att den dagen aldrig skulle komma i mitt liv - att jag skulle bli fyrtiotvåår. Och skall jag vara riktigt ärlig, så vette fan om jag egentligen har "förtjänat" att stå här nu, dagen innan det blir dags att blåsa ut mina 42 stycken tända tårtljus? Det är kanske det bästa sättet, det att man blir "äldre med åren" och till på kuppen allt visare med, ha ha ha
Hur som haver, det kommer en del folk hit i dag. jag skall liksom firas med ett litet kalas, då`rå, en "grej" jag inte är helt vare sig van eller bekväm med. Jag har haft den "general feelingen" om att födelsedagsfirandet är både larvigt och töntigt och alltså absolut ingenting som jag överhuvudtaget vill befatta mig med. Det är ju ingenting man egentligen lägger ner så mycket krut på i "svängen" eller i fängelset, så det är väl inte så märkvädigt, när allt kommer omkring.
Men nu så är jag inte i svängen längre eller inne-sittande utan på helt andra sidan av pendeln. OCH, nu kommer jag inte längre undan, tydligen...
Nå, det kanske är lika bra det - att fira min obetydliga 42 åriga födelsedag då, ja det kan ju till och med bli jättetrevligt!
Det kommer jättetrevliga människor hit ikväll och såna har man ju lärt sig uppskatta högt, i alla fall!  :-)

Konstigt hur känslan jag har i kroppen (själen?) ingalunda stämmer överens med de 42 åren jag fyller nu om inte så alltför länge till. Det brukar ju i och för sig heta så; att man "känner sig som en 25 åring fortfarande", och nog stämmer det (man är inte äldre än det man känner i hjärtat - någon som hört den förut?)! Fast å andra sidan, har jag ju ingen aning om hur det skall kännas att vara 42, heller... Man tar till antagningarna, som annars i livet, skapar en "norm" utan att på något sätt kunna ha fog för detta - inte alls helt olikt fördomar.
För är det något vi kan hantera vi människor, ja så är det väl att måla upp fördomar och det i fina varierande färger också! Har man varit narkoman och kriminell och tagit sig in igen i samhället, så vet man hur stor plats denna sidan av (jag är nästan frestad att säga) mänskligheten tar!
På flera sätt gör detta sättet att se på våra medmänniskor, dömandet, att processer av så känslig karaktär kan fullständigt gå i stöpet. Och för min del tog jag det säkra före det osäkra och "grävde ur mitt gamla" rejält ända från början av. Den som följt den här bloggen ett tag fattar...
Men min egen historia är bara en av alla de miljoner andra som lyser till och från var och varenda dag. Som enhet är vi människor så motsägelsefulla gentemot varandra så begrepp som vänskap, lojalitet, empati, ja till och med kärlek tycks närma sig oförståeliga främmande ord av mer sällan karaktär. Ofta tycks det utkämpas slag om att trycka ner någon medmänniska i botten, trampa lite på den för att sedan hjälpa han eller henne upp igen på fötter - liksom för att visa att "jag vet nog - tro inget annat".