I huvudet på KJELL

Vänner är ett mycket känsligt ämne. Jag har stor förståelse för människor som måste omge sig med vänner dagligen och att dessa skulle kunna må dåligt om de blev utan deras närhet. För det är ju det vänner är till för, eller hur; att vara där för varandra!

Konstigt det kan kännas när man fysiskt blir medveten om att den process man bedrivit en längre tid, skall lämnas och tiden kommit för att gå vidare. Det är lättare gjort (i tanken) än vad verkligheten kan erbjuda.

Väldigt intressant tycker jag, hur tiden förändrar en som människa. Naturligtvis syns det på de allra flesta områden kring ens liv och skulle ta alldeles för stor plats att beröra i helhet.

Det finns en hel del att se tillbaka på under de här gångna åren efter uppbrottet med "mitt gamla liv och leverne". Ur min egna synvinkel stoltserar jag lättast överför mig själv med de mest synbara höjdpunkterna; frisläppandet, slutade med droger, fick bostad, jobb, körkort osv osv.. Sammanfattningsvis så handlar det hela om att byta livsstil, att lägga om mitt liv helt och hållet - något jag lyckats med kapitalt!

Jag har ingen koll på den exakta procentsatsen, men för de allra flesta jobben idag krävs B-körkortsbehörighet. Att kliva in på arbetsförmedlingen utan jobbreferenser för de senaste 15 åren, ingen egen adress eller telefon och utan att ens kunna legitimera sig, kan få i stort sätt vem som helst att tappa modet. Att samtidigt brottas med färska sår från drogberoende, någonting man i det allra yttersta vill försöka dölja för envar människa i dessa miljö kan i sin tur skapa vilka spöken som helst i en person.
Att kämpa får en helt ny innebörd, helt plötsligt!

Att lägga om sitt liv, sin kurs i livet från missbruk och kriminalitet till ett liv "på andra sidan" har en rad faktorer av olika betydelser. Jag skulle nog tro att var och en av oss som gjort eller påbörjat den resan, vet mycket väl hur svårt det är att hålla "trådverket" ihop utan att ramla omkull.

Det förekommer inte så ofta, men ibland dyker det upp vänförfrågan på Facebook från någon jag varit akiv med i missbruket. Jag känner då hur motståndet växer inom mig, som om balansen rubbas på något sätt. Nyfikenheten gror till sig och jag måste liksom bara klicka på bilden för att stilla den samma - nyfikenheten, alltså.

Det är en sträng värld vi lever i, det går inte att förneka. Det finns och erbjuds stora utrymmen för negativism i dagens samhälle - något som på tok för många av oss erfar. Många fina människor kan inte annat än gå under för den form världen tagit.
För den naiva, den oskyldiga, fördomsfria och nyfikna lilla människan, är det som att manövrera mellan spindelnätets klibbiga trådar en mörk och svåråkt natt, där giriga och baktanke-betonade fingrar sliter och drar i en från alla håll och kanter; det måste vara ett smärre under om någon kommer helskinnad genom en uppväxt, ungdoms- och vuxen tid.
För allt vad det är värd, så är jag oerhört glad för att jag hade mina duster då jag hade dem... Men allt sådant är ju relativt, i hela sin natur. Samhället flyter på och rullar obönhörligen framåt i en aldrig sinande ström, och vi människor med den.
Långsamt förändras verkligheten i takt med sig själv. Ett perfekt exempel, om än något bisarrt är väl hur vanligt det numera är med knivmord och dödsskjutningar dagligen mot hur det samma bestod ut av knytnävsslag för några tiotals år sedan, och där två kämpars kamp oftast slutade när brottningsmatchen ändade upp på marken...
Världen har blivit vildare. Allt kyligare, ja nästan omänskligare, och jag kan ibland tycka synd om dem som behöver växa upp i allt detta...
Signalerna existerar i alla led. Mina föräldrar (om jag håller mig på den tidsaspekten) växte upp utan tv och blev formade av deras tid. När jag for genom min barndom kom färgtv'n så småningom, och tv spelen var "tennis varianten", ni vet en med två centimeter långa, vertikala pinnar där vi bollade en liten plupp fram och tillbaka. Efterhand steg svårighetsgraden då tempot höjdes! Sicken grej!
I dag ser det nog lite annorlunda ut på just den där fronten och den utvecklingen tycker jag någonstans beskriver världens utveckling på fler plan än enbart formidabla grafikkort i en tv/dataskärm.
Jag tänker inte bidra med några jämförelser mellan dataspelen och om hur dessa skulle spegla våldet i samhället, eller huruvida vi påverkas av dem. Den diskussionen tillhör inte mitt bord. Men det finns samband - men vilken typ av samband, det låter jag vara osagt...
Nej, utan att börja dra för stora växlar, så menar jag att världen har blivit helt galen. Den bild vi ser och lever i idag, är självklart förenklad eftersom vi alla är vana vid den. Det vi matas in med genom vardagen, genom tv rutans alla nyhetsflöden, genom internet och allt vad det är, gör mig alldeles andfådd. Informationen strömmar likt stormbyar in genom och över oss och vi kan inte undgå att bli "mättade" av allt i hopa. Någonting annat vore omänskligt och på den vägen blir vi alla mer och mer avtrubbade ju längre tiden går. Och dem som blir drabbade är vi människor...

Överallt ifrån, närmast bombarderas man av rapporter från människor som kämpar med problem. Genom alla existerande medier från internet forum till radio och tv. Ja, enda ner till rastrummet på jobbet, eller om man råkar överhöra ett samtal på bussen eller tunnelbanan, om man bor där det finns såna.
Vi människor har det tufft i vardagen med att få ändar att mötas...
Mestadels är det nog ekonomin som spökar för de flesta av oss. Att få inkomster att hålla runt, räcka till, kan få vilket fundament som helst att vackla och rasa omkull när man knutit sig fast tillt beroendet på det sättet vi gjort. Ofta bleknar allt annat i jämförelse när vi blåser upp proportionerna till de nivåer vi gjort. Inte ens rörelser i fjärran länder som släpar runt folkmord, kan få oss att släppa våra bekymmer gällande vardagsekonomin. Det berör inte alls i samma utsträckning, något som i och för sig kan förstås, till en viss grad då det i slutet av dagen handlar om den egna överlevnad.
Med den osannolika standarden vi arbetat upp i vår del av världen är det inte annat att förvänta. Vi vaggar in oss och bygger in oss i en så skyddad värld på gränsen till artificiell, så att vi avtrubbas till den grad att inte en diktators fall av Khadaffis eller Hussein's magnitud verkar ha någon större inverkan på oss. Jag säger det därför att jag minns hur jag själv endast reflekterade över dessa faktum i ett par dagar, innan jag återigen befann mig i min egen "skärmad verklighet", som om ingenting speciellt hänt..
Det samma kan sägas om andra revolutionerande händelser av kolossalformat; svårigheterna det effektfulla har att tränga genom våra garder och verkligen nå fram till en reell punkt inom oss. Det är nästan skrämmande!
Men inte så konstigt. Vi har ju skapat den här världen själv - och i grund och botten av den enkla anledningen att vi skall tjäna pengar, något som i sin tur gör de flesta av oss olyckliga, skapar ett tryck på en tillvaro som i sig är en gåva likt livet självt. Obegripligt och saknar helt sin förnuftsmässiga grund.
Problemen är så allomfattande och inrotad i oss alla, på samtliga plan i alla samhällen, att det har blivit en vana, något som skrämmer mig ännu mer.
Resultaten blir så rigorösa  att man börjar tappa koncepten och steget verkar betydligt närmare (och enklare!) att sköta sitt och skita i resten... En inställning den här världen överhuvudtaget inte behöver!
Vad är väl ett skott i någon ung människas huvud som demonstrerar för att få säga vad han vill i något avlägset land, mot de betydelsefulla slantar som saknas för att man skall kunna betala sin enkla hyra?  Eller att min telefon inte är lika "grym" som hans som sitter bredvid mig på bussen? Och för att inte tala om att de veckorna då jag kanske måste äta falukorven TVÅ DAGAR PÅ RAKEN??
Vad är väl en våg över Thailands vackra stränder i ett sådant läge...?
Fan, jag fryser ju... jag tycker det är kallt hemma.

Det stora har blivit så litet nu. Kontrasterna har suddats ut, eller kanske rättare sagt; bytts ut mot nya, kanske inte större, utan andra utmaningar.
Hur otroligt det måste låta, så fanns det en tid då jag kunde stå med en räkning i handen, knappt vetandes hur jag skulle agera! Ja, om jag överhuvudtaget hade någonstans att få en räkning till, vill säga...
Att leva i någon slags "skuggvärld" är inte längre det alternativet jag har för handen. Jag befinner mig på andra sidan av skalan där jag blivit "van vid de ljusa dagarna".
Jag befinner mig i harmoni med en vardag där jag är i fas med mig själv, flytandes med i strömmarna som driver på överallt omkring mig.
Jag försöker inte längre uppnå någon sortens "utbrytning" från mängden, utan snarare tvärtom vill jag bli ett med den...
Så vilsen jag varit. Så långt från land jag drevs utav mina krakelerade visioner om hur ett liv borde se ut! Så fel, så fel...
.
Det händer att jag kan sitta och reflektera över andra människors öden och hur de nu går i samma fotspår som de jag gick i - efter andra före mig. Det är en evigt sinande spiral tycks det som, en malström som kräver liv efter liv efter liv.
Man kan tycka att det vore en smal sak att lära från andra, de som samma väg vandrat - men icke!
Det spelar liksom ingen roll om "lärjungen" går bredvid "mästaren" och visas hur den och den stenen ingenting döljer och därför inte behöver undersökas; valpen måste lik förbannat vända om senare för att lyfta upp den bara för att kolla själv...
Konstigt det där om man belägger en bild över det hela, men i grunden är det ingenting speciellt över det: "Vi har alla rätt att göra våra egna misstag! oberoende av vad andra måtte tycka eller tänka!
Men, det finns så många aspekter i det här så man blir alldeles vimmelkantig. Vi är alla individer med egen färd för handen och någonstans, jag vet inte vart, finns det kanske en lägereld där alla skall samlas för att, under flackande, dansande eldsken, dela varandras erfarenheter med var och en...?

:-)

Minnena blir allt mer diffusa. Allt mer avlägset tar sig uttrycken som format mina senaste 10 år, de år som varit min Nemesis, den "motståndare" som burit mitt öde under så många år.
Missbruket finns inte längre i mitt liv. Jag är inte längre narkoman (och nej, jag tillhör inte den kategorin människor som för all tid kallar sig själv "nykter narkoman!).
Spåren från den tiden bär jag naturligtvis med mig som den "formgivare" den är, men ingenting mer än så. Jag valde själv att avlägsna den delen från mitt liv och ser således ingen som helst anledning att fortsätta bära den med mig. Idet avseendet har den här bloggen gjort sin nytta - sin stora nytta...
Men det stoppar naturligtvis inte med det. Inte heller startade min historia med det (trots att det kan tyckas så!). Nej, livet (mitt) sträcker sig något längre än just det 20 årige missbruket jag öppnade dörren för.
Det fanns ju trots allt "ett halvt liv" dessförinnan också som innehar en minst lika stor (om inte större) betydelse för den Kjell jag är idag...
Men det är svårt att skilja trådarna i väven helt åt. Mönstren kryssar över i varandra och själva skapandets början kräver sin man för att "be broken down to pieces", om jag säger så. Det är just det som är så intressant tycker jag, vetskapen om att var och en av alla oss människor, bär på vår egen sagolika berättelse. En berättelse vi själva har skrivit men som tar sån tid att förstå och begripa - ja till och med se.

På många sätt är och blir jag en typ av enstöring. Den sidan av mig skapades (av förklarliga skäl) när jag som nyss bliven tonåring, stod där "nyutsprungen som föräldralös." Jag vet det idag, att jag formades under den tiden på ett grundläggande sätt. Jag har vetat det länge, så det är ingen nyhet för mig. Jag har kommit till ro med det...

Det är märkligt hur man "dras bort" från sina minnen om hur det en gång varit.
Om jag skall laborera kring tanken på hur dagens tillvaro skiljer sig från den tidigare, den trassliga, så finns det så många skillnader, så det faktiskt är svårt att få grepp om det hela, i en och samma bild.
I den vevan märker jag samtidigt att olikheterna är så markanta så även min ödmjukhet har svårt att alltid hinna med - något som ibland kan medföra ett visst mått av oro; ofta vill jag känna mer sympati för mina medmänniskor och min omgivning än vad jag känner mig kapabel till.
Det uppfattas i mina "lägre stunder" som en bristfällighet, något jag vet saknar sin grund i verkligheten, men ändå...

Det är lätthänt att framstå som en jobbig jävla idiot i andras ögon, när man börjar poängtera och kritisera en väns pojkvän som har uppenbara alkoholproblem. När vännen (som är tjejen i det här fallet) väljer att helt blunda för den psykiska misshandeln hon får genomgå på grund av hans alkoholmissbruk, så gör inte det saken lättare.
Argumenten är klassiska och väl använda i såna här fall, där alkisen tycks synd om, måste tröstas och stöttas i varje jävla situation, när allt han egentligen behöver är att höra den krassa sanningen (och kanske också ett rejält kok stryk!).
Jag är inte bra på det, att vagga in någon tölp i falsknerier som "att försöka förstå" att han har det jobbigt i livet och för det måste supa ner sig och bedriva mental terror mot sin flickvän - min tjejs och min vän.
Det patetiska når nya höjder när han gång efter gång ursäktas för sitt bedrövliga beteende och får fortsätta med sina manipulationer. Han förstår att det beteendet fungerar och ser det naturligtvis som hans väg att få fortsätta att dricka och samtidigt som han drar ner sig själv under ytan (något han redan gjort), tar han sakteligen med sig sin flickvän.
Till en viss gräns har han mina sympatier - jag har ju trots allt varit i en missbrukssituation själv och vet vad det är för något, men vid någon punkt måste foten bara sättas ner! Så fick jag själv göra det och om inte han begriper det själv så är det oundvikligt för honom att någon annan måste göra det. Inte nödvändigtvis för hans skuld, utan för hennes...

Det är tidig morgon, nyårs morgon.
Ute hänger mörkret kvar, tjockt och tyst. Inte ett ljud hörs. Även fast det är milt till årstiden så finns den där överallt; kylan.
Nattfrosten biter sig fast i allt som rör sig, därför gällde det att hålla sig i gång när man befann sig tillhörande nattens uteliv - ett uteliv som var långt från de "glamorösa dansgolven", uteställena, de befolkade hörnen i storstadens huvudgator...
Längre ned, inåt staden på platser där man kunde tro att vinterkylan höll ett extra hårt grepp om en, fanns inga fancy drinkar att värma sig med eller strob-belysning att bada i. Nej, det bästa som fanns då, var den stelnade andedräkten som tjog efter tjog formade sig framför ansiktet och genererade en kort, men verkningsfull värme, innan den fuktigt klibbade sig fast och frös fast i kind, haka och panna. Fingrarna hade tappat känseln för länge sedan, liksom förhoppningarna om det förestående nya årets löften om en bättre och ljusare framtid.
Inga löften fanns att tänka på i detta mörka nu...
Just som jag sitter här och skriver detta, förfryser sig många medmänniskor där ute, lever lika många på randen av sina egna bristningspunkter, drunknar i sina egna krossade drömmar.
Bakom det upplysta fönstret sitter jag inuti värmen, skyddad mot mina egna mörka tillgångar med endast minnen kvar från dagar då det var ombytta roller..
Spelar ingen roll egentligen vad jag säger eller tycker, det är så vi människor har det och för alltid vill komma att ha det!
Trots allt önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år, ett bättre nytt år eller kort och gott ett nytt år!

Ta hand om varandra!

Ännu ett nytt år står snart framför dörren. Julens allt sträv med stress och tankar har inte ens lämnat scenen innan ännu en förändring tar klivet in i handlingen och, ( för somliga) genererar än mer av den varan.
Jag vet att många sliter vid den här tiden med. Framtidsutsikter som ser dystra ut, bagage från det gamla som följer med in i det nya och ger kanske inte den "vila" man skulle önskat.

Så är den "tunga delen" av julen över och man har vaknat upp till "mellandags-tystnaden."

Det börjar snart bli dags att runda av ännu ett år. Ett till år som jag inte har mått annat än bra i, mycket bra, till och med.
Livet har de senaste åren behandlat mig och mina omkring mig strålande. Faktum är, att de senaste nu sju åren, förmodligen varit de bästa i mitt vuxna liv. Och om jag någon gång pratat om underdrifter, så är detta en av dem!
Genom att äntligen kunna börja leva ett liv, istället för att enbart överleva ett liv, börjar jag allt mer se hur jag kastat bort de åren jag nu har i tankarna. Hur sorgligt, obegripligt bedrövligt det är med drogträsket och allt som döljer sig däri.
Det krävs två sorters erfarenheter för att inse det (för min del), där det ena är erfarenheten om att leva under ytan och där den andra är att uppleva skillnaden av att ta sig upp och skaffa mig perspektiv, en överblick...
Jag finner ingen stolthet över att ha varit där jag varit. Men jag känner mig stolt över att äga den erfarenhet jag har genom de upplevelser jag fått. I det avseendet ville jag inte varit utan dem, för en endaste dag. Känslan av att ha övervunnit mina problem, sträcker sig vida över det mesta och, "at the end of the day", är det det jag har kvar; jag har åtminstone sätt två olika världar genom en och samma människa. Jag tror det är värd någonting. Långt större än bitterhet.
Smärtan (bitterheten) som existerade under en ögonblick vid ett tillfälle i min barndom, har raderats från min verklighet för länge sedan. Den visade sig för mig när jag var barn och skyddslös, oskyddad från livet som sådant. Jag ramlade ner i falluckan men insåg utan att kunna säga hur, att där var ingen plats att vara. Så jag drog därifrån och återvände aldrig. Lättare (eller svårare?) än så kan jag inte förklara det och det hela är endast en återspegling av mitt liv. Väldigt väldigt enkelt!
Om jag bjuder in kontrasterna, så lämnade jag bitterheten i Grimstad och begav mig till Sverige där jag fortfarande lever.
Visst var det tunga år framför mig när jag klev in i huvudstaden, går inte att förnekas, men det hade ingenting med bitterhet att göra - för som sagt, den lämnades i Grimstad!
Jag besöker den (bitterheten?) lilla sörlandets pärla mellan varven, men aldrig någon längre tid. Krafterna är stora däri, någonting jag aldrig förnekat utan bara konstaterat i mig själv och agerat därefter. Jag känner min överman väl och den finns där...
Jag har aldrig och kommer inte heller någonsin att skuldålägga mitt liv, missbruk och fängelsevistelser på min uppväxt, barndom eller de i min dåvarande omgivning. Det är vida mer omfattande än så och jag har alltid sätt på sådana förklaringar som lättvindiga undanflykter, bortförklaringar av lägsta sort.
Dock förringar jag inte heller det som förklaring, för det är vad det är; en del av förklaringen, men inte orsaken. Det är en jävla skillnad.
Sure, till en viss punkt i barndomen står man under andra människors vingar och beskydd absolut, men sedan blir man istånd att tänka själv, fatta egna beslut och då brister ursäkten om att "det var någon annans skuld". Mina föräldrars misslyckande, missbruk och så vidare... För som sagt; bitterheten har man lämnat bakom sig för evigheter sedan.
Det enda man har kvar idag är minnen. Och det är precis vad de är; Minnen!

God jul och gott nytt år, på var och varenda jävel, där ute!  ;-)

Framför någonting annat så genererar julen tankar uppkomna kring känslor. Åtminstone är det så för mig.
En tyst storm rasar inom mig, men inte den sortens storm som i dess egentliga betydelse. Nej, den här stormen är varm, den är god på alla sätt och vis. Inte enbart glädje heller, utan allt ihop på en och samma gång - insvept i en svårförklarlig värme...
Det har tagit tid. Tagit tid att lära mig själv att "dela mina känslor" över en större yta, så att säga.
Ingenting i mina minnen från min barndoms jular är vackrare än just vad de var.
De stod för så oerhört mycket; stämningen var magisk, kvällarna var som från ett äventyrs landskap med drivor av snö, stearinljus och lugna julsånger, dofter av julbak från morgon till kväll. Ja även den andäktiga kyrkan har en självklar och upphöjt plats i detta.
Julen innebar även besök från kära familjemedlemmar vi inte sätt på hela resten av året. Spänningen och förväntningarna gick helt enkelt att ta på!
Jag har alltid sedan händelserna som förändrade allt slog sönder vår familj, saknat detta. Minnena från den gången julen var det vackraste av allt, har etsat sig fast, fryst till en evigt förädlad stillbild i mitt innersta och alltid funnits där med mig.
Det som det betyder (och alltid har betytt något) är för mig hur det egentligen skall vara om julen.
Lika abrupt som den avslutades för mig och mina syskon för så många år sedan, lika fast och tydligt vilar bilderna kvar i mig och i en stilla stund - en mörk kväll, kanske - kan jag blunda och genuppleva det vackraste av det vackra; bilden från då allting var helt underbart!
(Jag tycker Disney är så rätt ute i sina tolkningar, så jag nästan skräms, mellan varven.. :)
Jag tror många av oss bär en liknande bild inom oss, någonstans...
Dessa minnen är så äkta i mig och fortfarande så levande i dag efter att ha "vilat" en längre tid då jag befann mig på andra ställen i livet. Ställen där utrymmet blev för kort, även för att lyfta fram gamla minnen och smörja min längtan med. Förmodligen är det därför effekten är så vibrant i dag. Så mycket finns att släppa ut, alla dessa år som passerat till trots...

Utanför häller regnet ner från en svart himmel. Det enda som slår ner i mig för stunden är; att detta rusket skall jag cykla hem i snart...
Visst är väl livet förjävligt mellan varven, vad?
En liten, inte alls obekant röst inom mig skrattar lite cyniskt åt mitt tänkande, här jag står tittande ut och låter mig nedsättas av obetydligheter som lite blött väder innan jag kommer hem. Jag skakar av mig de jobbiga tankarna ganska omgående och börjar tänka på annat - andra.
Det finns de - många många, som i just det samma vädret, vaknar upp just nu (utomhus) för att vandra genom dagen, denna blöta, kalla dagen, utan mål eller fasta hållpunkter alls. Som i vätan, blötan och vinden måste skrapa samman slantar för att ställa den hunger som ekat i dem i flera dagar i sträck.
Det finns dem som inte har annat än just det här ihållande regnet som "ger mig bekymmer" denna morgonen...