I huvudet på KJELL

Det är mycket med Stockholm som förändrade mig, dramatiskt. Den killen jag var då jag flyttade över 1990, försvann för alltid. Gradvis kan jag se hur det hela gick till och vilka spår jag föredrog framför andra, kanske mer gynnsamma färdleder och som sannolikt ville förändrat min värld, helt och hållet.
Förändring var ju hur som helst oundvikligt, sådant kan ju alla och envar se som tillåtit livet att spinna sin vanta gång. Vi förändras. Så även jag. I viss mån, är livet hårt för alla människor. Alla som överlever präglas av intryck, erfarenheter, upplevelser, och vi färgas av det liv vi valt att leva.

De faser Stockholm hade att erbjuda mig, har berikat mig oerhört och samtidigt sargat mig till punkter jag än i dag är märkbart tyngd utav.
Om jag delar tillvaron i två läger, splittar upp den i mitten (paralleller) och skyver dessa båda sidor åt var sin kant, ser det dystert ut då jag finner mig själv stående i det vakuum som härskar däremellan. Under alla de gångna åren slits jag åt vardera hållen och kan på det sättet inte alls leva ut mitt yttersta i någondera lägren. Detta kan ytterst låta som en självlögn, men icke. Vore det det, satt jag inte här i dag knapprande på det tangentbord framför mig å ena sidan, och  mina erfarenheter å andra... Att försöka puzzla ihop bitarna som sprängts ur mig tycks på många sätt blivit den livsuppgift som allt tydligare framkommit nu på senare tid. Och på flera sätt  tycks min halverade känsla spegla den diffusa helhet som jag sen länge nu börjat söka efter...

Tillbaka till Stockholm sen då. Vilandes bland erfarenheter som tillryggalagts i femtontalet år, vet jag att många nycklar gömmer sig. De låsta dörrarna står tillika stängda i mig. Ett uppluckringarbete stoltserar kring min natur  och jag beger mig, om än aningen motvilligt tillbaka, till tider jag knappast bär som höjdpunkter i mitt liv.
Med en pytteliten blanding av fasansfull förtjusning, stiger jag ofta ner igen i mörkret, natten, för att söka lyckan bland mina tillhörigheter, och finner min egen ärlighet ifrågasatt. Jag håller inte alltid med den personen som var mig genom alla de olika väder och vindar jag svävade i, även om jag aldrig skulle få för mig att förneka mitt deltagande. I själv de mest hopplösa av stunder, mitt egenhändiga förfall, brinner eldar av vämande minner och ögonblick som, trots allt, lyfter mig från grunden och låter mitt leende lysa upp mitt tärda ansikte. Här kan jag andas och här kan jag leva - i det nuet ("dået") jag söker i dag.

Gradvis fick den stora staden mig att växa ur mina skor och jag mötte en ny skepnad i form av livet från andra perspektiv; jag fann mig inte längre ensam i min misär. "Misery loves company", har väl aldrig stått sig tydligare i dagen än det gjorde i Stockholm. "Ta min hand så slår vi fölge över kanten och tillsammans, handi hand, ser vi hur livet spänner sina vingar och lämnar oss, så som vi lämnat henne..."

Stockholm är veldigt vacker på många sätt, låt mig vara den första att erkänna detta. Men idag äger jag förmågan att se bakom fasaden och känner till vad som döljer sig där. Det är mig fullt förståeligt att epos finns att hitta över hela denna ganska stad, i varje krön, byggnad och park. Lysande från dess invånare skiner fragmenten från en romantiserad verklighet jag känner som högst legitim; Stockholm är högt älskvärd. Och det är i detta jag är så splittrad. Jag har böljat på detta huvudstadens hav och varit i så många dalgångar, att jag under vägs tappade mig själv.
En kompis till mig ställde sig en fråga i sin blogg här om dagen huruvida man kunde skriva sig lycklig? Väl, jag är nog inte helt säker på det, men skulle kunde instämma i att man visst kan uppnå lycka medan man skriver. Där befinner jag mig stadigt, i denna lycka det skänker mig, att skriva av mig. Det finns kanske genvägar att ta till, men de söker jag inte. Hellre lägger jag ner tusentals sidor för att komma åt min gömda insida och uppnår mina mål i lugn mak, än att hasta mig fram över spillror och kanske missa dom delar som i slutändan får mig att vila så tryggt om natten.
Reality is more than meets the eye...

Tåget rullade äntligen ut från Stockholm central station och i takt med det kom tankarna till en ny sorts nivå, en kulmen. Månader av trångmod och förträngd förtvivlan började andas en friskare luft. Jag var sen länge fylld med en kvävande förhoppning och hade stålsatt mig själv i tron om, ett annalkande antiklimax. Att jag under tiden befann mig långt ifrån styrkan att tänka klart, fanns inte som vidsyn i min värld, och utan att märka av det nämnvärt, stod jag således i stormens centrum, sen lång tid tillbaka. Det jag inte för tillfället var medveten om var, att färden gick mot en stundande början till den sinnesfrid jag inte visste var möjlig. Jag satte mig ner vid fönsterplats och lät blicken driva mig i väg, bort från mig själv i takt med att landskapen där utanför, fördrevs allt snabbare...

Det är hårda bud emellanåt, så hårda faktiskt att orden som måste följa ägnar sig bäst i poesins tecken. Inte bara för egen del men kanske framför allt, om en tredje person skall kunde sätta sig in kring händelsernas centrum. Nu är väl inte det det egentliga syftet då, att förse en tredje part med full information, utan verkningskraftens riktningspunkt ligger ju i ens egenintresse. Hårda bud ägnar sig inte alltid på tryck, i varje fall inte till varje given tidpunkt, det är ett jag känner mig säker på. Så då alltså poesins hjälp, där man kan väva in, isolera enskilda känslor på helt egna villkor. Sådant tycker jag om. På sådant vis kan jag hantera de egna plågor på en nivå där jag hela tiden kan vara närvarande på mitt sätt. För ofullständig är vad jag är i mångt och mycket, men bitvis bygger jag upp det som raserats omkring och i mig, del för del...

När jag läste om hur Alexander tämjde Bukefalos genom att vända hans huvud mot solen, och på så sätt räddade hästen från åsynen av sin egen skugga, kan jag inte annat än att låta ett leende dra över mitt ansikte. Anekdoten är så talande, så rik i jämförelse på hur min egen sorg-hantering tagit form genom åren. Nej, det var svårt att inte smila lite när denna skrift lade sig framför mig.

Att lämna Grimstad och Norge till förmån för Sverige, är nog både det värsta och det allra bästa som hänt mig. På den här sidan gränsstrecket kom jag med lätthet bort från allt det som skar så sårt i min själ, jag slapp undan de ständiga påminnelser som rev och slet i mig på daglig basis i min gamla barndomsby. Fast om priset egentligen varit värd sin valör, har jag svårt att komma fram till i dag. Alla vänner som jag tappat kontakten med, ett liv med, samt min kärlek till allt vad den gamla pittoreska staden lämnat i mitt hjärta. De möjligheter som trots allt grundlades där har ju för alltid försvunnit, lämnats, och dött. Skall jag i dag återse mina sköna minnen så känns det lite som att gräva i en ruinhög bland aska och bråte - fast med ett veritabelt, skarpt sken av solljus.

Det är en spänningsfylld process att börja rota runt i sitt inre. När jag kommer över den nivån där smärtan inte längre kan göra sig gällande på samma sätt som den till synes gjort i tidigare år, är nästan varje nya steg ett nytt brinnande, oläst kapitel. Även om det bara handlar om det jag gått igenom tidigare - och då inte alls borde vara någonting nytt, för min del. Men det är det dock, och jag kan inte annat än tycka om det som upplevs. Det är en resa, det är ju ett som är säkert - och varför jag lägger ut vissa (valda!) delar på ett blogg-forum är ingenting stort för mig alls. Det är helt sonika ett steg på färden.

Ett av de mest udda minnen jag kan få mig att frambringa, hur mycket och hur djupt jag än gräver i mina arkiv är, nog sommaren 1995. Det var året innan min syster gick bort och vi hade bestämt att vi skulle fira sommaren  hos henne i Danmark, närmare bestämd Fjerrislev i utkanten av Aalborg. Själv bodde jag i Stockholm under tiden och vi sågs därför så alltför sällsynt. Vi talade däremot allt oftare per telefon och speciellt kanske, efter att hon berättade om sin sjukdom ett par år tidigare...
Minnet kring denna sommaren kom att präglas av en tvåsidighet jag aldrig upplevd förut. Både och, kan jag väl säga, fastän det ändå var en skimmer av ett oändligt vemod i luften som fortplantade sig i mina lungor för varje andetag. Mina egna erfarenheter av döden var, att den alltid kom plötsligt, som ett trollslag eller blixt från klar himmel. Den här gången var det ett nytt ansikte som lyste framför mig iform av min systers förekommande död. Att hantera en sådan situation var mig lika främmande som en kulturkrock. Jag hade ingen som helst aning och fann mig vertygslös inför mötet. Det fick således bli på känn... hur man nu utförde sånt.
Erfarenheten talade sitt tydliga språk. Min syster var mig milvis framför i hänsyn till accepterande och insikt i livets skådespel och genom hennes lugn och balans stegade vi tillsammans genom sommaren med minnen som kommer fylla ut mina tomrum tills min egen dag står för dörren.

Minnena behåller jag för mig själv så länge jag kan, men tänkte dela med mig av, en viss känsla som fyllde min tillvaro så fullständigt och har i efterhand kommit att handha mitt tänkande på så många sätt; att se min syster i ögonen och då vi båda två visste om, att vi aldrig mer skulle ses, i det här livet, i alla fall. Besynnerligt, minst sagt, och ingen tog detta bättre än henne. Till mitt beskydd, drog jag på mig masken som jag lärt känna redan i unga år i snarlika händelser. Det blev mig kort och gott, övermäktigt, kom för nära inpå, för verkligt att befinna mig inuti denna dimension där vi visste, att vi visste... Återigen; besynnerligt!
Sådana egendomligheter präglar ens lynne mer eller mindre oansätt hur man försöker, att genom livet värja sig mot det. Jag tror inte man helt skall sätta sig för mycket upp mot de känslor det representerar, utan i stället låta sig dras med, varthän det skulle bära. Det blir således, tror jag återigen, en större rikedom att äga och bära med  och att se sin visdom genom. Men smärtan kan nog ingen undkomma att beröras av och dess uttryck tar eviga toner genom tidernas gång, har jag märkt. Inte heller jag är man nog att bearbeta denna mardröm det förvisso var, men som jag valt att se på som någonting av det vackraste som skett i mitt så här långt levda liv; att vara med min syster i hennes mest inbundna och svåra period av hennes korta liv...
I det påföljande kölvattnet finns naturligtvis - för min räkning - ett hav av tankar som har och lär spöka för mig ju mer jag själv fortskrider att leva. Det kommer jag inte undan - och vill inte heller. Men det hör inte hit, så det lämnar jag därhän...

Det har tagit mig fruktansvärt lång tid att processa den sommaren i Fjerrislev och kan nog i ärlighetens namn säga att jag långt ifrån ser slutet på tunneln än. Allt jag kan säga är att de intrycken styr min inre väg till fullo och om någon skall skänkas en tanke på allhjärtans dag, så blir det för min del till min stora syster som jag lämnade för sista gång att se i livet sommaren 1995. Det påföljande året utökade vi våran telefon kontakt betydligt och det är inte fel om jag säger att vi nog talades vid i stort sätt varje dag. På så sätt beredde dagarna i Danmark vägen för de sista dolda spärrarna vi måtte ha för varandra, och långt flera ord sades oss emellan efter det som vi förmodligen gjort på de tio, kanske femton senaste åren fram tills dess. Ännu en liten nyans i detaljverket...
Jag behandlar dock detta temat mer utförligt på annat håll och skall bespara er det ytterligare. Men jag vill i alla fall passa på att önska dig, Hilde Berg Törum en glad alla hjärtans dag. Hoppas (och vet) att du har det så mycket bättre där du är nu än det nog var här nere...

För inte så alltför lång tid tillbaka så fann jag natten som min bästa och godaste vän i livet. Det var när mörkret slog sönder dagern och stadens buller och larm ekade bort, som jag äntligen kände att jag kunde slappna av och så att säga, låta benen vila på bordskanten och sträcka ut mig i en mer naturlig pose. Tankarna tilläts vandra friare och jag kunde formligen "se för mig" hur spänningarna släppte sina hårda grepp om mig. Musiken, som då ofta var min följeslagare, uppfattade jag som oerhört mycket mer livfull och levande, och genom dess närvaro knöts vänskapsband som i mitt liv saknar motstycke både då, och nu. Jag vaknade så att säga när världen annars bortforslades i sitt väntande slummer och där, om natten, byggde jag min borg.

Jag sitter här och drar mig för tanken att berätta, berätta om stormarna bakom spärrarna. Att bjuda in den ovetande delen av världen, är väl det som slår i mot mig som allra hårdast, eller i alla fall tynger ner min vilja at ta steget fullt ut.
Det ligger inte i någon annans intresse än mitt eget - en befrielse, jag tidsenligt nog, tror starkt på och kan mycket väl ge mig den frid jag länge letat efter, sucktat efter att äga i mitt hjärta. Jag är även alldeles för medveten om riskerna som ligger vid strandbanken och inväntar mitt beslut, och genom den vetskapen kan jag tygla mina framsteg och samtidigt se en liten bit längre farm... tycker jag mig åtminstone kunda göra - och utifrån det, väga in min illvilja mot min vilja.
Mina ögon är dock inte tränade till att urskilja farorna från varandra, separera händelsernas förlopp till vare sig det bättre eller sämre. Jag litar således, som jag gjort så många gånger förr, på min känsla, intuition och andliga närvaro. Jag stannar härmed upp, som den frysta bilden i det fria fallet och ser mig om ännu en gång; jag beslutar mig för att hämta andan, att ta det lugnt med mig själv lite längre...

Jag styrs av min förmåga att se i paralleller, delar min värld i tu och tyder mina steg i dag, mot så det är och hur det vore om ...
Däremellen ligger det hav, helt orörd sedan jag tog mig i land och började den vandring som tagit mig hit idag. Och här sitter jag alltså och drar mig för tanken att berätta...Mmm ja just det, jag drar mig...

Ingenting tycker jag, går upp emot de stilla, tysta stunder av ensamhet då man kan blomma ut i sitt egentliga själv. Borta från all yttre påverkan som styrs genom kollegor, vänner eller annat drivande medel som måtte fylla ut dagens samhälle, som låter oss styras bort från våran egen källa. Att öppna porten och ge fri lejd mellan tanke och hjärta...

Vad är egentligen ett missförhållande? Vi har nog alla våra olika synpunkter på hur det ser ut, och vi har nog också våra respektive erfarenheter av det. Det är därför omöjligt att ge en generell och klar bild av fenomenet. För egen del är jag på det klara med vad jag anser det vara, för även jag (jag är nog långt ifrån ensam!) har befunnit mig i den röran, en längre tid. Förvisso har jag idag lämnat den delen av mitt liv sen flera år nu, men minnena sitter dock relativt djupt i mig och jag kan ännu känna lukten av den brända jorden jag den gången stod på.

Ibland kan jag finna mig längtande tillbaka till de mest krävande perioder av mitt liv. För en utomstående kan detta nog låta besynnerligt, ja rent ut dåraktigt. Jag kan själv instämma på det om jag tänker efter, men får mig ändå inte för att kasta bort dessa minnen - som det faktiskt är - i sjön, och lägga mig för att vila under någon "glömskans Ek". För alla delar av livet torde väl vara gällande när summeringens timme kommit och att sitta där gammal och grå med ett fång förnekande tidsperioder, tycks mig vara bortkastat. Kanske framförallt när livet som regel är på tok för kort och det som hänt, ej kan göras ogjord ändå - och mest av allt kanske, ideen om att det som fått en att bli den man är, är väl där man varit, hela tiden lyst som en glödlampa i ens huvud...

Oundvikligt som det är, hamnar jag i dem emellanåt, dessa "luckor i medvetandet" då allting blir så ohyggligt verkligt och nära. Utan förvarning av något slag träder jag in i begrundelse och mörker upplyst av ett klarsyn, som nog står sig bortom mina ords krafter. Det närmsta jag kan tänka mig att komma är, ärlighet. Ärlighet på en helt ny nivå från gång till gång, och endast situationens utgångsläge styr detta tankens spindelnät. ..

Helt nyligen befann jag mig på jobbet där jag haft mången stund i detta mörka ljus ( som jag valt att kalla det utan någon egentlig mening bakom...). Det har blivit svårare och svårare att ta till mig begreppet "jobb" numera, då relationen med honom jag arbetar för, kommit så nära. Det går nog inte att komma ifrån det skeendet då vi umgås så pass intensivt tillsammans som det vi gör. Visst, jobb kommer det alltid att vara på något plan, men eftersom åren går så suddas linjerna ut mer och mer, och den punkt då man "inte skall ta med sig jobbet hem" har sen lång tid tillbaka passerats. Oundvikligt så har en vänskap växt fram. Det finns nog ingen (förutom min flickvän!) som jag umgåtts med så mycket som med honom och då ter det sig med naturlighet att band gror fast i varandra. Med dygnet-runt timmar i arbetschemat vore det inte mänskligt, framförallt inte från min sida, att se hur dessa snören vävs ihop till en tätt, bastant matta av vänskap. På det sättet görs "arbetet" ack så mycket lättare att hantera... Eller??

Vi har det skitbra tillsammans där vardagen är kantad med nära liggande skratt, glädje, sång och musik. Just skratten och leendena ser jag som en väsentlig del av vår tid tillsammans - ett gott skratt tror jag stenhårt kan förlänga liv, och lever ut därefter också.
Men jag kommer aldrig helt ifrån den bubblande frustrationen som ligger i underton-nivå mellan varven. Denna gör sig påmind i de "luckor i medvetandet" som från tid till annan sköljer över mig. När timmen börjar bli sen verkar de finna mitt tillstånd allt som oftast, och bjuder in mig till en ofrivillig dans:
"Jag ser mig själv vis avis honom och kan gripas av ett oförstånd kring livets rättvisa. Det finns nog ingen! Jag föröker sätta mig in i ett liv i rullstol utan motoriska egenskaper och söker förstå den begränsning som råder. Jag ser mig själv snubbla och ramla omkull långt innan något adekvat begrepp fäst sig i mig, och tankerna vandrar återigen vidare... Allt han får göra, kan göra, görs genom oss som jobbar med honom - och i det läget se en värld av möjligheter, gör mer ont än gott. Vid den här punkten träder frustrationen fram i ljuset och frysläggs av en kraft så oändligt mycket större än en själv. Även hans tal måste ske genom oss och inte för någonting i världen går det att lämna honom bakom sig genom att, bara så där, byta jobb. Tanken är mig svindlande och främmande...
Glädjen som lyser i honom när det från stereon böljer ut melodier från ABBAs "MAMA MIA" är oantastligt och så äkta, så det ibland går kalla kårar på en, och borta är då alla tankar av dysterhet; lyckan över en färd med tåget, om än bara för två stationer, går knappast att forma i ord och likaså en planlös bilfärd genom en öde skog utan annat att titta på än den förbisusande täta vegetationens grönska. Och jag har väl heller aldrig upplevt en sådan eufori över att bara glida runt i stan och heja och hälsa på människor man aldrig förr sätt!"

Utan att han har en aning om det, så har han lärt mig så ofattbart mycket om mig själv, livet och tiden vi har fått oss utsätt. Han förstår det inte själv, killen, och återigen så gör jag det för honom och med all önskvärd glädje också, så gör vi varandra hela. Och inte bara det, utan med all världens nöje också.
Gränserna suddas ut för varje dag som passerar och tillsammans smälter vi in i en mjuk, balanserad lunk där vi trivs och förhoppningsvis kommer att bestå  länge länge...

Det konstiga är, att trots att jag på ingalunda sätt förespråker undanhållandet - rent relationsmässigt, och då tänker jag på det familjära planet, så är det just det som försiggår genom mitt beteende. Jag vet mycket väl hur viktigt det är med en varm, god och nära familj, och trots att mina möjligheter är goda, så väljer jag, mot bättre vetande att göra tvärt i mot. Förbryllande, vill jag tro att det är, ganska dumt villjag påstå in i mellan.
Men jag får inte för mig att göra det som nog förmodligen är det rätta. Nog bottnar det i någon rädsla skapat i mina unga år, för gudarna skall veta att där finns att ta av. Men hur länge eller långt i livet kan jag dölja mig bakom en sådan ridå? Jag ställer mig den frågan oftare och oftare för tiden, och - jag undrar om inte det på något sätt är nyckeln till mina spärrar...mmm, jag undrar jag!

För mig ter sig frågan kring familj sig lite annoirlunda än många andras, skulle jag tro. Det är väl inte så precis, att jag inte behöver den mer eller mindre än någon annan egentligen, men under tidens gång har jag ställt mig ganska långt utanför - självmant... Till en början så fanns inga argument vare sig för eller i mot det handlandet som fick mig att agera på det eller det sättet, utan det blev helt enkelt så. Och, nu när man börjat räkna lite på det sifferskap som uppstått genom åren, så har väldigt mycket värdefull tid runnit ut i ingenting - för min del!
Det är väl inte så att jag befinner mig sittandes hemma i min ensamhet fällandes såra tårar över min bortflugenhet, inte på något sätt. Istället ser jag med all önskvärd tydlighet hur distansen mellan oss blivit oändligt stor, och möjligen hur detta har påverkat mig, som person. Fast, det kanske inte är helt korrekt att säga så heller, för om jag förändrats på grund av mitt avståndstagande från släkten är ju svårt att säga - jag har ju ingenting att jämföra med. När jag tänker efter, så vetta tusan om "förändrats" går att använda, över huvudtaget...(?)
Men jag konstaterar dock, att klyftan vuxit sig gigantiskt stor oss emellan (förutom en liten klick på den sydliga delen av Noregs land...) och att bara jag känner till varför. Det vilar inte på några andra än mig själv och mitt leverne, oansätt vad andra måste ha fått för sig. Men saken sträcker sig ändå mycket djupare än så, och jag kan inte annat än konstatera att sprickan har satt en kil i mig från barndomens unga år...