Det skulle kräva allt av mig.
Frågan är hur man väljer att se på saker och ting. Är glaset verkligen halvtomt och inte halvfullt?
Ingen kan eller för den delen skall, lita på en människa som befinner sig i missbruket, så är det bara. Det är inte heller upp till dem, de utomstående, att visa någon form av godvilja, eller lägga fram bevisen för att man (som missbrukare) har tagit steget in på den bättre av vägar. Jag har hela tiden kategoriskt vägrat att kliva ner i dessa minerade hål av dräpande självömkan, som jag anser det som.
Jag kom i kontakt med det på allvar under tiden på Roxtuna, där vi var tvungna att sitta kring "det runda bordet" och lyssna till varandra, där det lades ut i vitt och brett.
Om något, så är jag evigt tacksam för att jag där inne fick uppleva och få bekräftat min tes om missbrukarnas självömkan och om hur de (vi) bemästrar konsten att jämnt och ständigt försöka manipulera omgivningen för att få som vi vill; fortsätta att delge oss själv rätten att knarka.
Ett patetiskt frö såddes där inne i mig - och som på ett sidospår, lät jag det få frodas och gro i mig för att denna dag, få blomma ut i den klaraste förståelse - och därigenom ett vapen i mitt eget tillfrisknande arsenal.
Eftersom jag verkligen ville bryta mitt gamla liv i tusen bitar och sprida delarna för den riviga vinden, satte mina medintagna på Roxtuna normen för hur jag på inga villkor skulle gå fram. Jag mindes dem och följde dem i motsatt riktning!
Jag var förmodligen inte bättre än någon av dem där inne på Roxtuna, men jag visste åtminstone vad jag inte ville då och agerade utifrån det. Och idag däremot, då jag visste vad jag ville kunde jag titta på den perioden och vaska fram de lärdomar de gav mig. För gamla lärdomar behövdes nu, i all sin skinande prakt!
Jag visste att resan skulle bli tuff, att motgångarna skulle hela tiden försöka trycka ner mig till nivån där jag skulle ge upp och vända kappan efter vinden och traska tillbaka in i missbruket igen. Alla mina verkmedel, de jag ägde och bar i min ryggsäck, talade för det, då just motgångar ger upphov för sådana tankar som flöt så fritt runt borden på Roxtuna.
Att världen inte var så värst rättvis, visste jag långt innan jag försatte mig själv i missbrukets våld och fann inget stöd för att dra fram det argumentet för att trygga förståelsen för varför eller hur det gått som gått. Istället för att lägga hela mitt liv kring drogernas stormöga såg jag en större, mycket klarare bild av livet en den trångsynta ytan som ju ett missbruk är...
"Hela livet räknas" har tillsammans med mottot "Carpe Diem" varit det ljusnande sken i min tillvaro som burit mina värderingar fram. I stunder av missmod, som när det egentligen funnits läge att dra till mig denna så populära biten kallad "självömkan", har jag påmint mig själv om dessa klara, enkla riktlinjer. Och jag behövde det framför någonting annat nu, då jag kavlat upp ärmarna och börjat ta i tu med min ställning i det samhället jag prövade få inträde i.
Här märkte jag hur världarna kraschade och jag upptäckte att det var nödvändigt att ta ett par steg tillbaka för att samla och regruppera mina krafter...
Det var inte på min spelplan jag befann mig, det var det första jag kunde konstatera och därigenom dikterade jag inte villkoren. Det gjorde de, dem jag försökte uppgradera min tillit hos. Till en början möttes jag av en frustrerande motgång i form tvivel från alla håll och kantar. Vart än jag vände mig blev jag tvungen att dra min närmsta historik för att få dem att förstå hur och varför det i sak blivit som det blivit. Tanken snuddade emellanåt om möjligheten att, genom en lögn jag valde kalla vit, skulle kunde göra resan lite lättare, förståelsen större, men förkastade denna och valde i stället att vända på kronan; hur skulle jag (och nu visste jag med säkerhet, något de inte gjorde!) bemöta en missbrukares ord om fred och försoning, guld och gröna skogar där ord som "jag lovar" och "på heder och samvete" gjorde sina fåfänga försök att klinga nystämt?
Svaret var naturligtvis givet, det insåg jag klarare en det gnistrande solsken. det var inte upp till dem alls, det var upp till mig helt och hållet. Och därifrån började jag rulla min boll mot deras mål - som jag fast bestämt utsätt även som mitt!
Det skulle kräva sin tid, det skulle kräva sitt tålamod, mod och järnvilja. Det skulle krävas av mig saker jag inte varit med om förut; det skulle kräva allt av mig!
Det stora molnets början.
Så med det fortfarande varma ID-kortet på bröstfickan kunde jag ta i tu med spillrorna som var allestädes omkring mig och som sen länge utgjorde den person jag varit de senaste mängder av år. När mina tankar började nudda vid omfånget kring hur allt såg ut i mina akter, kände jag återigen hur den levande förtvivlan med lätthet skulle kunde blossa upp och utan större ansträngning få mig att ge upp, ge mig iväg, ge fan i allting. Där och då kändes det som den lättaste - och en väldig möjlig, väg att gå.
Som jag nämnt förut, så är det inte själva handlingen att sluta använda knark som är den svåra delen av ett tillfrisknande, ingalunda. Nej, det är den städpatrull man måste engagera under loppets gång som kan bränna slut på allt hopp man har jobbat upp. Jag lärde mig momentärligt att ta mina smällar medan de kom och var beredd på det värsta hela tiden.
Som jag nämnt förut, så är det inte själva handlingen att sluta använda knark som är den svåra delen av ett tillfrisknande, ingalunda. Nej, det är den städpatrull man måste engagera under loppets gång som kan bränna slut på allt hopp man har jobbat upp. Jag lärde mig momentärligt att ta mina smällar medan de kom och var beredd på det värsta hela tiden.
Men det var inte lätt att se vad det värsta egentligen var, då det kom "blow efter blow" ju längre runt mig jag drog sopkvasten och började svepa undan krossbitarna som låg strödd överallt...
Hela tiden fanns en ständigt närvarande fruktan för viljan att öppna vissa luckor i mitt liv som jag visste hade dammat igen ordentligt, efter alla år av orörlighet. Den ekonomiska var en sådan, eftersom jag inte deklarerat på talrika år, visste jag vid mig själv att jag sköntaxerats för varje år som gått, och sådant bådar ju inte gott. Men jag var tvungen att gripa tag om tjurens horn och bege mig in i "det okända". Ju förr ju bättre...
Och visst mycket riktigt, jag var - visade det sig, skyldig staten en hel del både kronor och ören. Men nu, med IDn i högerfickan tog jag trappan för benen upp till skattekontoret och bad om de aktuella pappren för att söka göra någonting åt saken.
Jag tänkte inte fly i från min verklighet längre - jag kunde inte, jag ville inte!
I dessa "kurvor" jag nu började färdas, kände jag av snöboll-effekten de nya åtaganden innebar. Smått till en början, men allteftersom tiden strök mig förbi dämrade bilden, klarnade både framför mig och i mitt huvud. Och till min stora förvåning och sedermera förtjusning, fann jag det hela rogivande och roligt. Roligt att äntligen göra någonting med mitt liv och rogivande eftersom tillfredsställelsen växte sig stor genom att jag även blev bemött med godtycke från andra sidan luren då jag började mitt telefonerande.
Det var inte större problem än att berätta sanningen som den i sin osminkade form var. Att bli trodd var för mig en nästan ny erfarenhet i livet, hur osannolikt det måste höras. Så fjärran från öppna bemötanden var jag så det nästan började klia lite i ögonen...
När jag lagt på luren och beställt alla aktuella papper för att överklaga och få bort de "spöklika" sköntaxerings-beloppen som låg över mig, fylldes jag ånyo med ännu mera glöd och "fighting-vilja". Jag började förstå att det kunde gå att köra med öppna kort och återta den plats som funnits för mig från första början, och som jag frånsagt mig för så länge sedan.
Plötsligt ville jag ordna upp med allting ögonaböj, på första bästa momangen. Jag uppfylldes av någonting nytt, märkte jag och gillade det skarpt...
Men bra post är ingen post alls, fick jag snart nog erfara var en mening med större verklighetsanknytning än jag skulle tycka om. Så fort jag fick skrivit in min fasta adress kom flodvågorna med gamla krav-brev som nästintill fyllde lägenheten med sitt uppsamlade damm från tider som - inte alls - svunnet.
Det fanns mer i mitt bagage än ett par lösstående besök hos skattemyndigheten och arbetsförmedlingen. Jag såg det inte då, men över mig tornade det stora molnet upp...
Pengar måste in.
Det vanskliga är som sagt, att ta sig in igen i matchen. Att komma upp från bottenskiktet och börja vandra den sällsamma vägen där allting runt omkring en (i stort sätt) har stängts av. Det är under detta mötet med samhället många tenderar att duka under. Många har gjort det och ännu fler kommer att fortsätta göra det - i generationer framöver! Jag var fast besluten att stå pall för detta tryck jag någonstans visste skulle komma att finnas. Envar människa med självdistans och fötter planterade på marken, kunde se de otaliga faror och strapatser som låg i vägen framför en...
Många bitar skulle spela in och passa in i ramen som skulle utgöra ens nya liv. Dels skulle behovet av att stoppa i sig droger stävjas och förpassas ut ur den "kända världen", dels skulle man anpassa sig efter alla nya regler och lagar, skaffa sig ett namn i myndigheters ögon förutom det som redans fanns i "den röda delen" av dessa instanser. Samtidigt skulle ett sen länge brutet förtroende byggas upp och levereras med en tillförsikt till livet och en vilja att kunna passa in i "deras system". Jag måtte således bevisa alltihopa på egen hand. Här fanns inget utrymme för någon "handhållning", några stödben att skruva på sig eller ryggtavlor, axlar att luta sig mot. Every man for him self, fick en helt ny innebörd och det började med att jag fick skaffa mig en ID-handling...
Inte på över tio år hade jag kunnat visa vem min person var. Inte sedan branden, där hela mitt dokumenterade liv försvann i eld och rök hade jag kunnat visa några handlingar som kunde styrka vem eller vart jag kom ifrån. Fram tills nu var det endast min daktning som stod för den biten där jag ideligen visade fram mina tattoeringar, percingar och dreadlocksfrilla. Även min norska brytning som jag aldrig lyckades tränga undan i sin helhet, användes som identifikation under vissa scener när jag verkade i svängen, då man stod sig bättre om man inte ägde dokumentation överhuvudtaget. Det var nya tider nu och nya ögon, främst på mig själv men även på den omgivning jag begav mig in i. Ingen förklaring ter sig bättre, än att jag här och nu stod på bar backe. Men jag var åtminstone nykter och närde viljan att fortsätta framåt i mitt nya utlagda spår.
Jag mottog min ID och kände med det en annorlunda känsla som nog vida övergick den ringa betydelse den gemene man skulle gjort under dylik situation, det var jag strängt medveten om och dolde därför min förtjusning under strama tyglar. Men det var en överväldigande sensation att få hålla detta lilla, tunna kort i min hand och känna... en tillhörighet, att jag var på rätt väg, ett bevis på att jag nu ägde någonting som alla andra gjorde - även om det trots allt bara var det mest basala ID-kortet.
Jag satt hemma och begrundade ID-handlingen. Jag vred och vände på det, höll upp det mot ljuset och såg hur vattenstämpeln skifta i färg-toner. Jag minns hur jag tänkte att här sitter jag nu bakom en dörr som bär mitt namn och ett kort i min hand där jag kan styrka att det faktiskt är jag och ingen annan. Jag kunde nu ta steget ner till arbetsförmedlingen utan att behöva ha med mig Tina eller någon annan som kunde gå i god för att jag var jag. Jag kunde börja söka jobb, bli sjuk, hämta ut grejer på posten etc etc, saker som gör att man känner sig tillhörande någonstans i det system man lever i, accepterad!
Med sådana känslor i kroppen skjuts man framåt, uppåt och min sits, där behoven kanske är större än någonsin att få lite varma vindar under vingarna, snackar vi värde i sin vikt av guld. I ett liv där varje steg räknas och kan fälla avgörande, var det precis det som behövdes för att vända blad och anta den nya utmaningen som säkerligen låg bakom nästa hörn och väntade...
Det bästa som hänt mig på min väg till det nyktra livet var, att jag ägde förmågan att kunde ta det långsamt och finna njutning i det pytte lilla i vardagen. Jag njuter fortfarande av det lilla, det som för många kanske ter sig som obemärkt, obetydligheter. För mig behöver det inte längre hända så mycket runt omkring, och att jag har insätt det höstar jag ännu friska blad från.
En annan insikt som slagit mig är, att det inte går att tillfriskna enbart genom andlig glädje, kärlek och harmoniska kroppsliga vågor där man sitter i ring och blir hjälpt in i ett nytt och bättre liv av en massa andra människor. När man väl står där med kritan och skall ta steget ut - vilket kommer förr eller senare! - måste man ha något substansiellt att hänge sig åt på dagarna... Man kommer inte från det materiella hur flummig man än måste vara. Pengar måste in...
Det bästa som hänt mig på min väg till det nyktra livet var, att jag ägde förmågan att kunde ta det långsamt och finna njutning i det pytte lilla i vardagen. Jag njuter fortfarande av det lilla, det som för många kanske ter sig som obemärkt, obetydligheter. För mig behöver det inte längre hända så mycket runt omkring, och att jag har insätt det höstar jag ännu friska blad från.
En annan insikt som slagit mig är, att det inte går att tillfriskna enbart genom andlig glädje, kärlek och harmoniska kroppsliga vågor där man sitter i ring och blir hjälpt in i ett nytt och bättre liv av en massa andra människor. När man väl står där med kritan och skall ta steget ut - vilket kommer förr eller senare! - måste man ha något substansiellt att hänge sig åt på dagarna... Man kommer inte från det materiella hur flummig man än måste vara. Pengar måste in...
Den inslagna vägen.
Jag började skriva lite på måfå, utan någon egentlig inriktning, som att låta orden komma av sig själv och se varthän det skulle bära. Förutom att det var roligt, kändes det även märkligt spännande och att det var mig givande, fanns det aldrig någon tvivel om.
Eftersom jag befann mig mitt i ett pågående och i stort sätt krävande missbruk, räknade jag med att innehållet kring orden skulle dala ner och landa i detta. Överraskande nog slog det mig att så inte blev fallet. Inte helt och hållet, i alla fall.
Eftersom jag lät mina känslor styra pennan, kunde jag utläsa lite av det som berörde min insida därigenom och allt som oftast fann jag inga spår från missbrukets kretsar, utan kärnorna spreds långt längre bakåt i tiden - till långt innan jag tredde in i den världen.
Mellan raderna ramlade det fram brottstycken ur min historia, inlindade i gamla igendammade minnen som talade till mig. Jag lät mig beröras omgående, fann en frid jag inte ägt på evigheter - om än någon gång, och skönjde en ny vänskap i sin gryning. Här jag befann mig när jag upptäckte detta motmedel mot min svalnade livsglädje och lust, var jag i stort behov av stöd, låt vara oväntat håll, från något slag...
Fast besluten att genomföra "revolutionen" behövde jag alltså inte vända mig längre bort än till mig själv, där jag genast förstod att finna nyckeln till mina hålrum. Att blanda mina upplevelser med fiktionära inslag, kunde jag tygla mina vilda hästar på det bäst radikala sätt jag kunde tänka mig, men även inse vissa andra "problem av karaktär", så att säga.
Det var inte alls lätt att låta verkligheten glida över i diktning utan att landa i fantasyn, så såg jag det arta sig då verkligheten, den verkligheten som varit, allt som oftast överslog det imaginära. Men effekten gick aldrig att ta miste på då det slog hål på mitt ulmande, själsliga mörker. En kärlek uppstod, kan man säga då materialet rann ur mig, sidor upp och ner.
Eftersom jag befann mig mitt i ett pågående och i stort sätt krävande missbruk, räknade jag med att innehållet kring orden skulle dala ner och landa i detta. Överraskande nog slog det mig att så inte blev fallet. Inte helt och hållet, i alla fall.
Eftersom jag lät mina känslor styra pennan, kunde jag utläsa lite av det som berörde min insida därigenom och allt som oftast fann jag inga spår från missbrukets kretsar, utan kärnorna spreds långt längre bakåt i tiden - till långt innan jag tredde in i den världen.
Mellan raderna ramlade det fram brottstycken ur min historia, inlindade i gamla igendammade minnen som talade till mig. Jag lät mig beröras omgående, fann en frid jag inte ägt på evigheter - om än någon gång, och skönjde en ny vänskap i sin gryning. Här jag befann mig när jag upptäckte detta motmedel mot min svalnade livsglädje och lust, var jag i stort behov av stöd, låt vara oväntat håll, från något slag...
Fast besluten att genomföra "revolutionen" behövde jag alltså inte vända mig längre bort än till mig själv, där jag genast förstod att finna nyckeln till mina hålrum. Att blanda mina upplevelser med fiktionära inslag, kunde jag tygla mina vilda hästar på det bäst radikala sätt jag kunde tänka mig, men även inse vissa andra "problem av karaktär", så att säga.
Det var inte alls lätt att låta verkligheten glida över i diktning utan att landa i fantasyn, så såg jag det arta sig då verkligheten, den verkligheten som varit, allt som oftast överslog det imaginära. Men effekten gick aldrig att ta miste på då det slog hål på mitt ulmande, själsliga mörker. En kärlek uppstod, kan man säga då materialet rann ur mig, sidor upp och ner.
Så jag skriver för mig själv och mitt eget tillfrisknande. Inte nödvändigtvis enbart från narkotikaproblematik utan för livet i allmänhet och då, nog för min trasiga barndom i synnerhet. Jag har hittat det spår jag så länge har letat efter egentligen, och känner mig friare och mer harmonisk än någonsin förut. Att kunna sitta ner och sänka mig tillsammans med den sanna stillheten och bege mig dithän inga satta gränser existerar, leta rätt på nyanserna inom mig mina förblindade ögon inte längre ser och måla in dem i ett berättelse spekter, gör verkligen underverk och rekommenderas till hela den spinnande värld vi delar. Bland alla metoder eller tillvägagångssätt jag försökt genom åren, är denna min egen Sanning. Allt som är omöjligt att sätta ett finger vid, får sin morgonluft genom berättelsens gång, och allt som oftast, utan att jag ens vet om vad det är jag rör vid under färdens framfart.
Det finns inget lätt sätt att presentera en förklaring på. De underliggande faktorerna är så finstämda, subtila, jag ser dem som lika viktiga som styrkan i ett hjärtas pumpande slag, där kraften viger liv åt en själ (om jag skall säga det enkelt...).
I så många år har jag gått runt med orosmolnen klibbande fast i mig och aldrig kunnat - velat - ge släpp på de fridens liljor jag längtat efter. Jag har hela tiden vetat om tillkortakommandena, att de självklart funnits där, men inte vad, vem eller hur de gestaltat sig. Förrän jag letade fram det lugna stycke tid som krävdes för att låta mig själv gro, växa genom de mullrande ordens kraft.
Jag fylls med skratt i dag, då jag ser mitt oerhörda slöseri försvinna genom sanden när jag speglar bakåt...
Men ingentimng kan göras åt det nu, det är bara att fortsätta på den inslagna vägen och mitt mål!
I så många år har jag gått runt med orosmolnen klibbande fast i mig och aldrig kunnat - velat - ge släpp på de fridens liljor jag längtat efter. Jag har hela tiden vetat om tillkortakommandena, att de självklart funnits där, men inte vad, vem eller hur de gestaltat sig. Förrän jag letade fram det lugna stycke tid som krävdes för att låta mig själv gro, växa genom de mullrande ordens kraft.
Jag fylls med skratt i dag, då jag ser mitt oerhörda slöseri försvinna genom sanden när jag speglar bakåt...
Men ingentimng kan göras åt det nu, det är bara att fortsätta på den inslagna vägen och mitt mål!
Jag började skriva.
Det var en mycket effektiv metod, att arbeta hårt och att engagera mina tankar det bästa jag kunde. Allt för att inte hinna få tid att grunda över det som egentligen styrde mig; just tankar.
Det är ett ständigt återkommande till dessa, jag är medveten om det, men det är faktiskt så att de spelar avgörande, i stort sätt alltid...tankarna!
Det är ett ständigt återkommande till dessa, jag är medveten om det, men det är faktiskt så att de spelar avgörande, i stort sätt alltid...tankarna!
Jag upptäckte att jag inte behövde göra det så vanskligt. Jag levde för dagen och tog denna som den kom och instämde mig själv att ta det lugnt, mycket lugnt och varsamt. Jag tredde in i ett "bubbel-liknande tillstånd" som av varma, inspirerande vindar och jag såg mig själv klättra - uppåt, bort ifrån det gamla som slitit sitt svåra sträv efter att förgöra mig. I motsats till förut, tillät jag inte att låta mig drivas längre - jag ville vara den som skulle driva. Och jag drev!
Mitt fokus landade bastant i mitt eget fång, mitt eget välmående och min nya omgivning. Arbetet fick mig att hålla en stabil linje mellan de olika dragningarna som lekte stormar i mig, kring mig.
Jag lyckades i stort med det mesta vad min tillvaro kunde bjuda på, men tankarna var den hårda nöten att knäcka. De bildade ett levande nätverk genom närstående minnen, som svävade i flytande form i alla mina celler och besökte mig ihärdigt den första tiden efter mitt uppbrott med Stockholm. Jag upplevde därigenom själva kärnan till min problematik och kände mig tvungen att lära mig ett nytt sätt att gå till väga. Det fanns enorma mängder känslor från den galna världen som, prompt och stridigt begärde, KRÄVDE att få sitt utlopp. Varje steg blev så mycket tyngre genom dessa tankar, att jag sökte rätt på en kanal - den kanal som blev det vapen jag fortfarande bär på min rygg: Jag började skriva...
Det gömmer sig outtömligt med möjligheter inuti det skrivna ordet. Det är mig följaktligen omöjligt att visa till någon större bredd inom dess verkansramar, utan kan endast redogöra för min egen domän. Jag började småningom hitta mitt sätt att ge utlopp för den "instängda materien" som strävade så strängt i mot mig - inom mig, genom att skapa versrader för var och en av dem. Mina vrångställda känslor, upplevelser, trauman och mina längtor, min saknad, den förlust jag upplevt och dess mångdublande styrka i sorg, besvikelse och plåga, fick allt plats i mitt lilla hjärta, det hjärta som skrek efter utrymme jag aldrig kunde ge. Förän nu!
Åratals av uppbyggande stormvirvlar rumlade runt i mig som tornadolika monster och skapade tryck som inte ens går att mätas. Jag höll på att gå under av min egen tyngd... tills allt bara ramlade ner - ner på papret!
Tonvikten behöver inte alls ligga i geniets spektakulära pennföring. Det måste inte ens befinna sig i dess närhet. För min del handlar det om det jag själv berättar i de enkla, korta raderna. Det döljer sig inga drömmar om publicerade mästerverk av några slag, för det är jag sen länge förlorad, utan det präglar mitt liv, det jag har kvar i livet. På bästa möjliga sätt och vis, tänker jag slutföra det efter min egen dans.
I novellerna vilar min tid. Och novellerna vilar i min egen lilla hylla...
Mitt fokus landade bastant i mitt eget fång, mitt eget välmående och min nya omgivning. Arbetet fick mig att hålla en stabil linje mellan de olika dragningarna som lekte stormar i mig, kring mig.
Jag lyckades i stort med det mesta vad min tillvaro kunde bjuda på, men tankarna var den hårda nöten att knäcka. De bildade ett levande nätverk genom närstående minnen, som svävade i flytande form i alla mina celler och besökte mig ihärdigt den första tiden efter mitt uppbrott med Stockholm. Jag upplevde därigenom själva kärnan till min problematik och kände mig tvungen att lära mig ett nytt sätt att gå till väga. Det fanns enorma mängder känslor från den galna världen som, prompt och stridigt begärde, KRÄVDE att få sitt utlopp. Varje steg blev så mycket tyngre genom dessa tankar, att jag sökte rätt på en kanal - den kanal som blev det vapen jag fortfarande bär på min rygg: Jag började skriva...
Det gömmer sig outtömligt med möjligheter inuti det skrivna ordet. Det är mig följaktligen omöjligt att visa till någon större bredd inom dess verkansramar, utan kan endast redogöra för min egen domän. Jag började småningom hitta mitt sätt att ge utlopp för den "instängda materien" som strävade så strängt i mot mig - inom mig, genom att skapa versrader för var och en av dem. Mina vrångställda känslor, upplevelser, trauman och mina längtor, min saknad, den förlust jag upplevt och dess mångdublande styrka i sorg, besvikelse och plåga, fick allt plats i mitt lilla hjärta, det hjärta som skrek efter utrymme jag aldrig kunde ge. Förän nu!
Åratals av uppbyggande stormvirvlar rumlade runt i mig som tornadolika monster och skapade tryck som inte ens går att mätas. Jag höll på att gå under av min egen tyngd... tills allt bara ramlade ner - ner på papret!
Tonvikten behöver inte alls ligga i geniets spektakulära pennföring. Det måste inte ens befinna sig i dess närhet. För min del handlar det om det jag själv berättar i de enkla, korta raderna. Det döljer sig inga drömmar om publicerade mästerverk av några slag, för det är jag sen länge förlorad, utan det präglar mitt liv, det jag har kvar i livet. På bästa möjliga sätt och vis, tänker jag slutföra det efter min egen dans.
I novellerna vilar min tid. Och novellerna vilar i min egen lilla hylla...
Arbetade för mitt liv.
Kontrasterna är knivskarpa mellan det hårda livet jag lärde mig leva och tycka om och hur allt såg ut nu, då jag stegade in på Lidl`s lager för första gången och fick den sedvanliga guidnings-turen. Jag tyckte inte skillnaden var så stor då från när jag leddes in i fängelset i hasorna på den som stod som ansvarig för inskrivningen och visad vägen genom korridorer och cellslingor; pekandet var likadant och även det monotona beskrivande av innehållen bakom stängda dörrar, arbetarna som betedde sig som robotar flöt förbi - och om oss, där vi trampade på i mycket hög fart.
Jag kände igen mig, inget tvivel om den saken, så jag föll omgående in i "rollen"...
Jag fick erfara en läropeng, den shilling som rullar mot sin sista anhalt där den cirkulerar allt hastigare och snabbare i ring, innan den till sist "dör på fläcken"; mina tankar var dock inte så väl vandrat från det jag höll på att lämna, så att jag kunde kända mig fullständigt trygg, än. Jag hade ju trots allt aldrig slutat med droger förut, bytt livsstil, allt detta var nyheter för mig vid varje steg, andetag, blick jag tog eller gav. Jag var inte säker, inte i mig själv!
Men här fanns inga ursäkter att ta till, det var bara att ta seden dit man kom: "when in Rome, do what the romans do...". svårare än så var det ej...
Men återigen, lättare att se det än att genomföra. Jag insåg snabbt att det var så många trådar som skulle hållas i sär för att inte nestla in mig i förtvivlan, otillräcklighet eller uppgivenhet. Det som gällde hittills i livet vad gällde snabba ryck, fläkt och vind till varje given tidpunkt, lössluppenheter och flyktiga kontakter från natt till natt, fanns inte längre. Hur otrevligt det än måtte yttra sig så fanns inte längre den tryggheten i mitt liv. Allt var borta - den jag kände som mig själv, den som överlevt all världens helveten genom att fly in i den galna världen, hade dunstat bort med denna "nya morgon".
Som med allting nytt, nya skolor, nya miljön så gick jag varsamt fram i början. Det var mig övertygat att alla kunde se genom mig, allt jag försökte så ihärdigt att dölja, skydda från världens (den nyktra, stränga!) alla granskande ögon. I och för sig var detta inga nyheter för mig här jag gick för att bekanta mig med min nya omvärld, men känslan förstärktes markant när tredde innanför dessa lagerlokals enorma väggar. Sen jag drog från Stockholm hade jag aldrig känt mig noggrannare betraktad än just nu.
Kampen, den jag kämpade inom mig och till synes i spökform, var våldlig. Jag slogs med näbbar och klor mot allt det jag "tyckte mig tro alla andra tycka". I dag ser jag det absurda i situationen, men då var det på riktigt. I alla fall i mig, för mig.
Varse blev jag återigen om alltings verklighet och det arbete jag stod inför...
Det som blev vikten som nästan fick mig att falla, var mitt felaktiga antagande att allt skulle fixas på en och samma gång. Så fort jag fick en syn för mig om ett av mina tillkortakommanden, fann jag det för gott att lägga det på mig med en gång.
Så genom att långsamt bekanta mig med min omgivning stegade jag in i ett mönster mer ämnat för den jag var och det jag ville. Jag insåg och slog tillbaka lusten att bara lägga mig ner och ge upp, fly, sticka, rymma tillbaka till "det jag visste fungerade"; livet och levernet på mina villkor...
Men jag fick annat att lägga mina tankar på än hur jag mådde i både hjärta och själ: jag blev tvungen att hantera deras datoriserade truckar, rytmer och det nästan infernaliska plock-tempot.
Jag stod där förbryllad och tittade på han jag arbetade vid sidan om hur han lastade pall på pall, och hur han regiserade sina ordrar via datorn. Då jag jobbade med liknande grejer på Pripps eller Marabou för åratal sedan, fanns det bara vanliga pappers-ordrar att arbeta efter.
Faktum var, att jag hade aldrig ens satt på en dator förut, vilket jag inte precis kunde skryta med här...
De första dagarna var ett veritabelt helvete att hänga med i allt det nya, samtidigt visste jag att det fanns en viss "plock-gräns", en kvot jag var tvungen att uppnå för att få behålla tjänsten. Efter den tredje dagens slut hade jag fått in tekniken på både truck och data, men återstod alltså att höja plock-tempot till arbetsledarnas tillfredsställelse. Det tog ytterligare en vecka och en och annan felbehandlad pallorder, men jag repade mig och vädrade snart gruppens friska vindar i form av anseende och respekt. Jag plockade frukt och grönt som en dåre och svettades strida strömmar under varje pass, tog mig helt ut och gjorde förmodligen långt mer än vad som krävdes av mig.
Varje kvartal togs beslut om vem som skulle fortsätta att jobba eller inte, beroende på hur ens statistik såg ut. Jag stod pall vid varje gallring! Det ingen annan visste var, att jag här nästan bokstavligen arbetade för mitt liv och skulle ALDRIG vika ner mig! Jag tävlade mot allt och alla...
Jag kände igen mig, inget tvivel om den saken, så jag föll omgående in i "rollen"...
Jag fick erfara en läropeng, den shilling som rullar mot sin sista anhalt där den cirkulerar allt hastigare och snabbare i ring, innan den till sist "dör på fläcken"; mina tankar var dock inte så väl vandrat från det jag höll på att lämna, så att jag kunde kända mig fullständigt trygg, än. Jag hade ju trots allt aldrig slutat med droger förut, bytt livsstil, allt detta var nyheter för mig vid varje steg, andetag, blick jag tog eller gav. Jag var inte säker, inte i mig själv!
Men här fanns inga ursäkter att ta till, det var bara att ta seden dit man kom: "when in Rome, do what the romans do...". svårare än så var det ej...
Men återigen, lättare att se det än att genomföra. Jag insåg snabbt att det var så många trådar som skulle hållas i sär för att inte nestla in mig i förtvivlan, otillräcklighet eller uppgivenhet. Det som gällde hittills i livet vad gällde snabba ryck, fläkt och vind till varje given tidpunkt, lössluppenheter och flyktiga kontakter från natt till natt, fanns inte längre. Hur otrevligt det än måtte yttra sig så fanns inte längre den tryggheten i mitt liv. Allt var borta - den jag kände som mig själv, den som överlevt all världens helveten genom att fly in i den galna världen, hade dunstat bort med denna "nya morgon".
Som med allting nytt, nya skolor, nya miljön så gick jag varsamt fram i början. Det var mig övertygat att alla kunde se genom mig, allt jag försökte så ihärdigt att dölja, skydda från världens (den nyktra, stränga!) alla granskande ögon. I och för sig var detta inga nyheter för mig här jag gick för att bekanta mig med min nya omvärld, men känslan förstärktes markant när tredde innanför dessa lagerlokals enorma väggar. Sen jag drog från Stockholm hade jag aldrig känt mig noggrannare betraktad än just nu.
Kampen, den jag kämpade inom mig och till synes i spökform, var våldlig. Jag slogs med näbbar och klor mot allt det jag "tyckte mig tro alla andra tycka". I dag ser jag det absurda i situationen, men då var det på riktigt. I alla fall i mig, för mig.
Varse blev jag återigen om alltings verklighet och det arbete jag stod inför...
Det som blev vikten som nästan fick mig att falla, var mitt felaktiga antagande att allt skulle fixas på en och samma gång. Så fort jag fick en syn för mig om ett av mina tillkortakommanden, fann jag det för gott att lägga det på mig med en gång.
Så genom att långsamt bekanta mig med min omgivning stegade jag in i ett mönster mer ämnat för den jag var och det jag ville. Jag insåg och slog tillbaka lusten att bara lägga mig ner och ge upp, fly, sticka, rymma tillbaka till "det jag visste fungerade"; livet och levernet på mina villkor...
Men jag fick annat att lägga mina tankar på än hur jag mådde i både hjärta och själ: jag blev tvungen att hantera deras datoriserade truckar, rytmer och det nästan infernaliska plock-tempot.
Jag stod där förbryllad och tittade på han jag arbetade vid sidan om hur han lastade pall på pall, och hur han regiserade sina ordrar via datorn. Då jag jobbade med liknande grejer på Pripps eller Marabou för åratal sedan, fanns det bara vanliga pappers-ordrar att arbeta efter.
Faktum var, att jag hade aldrig ens satt på en dator förut, vilket jag inte precis kunde skryta med här...
De första dagarna var ett veritabelt helvete att hänga med i allt det nya, samtidigt visste jag att det fanns en viss "plock-gräns", en kvot jag var tvungen att uppnå för att få behålla tjänsten. Efter den tredje dagens slut hade jag fått in tekniken på både truck och data, men återstod alltså att höja plock-tempot till arbetsledarnas tillfredsställelse. Det tog ytterligare en vecka och en och annan felbehandlad pallorder, men jag repade mig och vädrade snart gruppens friska vindar i form av anseende och respekt. Jag plockade frukt och grönt som en dåre och svettades strida strömmar under varje pass, tog mig helt ut och gjorde förmodligen långt mer än vad som krävdes av mig.
Varje kvartal togs beslut om vem som skulle fortsätta att jobba eller inte, beroende på hur ens statistik såg ut. Jag stod pall vid varje gallring! Det ingen annan visste var, att jag här nästan bokstavligen arbetade för mitt liv och skulle ALDRIG vika ner mig! Jag tävlade mot allt och alla...
Vädra ut liklukten.
Det är spännande att tänka på hur livet följer en rad till synes sammanlänkade händelser som hänger sig till vissa förutsedda spår. Bara man undviker fällan där man bara vill ge upp och vittra bort och istället tar sina akter vid sömmarna och beger sig framåt, så är de största hindren övervunnit redan där - alltså i startgropen...
Det skall inte så mycket till, om man kan se sin situation från "fågelns perspektiv" och agera utifrån det, damma av sin brinnande vilja och hantera sitt hjärtas lust med rationellt tänkande. Att förstå tiden, gömmer det stora guldet, när livet vrider sig åt det hållet, att se djupet i själva definitionen av begreppet.
Som tur var förstod jag mitt perspektiv bättre än jag någonsin gjort i mitt liv tidigare. Det hårda levernet jag botaniserat i så många år hade i alla fall gett mig en fördel när mina val kom till kritan. Det jag såg var, att det lilla jag nu hade var en oändlig stor mängd rikedomar att förlora, om jag inte hanterade mina utgivna kort på rätt sätt. Det fanns starka intryck som agerade skruvstäd i mig på den punkten och tillsammans med min vilja kunde jag stävja min uppfattning om tiden, till en nivå jag kunde handskas med den, vis avis mig själv och min omgivning.
Ingenting i mitt liv just nu, behövde skyndas på längre. Det fanns massor runt omkring mig jag kunde uppleva, smaka på, ta del av under perioden jag lät - just - tiden gå.
Jag behövde samla mina kunskaper, de som jag vaskat fram under åren bakom murarna, och sätta dem i relation till den jag var, är och skulle ge min omgivning och nya livskamrater lov att lära känna. Jag så mig själv i spegeln och talade högt till mig själv där jag lovade att inte göra mina möjligheter besvikna - och mina möjligheter var mina nya vänner i livet, de som inte delade min historia utan skulle tillsammans skriva vår framtid...
För varje dag som gick vädrade jag ut liklukten ur mina tankar och och försökte se mig om efter nya, spännande frukter att sätta tänderna i. Det fanns så mycket nytt omkring mig, så mycket härlighet att jag även insåg att det fanns möjligheter - faror - att gå vilse i allt i hopa.
Alltså blev jag tvungen att hejda mig mellan de olika varven, även nu som nykter och fri. Oroväckande för den som trodde sig vara bevekat av just det; friheten att vara fri...
Jobbet på Lidl kom således som ett uppvaknande i rättan stund. Den överlapping timmarna i dessa stora hallar gav mig, kan jag nog inte prisa högt nog. Arbetstimmarna fick mig ner igen på jorden i stunder då jag faktiskt inte visste att jag behövde det, utan det förstod jag långt senare, dit det finns anledning till att återkomma.
De olika skedena ett tillnyktrande innebär, började resa sig bakom mig. I farten tänkte jag nog aldrig på att vända mig om och skåda utöver det "slag-fält" jag lämnat utan bara forcerade framåt som en maskin. Genom jobbet hann jag etablera en ny plattform där jag kunde bygga mig en ny, större grund och samla mina tankar genom projicerande av mina inre stormar - bort från mig själv.
Samtidigt fick jag det andrum som behövdes genom att få "veta en plats i samhället" som var min. Jag hade ett syfte numera, ett ansvar, ett jobb att göra. Ett av de viktigaste och kanske mest förbisedda inslagen i våra liv (och är som fluor mot en sakta kommande undergång!) är att vi får känna oss duktiga i vår vardag. Så fruktansvärt mycket depression kunde ha undgåtts om vi bara hade kunnat känt oss lite mer duktiga, behövd...
Nu var det så dags för mig att göra det, och det gjorde jag också...
Ett lycksaligt gift.
Jag kände mig fortfarande "utanför" i stor utsträckning när jag mötte upp på Lidl i fyllinge. Någonstans i mitt huvud hade jag nog inga större förhoppningar om att kunde visa mig tillräcklig för att få jobbet. Så mycket var "sönder i mig" efter alla dessa år i samhällets utkant och jag blev inte av med känslan av "en utomjording" inför mötet, en känsla som för övrigt, skulle det visa sig, var min Nemesis när det handlade om att slå sig tillbaka in i spelet igen.
Vi var fyra personer på mötet samtidigt som alla (de övriga) verkade vara från en helt annan värld - vilket de nog också var - och spädde på mina antaganden yttrligare. Jag kunde rent fysiskt märka hur långt ifrån varandra vi stod där de satt mitt i mot med sina fina slipsar och i företagsfärgade kostymer, välstädade frisyrer och skinande blank hy. Jag kände mig ögnad och fann situationen på kanten till otrevlig - ja faktiskt, över kanten, till och med.
Ett frågeformulär skickades runt för oss fyra att besvara, vilket gick väldigt snabbt och enkelt. Efteråt, kanske inte mer än en kvart var det hela över och jag lämnade kontoret utan att veta varken bu eller bä om hur det hade gått. Det enaste jag märkte var att jag var en lysande främling i detta miljö och att jag tyckte de sätt det också, alla i hopa. De skulle tydligen ge besked redan nästa vecka huruvida vi fått jobbet eller inte, så jag famnade inte precis om några stora hopp om att lyckas. Sen, så var det ju också trots allt det första jobbintervjun jag var på, så lite "room for error" räknade jag ju med.
Men det som stod sig starkast från mötet var ändå den känslan som spridit sig om att de kunde "se genom mig", och det skrämde mig faktiskt någon aning, gav mig lite dåliga vibbar och ett kvitto på att jag nog inte var i hamn riktigt än. Det fanns nog med jobb kvar att göra...
Jag kunde aldrig föreställa mig hur mina tankar skulle kunde driva min självbild på det sättet som det gjorde. Visst, jag var medveten om mina tankars vikt i mitt tillfrisknande och hur jag skulle komma att stödja mig på dem, men aldrig kom jag helt på det rena med magnituden av det, innan jag mötte verkligheten.
Men jag drog ändå från Lidls kontorbyggnad med någon form av stolthet pyrande i mig. Det fanns en vetskap om att jag ändå kommit en bra bit på vägen genom att jag de facto var här jag var, på ett intervju om en eventuell anställning, trots den ringa tid som passerat sen "den andra sidan". Låt vara att det var ett piss jobb - packetera frukt och grönt i ett monstruöst lagerlokale i en instängd värld av betong och hyllor med eldrivna, nästan futuristiska truckar flytandes fram över vattenpassade golvytor. Men det var ett så mycket nera betydande steg för mig än just det som nådde en betraktares ögon. Jag var beredd att "ta steget ner" i de flesta andras ögon, men inte i mina! Det gällde ett livs överlevande från ett uppslukande, dödbringande mönster som ägt kraften att stävja och strypa mig långsamt i mängdvis med år. Det det stod för övervägde allt och alla i mitt liv och ingöt ny frisk luft åt mina lungor på ett vis ingen annan än jag själv kunde förstå. Det stod för ett mål, en mening, en satsning, en vägvisning, beskrivning, den färdväg jag så innerligt behövde för att ta mig ut ur det kalla och in i det varma - en värme jag inte längre kände till utan bara hört talas om, skulle finnas någonstans längs den väg jag fått mig för att vandra.
Jag satsade allt på ett kort när jag bestämde mig för Halmstad. Jag hade ju ingenting att förlora (än!) och lät därför känslan av hopplösheten ligga ett tag till, lät den vara där den låg - en bit i skymundan, vilande...
Vi var fyra personer på mötet samtidigt som alla (de övriga) verkade vara från en helt annan värld - vilket de nog också var - och spädde på mina antaganden yttrligare. Jag kunde rent fysiskt märka hur långt ifrån varandra vi stod där de satt mitt i mot med sina fina slipsar och i företagsfärgade kostymer, välstädade frisyrer och skinande blank hy. Jag kände mig ögnad och fann situationen på kanten till otrevlig - ja faktiskt, över kanten, till och med.
Ett frågeformulär skickades runt för oss fyra att besvara, vilket gick väldigt snabbt och enkelt. Efteråt, kanske inte mer än en kvart var det hela över och jag lämnade kontoret utan att veta varken bu eller bä om hur det hade gått. Det enaste jag märkte var att jag var en lysande främling i detta miljö och att jag tyckte de sätt det också, alla i hopa. De skulle tydligen ge besked redan nästa vecka huruvida vi fått jobbet eller inte, så jag famnade inte precis om några stora hopp om att lyckas. Sen, så var det ju också trots allt det första jobbintervjun jag var på, så lite "room for error" räknade jag ju med.
Men det som stod sig starkast från mötet var ändå den känslan som spridit sig om att de kunde "se genom mig", och det skrämde mig faktiskt någon aning, gav mig lite dåliga vibbar och ett kvitto på att jag nog inte var i hamn riktigt än. Det fanns nog med jobb kvar att göra...
Jag kunde aldrig föreställa mig hur mina tankar skulle kunde driva min självbild på det sättet som det gjorde. Visst, jag var medveten om mina tankars vikt i mitt tillfrisknande och hur jag skulle komma att stödja mig på dem, men aldrig kom jag helt på det rena med magnituden av det, innan jag mötte verkligheten.
Jag började skymta de faktiska förhållandena under mitt isberg!
Men jag drog ändå från Lidls kontorbyggnad med någon form av stolthet pyrande i mig. Det fanns en vetskap om att jag ändå kommit en bra bit på vägen genom att jag de facto var här jag var, på ett intervju om en eventuell anställning, trots den ringa tid som passerat sen "den andra sidan". Låt vara att det var ett piss jobb - packetera frukt och grönt i ett monstruöst lagerlokale i en instängd värld av betong och hyllor med eldrivna, nästan futuristiska truckar flytandes fram över vattenpassade golvytor. Men det var ett så mycket nera betydande steg för mig än just det som nådde en betraktares ögon. Jag var beredd att "ta steget ner" i de flesta andras ögon, men inte i mina! Det gällde ett livs överlevande från ett uppslukande, dödbringande mönster som ägt kraften att stävja och strypa mig långsamt i mängdvis med år. Det det stod för övervägde allt och alla i mitt liv och ingöt ny frisk luft åt mina lungor på ett vis ingen annan än jag själv kunde förstå. Det stod för ett mål, en mening, en satsning, en vägvisning, beskrivning, den färdväg jag så innerligt behövde för att ta mig ut ur det kalla och in i det varma - en värme jag inte längre kände till utan bara hört talas om, skulle finnas någonstans längs den väg jag fått mig för att vandra.
Jag visste inte ens om jag tillhörde dessa omgivningar, om jag i det hela taget var önskvärd. Men genom att befinna mig här jag var nu, idag - förnam jag mig ändå att tro att så faktiskt var fallet - någonstans. Jag behövde tro det, hur som helst, och jag gjorde det...
Jag satsade allt på ett kort när jag bestämde mig för Halmstad. Jag hade ju ingenting att förlora (än!) och lät därför känslan av hopplösheten ligga ett tag till, lät den vara där den låg - en bit i skymundan, vilande...
Det var en märkligt känsla som infann sig kring detta "stora steg" att bli inbjuden till jobb-intervjun. På något subtilt maner lyftes jag upp i det blå och kände hur vindarna strök mig i ryggen och fick min inspiration att höja sig än mer - allt vad en person i min sits behövde.
Allt hänger på de små detaljerna, sakerna i tillvaron och kan inte förbises, avfärdas som obetydligt. Det minsta lilla kunde (kan) fälla det stora avgörandet. Jag visste det men kunde bara inte sätta fingret på det, ungefär som något som låg i luften som det heter...
Ett lycksaligt gift!
Klivet in bland de levande, igen.
Jag var tvungen att börja lita på folk. Jag var tvungen att lära mig själv att se på människor och min omgivning med helt nya ögon, eftersom allt jag tidigare varit van vid stannade vid falskneri, uppsåt och oärlighet, på det mest basala plan.
Att träda in bland dessa "friska människor" var som att väckas från ett åratal långt slummer. I de små världar man lever i som aktiv narkoman och kriminell berövas man det skapande, produktiva lugn som särpräglar den fria själen. Man förminskas till oigenkännlighet fast man lever i föreställningen om det motsatta. I luftslottet tror man sig äga en betydelse som sträcker sig vida längre än någonting annat, en sorts "larger than life" anti-filosofi, som inte är annat än en falsk spegling av ett tomt skal.
Jag förstod att här vilade uppgiften på mig själv och hur min syn på omgivningen föll avgörande. Skulle jag ha en chans att spela på mina (deras) villkor var jag tvungen att förvandla mina värderingar, moraliska ljus-spel och vilja att dela med mig och motta från andra individer på ett helt nytt sätt. Den kontrollerande jäveln som hållit stryptaget om mig, fick lov att lämna scenen, en gång för alla.
Inte så lätt alltid sagt som gjort, men återigen fick jag återvända till mina "noteringar" i den ensamma cellens skolbänk, där jag gått igenom även detta. Jag visste ju vad det var som fått mig att längta så bort från det slutkörda livet jag lämnat och jag visste även att det skulle bli utmanande att slå sig tillbaka in igen.
Jag stod nu vid ett vägskäl på min nya väg, en prövningarnas rastplats, där jag fick känna på hur det var att inte alls vara i förarsätet för jämnan.
Så här i efterhand kan jag märka befrielsernas väl-vindar skyla smekande över mig men då var det med tvång jag fick överge mitt tvång...
Återigen är det i tankarna spelet försiggår och i dessa fick jag lägga ner mina vapens vassaste eggar. Ingen omkring mig upplevde det jag upplevde, och skulle inte göra det heller då slaget var helt och hållet mitt eget. Det var inte jag som bjudit in dem, utan det var jag som bjudit in mig själv till deras värld, och i den insikten gömde sig svaren på mina stormiga frågor; jag skulle ge dem allt det jag inte själv hade kunnat uppleva och dela där jag kom från, jag skulle ge dem den Kjell jag knappast själv kände, förutom en skugga från en avlägsen tid då även jag varit den oskuldsfulla människa som dem jag delade vardagen med, här och nu. Jag skulle inte längre behandla min omgivning med något uppsåt i tanken, jag skulle inte längre drivas av min egen vinnings kraft och jag skulle inte längre behöva agera i skenet från den cirkulerande baktankens kalla garv. Jag skulle bli Kjell igen och mina nya medresenärer i livet skulle lära känna mig som den jag egentligen var...är.
Men för att göra det måste jag ju naturligtvis lära känna mig själv igen, vilket inte alls var den lättaste av uppgifter bland många andra som också skulle hanteras samtidigt...
Jag mindes fortfarande så mycket "av det gamla" som så alldeles för nära. Livet i Stockholm slog i mot mig som bråda vågor kastades tillbaka från den orubbliga bergväggen och skapade ett kaos i mig, utan dess like. Den närmsta tiden, den jag befann mig i nu med allt vad det innebar, var ett avgörande i resten av mitt liv. Jag vet det nu och jag visste det då, den enda skillnaden är att jag i dag kan se tillbaka på det och inte in i det, vilket gör all skillnad i världen.
Och mitt i alla dessa emotionella kastbyar, tvivelsamma tankar om "min konspirerande omgivning", människor jag trodde leddes av baktankar mot mig och som nog ville använda mig till något vinnande slag och som hela tiden vandrade bakom min rygg, skrattandes med sina knivar i allra högsta hugg - fick jag telefonsamtalet från Lidl (under min återvändo till Stockholm där jag verkligen stod kvalet om att ge upp eller inte...) och fick bokat ett jobb intervju.
Trots det glädjande beskedet fylldes jag ändå med ett visst mått av oro inför insikten att rota mig än mera i denna "nya världen". Men det var bara en spökridå som det skulle visa sig, min egen fruktan för den egna otillräcklighet och tillkortakommande i ett samhälle jag inte varit en del av utan tvärtom, försökt bekämpa, råna på allt vad det stod för och andades.
Det började bli dags nu att kasta den slitna, väderrivna annoracken en gång för alla och på allvar ta klivet in bland de levande, igen...
Vill nog alltid kunna slita ut mig.
En utav flera lösningar hittade jag i gymet. Det finns nog en lite större filosofi bakom det hela än att bli stor och stark, vilket inte alls gäller sen några år tillbaka nu.
Många utav mina likar, de som i stort sätt befinner sig i samma situation vill kanske - och gör - uttrycka det som att jag har bedrivit en sorts flykt genom att ta till mig gymet i den utsträckning jag har gjort. Jag känner igen mönstren till dessa utsägnen och till de som står för dem, och det sträcker sig tillbaka till tiden på Roxtuna. Där inne steg "den lilla halleluja Guden" upp över ytan och gav sig till känna. Stränga röster, både personal och interner proklamerade med stinna och lysande blickar, att detta inte var vägen att vandra!
Nej, det gick inte för sig att fly sina skuld och skam känslor, dessa "programmets råvaror" genom att lägga ner FÖR mycket tid och engagemang med att lyfta skrot.
Nu handlade det inte om det för mig. Jag flydde aldrig från mitt inre kaos, även om det säkert låg till så för deras ögon. Som har framkommit hittils, så bedrev jag min egen terapi i cellen, i min ensamhet där jag rensade min historia och fick lagt den i de rätta facken efter min egen fria vilja och metod. De frukterna höstade jag numera, då jag återigen vandrade som en fri människa långt borta från anstaltslivets dunkel och hot.
Många utav mina likar, de som i stort sätt befinner sig i samma situation vill kanske - och gör - uttrycka det som att jag har bedrivit en sorts flykt genom att ta till mig gymet i den utsträckning jag har gjort. Jag känner igen mönstren till dessa utsägnen och till de som står för dem, och det sträcker sig tillbaka till tiden på Roxtuna. Där inne steg "den lilla halleluja Guden" upp över ytan och gav sig till känna. Stränga röster, både personal och interner proklamerade med stinna och lysande blickar, att detta inte var vägen att vandra!
Nej, det gick inte för sig att fly sina skuld och skam känslor, dessa "programmets råvaror" genom att lägga ner FÖR mycket tid och engagemang med att lyfta skrot.
Nu handlade det inte om det för mig. Jag flydde aldrig från mitt inre kaos, även om det säkert låg till så för deras ögon. Som har framkommit hittils, så bedrev jag min egen terapi i cellen, i min ensamhet där jag rensade min historia och fick lagt den i de rätta facken efter min egen fria vilja och metod. De frukterna höstade jag numera, då jag återigen vandrade som en fri människa långt borta från anstaltslivets dunkel och hot.
Och mina vänner, fortfarande med ett friskt intresse för att jobba kroppsligt i ett gym. Jag har alltså "mot Roxtunas alla odds" tagit mig ut i livet, blivit fri från droger och kriminalitet SAMTIDIGT som jag tränat i gym! Och inte är det bara för en kort flyktig period heller, utan åren börjar hopa sig nu... Ingen gläds mera åt det finger jag gav dem då, som jag nu!
Fast det är inte det det handlar om, att ge någon något finger eller dylikt. saken är den, att gymet skapar energi-flöden åt många olika håll och kantar, bland annat, och i mitt fall behövde jag kanaler att föra bort överskottsenergi, vilket jag hittade där. Jag sökte balans i min tillvaro och mitt liv i den. Allt låg "reparerat" inom mig fast inte precis i den ordning jag önskade. För det ålåg det mig mer arbete, det har jag alltid varit medveten om (jag har under alla tider aktat mig för att bli nöjd, för nöjd!).
Fast det är inte det det handlar om, att ge någon något finger eller dylikt. saken är den, att gymet skapar energi-flöden åt många olika håll och kantar, bland annat, och i mitt fall behövde jag kanaler att föra bort överskottsenergi, vilket jag hittade där. Jag sökte balans i min tillvaro och mitt liv i den. Allt låg "reparerat" inom mig fast inte precis i den ordning jag önskade. För det ålåg det mig mer arbete, det har jag alltid varit medveten om (jag har under alla tider aktat mig för att bli nöjd, för nöjd!).
Samtidigt har min natur alltid varit i det "sportsliga facket", så att säga. Så här, när åldern gått mig förbi på fotbollsplanen och även ett knä som satt sitt spjärn i mig, så hittade jag med naturlighet vägen in i gymet. Sen skingrar de tankar på det mest effektivaste av sätt jag kan tänka mig, vilket säkert de styrande på Roxtuna visste och slog in i skallen på terapeut-ligan där uppe. För inte skall väl de intagna kunna ha möjligheten att hjärntvätta sig själva, när det var deras jobb, eller hur?
Min åsikt går lite i sär mellan versen, måste jag ärligt erkänna. Visst finns det skäl till att forsvara behovet av att"hjärntvätta" narkomanen i försöken att vända hans liv på rätt köl, det säger jag inte i mot. Men det passar sig absolut inte för alla - inte för mig i alla fall - och om jag drar mig ur massan och beger mig i väg på egen hand, så kan så många flera också göra likadant. Egentligen är jag förbryllad över att så många väljer att följa olika program-enliga metoder, där det mesta handlar om att schematiskt lägga upp sina liv efter modeller skrivna av andra. Jag kan till och med känna (en högst obefogad!) vrede inför detta, då jag tycker det i längden blir ett stort slöseri med både tid och liv.
Men alternativen går naturligtvis alltid att lägga fram för världen på ett osminkat och naturligt vackert vis, då den hjälpande handen står sig oändligt stark i skenet från den dystra missbrukarens dräpande värld. Allt som fungerar är självklart en vinnande väg, även om inte den tycks attraktiv för alla...
Om jag återgår till gymmet som ju var tråden här i dag, så nämnde jag att det fanns flertalet inslag av tillfrisknande inom dessa väggar där blod, svett och kanske till och med tårar kan förekomma. Som den devalverade sociala människa jag blivit efter år av självmisshandel inom vanans makter, går inte heller den sociala-träningen att förbises. Att beblanda mig med så många olika samhällsmedborgare från alla dess skikt måste vara en av de bästa inslagen för den knäckta människa jag i mångt och mycket var, i början av mitt nya liv.
Att hitta en plats, en neutral grund var viktigt och jag fann den där på Träningskompaniet. Jag kom närmare människor, kom närmare mig själv och jag kände mig delaktig i ett något större sammanhang, då jag kunde delta i "vanliga människors" samtal där jag faktiskt blev lyssnat till. Ett vittnesmål om att jag nog inte var så olik alla andra, ändå. Sen kom ju allt det andra också in, det träningsmässiga som i sig självt bär en ingalunda ringa betydelse...
Nej, jag älskar gymmet och kommer nog alltid att vilja slita ut mig "to pieces" i ett sådant...
Det lilla i vardagen.
Viktigt, mycket viktigt i hela sammanhanget är de små detaljerna. Att se det som finns runt omkring, även om det skulle sakna all egentlig betydelse, och att sätta pris på det. Att se det som erbjuds, är den största "remedy" jag tänkas kan för att på ett säkert och lugnt sätt ta klivet in i livet igen...
Jag kunde nu promenera runt i det regntunga vädret och verkligen sätta pris på blötan som rann iskallt nerför mina kinder från det drypande håret. Jag märkte hur dropparnas färd vandrade ned från hjässan, förbi örat, halsen, bakom t-shirten och vidare över bröstet - och jag gillade det, skarpt.
Jag kunde gå på stigen som vindlade sig genom Aleskogen, som fanns strax bortom där vi bor och lägga märka till, verkligen lägga märka till, och uppskatta det vildvuxna slyverket som fanns så vibrant och levande överallt. Inte var det fint på något sätt, utan bara väldigt vackert.
Fortsatte jag ner, genom skogen kom jag till havet. Hur länge sen var det inte jag kunne ta del av det riktiga havet, känna den öppna vinden stryka över mig och klä mig med dofter från tång och tare? Måsernas skrin fyllde in det som saknades i den snart nog perfekta bilden. Och stranden, den nästan ändlösa stranden blev min vän i många väder...
Lika öppet som vyerna bredde ut sig från sandkant till horisont, öppnade sig tankarna som den nyaste vårblomma. Perspektivet formligen landade i mig och gav i från sig melodier där jag äntligen kunde urskilja texter och de olika instrumenten, var för sig. Med sandkornen klibbande mellan mina nakna tår förstod jag med den största lätthet hur ett liv - mitt liv - skulle se ut.
Under solen på Södra stranden där jag företog många av mina promenader skjedde stora förändringar i mitt liv; planer sågs och vägar togs ut, beslutsamhet fastslogs och viljan vässades till det skarpaste och blänkade stål ett öga kunde skönja... Jag visste exakt vad som gällde och jag var villig att ta det avgörande steget! Inget kunde hindra mig och långt mindre: oss!
Det tar tid att komma ifatt sig själv när man har distanserat sig själv med så många år av ett ödeläggande beteende. Jag var alltid medveten om det och kunde därför, när möjligheten (som nu!) uppenbarade sig, se i lite större banor och med ett upparbetat lugn i kropp och själ. Jag hann landa lite smått innan vissa avgörande beslut kunde tas och kände växtligheten i detta. Förbryllad var jag, men balansen och harmonin låg i mitt fat efter den första sommaren redan, och i takt med att naturen vissnade och dog omkring mig, såg jag ett levande jag pånytt födas innan den första tjälen fryslade marken. Frost och rimm kommer nog därför alltid stå för en sorts frihet för mig och de mina, då startskottet ekade genom snöyret och mörka tidiga kvällar. Jag har aldrig varit rädd för mörkret och lär inte vara det i fortsättningen heller.
Mycket, väldigt mycket handlar om att se det lilla i vardagen!
Jag kunde gå på stigen som vindlade sig genom Aleskogen, som fanns strax bortom där vi bor och lägga märka till, verkligen lägga märka till, och uppskatta det vildvuxna slyverket som fanns så vibrant och levande överallt. Inte var det fint på något sätt, utan bara väldigt vackert.
Fortsatte jag ner, genom skogen kom jag till havet. Hur länge sen var det inte jag kunne ta del av det riktiga havet, känna den öppna vinden stryka över mig och klä mig med dofter från tång och tare? Måsernas skrin fyllde in det som saknades i den snart nog perfekta bilden. Och stranden, den nästan ändlösa stranden blev min vän i många väder...
Lika öppet som vyerna bredde ut sig från sandkant till horisont, öppnade sig tankarna som den nyaste vårblomma. Perspektivet formligen landade i mig och gav i från sig melodier där jag äntligen kunde urskilja texter och de olika instrumenten, var för sig. Med sandkornen klibbande mellan mina nakna tår förstod jag med den största lätthet hur ett liv - mitt liv - skulle se ut.
Under solen på Södra stranden där jag företog många av mina promenader skjedde stora förändringar i mitt liv; planer sågs och vägar togs ut, beslutsamhet fastslogs och viljan vässades till det skarpaste och blänkade stål ett öga kunde skönja... Jag visste exakt vad som gällde och jag var villig att ta det avgörande steget! Inget kunde hindra mig och långt mindre: oss!
Det tar tid att komma ifatt sig själv när man har distanserat sig själv med så många år av ett ödeläggande beteende. Jag var alltid medveten om det och kunde därför, när möjligheten (som nu!) uppenbarade sig, se i lite större banor och med ett upparbetat lugn i kropp och själ. Jag hann landa lite smått innan vissa avgörande beslut kunde tas och kände växtligheten i detta. Förbryllad var jag, men balansen och harmonin låg i mitt fat efter den första sommaren redan, och i takt med att naturen vissnade och dog omkring mig, såg jag ett levande jag pånytt födas innan den första tjälen fryslade marken. Frost och rimm kommer nog därför alltid stå för en sorts frihet för mig och de mina, då startskottet ekade genom snöyret och mörka tidiga kvällar. Jag har aldrig varit rädd för mörkret och lär inte vara det i fortsättningen heller.
Mycket, väldigt mycket handlar om att se det lilla i vardagen!
Ta mig in i ljuset igen.
Det gick långsamt. Mot vad jag varit van vid, gick det ohyggligt sakta. Alla spänningsmoment hade försvunnit, dunstat bort som daggen för den stigande morgonsolen. Men jag gillade det. Jag gillade skarpt att äntligen kunde tänka och handla på ett annorlunda sätt än vad jag just varit van vid. När allt kom omkring så var det precis det som varit den plan jag gick efter. Man behövde ju inte vara någon Einstein för att haja att de gamla spåren inte var annat än "the road to ruin..."
Det är svårt att säga eller förklara exakt hur tankarna gick under den första tiden, och kanske det är ett mer riktigt påstående att jag i princip inte tänkte så mycket alls. Den mesta av kraften gick åt att försöka skjuta undan de tankar som präglade mig - som nog är de som präglar de flesta narkomaner vid liknande tillfällen; att jaga droger!
Jag var även sliten. Efter femton mycket häktiska år i det närmsta på gatan, tar det till slut ut sin rätt i en människa. Jag blev varse detta nu, vilket nog eldade på mitt fokus och skapade den "extra gnutta tid" som behövdes för att i någorlunda ro, ta mig ut från "det krigets land" jag strövat omkring i. Minnena låg mig fortfarande mycket nära och i tomma stunder kunde jag, utan att egentligen vilja det, lyfta på locket till dessa och bjuda mig själv in. (I tankarna var jag återigen tillbaka i Stockholms dunkla värld...)
Rastlösheten låg också hela tiden över mig som en levande dimma, där frästelserna låg gömda och rev och slet i mig till vissa tider (alla?) om dagen. Det var här min svåraste kamp pågick, och också fick pågå under den större delen av min ostabila tid. Medan detta fortgick gled även min nyktra värld i väg med sitt långsamma lunk och jag beblandade mig allt mer med nya, "fräscha" människor som utövade en påverkan på mig de nog förmodligen inte hade eller har en aning om - än i dag. Det var så oerhört länge sedan jag hade umgåtts med "klara människor", människor som inte varit i närheten av det jag uipplevt och därför inte kunde relatera till mina erfarenheter. Detta om något, tror jag står för den största "kicken" i mig att driva mig själv vidare mot de mål jag för tiden var helt oanande om. Jag visste ingenting. Jag visste bara att jag ville bort ifrån det jag kom ifrån...
Jag hade aldrig hållit i en kinesisk naken hund förut. Jag tror inte jag heller hade sätt någon sådan, och här satt jag med två stycken, helt plötsligt. Jag kommer aldrig att kunde beskriva det stöd dessa två underbara hundar gett mig i ett av mitt livs största uppgifter; att ta mig in i ljuset igen.
När stormarna inom mig rasade som allra värst och jag ingen ro i kroppen ägde att ta kontroll över, kom dessa två "rackarna" krypande upp i mitt knä och skänkte mig sina runda, bruna och oändligt stora ögon. Våra blickar möttes och nya tankar (oss emellan) skapades och jag insåg, hur ovetande de var om allt som pågick (eller var de det?). Jag försökte sätta mig in i hur de såg på mig och försökte gensvara med min egen syn till dem. Deras lugna och oskyldiga sätt smittade av sig snabbt och jag kunde släppa mitt eget för ett tag, och skapa lite mer tid mellan mina egna stormar och deras lugn. På så vis kunde ovädret skingras och med tiden lärde jag mig hur, vart och när dessa perioder skulle dyka upp. Jag lärde mig även innebörden och kraften dessa två sköna djur hade på mig och lät dem kom mig allt närmare in på livet. Ett liv som bara var i början på vårat tillsammans...
Det är de tillsynes små-tingen som inte får förbises som kan fälla avgörandet i situationer som den jag befann mig i. Det gäller naturligtvis inte enbart för mig, men nu var det just mig det handlade om. Jag stod i en ny värld utan (trodde jag!) vapen att bekämpa min utbrytning med. Jag såg mig omkring och hittade ändå en hel del medel att ta till min användning, vapen som passade min hand perfekt. Det gällde på sätt och vis bara att få syn på dem och våga ta steget dithän, där jag kunde låta mig beröras.
Öpnna mitt hjärta, "visa mig naken" hade aldrig varit min starkaste sida (och är det väl kanske inte heller än...), men jag gjorde det ändå i den mån jag var kapabel till det och, skulle det visa sig, underlättade hela det kommande "project of my life" som numera stod och knackade på min nya dörr - den med mitt namn på...
Jag kände dessa två härliga djurs värme sprida sig i mig, genom mig, och tänkte fortsätta kampen och slutligen vinna hela jävla matchen!
Det är svårt att säga eller förklara exakt hur tankarna gick under den första tiden, och kanske det är ett mer riktigt påstående att jag i princip inte tänkte så mycket alls. Den mesta av kraften gick åt att försöka skjuta undan de tankar som präglade mig - som nog är de som präglar de flesta narkomaner vid liknande tillfällen; att jaga droger!
Jag var även sliten. Efter femton mycket häktiska år i det närmsta på gatan, tar det till slut ut sin rätt i en människa. Jag blev varse detta nu, vilket nog eldade på mitt fokus och skapade den "extra gnutta tid" som behövdes för att i någorlunda ro, ta mig ut från "det krigets land" jag strövat omkring i. Minnena låg mig fortfarande mycket nära och i tomma stunder kunde jag, utan att egentligen vilja det, lyfta på locket till dessa och bjuda mig själv in. (I tankarna var jag återigen tillbaka i Stockholms dunkla värld...)
Rastlösheten låg också hela tiden över mig som en levande dimma, där frästelserna låg gömda och rev och slet i mig till vissa tider (alla?) om dagen. Det var här min svåraste kamp pågick, och också fick pågå under den större delen av min ostabila tid. Medan detta fortgick gled även min nyktra värld i väg med sitt långsamma lunk och jag beblandade mig allt mer med nya, "fräscha" människor som utövade en påverkan på mig de nog förmodligen inte hade eller har en aning om - än i dag. Det var så oerhört länge sedan jag hade umgåtts med "klara människor", människor som inte varit i närheten av det jag uipplevt och därför inte kunde relatera till mina erfarenheter. Detta om något, tror jag står för den största "kicken" i mig att driva mig själv vidare mot de mål jag för tiden var helt oanande om. Jag visste ingenting. Jag visste bara att jag ville bort ifrån det jag kom ifrån...
Jag hade aldrig hållit i en kinesisk naken hund förut. Jag tror inte jag heller hade sätt någon sådan, och här satt jag med två stycken, helt plötsligt. Jag kommer aldrig att kunde beskriva det stöd dessa två underbara hundar gett mig i ett av mitt livs största uppgifter; att ta mig in i ljuset igen.
När stormarna inom mig rasade som allra värst och jag ingen ro i kroppen ägde att ta kontroll över, kom dessa två "rackarna" krypande upp i mitt knä och skänkte mig sina runda, bruna och oändligt stora ögon. Våra blickar möttes och nya tankar (oss emellan) skapades och jag insåg, hur ovetande de var om allt som pågick (eller var de det?). Jag försökte sätta mig in i hur de såg på mig och försökte gensvara med min egen syn till dem. Deras lugna och oskyldiga sätt smittade av sig snabbt och jag kunde släppa mitt eget för ett tag, och skapa lite mer tid mellan mina egna stormar och deras lugn. På så vis kunde ovädret skingras och med tiden lärde jag mig hur, vart och när dessa perioder skulle dyka upp. Jag lärde mig även innebörden och kraften dessa två sköna djur hade på mig och lät dem kom mig allt närmare in på livet. Ett liv som bara var i början på vårat tillsammans...
Det är de tillsynes små-tingen som inte får förbises som kan fälla avgörandet i situationer som den jag befann mig i. Det gäller naturligtvis inte enbart för mig, men nu var det just mig det handlade om. Jag stod i en ny värld utan (trodde jag!) vapen att bekämpa min utbrytning med. Jag såg mig omkring och hittade ändå en hel del medel att ta till min användning, vapen som passade min hand perfekt. Det gällde på sätt och vis bara att få syn på dem och våga ta steget dithän, där jag kunde låta mig beröras.
Öpnna mitt hjärta, "visa mig naken" hade aldrig varit min starkaste sida (och är det väl kanske inte heller än...), men jag gjorde det ändå i den mån jag var kapabel till det och, skulle det visa sig, underlättade hela det kommande "project of my life" som numera stod och knackade på min nya dörr - den med mitt namn på...
Jag kände dessa två härliga djurs värme sprida sig i mig, genom mig, och tänkte fortsätta kampen och slutligen vinna hela jävla matchen!
Ett sista försök med NA.
Det ville sig så, att en kompis till Tina, vars pojkvän hade en liten historik kring ett eget missbruk med alkohol och droger, blev en bekant till mig (och senare vän) under den första tiden jag kom till staden. Han var sedan en tid tillbaka djupt rotad i NA och dess principer. I Halmstad finns även en oberoende grupp/förening kallad "Våga Va" som består av ett gäng härliga människor, som alla är före detta beroende-individer. De kör lite "smålikt NA" med sina morgon-möten och kramkalas till dygnets alla tider, ha ha...
Jag kom att gilla dessa människor mycket väl även om jag på inga sätt och vis delar deras syn på "vägen till ett nyktert liv" och allt som finns i dess färdväg. Men de är ena riktigt sköna gubbar som inte vill annat än gott.
Jag hade ju själv redan min egen uppfattning om det här med NA efter min lilla och korta session på Roxtuna och blev väl sådär begeistrad och ivrig när mina nya vänner plötsligt ville att jag skulle med på lite möten.
Till en början sade jag ja endast för att blidka dem, på sätt och vis, men fann det också nyttosamt för att hitta rätt i min egen vardag som även den var tvungen att fyllas på med innehåll.
Så jag begav mig till ett av deras möten tillsammans med dem och satt och lyssnade. Det stod klart redan innan de läst klart sina pamfletter, att min inställning inte alls genomgått någon förändring sedan Roxtuna tiden och det blev med det ena mötet (förutom när min vän skulle ta sin 5års bricka, då följde jag också med, men bara för att fira honom och visa min respekt!).
Jag har mött en hel del "medlemmar av gemenskapen" som de kallar det, över morgonfikat på Våga va och lyssnat till deras diskussioner, en hel del. Mycket av det de då säger låter bra och förnuftigt och visar på att ett behov finns och ställs, inom deras ramverk. Uppenbarligen så är det av nödvändighet för väldigt många människor det NA-programmet har att erbjuda, och för det ger jag dem mitt allra yttersta av respekt, inte tu tal om saken!
Det som dock förbryllar mig och har gjort sedan mitt första möte, är den genomgående, mycket likartade jargongen som tycks vara likadana för alla och envar. Det tilltalar inte mig det minsta och är nog förmodligen det som gjort att jag känt mig tvungen att ta sådan avstånd. I mina öron rimmar det inte i klingande stämmor att höra så många olika människor tycka så lika. Enligt min syn så är vi för unika för det. Min känsla blir då att "inget är sitt eget", vilket jag förespråkar genomgående i livet och har själv kommit fram till under min egen resa, att vara en viktig ingrediens.
Sedan delar jag inte deras syn på mig själv som missbrukare och att jag skulle vara det den resterande delen av livet. Jag finner ingenting hållbart i att springa runt och krama världen och förkunna min tacksamhet över att gud skulle ha gett mig livet tillbaka, när allt det handlar om är min egen insats genom min vilja. Att hela tiden, jämnt och ständigt behöva påminna mig själv om hur jag var, och hur jag hade det under mina år i missbruket för att inte glömma bort... förefaller mig som helt absurt, egentligen och är nog i sig en av de allra största brytningspunkter mellan mig och detta program. Det är där jag började se det dessa människor sade som "tugg", och avståndet blev därigenom slutgiltigt!
Jag har lämnat mitt narkomani för att jag inte vill vara det längre - inte ens i tanken - och inte vill jag heller sitta i grupp och berätta om en tid som varit, resten av livet, när jag försöker (och lyckas!!) tränga det bort från mitt pågående...
Men människorna kring och i det (gemenskapen) är underbara, även om vi inte delar alla våra visioner och strategier. Jag respekterar dem för mycket för att sitta med i deras grupper med falskt hjärta och ta del av någonting som överhuvudtaget inte intresserar mig. Och förstående, det är de också inför min syn på det hela...
Det känns idag som jag gett NA två stycken chansar att övertyga mig i livet och båda gångerna har det fallerat - inte för att jag någon gång kanske, gav dem ett helt ärligt försök, men men...
Nej, jag skulle avsluta mitt kapitel, inte hålla det vid liv och för att göra det fick jag allt lyssna till den människan jag känner bäst i mitt liv - mig själv!
Och vardagen i Halmstad, ja den började anta form...
Den nya krassa världen.
Så efter femton år inuti gatans dammrök, stegade vi in på arbetskontoret för att skriva in mig i rullarna där som arbetssökande. I ärlighetens namn ställde jag mig tveksam till hela projektet och ansåg mina chanser som minimala till att få ett jobb. Det var mig främmande hur någon arbetsgivare ens skulle vilja ha mig i sitt företag om de ens hade en aning om vem jag var. Så till den första början hängde jag nog mest med för att blidka Tina, visa henne att jag minsann försökte - så åtstramad var det självförtroendet, liksom...
Men ändå kändes det gott att ta klivet in genom dörrarna till arbetsförmedlingen. Det märktes i kroppen,i själen att det var det korrekta att göra och att jag oansätt var tvungen att denna vägen gå.
När jag senast befann mig inom arbetsförmedlingens väggar kan jag inte minnas, men det var före datorerna hade tagit över där inne - och i det livet jag levt fanns det inga sådana heller. Jag kan ju säga att det var tacksamt att ha med Tina den där första dagen, för vad mig gällde hade jag hittills aldrig slagit på en dator ens...
Så i från grunden, skulle allt byggas upp. Där jag befann mig efter den sista mucken var nog ungefär där mina jämnåriga stod strax efter utgått gymnasium, då de första gången flyttar hemifrån. Det gick mer och mer upp för mig hur långt akterut seglat jag blivit i livet, men tillät inte mig själv gå under för det om. Men det kändes emellanåt när tankarna streifade kring det lite "rundare existentiella", så att säga...
De två världar i mig där den ena skulle stängas och den andra öppnas, föreföll så olika att det kändes som att kliva ur en äventyrsvärld och in i en hård, ramförsedd verklighet, där de ställde helt orimliga krav på en människa. Själv de enklaste och mest alldagliga företeelserna framstod som svårhanterliga och trångsynta för mig. Men jag var fast bestämd på att genomföra allt det som ålades mig att göra för att bli en del av allt detta nya.
Inom mig, de rotlösa systemens vindiga förhållanden hade jag stävjat, fått kontroll över, nu återstod den resterande biten (ansvaret!) att ta klivet in i den mer fysiska delen av det nya livet som stod framför mig.
Samtidigt som jag skrev in mig som arbetssökande tillbringade jag ett visst antal stunder (skulle vilja skriva timmar, men det stämmer inte...) med att skriva jobb-ansökningar som sedan skickades ut. Ideligen kom avslagen singlande ner genom brevinkastet, vilket jag inte antog vara några större konstigheter, men trots det kunde jag skymta en liten uppgivenhets eld fladdra någonstans inom mig. Jag hade svårt att helt se några som helst villiga företag som skulle vilja ge en sådan som mig en anställning. Men jag behöll de känslorna för mig själv.
Under tiden hade Tina fått sitt jobb i ordning - hon fick ju lämna sitt stalljobb i Stockholm (på grund av mig!) - vilket inte alls tog lång tid. Det gav mig mycket nyttig näring att se henne ordna till sin situation på ett stadie innan smärtan tagit klivet in och gjort henne orolig utan jobb...
Under tiden fortsatte jag med att göra den mest basala entren i detta nya samhället som skulle bli min värld; fixa ID-handlingar, skriva in mig på skatteverket, ändra adressen (äntligen få en sådan!), söka körkorts-tillståndet, boka in för provtagningar vilket skulle stå som ytterligare bevis för mitt sargade förtroende. Allt gick sin tröga lilla gång, vilket jag förvisso någonstans varit klart medveten om, men kanske inte helt insätt hur det fungerade i praktiken. Det blev mycket till synes "små göromål varje dag" för att sedan återvända hem och inta en sorts viloläge i påväntan för att någon myndighet skulle returnera sina svar. Bara det blev till en mycket nyttig lärdom för en sådan som jag som ihärdigt i livet fram tills nu, endast sökt snabba aktioner på allt vad jag företog mig. "Svar direkt var den melodi jag kände , vilket i sin tur var det jag numera skulle lämna.
I det stora och hela var det en ganska krass övergång att bemöta denna ordnade och regelrätta värld med alla sina raka strukturer åt alla väderkorn. Till en början såg jag bara en virrig labyrint och kände mig ytterst förvirrad och vilsen, och stunderna går knappast att räkna alla de gångerna jag inte kunde förstå hur i hela helvetet jag skulle kunde slå mig in allt detta. Men det gick ändå till slut, efter den sista vändan till Stockholm som jag benämnd i tidigare inlägg. Återigen skulle jag ta steget in genom lagerhallarnas hyllvärld om än med lite andra förutsättningar och målsättningar än förut...
Komma till förståelse.
(Det största guldet jag äger i dag, är vetskapen och insikten om att aldrig underskatta viljan!).
Ingen kan komma till mig och säga att någonting är omöjligt, och då menar jag i främsta hand de beroende sjuka. För om jag kan lägga ner, "cold turkey", så att säga, så lever den möjligheten i alla och envar.
Det jag har förstått är, att väldigt många narkomane (som jag kan referera till) gärna helst vill att någon skall sluta för dem. Det fungerar inte riktigt så, eftersom lasset måste dras själv - en inte lika attraktiv agenda.
Många av oss som så gärna vill sluta med droger i våra liv, slutar tänka när man måste sträcka sig längre fram än där nästippen slutar. Om någonting i mitt liv lärt mig annorlunda så var det just det att kämpa, det fick man alltid lov att göra - själv!
På så sätt har jag aldrig känt något för att ta behandlingshemmen till användning, där jag tycker att de öppnar dörrarna för det ovannämnda. För mig har livet alltid handlat om att levas. Inte alltid lika kul, men inte heller för djävligt, utan i stort sätt bara en mängd olika skeenden av olika artar och sorter. Så var också detta, då jag stod i början på min nykterhet; ett nytt skede i livet, en utmaning som måtte tas om hand, utvecklas...
Säkert spelar den roll in, att jag varit van med plötsliga förändringar, omvälvande händelser och det nödvändiga att ta i tu med det resterande från vissa givna punkter. Så nu stod jag här, nykter och i bräschen brann den vilja jag talade om förut.
Dagarna steg upp och sänkte sig, veckorna övergick till månader så småningom, och livet kändes förvånansvärt mjukt och behagligt. Efter alla år av jagandet och strävandet var det som att "bada naken" för första gången. Inte en bekymmer yttrade sig. Stor roll spelade nog att jag för tiden var kär både i Tina, hundarna och i livet självt. Det var en omvälvande tid med massvis med nya inslag i en totalt omvänd vardag.
Det dämrade så smått i mig de farhågor jag fött i fängelset, vad det var som låg i grunden, till allt "mitt"; problemen sträckte sig mycket djupare och längre bak i tiden än det mitt missbruk kunde skylta med. Drogerna hade tillkommit långt senare som en yttrandepunkt i mig. Det var själva flykten - ingenting annat. Min problematik var det jag gick igenom i ensamheten bakom de låsta dörrarna, och på den vägen hade jag numera länge vandrat...
I och med de nya insikterna som skummat ytan, slogs även portarna upp till nya, även de mörkfasetterade tankar. Hade jag gjort slag i saken långt yngre i åren, tagit itu med det som då skulle tas itu med, vore nog inte den resan jag gjort en verklighet. Ibland kunde den tanken slå mig ganska hårt och ge mig oanade känslor långt ifrån de jag ville, eller var kapabel att ha! Men icke (sade Nicke!). Jag var inte lagd åt det hållet, tankemässigt. Vore jag det kunde jag satt mig ner bredvid de bittra, de jag tog avstånd från innan.
Nej, allt har nog en mening - även om jag inte lägger all min tilltro till ödet, för det om - eller sin tid. Min lott var jag aldrig redo för förrän nu, här jag stod som nyinflyttat till Halmstad...
Oändligt mycket kvarstod att lägga vantarna både på och i, det stod klart. Och nu hade jag valt att ta klivet rakt ut bland alla dessa främlingar och ta del av deras liv, deras samhällstruktur och på deras villkor.
Jag visste nog också vad det innebar men kanske inte helt vad som fordrades av mig för att göra det...
Ingen kan komma till mig och säga att någonting är omöjligt, och då menar jag i främsta hand de beroende sjuka. För om jag kan lägga ner, "cold turkey", så att säga, så lever den möjligheten i alla och envar.
Det jag har förstått är, att väldigt många narkomane (som jag kan referera till) gärna helst vill att någon skall sluta för dem. Det fungerar inte riktigt så, eftersom lasset måste dras själv - en inte lika attraktiv agenda.
Många av oss som så gärna vill sluta med droger i våra liv, slutar tänka när man måste sträcka sig längre fram än där nästippen slutar. Om någonting i mitt liv lärt mig annorlunda så var det just det att kämpa, det fick man alltid lov att göra - själv!
På så sätt har jag aldrig känt något för att ta behandlingshemmen till användning, där jag tycker att de öppnar dörrarna för det ovannämnda. För mig har livet alltid handlat om att levas. Inte alltid lika kul, men inte heller för djävligt, utan i stort sätt bara en mängd olika skeenden av olika artar och sorter. Så var också detta, då jag stod i början på min nykterhet; ett nytt skede i livet, en utmaning som måtte tas om hand, utvecklas...
Säkert spelar den roll in, att jag varit van med plötsliga förändringar, omvälvande händelser och det nödvändiga att ta i tu med det resterande från vissa givna punkter. Så nu stod jag här, nykter och i bräschen brann den vilja jag talade om förut.
Dagarna steg upp och sänkte sig, veckorna övergick till månader så småningom, och livet kändes förvånansvärt mjukt och behagligt. Efter alla år av jagandet och strävandet var det som att "bada naken" för första gången. Inte en bekymmer yttrade sig. Stor roll spelade nog att jag för tiden var kär både i Tina, hundarna och i livet självt. Det var en omvälvande tid med massvis med nya inslag i en totalt omvänd vardag.
Det dämrade så smått i mig de farhågor jag fött i fängelset, vad det var som låg i grunden, till allt "mitt"; problemen sträckte sig mycket djupare och längre bak i tiden än det mitt missbruk kunde skylta med. Drogerna hade tillkommit långt senare som en yttrandepunkt i mig. Det var själva flykten - ingenting annat. Min problematik var det jag gick igenom i ensamheten bakom de låsta dörrarna, och på den vägen hade jag numera länge vandrat...
I och med de nya insikterna som skummat ytan, slogs även portarna upp till nya, även de mörkfasetterade tankar. Hade jag gjort slag i saken långt yngre i åren, tagit itu med det som då skulle tas itu med, vore nog inte den resan jag gjort en verklighet. Ibland kunde den tanken slå mig ganska hårt och ge mig oanade känslor långt ifrån de jag ville, eller var kapabel att ha! Men icke (sade Nicke!). Jag var inte lagd åt det hållet, tankemässigt. Vore jag det kunde jag satt mig ner bredvid de bittra, de jag tog avstånd från innan.
Nej, allt har nog en mening - även om jag inte lägger all min tilltro till ödet, för det om - eller sin tid. Min lott var jag aldrig redo för förrän nu, här jag stod som nyinflyttat till Halmstad...
Oändligt mycket kvarstod att lägga vantarna både på och i, det stod klart. Och nu hade jag valt att ta klivet rakt ut bland alla dessa främlingar och ta del av deras liv, deras samhällstruktur och på deras villkor.
Jag visste nog också vad det innebar men kanske inte helt vad som fordrades av mig för att göra det...
Bli sams med min historia.
Det vanskliga är inte att sluta använda knarket, som många tror. I rak motsatt ordning, så är det den enkla biten. Att ändra sin livsstil som ligger till följd av sitt missbruk, se det är den svåra delen att hantera. Mycket kommer tillsammans med paketet, så att säga när man valt att leva livet på "den andra sidan". För ett val måste det ju ha varit. Ett eget val, till och med, trots alla skrönor som finns om hur och varför man har börjat ta till drogerna vid något givet tillfälle i ens liv.
Jag kunde välja idag, på ett sätt som var mig nytt även det, sen många - om inte för alltid? - år tillbaka. På mitt sedvanliga vis var jag inte mig själv, utan jag blev tvungen att lära känna mig själv om igen - och allt tack vare att jag blivit sams med min historia, de många nätterna på kåken.
Det var tiden jag äntligen fick som föll avgörande. Att i anden kunna umgås med min mor, far och systrar, ja även morfar gjorde att jag helade de lösa delarna i mig själv, de som gjorde mig rastlös till sinnes. Genom att "träffa dem" natt efter natt, fick mig att inse min egen historia med en klarare syn på dessa trauman som skakat om mig till sådana grader att jag fortfarande var högst mottagbar för dessa händelser.
Så genom att flytta kastade jag bort och iväg alla mina skydd, mina falska skydd, ursäkter från att vilja gå min egen uppenbara död i mötes och istället ge livet nya möjligheter. Äntligen kunde jag också ge ärligt tillåtelse att bjuda in kärleksfulla människor i min sfär, något som helt saknade referensramar i mig tidigare - eller i alla fall på ohyggligt många år...
Jag är så jävla trött på att höra om alla dessa bakomliggande orsaker till varför man börjat knarka. Bittra själar ser jag dem som, de som inte kan urskilja sina vägval genom livet utan att lägga skulden på andra för deras egna snedsteg. Och ju nyktrare jag blev ju säkrare antog mina nyanser sina former och tillslut var jag övertygad. Det har aldrig funnits någon annan än mig själv att beskylla för mitt missbruk och därför kunde jag anta min nästa stora livsuppgift att ta mig ur det, utan att se skevt på någon eller några andra i min tillvaro - död eller levande!
Alla mina stunder i fängelset där jag begrundade mitt liv i fårorna, alla de ensamma natttimmar jag skurit och delat i mitt innersta, i vild sökande efter de frågor och svar jag saknade, kom till kritan nu när jag befann mig vid startlinjen på det nya liv jag fått "till skänks". Jag hade aldrig förut varit så taggad som nu, känt mig så fri som nu och det fanns "någonting i luften" som försökte förtälja mig ett och annat. Det föll för mig att jag borde lyssna på givna signaler som likt radiovågor trängde in i mig från alla håll och kanter.
Mot förut, så kunde jag märka en uppsluppenhet i min kropp, något mig varit fjärran i alla år. Någonstans på vägen, denna vindliga och snirkliga väg jag vandrat, hade jag mognat och nu började jag inse skillnaden, så sakteligen.
Återstod bara att kunna hantera "detta nya jag" på ett adekvat sätt - vilket historien talade mig skarpt i mot... Men å andra sidan hade jag aldrig förut varit så in i helvetet trött-körd på mig själv som nu och inte heller haft de möjligheterna liggande framför mig. Plötsligt stod jag här med någon form av odds i min favör...
Som sommaren också var detta året, varm och innerlig, kändes allt mycket tillfreds, gott. Långt bort var de kvalor jag slitit så hårt med i mig själv. Jag förstod snart att det var häri mitt nufunna lugn hade slagit rot, vilket också gav mig än större spelrum. Sannerligen, kunde jag säga högt till mig själv emellanåt, hade jag inte hittat guld ändå, där någonstans bakom taggtrådens kvalmiga värld! Jag kunde äntligen börja skratta igen, med ärligt uppsåt och det var en skön känsla. Tänk, jag kunde skratta!!
Jag kunde välja idag, på ett sätt som var mig nytt även det, sen många - om inte för alltid? - år tillbaka. På mitt sedvanliga vis var jag inte mig själv, utan jag blev tvungen att lära känna mig själv om igen - och allt tack vare att jag blivit sams med min historia, de många nätterna på kåken.
Långsamt lärde jag känna mina sorger och lät småningom förstå min saknad efter dem som varit mig nära och kära. Jag upprättade en spegel i mig själv där jag kunde se det som glidit mig ur händerna i yngre år och hur det fått effekt i de senare. Där inne (i cellen) fanns inget rum för någon annan ändå, så uppgifterna var ganska givna. Utfallet, var jag nog inte helt säker på...
Det var tiden jag äntligen fick som föll avgörande. Att i anden kunna umgås med min mor, far och systrar, ja även morfar gjorde att jag helade de lösa delarna i mig själv, de som gjorde mig rastlös till sinnes. Genom att "träffa dem" natt efter natt, fick mig att inse min egen historia med en klarare syn på dessa trauman som skakat om mig till sådana grader att jag fortfarande var högst mottagbar för dessa händelser.
"Samtalen" vi förde sådde de frön jag märkte började växa nu, då jag stod utanför de skyddande portar och skulle ta itu med livet som det borde levas, och även om vägen tycktes vara oerhört lång (faktiskt allt längre för varje nysprungen insikt!) så visste jag att det var det enda jag hade att göra i mitt liv numera, anyway. Jag tillät där och då mig själv att ge det all den tid det behövde. Det var min endaste chans att uppnå någon rätt sida - och, jag var tvungen att börja någonstans ifrån.
Så genom att flytta kastade jag bort och iväg alla mina skydd, mina falska skydd, ursäkter från att vilja gå min egen uppenbara död i mötes och istället ge livet nya möjligheter. Äntligen kunde jag också ge ärligt tillåtelse att bjuda in kärleksfulla människor i min sfär, något som helt saknade referensramar i mig tidigare - eller i alla fall på ohyggligt många år...
Det började med två hundar och en tjej och en stad jag aldrig förut varit i.
Men själva uppgiften låg inuti mig, i de minnen jag bar och bars upp på.
Mina "möten" med förlorade kära i cellen kan förmodligen låta väldigt överdrivet och kanske på kanten till skruvat, men för mig var det rätta melodin. Den saknade länken i mig låg vid dem som gått bort alldeles för tidigt och lämnat ett hålrum i min ande, kort och gott. Dessa hålrum var tvungna att repareras, så enkelt var det och ingen tid var för mig bättre än just där...och då!
Mmm, freshwater!
Det man har när man lämnar en längre period av fängelse-vistelser och medföljande drogproblematik är, ingenting. Jag förstod inte alls omfånget av detta då jag rullade in över den halländska gränsen efter att ha varit tillbaka i "lejon-hålan" för att styra upp mina sista "åtaganden". Någonstans i periferin hade en dimmig förhoppning legat om att återvända in bland drogerna och fortsätta att nära min egen dödsfärd, men de synerna hade förpassats till förlorarens hörna under vissa givna signaler av ett tydligt talande språk (som berättats om vid tidigare tillfällen!).
Nu, för sista gången lämnade jag mina anknytningar till Stockholm och skrev ett avslut på de sexton årens kaotiska helvete. Jag såg det naturligtvis inte så då, här jag nu rullade mot min nya adress, för jag var fortfarande besudlat med stor tvivel inför det oerhörda projekt att bygga upp ett nytt liv, en ny tillvaro.
Man måste börja någonstans, så är det bara, och för min del fick det bli från ruta ett. Som tidigare visat fanns det ingenting i mitt stockholmsbagage värt sin vikt i någon valör. Jag åkte ner hit i princip tomhänt på vinst och förlust, och förutom de slantarna jag fått för mitt "becknade bohag" (vilket bara var lösa delar ...) fanns det ingenting annat. Jag skulle snart bli varse hur lite ingenting var och hur långt utanför samhället jag befunnit mig de senaste åren, då jag inte ens stod med i rullarna med någon skriven adress...
Allt fick återigen tas om från början, vilket varit ett ständigt återkommande genom hela mitt liv; jag fick "avbryta" min barndom i Grimstad efter mina föräldrars bortgång och flytta till Namsos. Där verkade jag i dryga tre år innan jag fick avsluta livet där och fara ner igen till goda gamla Grimstad. Efter lumpen for jag i väg till Stockholm där jag inte heller kunde skapa mig en fast, varaktig grund och sedan nu, till Halmstad där jag alltså måste bygga upp rubbet från "square one". Fast den här gången kändes det mer aktuellt, levande, hållbart på något sätt. Jag hade blivit sliten som människa efter det liv jag hittills levt och ägde inte längre styrkan till att vilja fortsätta leva så hårt och "fast" som jag vant mig vid. Den tempo-sänkningen jag blev varse omgående, den doften som flöt runt i dessa nya omgivningar tilltalade mig lyhört och passade mig oerhört. Jag förstod att jag var tvungen att ta det långsamt, att jag måtte ta stegen varsamt till en början, avklimatisera mig med försiktiga rörelser så att jag inte skulle falla...
Här nere var allt nytt. Staden var ny, människorna var nya, ja till och med dialekten - som var ny - ingöt ett visst mått av styrka i mig att lyssna till. Deras talade språk vittnade ständigt om att jag befann mig på "okänd ort" och med "okänd ort" medföljde vetskapen om att jag brutit det gamla, slitna spåret. Det slog mig hur enkelt det behövde vara egentligen, för att styra in mig på nya banor, eller rättare sagt, hur svårt det inte behövde vara. Jag fann snabbt ut att det var tiden jag skulle använda som mitt främsta vapen för att göra mig själv den störta tjänsten; att bli mig själv, så som jag nog var ämnat att vara.
Men jag kämpade med mina tankar. Alla åren i Stockholm var ständigt närvarande i mig och agerade motkraft till "min nyvunna värld" och liv. Hela tiden märkte jag hur jag drogs mot - genom tankar - mitt gamla jag och hur jag då överlevde dagen. Heldigtvis kunde jag spela på min rationella lyra och i de lägena då det tog i mot som värst, sätta mig ner och begrunda varför jag tänkte som jag gjorde. Och alltid kom jag snart nog fram till att ingenting var konstigt med det. Precis som en relation som bryts upp efter femton år, sitter känslorna djupt i en efteråt och ingen är vare sig hel eller stärk den nästföljande tiden. Vanans makt är stor!
Jag visste att jag var svag just nu och var därför tvungen att agera som sådant också, samtidigt som jag stadigt och försiktigt skulle ta steget in bland alla dessa nya, och som det skulle visa sig, underbara människor. Nya människor!
Jag kände en endaste människa här nere i början och när allt kom omkring, så kände jag väl egentligen inte henne så alltför väl heller. Och två hundar också. Tazzmania och Hedwig. Dessa två underbara Kinesiska naken hundar som skulle, och gör fortfarande, betyda så otroligt mycket i mitt nya, tillfrisknade liv.
