Somnade i 120 km/h på motorvägen.
I mitt jobb åker jag mycket färdtjänst. Mer eller mindre varje dag då S (som jag kan kalla honom här) åker till och från sin dagliga verksamhet inne i stan.
S älskar att åka buss, bil och tog vilket då naturligtvis upptar en betydande del av hans värld.
Han är gravt utväcklingsstörd och rullstolsbunden för resten av sitt liv.
I går var som vilken annan dag som helst; vi gjorde oss i ordning på morgonen för att bege oss till hans arbete och bussen kom som vanligt på den utsatta tiden.
S blir fastspänd i den bakre delen av bussen som brukligt är och jag sätter mig ett säte framför honom, eftersom det är den närmaste stolen.
Efter en stund då vi blickat förstrött utöver det förbipasserande landskapet med åkermarker, skogsdungor och bondgårdar och fylld tiden med lite "dittan och dattat-prat" lyfter jag blicken mot chaufförens backspegel som sitter alldeles på sniskan. Konstigt, är tanken som slår mig först, att han inte rättat till den eftersom jag finner det högst onaturligt att ha sin backspegel sittande så. Mig sulle det stört oerhört mycket, hur som haver...
I och med att jag tittar på spegeln, går det ej att undvika att ögonen fästs på ansiktet till han som kör som ju upptar hela bilden, så att säga.
Det nästa som slår mig är, hur trött han verkar vara, och om inte han tittar ner mot golvet (spegeln sitter ju över hans huvud om man räknar höjden) så måste han sitta och "duppa-av".
Och inte länge efter den tanken slagit mig, så vinglar bussen till när hjulen korsar vägrenslinjen och rullar över på den räfflade delen av väggrenen. Sand och grus piskas upp i hjulhusen och i bussens underräde och vi kastas lite här och var i sätet samtidigt som hela fordonet skakar högljutt till. Chauffören hade somnat till och varit på väg ner i motorvägs-diket i 120 kilometer i timmen!
Jag tände naturligtvis till ut av bara helvetet och undrade vad snubben höll på med men fick inget egentligt svar utan bara ett lite slöddrigt ursäktande. Jag frågade om han satt och sov vilket han självfallet inte gjorde.
- "Nä`rå, det e lugnt" sade han bara.
"I helvetet heller om det e" rasade det ur mig och resten av resan höll vi jämn ögonkontakt genom den berömda sneda spegeln, den som fick mig att ana oråd i första början. Vi började prata lite löst om ingenting speciellt, allt för att han inte skulle nicka till igen.
Jag rapporterade naturligtvis händelsen till hans överordnade inom företaget, för inte fan om en sömndrucken, nonchalant människa skall få utsätta S`s och mitt liv i fara på det där viset.
Som tur var så var jag med och kunde göra just det, rapportera skithögen. Alldeles för ofta åker brukarna ensamma med bussarna och kan i princip aldrig uttrycka vad som har hänt.
En fasansfull situation, egentligen om jag tänker efter!
Have a nice one & stay fit!
Det är svårt att helt sätta fingret på exakt vad som gör gymet attraktivt för min del. Jag bara älskar att träna - hårt!
Jag befinner mig ingalunda i den åldern då man kanske skulle tro att man var som sprekast, mest villig att ta ut sig maximalt på daglig basis i ett gym. 41 år nu, har man hunnit bli, men det spelar liksom ingen roll för min del, jag kör på ändå så att säga, ut av bara helvetet!
I min "träningsfilosofi" ligger inga konkreta mål att börja tävla inom några av de föreliggande grenarna inom sporten - eller några andra sporter, för den delen. Inga konkreta i dags läget, i alla fall. En tanke har dock legat i skymundan och pyrt att kanske vid något tillfälle (om jag får ordning på mitt knä, bland annat!) prova på någon veteran tävling av något slag. För om kritan kommer hålla i ett antal år framöver, så lär det ju finnas tid att bli en sprek pensionär, ha ha ha...
Men än så länge är det alltså känslan som driver mig framåt i träningen. Tillfredsställelsen av att känna sig nöjd och utmattad efter ett sjuhelvetets pass, övergår det mesta i mitt liv. Samtidigt hjälper det ju till att hålla en i form också, vilket aldrig kommer bli ett minus i mina böcker. Den dagen vill jag inte uppleva då jag står där med bruten fysik och bli bunden vid något hjälpmedel för att kunna resa mig upp eller ta mig från A till B, bara för att nämna kanske det värsta. I alla fall så länge jag kan påverka detta själv!
Men mellan varven skulle man kanske önskat att man var 10 ja kanske 15 år yngre så att utsikterna hade kunnat hamna i ett annat ljus. Men så ligger det inte för mig att spendera mina tankar. Istället lever jag i nuet och kör så det ryker...
För när jag vrider lite och vänder på kakan, så är det nog just det det handlar om; att leva i nuet. Att kunna, trots utsikternas väsen, ta för sig av nuet och oberoende av yttre omständigheter hantera det liv jag har till skänks på mitt sätt, min väg och få lov att hålla på med det jag älskar: att träna!
En livskvalitet är just vad det är. En rikedom som eldar i mina ögon och sprider sin glädje genom den kropp som även den tillhör mig.
Det är aldrig för sent att träna. Det är aldrig för sent att börja träna eller vilja träna. Det enda som i viss mån krävs är kapacitet och en vilja att träna. Har man det så finns det stora möjligheter att skapa sin egen förhöjda livskvalitet. Och lite där ligger det också, förmågan att kunna driva fram på egna villkor. Skapa sina egna förutsättningar inför det som obönhörligen komma skall! Sen att man mår tippen-toppen under resans gång, gör ju ingenting sämre, precis...
För som mitt liv blivit har jag aldrig egentligen följt mina jämlikar upp genom åren. Att jag är 41 i dag verkar för mig oerhört fjärran. Jag känner mig i praktiken som om jag endast varit 25, ja kanske 30 på sin höjd. Och den känslan välkomnar jag i den utstreckning det är mig gynnsamt. Och just gynnsamt tycker jag livet är i dag, rent generellt. Jag har inte mått så här bra på väldigt väldigt länge (om än någon gång?) och som jag sagt förut; nuet, ja det är här och nu!
Have a nice one & stay fit!
För som mitt liv blivit har jag aldrig egentligen följt mina jämlikar upp genom åren. Att jag är 41 i dag verkar för mig oerhört fjärran. Jag känner mig i praktiken som om jag endast varit 25, ja kanske 30 på sin höjd. Och den känslan välkomnar jag i den utstreckning det är mig gynnsamt. Och just gynnsamt tycker jag livet är i dag, rent generellt. Jag har inte mått så här bra på väldigt väldigt länge (om än någon gång?) och som jag sagt förut; nuet, ja det är här och nu!
Have a nice one & stay fit!
Ödmjukhet från ett hotellrum i Las Vegas.
Ahmad Ahmad blev "oplacerad" i Mr.Olympias stenhårda konkurens i Las Vegas, vilket på inga sätt och vis är någon skamlig bedrift! Det startfältet är det tuffaste som finns att uppdriva inom ramen för det här jordklotets kroppsbyggare, och bara att ta sig dit är inget mindre än OUT-FUCKING-STANDING!!!!
Jag satt och glöttade på lite intervjuer inför tävlingarna och fastnade för klippet där AA var objektet. Han talade om lite smått och gott kring hans karriär, diet och annat som hör det självklara till. Sen drog han en jämföring om hur olika kroppsbyggare ses på mellan de olika länderna (Sverige och USA). Till motsats från USA, så bär utövare av den här sporten - och "större killar i allmänhet - en stämpel av "badguys" i vårat land, och som atleter i Amerika. Ganska intrerssant, om man skall sömfara detta lite. Det belyser ju ytterligare Sveriges och svenskarnas inbrända förtroende i avvundsjukan, som är vida känd och i stort sätt helt acceptabel.
Här i Sverige FÅR man, eller snarare SKALL MAN viga våra nästa ett misstroende öga och rikta in det tveksamma och ifrågasättande lyset på alla och envar som försöker sticka ut! Det är nästan som om det var ett kriterie som måste uppfyllas, om man nu vill vara en svensk! Ganska motbjudande, om jag får vara ärlig...
Jag satt och glöttade på lite intervjuer inför tävlingarna och fastnade för klippet där AA var objektet. Han talade om lite smått och gott kring hans karriär, diet och annat som hör det självklara till. Sen drog han en jämföring om hur olika kroppsbyggare ses på mellan de olika länderna (Sverige och USA). Till motsats från USA, så bär utövare av den här sporten - och "större killar i allmänhet - en stämpel av "badguys" i vårat land, och som atleter i Amerika. Ganska intrerssant, om man skall sömfara detta lite. Det belyser ju ytterligare Sveriges och svenskarnas inbrända förtroende i avvundsjukan, som är vida känd och i stort sätt helt acceptabel.
Här i Sverige FÅR man, eller snarare SKALL MAN viga våra nästa ett misstroende öga och rikta in det tveksamma och ifrågasättande lyset på alla och envar som försöker sticka ut! Det är nästan som om det var ett kriterie som måste uppfyllas, om man nu vill vara en svensk! Ganska motbjudande, om jag får vara ärlig...
En annan sak som AA framhäver på ett ljuvligt sätt är, hans enorma ödmjukhet. Utan att känna honom personligen så går det utan större vansker att tyda hans inställning till mycket här i livet genom att lyssna på hans ord. Det är således ingen tillfällighet att just han har kommit dit han i dag är. Intervjun finns att hitta på Olympias hemsida och bör skådas av alla som äger ett intresse för sporten, dess utövare eller bara etablissemanget som sådant...
En sista grej jag tycker är värt ett framhävande är, att en kille som Ahmad Ahmad väljer att tävla i ett land som USA. Han bär ju sitt blod från Irak och ingen större fantasi torde krävas för att inse vidden av den kopplingen. Nu står han förvisso skriven som svensk i startlistorna och kan mycket väl även vara svensk medborgare (vilket jag inte har någon aning om). Men det lättaregör ändå inte det faktum att situationen är som den är.
Stort mod och självbehärskelse, disciplin och ödmjukhet är det jag ser när jag tittar och lyssnar på denna kämpe från Malmö. Och jag önskar honom all lycka i världen framöver!
Sverige behöver individer som Ahmad Ahmad. Ja hela världen behöver människor som honom. Vi kanske inte väljer att inse det i sin fullt förtjänte utstreckning, förmodligen inte. Men vi kan inte blunda för det oundvikliga i all evighet: det är ett litet land vi lever i och istället för att hjälpas åt att stjälpa varandra och våra framgångar så borde vi hjälpas åt att framskynda framgångar för vad de är!
Sverige behöver individer som Ahmad Ahmad. Ja hela världen behöver människor som honom. Vi kanske inte väljer att inse det i sin fullt förtjänte utstreckning, förmodligen inte. Men vi kan inte blunda för det oundvikliga i all evighet: det är ett litet land vi lever i och istället för att hjälpas åt att stjälpa varandra och våra framgångar så borde vi hjälpas åt att framskynda framgångar för vad de är!
Ett skönt, finurligt möte i parken...
Här om dagen förskonades vi med ett härligt högtryck som skänkte oss ett skarpt bevis för att det finns någonting som heter "Indian summer!". Temperaturen steg till över 20 talet grader och inte ett moln kunde skymtas på himlen så långt synen nådde. Helt freakin underbart!
Min tjej och jag rastade våran lilla hund i ett litet nätt parkområde på Söndrum, där hon (hunden ;-) spralligt gled från buske till buske i sin lilla världs upptäcktsresa.
På en bänk i parksnuttens mitt satt ett äldre par och gjorde det samma som vi; njöt av denna undersköna höstdag i fulla drag.
Vi kom att samtalas där ingångsvinkeln naturligtvis var vädret och hur härligt det var.
Den äldre herren ledde in spåret på Nordpolens smältis som han tidigare under dagen hade hört på radion uppnått ett inte smickrande rekord vad gällde hur isen smält undan, under just den nyss gågna sommaren. Han talade om ett procent tal på kring 25 -50, vilket jag också hört i förbigående på något morgonprogram.
Han uttryckte vidare sina bekymmer över detta och samtalet utvidgades till en beskrivning om hur vi nog måste stå vid randen till en global miljökatastrof. Vilket jag också kunde understryka med det jag trodde mig veta.
Vi började samtala om hur världen var, kommer att bli och för den delen, har varit upp genom åren, seklen årtusenden, och vi var samstämda i våra meningar - båda två.
Det som slog mig (min flickvän också och säkerligen den här herren!) var det hans fru - vilket jag antar att hon var! - hela tiden pratade om, i och för sig lite av det samma problemet fast från en helt annan vinkel och inte alls på samma våglängd. Där vi snackade om miljöproblem vis avis det fina vädret och varma somrar sköt hon in hur bra vi hade jämfört med våra förfäder. De hade ju inga bilar, som vi och inte heller kunde de flyga över hela jordklotet på en dag. Vi produserade i en takt som var hissnande mot hur det såg ut för bara hundra år sedan och att vi skulle vara stolta av hur långt fram vi kommit i våran civilistion.
Det var som om det fanns en osynlig vägg mellan oss fyra, ja eller oss tre - mellan oss och henne vilket fick mig senare under dagen att reflektera ofrivilligt över ålderdomen och hur den obönhörligt lägger sina vantar på var och en av oss. Hon befann sig förmodligen i ett mycket tidigt stadie av demens skulle jag tro, eller kanske ett Alzheimersyndrom - svårt att avgöra helt vilket. Jag kan såklart också ha fel i detta, men det var den bestående känslan jag satt tillbaka med, efteråt och även under samtalets gång.
Det här gulliga paret som det faktiskt var, befann sig just nu i ett stadie där jag och min flickvän var på stadig väg mot. Inte nödvändigtvis något av det jag nyss nämnde, men utan tvekan drar sig åldern mot alla oss människor.
En liten reality-bomb briserade i mig och slog med lätthet bort tankarna kring "brittsommaren" som värmde överallt omkring oss.
Konstigt hur ett möte kan förändra ens momentärliga tillstånd så dramatiskt!
Ännu ett exempel på hur fantastiskt det är med möten mellan människor...
Min tjej och jag rastade våran lilla hund i ett litet nätt parkområde på Söndrum, där hon (hunden ;-) spralligt gled från buske till buske i sin lilla världs upptäcktsresa.
På en bänk i parksnuttens mitt satt ett äldre par och gjorde det samma som vi; njöt av denna undersköna höstdag i fulla drag.
Vi kom att samtalas där ingångsvinkeln naturligtvis var vädret och hur härligt det var.
Den äldre herren ledde in spåret på Nordpolens smältis som han tidigare under dagen hade hört på radion uppnått ett inte smickrande rekord vad gällde hur isen smält undan, under just den nyss gågna sommaren. Han talade om ett procent tal på kring 25 -50, vilket jag också hört i förbigående på något morgonprogram.
Han uttryckte vidare sina bekymmer över detta och samtalet utvidgades till en beskrivning om hur vi nog måste stå vid randen till en global miljökatastrof. Vilket jag också kunde understryka med det jag trodde mig veta.
Vi började samtala om hur världen var, kommer att bli och för den delen, har varit upp genom åren, seklen årtusenden, och vi var samstämda i våra meningar - båda två.
Det som slog mig (min flickvän också och säkerligen den här herren!) var det hans fru - vilket jag antar att hon var! - hela tiden pratade om, i och för sig lite av det samma problemet fast från en helt annan vinkel och inte alls på samma våglängd. Där vi snackade om miljöproblem vis avis det fina vädret och varma somrar sköt hon in hur bra vi hade jämfört med våra förfäder. De hade ju inga bilar, som vi och inte heller kunde de flyga över hela jordklotet på en dag. Vi produserade i en takt som var hissnande mot hur det såg ut för bara hundra år sedan och att vi skulle vara stolta av hur långt fram vi kommit i våran civilistion.
Det var som om det fanns en osynlig vägg mellan oss fyra, ja eller oss tre - mellan oss och henne vilket fick mig senare under dagen att reflektera ofrivilligt över ålderdomen och hur den obönhörligt lägger sina vantar på var och en av oss. Hon befann sig förmodligen i ett mycket tidigt stadie av demens skulle jag tro, eller kanske ett Alzheimersyndrom - svårt att avgöra helt vilket. Jag kan såklart också ha fel i detta, men det var den bestående känslan jag satt tillbaka med, efteråt och även under samtalets gång.
Det här gulliga paret som det faktiskt var, befann sig just nu i ett stadie där jag och min flickvän var på stadig väg mot. Inte nödvändigtvis något av det jag nyss nämnde, men utan tvekan drar sig åldern mot alla oss människor.
En liten reality-bomb briserade i mig och slog med lätthet bort tankarna kring "brittsommaren" som värmde överallt omkring oss.
Konstigt hur ett möte kan förändra ens momentärliga tillstånd så dramatiskt!
Ännu ett exempel på hur fantastiskt det är med möten mellan människor...
Minnen; den fördömde...
Minnen. Jag har svårt att sluta återkomma till dessa katakomber i mitt (under)medvetna då jag ser dem som skatter i mitt liv. Oberoende av om de gör ont i mig eller inte, så tycker jag de är bland de mest uppskattade beståndsdelar jag själv byggts upp kring. Mina minnen...
Inte så långt från "drömbilder", flyter de runt i hela mitt allt, likt vattnet i någon sjö och mellan varven stänker skvalpet upp kring strandkanten - eller som det varit genom åren; bergkanten.
Det är inte så längre, och det glädjer mig oerhört mycket. Att jag idag - förmodligen med minnenas stora hjälp, har klarat av att omvandla mina sargade stycken "rough edges" till det närmaste en människa jag någonsin varit, känns väl ungefär som "den fattiga pojkens" första skimrande mynt.
Jag är trött på det jag har varit i åratal och gillade heller aldrig det jag såg mig själv vara på väg att bli. Minnena därifrån ville jag bara glömma, sudda bort för all framtid. Men idag vet jag annorlunda och förstår allt så mycket mycket bättre. Till och med den oförståndiga delen av mig själv!
Jag gläds med det jag har och delar det inte, kan inte dela det med någon annan än försöka göra det med mig själv.
Svårt att säga också naturligtvis, om ens jag är redo att lyfta upp det som numera ligger gömd i min egen botten?
Jag är fullt medveten om att det finns där, likt en levande sorts kraft kapabel att förmodligen välta omkull mina berg. Men jag tänker inte låta dem göra det - mina minnen, de upplevelser jag haft kring åren som "den fördömde".
För inte går det väl att beskriva dem som någonting annat; det bara jag vet som har ägt rum i mitt eget liv?
Inte så långt från "drömbilder", flyter de runt i hela mitt allt, likt vattnet i någon sjö och mellan varven stänker skvalpet upp kring strandkanten - eller som det varit genom åren; bergkanten.
Det är inte så längre, och det glädjer mig oerhört mycket. Att jag idag - förmodligen med minnenas stora hjälp, har klarat av att omvandla mina sargade stycken "rough edges" till det närmaste en människa jag någonsin varit, känns väl ungefär som "den fattiga pojkens" första skimrande mynt.
Jag är trött på det jag har varit i åratal och gillade heller aldrig det jag såg mig själv vara på väg att bli. Minnena därifrån ville jag bara glömma, sudda bort för all framtid. Men idag vet jag annorlunda och förstår allt så mycket mycket bättre. Till och med den oförståndiga delen av mig själv!
Jag gläds med det jag har och delar det inte, kan inte dela det med någon annan än försöka göra det med mig själv.
Svårt att säga också naturligtvis, om ens jag är redo att lyfta upp det som numera ligger gömd i min egen botten?
Jag är fullt medveten om att det finns där, likt en levande sorts kraft kapabel att förmodligen välta omkull mina berg. Men jag tänker inte låta dem göra det - mina minnen, de upplevelser jag haft kring åren som "den fördömde".
För inte går det väl att beskriva dem som någonting annat; det bara jag vet som har ägt rum i mitt eget liv?
En liten inblick, bara...
Jag tycker det är ofantligt roligt och även spännande att Ahmad Ahmad skall deltaga i Mr.Olympia i Las Vegas nu till helgen. Det måste vara omöjligt att jämföra med någonting annat för honom att tävla på sin sports yttersta nivå. Jag gläds med honom och önskar all framgång han kan uppnå under dessa timmar, då allt ställs på sin spets i Vegas. Hela Sverige borde vara stolta!
Jag har följt hans blogg där han skildrar i bilder och ord sina steg på vägen mot tävlingen och ingen kan undgå att bli imponerad över hur han arbetar fram sin absolut livs bästa form. Disciplinen är makalös när professionella kroppsbyggare sätter i gång med sina dieter inför en kommande tävling och man kan inte annat än häpna...
Nu kan man säkert tycka vad man vill om professionella kroppsbyggare. Den yttersta eliten och deras livsstilar och hur de genom sitt hårda arbete uppnår kroppar som vi andra bara kan drömma om. Att det är fråga om "hjälpmedel" lär det inte vara någon tvekan om, men det saknar egentlig betydelse i sammanhangen. Ingenting kan ta ifrån dem det slit och oerhört hårda arbete som ändå ligger bakom. Ingen! De som har synpunkter bör hålla dem för sig själva och i stället bry sig om någonting annat, för hur det än är, så är de (kroppsbyggarna) värda all sin prakt...
Jag har själv tränat några år nu och ju mer man arbetar i ett gym ju större växer sig förståelsen fram hur imponerande deras resultat är.
Det här inlägget handlar överhuvudtaget inte om vilka hjälpmedel som används för att bygga muskler som på deras nivå, utan är endast min egen syn på deras enormt hängivna sätt genom träning och diet. Jag finner det mäkta imponerande och för att förstå lite bättre hur hårt jobbet egentligen är, har jag nu de senaste månaderna "testat på" hur det måste vara att deffa hårt med tidiga morgonpromenader och en relativt stramt hållen kost. Genom att försöka (utan att ens halvhjärtat gå in för det!) märker jag hur slitsamt det är att tvinga mig själv att avstå från alla de sug som lever inom mig från tid till annan. Jag kan ge efter för dem - och gör det också ganska ofta - men det kan inte de som jobbar som byggare. Och bara där står min aktning för dem högt. Disciplinen de framhäver i sig själva är av fantastiska kaliber och är ingenting för "den svaga människan".
Den intrikata balansräkningen mellan kostens intag och energins uttag, varvat med rätt sömnmängd samt det och det rätta träningspasset i gymmet, övergår alla mina förmågor. Genom att bara "smaka på" hur det ungefärligt går till, blir jag närmast slagen med häpnad - oansätt om jag "bara kör rent!" För hjälpmedel eller inte, arbetet kommer alltid att vara enormt och målmedvetenheten storartad, och sådant tycker jag väldigt mycket om och står sig högt i mina böcker!
Jag önskar Ahmad Ahmad och alla hans kombattanter i Las Vegas lycka till i helgen och ser verkligen fram emot att se dessa giganter stå på scenen flexandes och spexandes i strålkastarljusets vita sken. Jag har fått en liten inblick i hur pass mycket som krävs men kan i slutändan bara ana mig till vidden av det!
Lycka till AA och kör så det ryker!
En liten droppe vatten i världens hav!
Det inträffade en ganska intressant grej idag medan jag stod och väntade på att mina däck skulle bli bytt på bilverkstaden. Mina ögon flackade runt lite över omgivningen under dötiden jag befann mig i, och fastnade på en bil som kom inrullandes långsamt på uppfarten. Inuti bilen satt en tjej och en kille. Tjejen körde bilen.
Jag tänkte väl inget mera på det, utan vände mig om istället och fortsatte att följa däckbytet som pågick lite längre in i lokalerna. Efter ytterligare minuter strosade jag runt min upplyfta bil som hängde ett par meter över marken i sitt hjullösa tillstånd, då de två som nyss anlänt i bilen kom gående lite osäkra utanför garage-ingången. Jag fäste mig vid det här nervösa, lite osäkra i deras uppförande. Deras blickar gick lite hit och dit, liksom om de inte ville gå framåt men kände sig tvungna, på något sätt. Jag stirrade inte på något vis, utan mina små blickar noterade scenen, mera som.
Killen bar ett par papper i sin hand konstaterade jag då de närmade sig - nu han först och hon som någon "förande kraft" där bak. Våra ögon möttes då han passerade mig och jag förstod genast vad det var han hade i sina tankar. Han såg på mig som om han letade efter tecken på om jag tillhörde arbetslaget där inne, men jag bröt av blick-mötet och hjälpte honom därigenom med sitt sökande.
Jag drog mig tillbaka, utanför verkstads-lokalerna och lät honom få sitt space. Ett sådant space jag själv ville haft om vi befann oss i ombytta roller.
Jag förstod vidare, eftersom det inte gick att undvika att uppfatta deras röster, att killen skulle söka jobb. Det bekräftade den känslan jag fått i från första början; hans osäkra framtoning, hennes duttande av honom i ryggen och den lilla, mycket osäkra blicken i hans ögon. Det förtäljde mig allt och inom mig kände jag igen det han säkerligen kände i sig; detta obekväma i att gå fram till någon arbetsledare i sina tvungna ärende, som med mössan i handen och lite avig, böjd nacke. Liksom underkuvad, på något sätt, så som arbetsmarknaden nästan kräver... Att tjejen även hon var med berättade att de nog hade gått igenom lite kontroverser tillsammans vad gällde jobbsökande.
Efteråt, då jag såg dem skaka i händerna och ta farväl, möttes våra blickar ånyo då de passerade mig på sin väg ut. Jag lade märke till den annorlunda energin som strålade från dem båda två. Som förnyad glänsde killens blick och det syntes ett stolt lyster från honom som inte gick att ta miste på. Han verkade nästan rakare i ryggen där han gick utan sina papper numera. Även tjejen verkade förändrad, gladare och jag fick den känslan av att hon såg väldigt nöjd ut, som det sättet man blir när man lagt ner en viss börda för att få någonting överstökat, genomförd. Även genom andra än sig själva - som när ett lag gjort någonting stort tillsammans!
Jag tyckte det var en häftig scen på flera sätt. Jag kände igen mig själv från min egen tid i det samma läget och tror mig veta exakt hur killens känslor strömmade där han kom och gick. Förändringen han (de) gick igenom från de kom till de åkte, vet jag är som att släppa en stor tung ryggsäck och även om han inte fick några som helst raka svar där och då av arbetsledaren (jag hörde honom säga att han skulle tänka över det och sedan ringa honom senare...), så väger ändå känslan av "att känna sig duktig" oerhört tungt.
Vad vet jag, jag kanske bevittnade två människors brytpunkt just där och då?
Detaljrikedomen i det som utspelade sig då jag väntade på mitt däckbyte fann jag oerhört stort. En pytteliten droppe vatten i världens hav, men så enorm i sin effekt på både dem och på mig...
Mitt språk efter så många år.
Det språkliga är bra lustigt, tycker jag och hur det äger förmågan att tränga in i våra liv och förändra. Jag själv är norsk men kom till Sverige som 21 åring (har i långa tider trott att jag bara var 20, men icke...) och idag, 20 år senare finner jag det oerhört svårt att till exempel chatta med mina barndomsvänner på forum som facebook och dylikt. Så fort jag skall börja uttrycka mig på "gamle språket" så nästan kvävs jag, ja språkligt då`rå!
Det sättet att forma orden på, det som föll in som den mest naturligaste sak i världen, inte bara förefaller utan i direkt fysisk form känns mer eller mindre besvärligt idag.
Nu är det ju inga konstigheter att man påverkas starkt språkligt efter 20 år i ett annat land och kanske även i större grad när det handlar om ett så närliggande, som det mellan Norge och Sverige.
Men det märks väldigt tydligt som sagt, när jag kommunicerar med människor "från förr" och jag kommer på mig själv under dessa samtal hur vi drivit i från varandra, ja rent språkligt. Ibland kan jag även finna mig själv undvikande bara för att det känns så "betungande" att genomlida denna "live-översättning" som jag ser mig själv stå i. Meningarna från min sida kommer långsammare, mer "behandlad" an vad brukligt är och alltjämt i en frisk blandning mellan de två språken. Det ser jag under samtalets gång men orkar inte spjärna i mot för jämnan... Det blir mycket ord som slutar på: -ar och -arna med ett och annat og där det istället (om jag nu var svensk!) skulle varit och. Jeg och jag mixas fritt och frejdigt och jag skulle kunna fortsatt att peka på ord i all evighet. För när jag idag kommer till något slags konklusion, så är jag nog så nära två-språklig jag kan komma.
En annan ganska intressant vinkel är, att eftersom jag gillar att skriva ser jag ett aldrig så litet problem komma dalande ner över min språkliga dager. Ju mer norska jag antingen skriver, talar eller läser, ju svårare blir det att upprätthålla svenskan levande i mitt språk. Därför undviker jag helt och hållet att läsa böcker på norska. Jag har fått presenter fram nära och kära i gamla Norge som faktiskt nu stått i bokhyllan och samlat damm de senaste åren just av den anledningen. Ytterligare ett moment av intressanta vinklar, tycker jag.
För inget är så färsk-vara betonat som språket om man vill hålla det flytande och lämpligt levande. Ett varierat ordförråd är av stor vikt och behövs trimmas upp i en ständigt framfösande manöver, livet genom i stort.
Så mina venner på den andre siden av grensen, om jeg ikke serverer dere mine svar på chatten i det helt önskede tempoet, så kan det nok väre fordi at jeg sitter her og klör meg i hodet mitt og forsöker å formulere meg på norsk, så godt det bare går!
Peace!
Pajaserna har intagit riksdagen!
Så hände det som inte fick hända att SD, Sveriges största (och mest välbetalda clowner) har intagit riksdagen...
Min förhoppning nu är att MP tar sitt medborgerliga ansvar och slår i hop sina säckar med allianspartierna!!
Se det vore nåt!
Hur stor är egentligen inte kärleken?
Vad betyder det inte att ha en annan människa och dela livet med? För de flesta av oss är detta en av livets mest självklara inslag, men för många är det ett trauma artat dilemma, en dysfunktion.
Många "fladdrar" mellan ett otal olika partners i långa perioder utan att kunna hitta någon grogrund för sig och sin nästa. Periodvis kanske det beteendet kan refereras till som skojigt, roligt ja till och med lekfullt. Och så kan det säkerligen vara också för väldigt många.
Men nu talar jag inte om dem. Jag bemöter här en annan grupp människor, en grupp jag nog inte vet om de är många eller få, utan jag konstaterar att det finns ett par stycken i min närhet och därför går mina antagelser i riktning av, att det nog finns en spridning utöver landet, världen...
Det som slog mig över middagsbordet där mina vänner och jag befann oss i går kväll var, då jag lyssnade på samtalet som flöt oss emellan och tolkade blickarna som ideligen möttes över stearinljusens dimmiga lyse, hur lyckan inte alls är så självskriven som skenet kan tyckas ge. En blick kan säga så oerhört mycket, avslöja hemligheter man försöker dölja för alla och envar. Det kan vara den lyster som saknas, den gnista som fattas som sår den berömda tvivlens frö. Ett skratt som egentligen inte är ett skratt...
Just i det fallet jag nu har i åtanke är det också "allmänt känt" bland oss vänner hur det bakomliggande faktum står sig. Det vet vi alla av oss, vilket gör mina betraktelser lite mer "legitima" att bolla med i mina tankars små utrymmen. Men inte desto mindre skapar de en liten tankestorm i mig och jag finner mig sittandes här med funderingar i min famn; hur artar sig desperationens olika skepnader? Hur pass utbredd är det att leva tillsammans med en människa där viljan att göra just det, kanske inte är besvarat från sin partner med samma sorts kärlek? Vart går gränserna för vad som är tolerant och för vad som i sin tur utvecklas mot en "anti-oas" kallad utnyttjande?
Nu är inte mina vänner som som jag bär i tankarna nu där än, vid utnyttjandet. Inte alls. Men de är inte lyckliga på det sätt de egentligen skulle kunde vara, det är vi i vänkretsen överens om - faktiskt även den aktuella tjejen i fråga!
Men någonstans ruvar behovet av att få dela sin samvaro med en annan människa så mäktigt, att vissa spärrar kan lättas. Och här är det mina tankar vädrar sin morgonluft: Hur stor är egentligen inte kärleken, och visst kan man väl lära sig att älska en annan människa..?
Av respekt till mina vänner så fortsätter jag inte med "mina tankars drillning" här i offentlighetens öga, utan konstaterar bara att problematiken - om man kan kalla det så - nog är mer utbredd än vad man kanske först kan tro...
Så damp jag ner i valdebatten igen, då...:-)
Blev sittande framför Tvn i går kväll på jobbet eftersom det var så lugnt och skönt. Fastnade vid 4:ans valdebattprogram och fann mig själv som sittandes på nålar. Jag förundras över dessa sju människors, politikers sätt att arbeta på och kan faktiskt inte annat än beundra dem, i mångt och mycket. Även Lars Ohly!
Att stå där i över två timmar och debattera med sina närmaste "Nemesis-ar" inom politiken och med så mycket ståendes på spel, torde ta musten ur vem fan som helst - och gör det nog säkert också (vilket vi knappast får se på dumburken!).
Alla dessa förvirrande siffror och statistiker, lagar och icke lagar, gamla löften som hållits eller brutits, lögner eller modifierade sanningar, motsägelser som flyger som brinnande pilar mellan borden... Och sen hålla ordning på sina begrepp utan att tappa fattningen, är mig mäkta imponerande! Ja, förutom Lars Ohly då`rå som, efter mitt tycke inte alls platsar in i denna kategori professionella politiska profiler. För tusan, Lars Ohly är också professionell det är inte det, men på något sätt känns han och hans politiska framtoning ut som någon som fått vara med "bara för att vara snäll".
Sakfrågorna då? Jo, jag kan inte undgå att inte bli imponerad - eller rättare sagt mest impad - av allians blocket. Som det verkar är de mycket pålästa och samspelta och det märks att de är de som spelat ihop och dragit nytta av sitt pågående samspel. De lirar som ett lag, lite som barca om vi nu skall snacka fotbolls-termer. Var och en av de fyra partiledarna: Jan Hägglund (kd), Jan Björklund (fp), Maud Olofsson (c) och styrmannen Fredrik Reinfeldt står med säkra blickar och övertygande miner inför oppositionens alla och ihärdiga försöka att kasta omkull det allra mesta av vad de har att komma med. Visst, det finns hål i båda blockens ideologiska murverk och jag själv kan inte få för mig att känna mig säker i något av dessa två lägrens partiprogram. De är båda två bra och samtidigt väldigt dåliga, men när 19 september kommer och går så kommer jag att välja att stå på alliansens sida...(om jag hade kunnat rösta, vill säga!).
De röd/gröna framstår i deras ljus som endast skuggor av sina forna själv. Till och med sossarna, som ju varit Sveriges största parti genom tiderna framhävs knappt mer en som en skugga. Det syns mycket tydligt på våran folkkära Mona Sahlin att hon nog tycker sig se att slaget gått om stöpen när det gäller att få den stående regeringen på fall innan 20 septembers första solstrålar sprids över Sveriges avlånga land.
Jag tror nog samma sak. Inte för att min övertygelse kom från gårdagens program. Nej, den har funnits ett tag nu och lär nog bestå ännu en bit inpå de kommande fyra åren. För ingen kan få mig att tro att någonting annat vill komma att ske!
Obefintlig!
I likhet med havet finner jag himlen som likvärdig källa till att utforska min egen litenhet. Det behövs med jämna mellanrum, att få stå under intrycken av att känna sig oändlig minimal mot en större enhet, en övermäktighet man står sig chanslös att greppa omfånget kring.
I momentets öga upphör ens egen existens att hävda sig, som att trycka på någon gömd paus-knapp och bara insupa denna överhängande, mäktiga symtom av att vara obefintlig i en motsats... Obefintlig!
När man sedan lämnar tillståndets kärna och återskapar det nya ljus som sänkt sig, förstår man sig själv än bättre, än mera...
I momentets öga upphör ens egen existens att hävda sig, som att trycka på någon gömd paus-knapp och bara insupa denna överhängande, mäktiga symtom av att vara obefintlig i en motsats... Obefintlig!
När man sedan lämnar tillståndets kärna och återskapar det nya ljus som sänkt sig, förstår man sig själv än bättre, än mera...
Bara för mig, min kamera och jag...
Ute blåser det i dag - och har även gjort så i hela natt - ganska hårda vindar. Inramat i ett stritt regn och tjocka ogenomträngliga moln är dagern i det närmsta dass-grå. Jag gillar den här typen av väderlek mycket skarpt.
Att befinna mig vid havet, en möjlighet vi här nere på västkusten är välsignade med, när vindar vresigt kastar sig från alla håll och kantar och piskar upp vågor in över land, tycker jag är ett mycket kvalitativt exempel på livskvalitet.
Man lär känna en sida av sig själv, där nere i kastbyarna och det flygande sjöskummet, om hur stor - eller rättare sagt liten - man i själva verket är.
Jag tror på möjligheten att utveckla en form av ödmjukhet under sådana omständigheter när krafter från elementen höjer sin nivå ett par snäpp över det normala, det alldagliga.
Med kameran älskar jag att fånga dessa unika moment och ta del av (och bevara för all framtid!) denna saftiga röra av vindsinta naturkrafter, lyssna till det oerhörda monster av ljud som lyfter upp allting annat i ens närhet och insveper den värld som vi känner den, i ett nästan fasansfullt och hejdlöst grepp av total-kontroll.
Jag tror vi människor - och säkert även djur - behöver påminnelser av det slag som just nu pågår i sträng ton utanför mitt fönster, jag tror det - och tar det till mig helt och hållet.
Det enda jag just nu kan känna motstånd mot och en smula bedrövelse över är, att jag inom kort måste bege mig till jobbet...
Det är alltså inte min storm i dag. Min ligger nog i framtiden och väntar och kanske, bara kanske, blir just den århundradets "värsta storm"!
Bara för mig, min kamera och jag?
Man kan ju alltid hoppas...
Peace
Och regnet sätter stopp igen...
Det är inte alltid lika lätt att rikta in sig mot sin tränings mål när det spöregnar varendaste morgon. Lite av västkustens förbannelse har jag numera förstått, och kan väl lika bra ta det till mig, först som sist...
Arbetsschemat jag har är underbart på flera sätt. Jag skulle nästan kunna se mig som relativt bortskämd om jag lade det ögat till, men allt vill man ju bättra på, under tidens gång och när jag nu söker anpassning till min träning, ja så ställer alltså regnet till det för mig. En sak är att kliva upp ur sängens söta sömn klockan 0530 för att hinna ta en promenad innan jobb-dygnet tar vid, men en annan är att göra det i spöregn! Där går gränsen, kort och gott! Inte ens jag får för mig att göra det.
Hade man i och för sig haft ett större mål i sikte vad gäller träningen, så vore det en sak, men nu är det inte så och därför får det förbli...
Men min lässtund i den grynande morgontimmen, nej se den kan inget regn i hela världen rå på!
Peace
Biggest looser: ett trollbindande koncept!
Det är mycket länge sedan jag fann "såpor" sevärda. Om jag inte minns helt fel så ramlade jag av just den vagnen kring andra omgången av "Big Brother", och jag har på inga sätt saknat det inslaget i mitt TV-seende liv. Jag ser mycket och ofta på TV, det är inte det, men just genren "såpor" har för länge sen fastnat i halsen på mig och gör mig numera mest illa - i form av mitt mående.
Men, once in a while så poppar det upp ett och annat korn som faktiskt glimmar lite som guld. "Biggest Looser" tycker jag är ett sådant. Programmet, om än själva tävlingsmomentet osar lite patetiskt, har faktiskt ett hyggligt substansiellt koncept där de medverkande verkligen när en eldfängdhet över att åstadkomma någonting verkligt, som att lätta sina kroppar för den övervikt de bär på. Sånt gillar jag - skarpt!
För det handlar ytterst om dessa människors liv - ända ut i fingerspetsarna. Genom övervikten kortas en människas liv ner med ett betydande antal år, deras förmåga att skapa barn, bli föräldrar minskas dramatiskt genom fettlagringarna, leder och alla inre organ tar alldeles för mycket stryk för att kunde underhålla en fysik i det längre loppet och det dåliga mående trycker förmodligen dagligen ner personerna i fråga.
Här serveras de möjligheter på ett silver fat - och de har tagit dem. Låt vara att det hela dryper av kommersialism och har redigerats till ett nöjes program som kablas ut över landet. Men det fungerar. Och det roligaste tycker jag, är att de skapar sig en förutsättning som aldrig upphör att existera utan tar till sin början när serien tagit slut: de lär sig hur de gör för att kunna hejda sitt dåliga leverne!
En värld av möjligheter öppnas för dem!
Samma sak känner jag när jag stöter på överviktiga på gymmet. Det glädjer mig att se dem kämpa på i denna ovana miljö som det ju trots allt är för dem. Jag kan bara ana mig till den "jävlaranamman" som det tagit dem att ta sig ner dit och börja arbeta med sig själva. Det samma ser jag i "Biggest Looser- gänget": människor som brinner för en dramatiskt förändring på både de själva och deras livsstil.
Ett trollbindande koncept, som i alla fall får mig att sitta fastspänd framför dumburken varje måndag kväll och heja fram dessa vilt kämpande människor och följer hur deras kilon bara rasar ner för varje mätning!
Facebook!
Man kan säga mycket om facebook. Sidan kan hatas och den kan älskas. Den kan säkerligen kännas fruktansvärt betyngande, tidskonsumerande och förmodligen till tid och otid, påträngande. Mycket påträngande också, till och med...
Jag har nog inte varit på något "community-forum" som hyser så mycket olika människor, spridandes så mycket dravel, som just facebook! Jag tror uppriktigt talat att den har precis allt mellan himmel och jord...
Men jag tycker facebook är ett skitbra forum. Jag har upprättat kontakter med oerhört många människor jag trodde för alltid varit försvunnet ur mitt liv, som jag kände det. Dagligen dyker det upp påhälsningar från svunna individer från min barndomtid, ungdomstid och till och med tider jag inte heller minns.
På det sättet uppdateras mitt liv för jämnan och faktiskt, ges jag härigenom ett större innehåll, tro`t eller ej...
Vänner är ju alltid en grej - oftast för sig själv, men familjen får inte passera omärkt. Och gör det inte heller!
Genom facebook har jag (som utflyttad) återknutit - eller en sådan början - band jag inte räknat med på hur många år som helst. Och det är rätt fantastiskt hur det fungerar här i livet, om jag får vara ärlig. Att herrens vägar äro oransakliga, har fått en ny innebörd just genom; facebook!
För inte längre tillbaka än fem år i tiden, hade jag inte ens slagit på en dator och långt mindre använt nätet att surfa på. Ja ok, högst sex år då men då talar jag i överkant. Och mina kontakter med vänner och familj, ja då sträcker sig "det svarta hålet" nästan ett par tiår bakåt i tiden. Hur sorgligt det än måste låta så är det dock så det är, efter alla omständigheter som låg i vägen.
Men sen kom jag alltså över facebook och, om inte alla, så i alla fall de flesta av gamla dimmor lättade på den fronten och allt det gamla återkom i full vigör - och gör så än!
Så om jag skalar bort, separerar, sållar bland allt onödigt drilldrall som kretsar i och ikring siten, så står alltså vänner och familj kvar och för det är jag evigt tacksam!
Peace!
Jag har nog inte varit på något "community-forum" som hyser så mycket olika människor, spridandes så mycket dravel, som just facebook! Jag tror uppriktigt talat att den har precis allt mellan himmel och jord...
Men jag tycker facebook är ett skitbra forum. Jag har upprättat kontakter med oerhört många människor jag trodde för alltid varit försvunnet ur mitt liv, som jag kände det. Dagligen dyker det upp påhälsningar från svunna individer från min barndomtid, ungdomstid och till och med tider jag inte heller minns.
På det sättet uppdateras mitt liv för jämnan och faktiskt, ges jag härigenom ett större innehåll, tro`t eller ej...
Vänner är ju alltid en grej - oftast för sig själv, men familjen får inte passera omärkt. Och gör det inte heller!
Genom facebook har jag (som utflyttad) återknutit - eller en sådan början - band jag inte räknat med på hur många år som helst. Och det är rätt fantastiskt hur det fungerar här i livet, om jag får vara ärlig. Att herrens vägar äro oransakliga, har fått en ny innebörd just genom; facebook!
För inte längre tillbaka än fem år i tiden, hade jag inte ens slagit på en dator och långt mindre använt nätet att surfa på. Ja ok, högst sex år då men då talar jag i överkant. Och mina kontakter med vänner och familj, ja då sträcker sig "det svarta hålet" nästan ett par tiår bakåt i tiden. Hur sorgligt det än måste låta så är det dock så det är, efter alla omständigheter som låg i vägen.
Men sen kom jag alltså över facebook och, om inte alla, så i alla fall de flesta av gamla dimmor lättade på den fronten och allt det gamla återkom i full vigör - och gör så än!
Så om jag skalar bort, separerar, sållar bland allt onödigt drilldrall som kretsar i och ikring siten, så står alltså vänner och familj kvar och för det är jag evigt tacksam!
Peace!
Tid!
Om man betänker det hela, så är det smått fantastiskt hur vi låter oss påverkas och styras kring denna tickande urtavlan kring våra handleder. Tre visare; den tunna snabba som spränger fram i outtröttlig takt, den längre lite kraftigare som malar och flåsar på obönhörligt och tjatar fram den respektive tjocka mastodonta timvisaren i sin eviga strävan efter att ge oss någonting fast att hålla vid, styra oss och leda oss - vagga oss fram i en konstgjord väg, helt på basis av en struktur som på många sätt är helt och hållet artificiell.
Tidens påverkan på vår kultur, ja hela vår civilisation är egentligen magnifik i sin enfaldighet och på alla sätt och vis den enehärskande fältherre, styrande över land och riken med sin brutala hand. Så eminent gjord och tillrättalagd, att vi numera knappast märker av hur pass förslavade vi gjort oss själva genom dess införande i tänkandet.
Förutom hur vi strukturerat samhället efter den och gjutit våra tankar kring den, så styr den även våra segel mellan liv och död. Allt i vår verklighet leds av denna overklighet vi infört i vår natur - och vi besväras inte ens av den: Tiden!
Frågan är således befogad: Vill eller kan vi mäta ut vår levnad utan detta verktyg vi åsamkats oss? Självfallet finns det vägar att gå om man känner för att ta avstånd. Men vi kommer aldrig helt och hållet bort från fenomenet Tid oansätt hur mycket eller hur lite vi känner för det.
Vi har - över tid - integrerat i oss själva detta begrepp, gjort den nästan mer fysisk än vad vi själva är och numera mäts allting i just Tid.
Det har gått långt sedan vi människor räknade antal regn eller anslog tidsbegreppet genom stjärnors placeringar på det mörka himlavalvet och frågan är om inte vi har halverat oss som människor på den vägen vi vandrat?
Så klart är det en omöjlighet att att veta och jag är inte heller säker på om någon av oss egentligen skulle vilja veta heller. Men tanken är, om än något svår, väldigt lockande att försöka se oss själva i en verklighet utan Tidsbegreppet. Jag tycker det, i alla fall...
Vi har - över tid - integrerat i oss själva detta begrepp, gjort den nästan mer fysisk än vad vi själva är och numera mäts allting i just Tid.
Det har gått långt sedan vi människor räknade antal regn eller anslog tidsbegreppet genom stjärnors placeringar på det mörka himlavalvet och frågan är om inte vi har halverat oss som människor på den vägen vi vandrat?
Så klart är det en omöjlighet att att veta och jag är inte heller säker på om någon av oss egentligen skulle vilja veta heller. Men tanken är, om än något svår, väldigt lockande att försöka se oss själva i en verklighet utan Tidsbegreppet. Jag tycker det, i alla fall...
"Kungarna av Tylösand".
Satt framför TVn igår tillsammans med tjejen och slappade när "Kungarna av Tylösand" började. Ett naturligt intresse flammade så klart upp då vi ju bor här och även befanns på stranden i somras när inspelningsteamet drog fram över stranden.
Men intresset dog lika fort som det kom, faktiskt redan vid presentationen av deltagarna. Det syntes lång väg vilka IQ-mässiga nivåer dessa människor låg på.
Det finns ingen anledning att gå närmare in på vad programmet gick ut på, för det är heller ingenting. Faktiskt ingen jävla ting!
Det är mig en fullständig gåta hur människor överhuvudtaget kan gå med på att kasta sig ut i den nationala etern på det här sättet?? Kan tänka mig att det sitter åtta par riktigt stolta föräldrar lite här och var i Sveriges land och som känner stor glädje att deras barn kommit med i TV - och på det här sättet! Att det också förmodligen är en serie som kommer spänna sig över ett antal veckor framöver torde väl inte precis vara till gagn för en eventuell latent panik ångest bland släktens medlemmar.
Nu är det väl inte precis något speciellt alls vid (framförallt killarnas!) deras beteende. Vi var nog alla ungefärligt på deras nivå under de tidiga vuxen åren - för det måste de väl ändå vara med tanke på alkoholkonsumtionen? Det mesta handlade väl om det som återspeglas i serien: festa, knulla brudar, allt insvept i ett skrämmande lågt utvecklingsnivå. Men att visa sig så på TV är mig fullständigt obegripligt... Jag har faktiskt svårt att se att ens ungdomar finner detta sevärt.
Sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag blev sittande och skämmas. En obehaglig känsla rörde sig rastlöst runt om i mig och Tv stunden blev mer en plåga än ett nöje!
Fast, det tråkigaste med det hela är nog att bilden som kablas ut över landet av det underbara Tylösand är så missvisande som den här gängen skitungar förmedlar...
Och ja, kanal 5 har väl aldrig heller visat sig vara något kulturellt högsäte, vilket de återigen visar sig med all önskvärd tydlighet!
1 timme om dagen!
41 år och jag älskar att träna. Jag njuter av att träna!
Jag har överhuvudtaget ingen "ålders-noja", ett ord jag förövrigt inte har eller haft någon som helst relation till, eller vad man skall säga. Visst har jag emellanåt reflekterat lite över år och ålder och lite däromkring, men aldrig suttit med några olustkänslor av den grund.
Jag är nog mycket av ett barn fortfarande och jag gillar att vara det. Jag kan rada upp mängder med olika orsaker till varför vissa saker och ting i mig är som de är, men jag skall inte ta de nu. Här och nu vill jag bara ge en mälding till världen om hur mycket ja uppskattar att kliva upp tidigt på morgonen, läsa lite i min bok medans jag sipprar på det nybrygda kaffet för att sedan (oftast en halvtimme) bege mig ut i den sträva morgonluften och ge mig själv en power-walk.
Det tar så lite tid, om man betänker det hela och ger så oändligt mycket tillbaka. 1 timme om dagen, det är allt det tar och sen har jag 23 lika stora delar kvar att göra allting annat på!
För, även om jag inte besväras av "att bli gammal" så äger jag självfallet en medvetenhet om de förestående åren. De ofrånkomliga åren som kommer allt närmare.
Den filosofi jag lever efter (för tillfället, hur som helst!) är att träna så mycket jag kan medan jag kan - för jag blir tids-nog för gammal för`t...
Jag har undvikit bitterheten hela mitt vuxna liv och skall även undvika ohälsan i mitt resterande.
1 timme om dagen är allt som krävs. Och gör jag den innan "själva dagen" har börjat, så märks det knappt i den stora helheten, på sätt och vis!
Sen är det kul också att äntligen kunna börja vårda sin kropp, ordentligt...
Mycket kan sägas om detta ämnet och mera kommer komma. Men för nu får det här lilla insticket hålla!
:-)
Möte mellan människor.
Möten mellan människor. När människor möts, är en företeelse som fascinerat mig på många olika sätt upp genom åren. Lika oskyldigt som det kan låta, ja lika avgörande kan det arta sig för de enskilt inblandade individerna som för ens hela omgivning och, för en hel värld. Min värld. Vår värld.
Rent spontant kanske det kan osa en lätt sexuell laddning ifrån orden "möten mellan människor". Förmodligen inte så alltför konstigt eftersom våra drifter ligger så långt uppåt ytan. Men i meningen jag antagit är detta blott det yttersta ytskrap av hela denna fantastiska bild som just människors möten har.
Knappast finns det något mer laddat än när främlingar möts till en stundande, oanad vänskap. Ett osynligt uppbyggnads förhållande som sakta tar sin form i det lilla. Moment som vid sin början yttrar sig som ett högst tillfälligt, obetydligt möte inslagen i tillfällighetens skära papper, en tendens som inte ens syns för det blotta ögat eller märks av den mest skarptänkta, vakna, alerta människan.
Det behöver inte vara första intryck som ter sig som ristat in i sten, utan skulle lika väl kunna vara en viskning i vinden som lätt som en fjäders beröring, endast stryker mot ens kind i ett obemärkt väsen - men som växer fram genom tidens egenrådiga storhet.
Det är här det fantastiska tar steget in och erbjuder sin stora skönhet och tänder eldar i oss människor. Det stora i att inte veta! Det äventyrliga i att vara ovetande om vad ett möte mellan människor kan innebära...
En smula om träningen...
Man blir i stort sätt bara äldre för varje dag som går. Ingenting konstigt i detta. Alla går vi i den samma banans spår och oundvikligt närmar vi oss kanten som hägrar där framme någonstans.
Väl, för många kan det här vara en stor källa till ångest och ja, kanske även förtvivlan. Men för egen del och många med mig, känner jag mig ganska avskärmad från dessa syner om den annalkande ålderdom och de konsekvenser detta medföljer. Faktiskt så känner jag mig fortfarande som den tjugoåring jag en gång var...
För mig handlar min vardag mycket om att hålla mig ung - behålla min ungdomlighet på bästa och för övrigt roligaste sätt. Det arbetet jag innehar ger mig goda möjligheter till att bejaka just detta och det passar mig som handen i handsken. Utöver det ger även det i sin tur syre till elden då jag lever och andas för min andra passion i livet: gymmet!
Utan att på något sätt vara hängiven någon ålderskris finner jag det ytterst trivsamt att svettas maximalt i träningsgymmet. Utan att äga några tävlingsambitioner, tränar jag som om jag hade det - och det gör mig väldigt gott i både kropp och själ.
Efter mina år nu inser jag mer och mer hur stort omfång konceptet "träning" har och även om jag i dag kan en hel del om det (i alla fall min egen!), så inser jag dagligen hur mycket jag inte kan. Det är bland annat detta och mera till som gör det så lockande, så spännande, så intressant.
Att man också kan, på ett aktivt sätt, hjälpa till att forma sin egen kropp genom träning i kombination med livsstil och kost, är tycker jag, ett underbart inslag i en människas liv och om något, livskvalitet, eller?
För mig är det och för mig är det en dyrbar stund när jag kliver in i gymmet.
Jag gillar att där slita, svettas och stånkas mot mig själv och vikten som ligger framför mig, men bäst av allt är ändå känslan som bestiger min kropp efteråt.
Denna malande, domnande, utslitna känsla vitnar om och påminner mig om kroppslig utmatning och fyller mig med stor tillfredsställelse långt utöver den stundande kvällen. Det ger en även större utrymme att inta bredare utbyte mat (som jag älskar så mycket!) utan att för den delen ådra mig för stort omfång kring buken, ha ha ha...
Morgonpromenader är ett annat aspekt av den samma gamla mynt. När jag jobbar mina dygns pass blir det ju av naturliga orsaker ganska trångt om träningsutrymme. Om jag då inte stiger upp en halvtimme tidigare, tar på mig träningskläder och tar ett parti powerwalk på kring timmen innan jobbet, och frukosten.
För mig fungerar detta perfekt och jag ser genom tydliga tecken på hur detta återspeglas på min kropp.
Jag tänker inte bli någon halvfet femtioåring sittandes och flåsa i soffan efter att gått ett par trappor för mycket. För mig är detta en omöjlighet och kommer aldrig att hända - med mindre andra oförutsedda händelser påverkar handlingen utöver min egen kraft! - och så länge mina ben kan promenera och mina armar lyfta, lär jag nog vara ett inslag på ett eller annat gym någonstans.
Vi har alla ett ansvar att vårda sin egen kropp och äntligen - äntligen kan även jag utöva detta ansvar på ett högst adekvat sätt!
Lite fritt om valet.
Det går väl inte att undvika att det snart är dags att närma sig valurnorna? Ett val som jag förövrigt inte får deltaga i eftersom jag är norsk medborgare. Det gör inte mig nämnvärt mycket, att inte få rösta alltså, även om jag nog känner mig mer svensk kanske, än norsk.
Hur som haver, det är ganska intressant att följa emellanåt, hur de olika partierna drejer av och an i förhållande till hur långt valkampanjerna skrider och hur det mesta spetsas till nu när dagarna börjar bli räknade. För det lär ju vara ett som är säkert: någons "dag" lär vara räknat när resultaten offentliggörs den 20 september!
Antingen det är Alliansens sista tre veckor vid makten eller Mona Sahlins sista pass vid det socialdemokratiska rodret, så kommer nåt att hända. En stor förändring står vid dörren och för egen del skulle jag nog lagt mina pengar på att det lär bli Mona som får ta med sig sitt pick och pack och ta steget ner ett platå, eller två...
För även jag - som inte är något vidare insatt i de politiska blockens spel och "handgemäng" kan ju känna av hur sossarna seglas mer och mer akterut; hur fördömd tafatt Mona Sahlin framstår överallt där hon (försöker) engagera sig och sitt partis politik.
I andra ringhörnan står sig allt starkare - hur man än vrider och vänder på det - högern, den moderna sådana som faktiskt står sig relativt stort i den moderna världsbilden som alltjämt råder.
Jag tror, och återigen utan att vara närmare insatt i spelets vävnader, att det är just här sossarna har missat måltavlan en aning; tidens anda där ett allt större internationellt intresse råder och hur världen (och även lilla Sverige med den!) expanderar allt mer...
Någonting håller på att hända överallt i våran internationella gemenskap och här tror jag Alliansen anar en framtid redan, som de Röd/Gröna nog förbisedd, tyvärr.
Visst fan är det för jävligt med försäkringskassans ut-försäkringar och allt de gångna årens debatter om hur illa de utsatta de facto har fått det. Jag håller helt med! Men uppenbarligen ligger det någonting nytt i luften, i tiden som gör att den fruktansvärda politik som förts mot dessa inte tycks räcka till för att få Alliansen på fall - vilket man med lätthet skulle kunna tänka sig.
Det är detta som gör det lite extra kryddigt den här gången, spetsen liksom har blandats till med en ny typ av smak. Och jag kan bara känna hur spänningen faktiskt stiger i gommen vid varje ny Novus mätning...
Nu är det slut på gamla tider...
Dags att gå lite vidare i bloggen. Det har handlat lite väl mycket nu om det som varit, vägen dit och ut och runt ikring.
Egentligen är jag inte så där jättemycket för just det - inte i längden, i alla fall och finner därför numera för gott att vända blad.
I stort och mycket (trots allt nästan det mesta!) känner jag mig färdig med den sidan av mig själv. Jag lider inte längre av det och stegat ur miljön och det hela kring det. Jag ser mig inte längre som en sådan jag varit och trots alla mina vänner i "gemenskapen" (den jag inte tar del av) och deras "käbbel", gnat och tjat om att vara evigt tacksam - typ livet ut - så tycker jag bara mest illa om att älta gammal ost över och över igen...
Vi får nu se hur det fortsätter!
Som överskriften på själva bloggen ju också antyder ("I huvudet på Kjell") så borde ju finnas mera, annat, eller hur?
;-)
