I huvudet på KJELL

Jag tror, att många människor i allmänhet ser sig blinda på andras framgångar och då yngre i synnerhet, utan att se till den helhet som egentligen föreligger. En sorts onyanserad blanding mellan - inte sjuklig avvund, idoldyrkan och en början till målmedvetenhet. Att se sig själv ställd mot väl etablerade individer eller yrkesutövare är väl kanske det som gör att vi människor driver oss själva framåt, i mångt och mycket, men det krävs nog en hel del självinsikt och förståelse i helhet för att inte tappa sin balans in i mellan varven...
Att anamma en livstil är ett stort steg för oss människor. Att på sätt och vis, kan jag tycka, kunde leva ut sin dröm på heltid, så att säga är nog ett mål för de flesta av oss. Åtminstone till en början, under vissa stadier av våra liv. Det kan gå lite hur som helst med den varan. Konstigt vore det nog annars, då vi då skulle haft en hel värld bestående av 6 miljarder vällyckade och sucessfulla människor på våran jord - Åh, vilken underbar värld! Ha ha ha...


Nu är ju inte fallet så (tyvärr?) och många av oss ser nog tillbaka på våra liv och undrar hur i helvetet saker och ting kunde gå så här fel, hur blev det så här osv osv.. Jag själv måste nog ställa mig i den skaran, utan att jag i dag mår dåligt av det, för det om. Det finns så mycket annat i livet än ren och skär sucess, vilket i sig är ett högst relativt begrepp! För mig handlar det ordet sucess om att må bra i mig själv och som människa, och leva tillsammans med den eller de som betyder något för mig. Varken mer eller mindre...

En dröm kanske man kan säga att det är att få leva ut sitt liv till det fullaste, om man nu helt kan förstå hur det skulle vara att göra så. Och som det är med alla oss människor så är drömmar unika och har en lika slående och olik betydelse för alla och envar. För många är den stora drömmen att få bli en förälder vid något tillfälle i livet, för andra kanske de skulle slippa att vara det när de väl blivit det? Den arbetslösa vars högsta önskan är att tillskaffa sig ett arbete är kanske i rak motsats till den som redan har sitt jobb och måhända är less på det, trött på att behöva arbeta... Nyansernas nätverk drar sig från innerligheterna till den krassaste ytterlighet och kan benämnas med precis lika många variationer som det finns människor på jorden, och vi tycker alla olika. Vi har alla våra differentiella behov och mål men, törs jag tro, försätter oss själva i positioner vi inte helt hade förutbestämt för oss själva vid något tidigare tillfälle i livet. Jag kan tycka att det är helt ok, egentligen, det ger liksom en liten krydda i tillvaron som, vill nog många hålla med om, vore en något blastant och tråkig tillställning om vi kunde staka ut i förväg, eller??
Det är väl det som är det spännande med nya hus, att man inte vet hur det ser ut bakom den oöppnade dörren...
Men sen vet man ju inte heller hur det ser ut i grunden heller, ty den går ju inte alltid att skåda genom från utsidan och kan ge en och annan överraskning i framtiden...

Livet är ingenting annat än fantastiskt!

Jag kommer aldrig i från livets alla pågående tankespel. Förmodligen vill jag nog inte det heller, det sätter en grund att stå på, inpräntar jag i mig själv. Vilket jag också tror på. Jag ser det som en kraft, på gott och ont, naturligtvis, där strävan - förhoppningsvis - leder mig framåt.

Ett ständigt återkommande tema i mitt liv tycks vara att jämnt behöva komma tillbaka från en rad bakslag, "set backs". Många av dessa har, är jag oerhört medveten om, varit helt och hållet självförvållade och således också då varit mig förtjänade. Har jag lärt mig något genom dessa år jag levt, så är det väl att ingenting kommer gratis - för mig i alla fall!  :-)  Således har väl livet i mångt och mycket varit en tung bedrift med bördor att bära och laster att lyfta. Men ändå så sitter jag i dag med känslan av att inte skulle vilja ha det ogjort, av någon konstig anledning. Visst finns det väl ett och annat moment jag kanske skulle vinklat lite bättre enbart för att undvika en viss följdverkan, absolut, men i det stora och hela perspektivet är jag relativt tillfreds med den jag blivit och på det sättet det har gått till.

Rent metaforiskt sätt är det inte alls helt olikt som att befinna sig på det öppna havet drivandes, i en öppen båt. Man ser vågornas spel överallt vart man vänder sig, livets gång och gungningar, man känner själv av rörelserna men inte det deltagandet som krävs för ett äkta engagemang. Så man drar sig undan till närmast liggande strand och bygger upp sitt eget näste, på sina villkor, de man är kapabel att hantera. Enkla mönster breder ut sig som små ringar i ens eget lilla vatten - men med den skillnaden att dessa är mina...
XXX
Efterhand springer sedan tiden iväg medan man rumlar runt i sin lilla bubbla på sin ensliga strand. Långt ute på det öppna havet syns skeppen långsamt segla förbi, och man vet, man vet att de där fartygen är byggt av mina vänner, de jag växte upp med och delade skolklass och ungdomstid med - och modet sjunker snabbare än den gulnande eftermiddagssolens vandring mot den allt vagare horisonten. Införstådd med, att jag ser hela tiden dem utan att själv bli sädd, gör i längden att ryggen går i krok och viljan att räcka ut en hand blir försvinnande liten, även för ens egen del... Man sjunker ner i sanden och blir en del av...
XXX
Sedermera förändras dygnen. I hopsmält till en och samma sörja går det inte längre att skilja på dag och natt, sömn eller vaket. Det enda som äger en markant ställning i ens liv, är den förtryckta känslan av brutna löften - från en själv. Bilden vänds i mot sin avbild och i grinet förloras kontakten med det sista man kanske ägde som var värd sin gunst; tron på att jag kan stå upp tillsammans med den värld jag är en del av... (förlåt, ekar det högt i ett tomt hjärta!) var en del av...
XXX
Till sist vill inte heller elden vara ens vän och mörkret blir än mer plågsamt. I en närliggande utkant hörs endast vattnets brus mot den eviga sandstrand då de rullar in och lämnar efter sig resterna från spelad musik. Texterna är sen länge försvunnit i de hjärtan som visste bättre än att låta dem passera utan att öppna den dörr som var deras... Ack, en dörr...tänk att äga en dörr till något eget... mitt... min...
I slutskedet innan åter tomheten lamslår ens medvetande, kristalliserar sig en patikel, en skepnad, ett hopp(?).. vågar jag ens tänka tanken ... VÅRAT???

Jag tycker ärligt talat att både tystnad och ensamhet är två högst underskattade tillstånd i livet. Ja, tillstånd tycker jag det kan kallas och jag uppskattar dem högt. I tystnaden får jag tid med mina tankar och i dem vill jag ofta vara ensam. Så det gör inte mig någonting att vara just det in i mellan, ensam!

Vad intressant det är att ibland sätta sig ner och reflektera över hur man ändrar sina syn på saker och ting, värderingar upp genom åren, hur moralen formas och omformas allt eftersom man utvecklas som människa. (Förhoppningsvis, i alla fall,=) Vi blir oundvikligen äldre för varje dag som går och tur är nog det, för hur som helst, för egen del, skulle jag nog aldrig igen vilja uppleva min tonårstid i repris. Denna vilda, ostyriga tid med alla sina skiftningar i både humör och sinnen, där utgången, egentligen, skulle kunde gå precis åt vilket håll som helst. Lyckligtvis överlevde jag min tid som nysprungen ungdom utan de alltför dramatiska konsekvenser. Eller gjorde jag det?

I bland kan det vara skönt att känna sig liten. Att kanske stega ner från världen så som man känner den och bara vara...en liten människa i en stor världen full av saker man egentligen inte kan eller vill rå på.

Alla har vi rätt till ett bättre liv, en fullvärdig förståelse och en trygg tillit till en större och mäktigare sammanhang. En gemensam nämnare för den vilsna lilla individen som utgör ett jag - mitt jag - har jag valt att kalla SÖKANDET. Resan pågår från födselns svidande första andetag till det sista panikartade drag efter den samma. Vägen både vindlar sig och häver sig, slutar abrupt för att senare, bortom all förnuft, ta till sin början återigen, då det enkla vi kallar HOPP tycks ha försvunnit ur sikte, för all världens tid och rum.
Så befängt det klingar i mig att, kunde påstå att under halva resan finna sig nöjd med sin tillvaro, sätta ner sin kropp och på allvar tro, att målet vore nådd. Ett bägare gift som redan druckits ur...

Letandet efter en sanning är i grund och botten den ända drivkraft som kan mäta sig med den männsklighetens syn jag är begåvad med. Att endast kunde förstå detta, är ett delmål jag inte ens kommit fram till än, långt mindre siktat in mig på, ty den sortens struktur är jag inte gjord utav. Det är en del av leken, att komma fram till någonting...(?)
Framsynt, villigt, givande...
Lika ringa som vi kan med bestämdhet ge en fingervisning om hur energierna ter sig när våra liv här på jorden släcks, kan vi tala om för någon vad meningen är för oss som stövlar ovanpå jorden. Allt har sin natur given och vi vet knappast ens vem vi själva tillhör - då vi inte har en aning om vem eller vad vi egentligen är. Vi lever i nuet insvepta i en kvävd sekund av en bruten tid, inte helt olikt en droppe vatten som strilar ner från ett universum kallad: MOLN!

Allt blir så galet om vi inte lyfter våra blickar högre än till dörren för vår egen sorg, där vi omtumlande stannar i smärtans kors, och förevigar våra liv i ett  drama utan någon född stjärna. Den dagen vi ser oss själva ljuset från stjärnan som nyss nämnts, vill jag tro att vi någonstans faktiskt är på väg...
Det  behöver inte vara så lätt , men det måste inte vara så fördömt svårt heller, att ge sig själv chansen att delta i ett sammanhang...

Så närmar sig julen igen då med allt vad det innebär; fridfulla stugor indränkta i vagt skinande ljus, Julpynt och stärka röda färger blandad med klarvitt, tidigt mörker utomhus och stillhet som förvandlas till förväntan, hopp och glädje. Doftfyllda kvällar och dagar av bullbakst, jäst och saffran ackopangerat av välkända och inövade julsångar om frid på jordens land och riken. Granbarr kröner hus och hem och länge efterlängtade besökare av nära och kära står snart för dörren... Jul, O helga jul... Ljudlöst faller den lättaste snön utanför det upplysta och härliga hemmets varma hjärta...

Det ser väl kanske inte ut så för alla. Kanske till och med inte ens den stora majoriteten av våran kristna befolkning, vilket lätt kan få tankarna att i frågasätta den Gud vi är ämnade att tilbe, fira och glädjas åt... För min del är försvann glädjen tidigt i mitt liv av en rad olika årsaker, vilka är helt naturliga i sig. Det är faktiskt inte förrän nu på senare år som jag har börjat tycka om denna högtid på ett sätt som jag kan glädjas åt - inte som i min tidigaste barndoms tid, innan sprickan kom, utan någonstans där mitt i mellan, och det håller för mig! Jag har vunnit min kamp, mitt slag och jag står som vinnare kvar på min plats - Men det har tagit tid, krafter och stora delar av mitt medvetande...

Effekten av, eller kanske det är rättare att säga defekten av detta har gett mig insyn som inte alltid är så julgranna och passande i denna glädjens och fridens tid på året. Mina tankar går allt som oftast till den andra sidan av lyckan, den som alltför lättast glöms bort i våran iver över att fixa och ställa om oss själva. Så när revbensspjälletsfettet rinner och bubblar i ugnen och julbordsdofterna sprids och får vatten att sildra i munnen, klarar jag inte helt slappa av i tanken, då vetskapen gör mig alldles för medveten om de av våra medmänniskor som lider just här och just nu... När jag stänger dörren hem vet jag att så många inte alls har det så utan stryker längs med gatorna där de letar efter ett skydd för natten. Den gnistrande vackra vinternatten som blänker så vackert med den öppna spisens lekande läten, betyder frostdöden för andra mindre lottade människor.
Oansätt skäl till det misär man befinner sig i, så är det dock ett misär, och för mig kan inte de tankerna bara försvinna bort då jag själv har kommit mig upp på en grön kvist...

För när man väl hamnat nere i källarmörkret kan det vara ett helvete att hitta vägen upp igen, och speciellt i tider som dessa! Tankar var för mig mitt största hot mot mig själv och jag förstår att det är likaledes för en mängd andra människor.
Vi kan inte, vi får inte underskatta våra medmänniskor under jultider. Lika vacker som den är - lika bräcklig och farofylld kan den vara, julen, när mörkret sänker sig och lägger världen stilla i firandets ljuva sken. Jag kommer aldrig mera att låta mig luras av denna synvilla vi väljer att bädda in oss själva i bakom julgran, psalmer och fläsk.
Där ute ligger kamrater i fruktan för hur de skall klara den sprakande kalla natt som sakta lägger sitt sjal över dagern. Kyrkklockan som hörs dovt klingandes i fjärran, kan vara det sista en förtappad själ kommer höra...

Som tiderna förändras och vi med dem... Det är nog förmodligen stor lycka att livet inte alltid blir som det var tänkt. Hur skulle förresten det sätt ut om vi alltid följde förutvalda spår till respektive förutbestämda mål? Inte så roligt och långt mindre spännande. för visst är det väl tacksamt, tycker i alla fall jag, att gå genom livets krumgångar och labyrinter utan att veta någonting alls egentligen, om hur bilden ser ut bakom nästa krön...

När man hamnar i situationer där någon nära anhörig eller kär vän går bort ställs man ofta inför krafter där man överhuvudtaget inte alls känner igen sig i sammanhanget. Världen, så som vi känt den innan, skakas om och bilden man har av sin omgivning förändras - och vi med den. Ett otal frågor sprider sig i vårat känsloliv och kan på många sätt rubba ens äkta vara, ens eget jag. Aldrig har väl någon varit så obefintlig i sin existens som när döden ryckt bort den trygghet man lärt känna och stå på. ALLT måste revideras från grunden samtidigt som ens eget liv inte alls slutar att fortsätta sin vanda, trogna gång. I kaoset som uppstår måste man hinna med att tänka klart trots att man befinner sig i en chockartad sorg, saker måste förstås, handskas med och verkställas, genomgås ja, prövningarna man ställs mot är många och riktigt riktigt tunga...

Kommer alldeles nyss från ett samtal kring döden där vi så vitt berörde temat aktiv dödshjälp och huruvida detta var acceptabelt. Jag tror inte vi kom fram till något adekvat svar som någon av oss kände oss tillfreds med, av naturliga orsaker kanske, utan för egen del fann jag mig väl än mer osäker på mitt eget ståndpunkt... 
Just diskusjonsämnet i sig föll i alla fall mig rätt naturligt i dagen, då jag ju befunnit mig relativt nyligen i dess kärna, om jag får säga så. Vi tog ju bort våran hund för tre veckor sedan och det om något måste väl kunda sättas i relation till detta tema! 
De upplevelserna, intrycket detta gav både min flickvän och mig själv berörde mig på ett mycket djupt plan. Splittringarna i mig känns än och behandlas varje dag från den dagen och jag "letar" liksom efter bekräftelse på om vi gjorde rätt eller inte. Min övertygelse är konstant om att det rätta gjordes men när detta samtal poppade upp gavs det direkt nytt syre till den slocknande elden. 
Att bestämma över liv och död är så oerhört i sin tanke att det är i grunden alldeles befängt att ens nudda vid den. Likaså debatteras det på höga plan i olika länder huruvida det skall föreläggas lagliga stöd för sådana processer. Tanken är både svindlande och ohyggligt skrämmande! rent logiskt eller kanske förnuftigt kanske man kan få för sig att man gör det rätta för den som är älskad och måste behöva ligga på sjukbädden och lida sig genom plågor och smärtor djupt bedövad av medicinernas lindring och kontroll. Med utsikter om att vid en eventuell tillfrisknad från den aktiva sjukdomen kanske ingå i en konvalecens tid som varar för den resterande delen av livet som ett kolli i en sjukbädd, helt beroende av daglig vård. Att se sin kära behöva gå mot dessa utsikter kan få tankar att snurra... kanske åt håll där man egentligen inte äger positioner att kunda hantera följderna?
det finns ett liv efter detta. Ett liv man själv som kvarvarande individ måste leva vidare. Så ser livet ut och så kommer det alltid att  

En mycket regnig söndag kan vi se tillbaka på. Nederbörden har jobbat hårt redan från tidig morgon och själv har jag vaggats in i en slags "mysig vemodskänsla". På något sätt så är det en skön upplevelse att befinna sig inomhus när man hör hur vattnet plaskar ner i trädgården utanför och hur det massiva droppandet slår mot fönsterbläck och tak. Det föder en känsla av att någonting stort, oerhört mycket större än en själv håller sina kunnskaper i gång.
Ståendes i verandadörrsöppningen, slås jag av en existensiell påminnelse om en vacker ledsamhet som pågått i mitt liv under lång lång tid. Som att väcka en björn som sovit en god stund. Förr, innan vissa  vägar korsats i mitt liv, vore detta en början till ett betydligt mörkare skede för mig, men icke nu, i dag. För som det ofta gäller för livet så växer man, ökar i sin tillit till sig själv och får slutligen den rätta distansen till sin helhet. Slika ting är ofta lätthänt att glömma bort, vilket i och för sig är bra, men sen finns ju dessa stunder av lycka då naturen har sin gilla gång och man blir påmind av ett fallande regn en grå och disig söndag i november månad...

Det gläder mig i dag, att jag på ett så här vackert sätt kan låta mig bli påmind om mitt tidigare mörker i livet och äger de krafter som behövs för att kunde välkomna de känslor de frammanar i mig. Jag tror inte på att glömma det som inte går att glömma - och jag skulle heller aldrig vela göra det, ty för det betydde de för mig för mycket. Nej, ni finns alltid i mig, omkring mig och runt om mig och jag kommer aldrig någonsin glömma er!

=)

I dag är det väl ingenting jag egentligen kan lättare än att tala om de trassligheter som kantade min uppväxt. Acceptansen och insikten om hur livet absolut inte alltid kan stödja sig mot rättvisan och ge en trygghet bara för att man är ett lite barn i världens ögon, kan hos vissa av oss komma flygande med morgonens första fågelkvitter, så som det företer sig en ljus sommarmorgon, fastän det är strängaste vintermörker.

Sorg är nog en svår sida i oss människor som inte så alltför ofta klarar av att komma sig riktigt till ytan i den utsträckning den egentligen borde göra. Och när den väl gör det så blir den ganska dramatiskt uttryckt i former som gör sig gällande i stor smärta. Detta gäller säkerligen inte alls alla i den stora mängden och vore också en alldeles för stor och omöjlig kaka för mig att skriva om. I stället får jag nog ta till tacka med mig själv och de egna erfarenheter som ligger till buds, ha ha...

Konstigt hur en tomhet kan arta sig i verkliga livet. Tomhet, en avsaknad av ett innehåll, en tingens beståndsdel som upphört att finnas till, ett liv som släckts vilket utgör en plötslig förändring, en bortgången vän...

Så spännande livet är med alla sina ytterligheter, begränsningar och obegränsade möjligheter (i utgångspunkten, i alla fall...)  Vi föds in i en värld av möjligheter med vidöppna horisonter som bara ligger där och väntar på det nysprungna livet att ge med sig av sina frukter och gåvor. Kan det tyckas...