I huvudet på KJELL

Oundvikligt som det är, hamnar jag i dem emellanåt, dessa "luckor i medvetandet" då allting blir så ohyggligt verkligt och nära. Utan förvarning av något slag träder jag in i begrundelse och mörker upplyst av ett klarsyn, som nog står sig bortom mina ords krafter. Det närmsta jag kan tänka mig att komma är, ärlighet. Ärlighet på en helt ny nivå från gång till gång, och endast situationens utgångsläge styr detta tankens spindelnät. ..

Helt nyligen befann jag mig på jobbet där jag haft mången stund i detta mörka ljus ( som jag valt att kalla det utan någon egentlig mening bakom...). Det har blivit svårare och svårare att ta till mig begreppet "jobb" numera, då relationen med honom jag arbetar för, kommit så nära. Det går nog inte att komma ifrån det skeendet då vi umgås så pass intensivt tillsammans som det vi gör. Visst, jobb kommer det alltid att vara på något plan, men eftersom åren går så suddas linjerna ut mer och mer, och den punkt då man "inte skall ta med sig jobbet hem" har sen lång tid tillbaka passerats. Oundvikligt så har en vänskap växt fram. Det finns nog ingen (förutom min flickvän!) som jag umgåtts med så mycket som med honom och då ter det sig med naturlighet att band gror fast i varandra. Med dygnet-runt timmar i arbetschemat vore det inte mänskligt, framförallt inte från min sida, att se hur dessa snören vävs ihop till en tätt, bastant matta av vänskap. På det sättet görs "arbetet" ack så mycket lättare att hantera... Eller??

Vi har det skitbra tillsammans där vardagen är kantad med nära liggande skratt, glädje, sång och musik. Just skratten och leendena ser jag som en väsentlig del av vår tid tillsammans - ett gott skratt tror jag stenhårt kan förlänga liv, och lever ut därefter också.
Men jag kommer aldrig helt ifrån den bubblande frustrationen som ligger i underton-nivå mellan varven. Denna gör sig påmind i de "luckor i medvetandet" som från tid till annan sköljer över mig. När timmen börjar bli sen verkar de finna mitt tillstånd allt som oftast, och bjuder in mig till en ofrivillig dans:
"Jag ser mig själv vis avis honom och kan gripas av ett oförstånd kring livets rättvisa. Det finns nog ingen! Jag föröker sätta mig in i ett liv i rullstol utan motoriska egenskaper och söker förstå den begränsning som råder. Jag ser mig själv snubbla och ramla omkull långt innan något adekvat begrepp fäst sig i mig, och tankerna vandrar återigen vidare... Allt han får göra, kan göra, görs genom oss som jobbar med honom - och i det läget se en värld av möjligheter, gör mer ont än gott. Vid den här punkten träder frustrationen fram i ljuset och frysläggs av en kraft så oändligt mycket större än en själv. Även hans tal måste ske genom oss och inte för någonting i världen går det att lämna honom bakom sig genom att, bara så där, byta jobb. Tanken är mig svindlande och främmande...
Glädjen som lyser i honom när det från stereon böljer ut melodier från ABBAs "MAMA MIA" är oantastligt och så äkta, så det ibland går kalla kårar på en, och borta är då alla tankar av dysterhet; lyckan över en färd med tåget, om än bara för två stationer, går knappast att forma i ord och likaså en planlös bilfärd genom en öde skog utan annat att titta på än den förbisusande täta vegetationens grönska. Och jag har väl heller aldrig upplevt en sådan eufori över att bara glida runt i stan och heja och hälsa på människor man aldrig förr sätt!"

Utan att han har en aning om det, så har han lärt mig så ofattbart mycket om mig själv, livet och tiden vi har fått oss utsätt. Han förstår det inte själv, killen, och återigen så gör jag det för honom och med all önskvärd glädje också, så gör vi varandra hela. Och inte bara det, utan med all världens nöje också.
Gränserna suddas ut för varje dag som passerar och tillsammans smälter vi in i en mjuk, balanserad lunk där vi trivs och förhoppningsvis kommer att bestå  länge länge...

För mig ter sig frågan kring familj sig lite annoirlunda än många andras, skulle jag tro. Det är väl inte så precis, att jag inte behöver den mer eller mindre än någon annan egentligen, men under tidens gång har jag ställt mig ganska långt utanför - självmant... Till en början så fanns inga argument vare sig för eller i mot det handlandet som fick mig att agera på det eller det sättet, utan det blev helt enkelt så. Och, nu när man börjat räkna lite på det sifferskap som uppstått genom åren, så har väldigt mycket värdefull tid runnit ut i ingenting - för min del!
Det är väl inte så att jag befinner mig sittandes hemma i min ensamhet fällandes såra tårar över min bortflugenhet, inte på något sätt. Istället ser jag med all önskvärd tydlighet hur distansen mellan oss blivit oändligt stor, och möjligen hur detta har påverkat mig, som person. Fast, det kanske inte är helt korrekt att säga så heller, för om jag förändrats på grund av mitt avståndstagande från släkten är ju svårt att säga - jag har ju ingenting att jämföra med. När jag tänker efter, så vetta tusan om "förändrats" går att använda, över huvudtaget...(?)
Men jag konstaterar dock, att klyftan vuxit sig gigantiskt stor oss emellan (förutom en liten klick på den sydliga delen av Noregs land...) och att bara jag känner till varför. Det vilar inte på några andra än mig själv och mitt leverne, oansätt vad andra måste ha fått för sig. Men saken sträcker sig ändå mycket djupare än så, och jag kan inte annat än konstatera att sprickan har satt en kil i mig från barndomens unga år...

Jag ställer mig ofta frågan hur långt man kan (eller snarar vill) sträcka sig när det gäller ett blogg-skrivande. Det finns ju ett antal olika syften med det här relativt nya fenomen; blogg. Det som är lite roligt är att det inte finns några som helst ramar för vad en sådan kan innehålla, och endast bloggaren styr de impulser han eller hon vill ha framlagt till en hel värld av "möjliga läsare", alltså en ansiktslösa publik...
Själv, för egen del, väljer jag livet som utgångspunkt, och då i synnerhet mitt eget, då mina referenspunkter ligger så mycket närmare då. Men det är ändå inga bekymmerlösa tillställningar likafullt, för vart skall man dra gränserna? Efter att livet nu pågått i dryga fyrtio år så finns det naturligtvis en uppsjö inslag av olika karaktärer som nog skulle behöva synas, men kanske inte i ett sådant här forum, inte än, hur som helst. Nog skulle nog många funnit det som läsvärt om jag, helt utan vidare melding, började belysa mina mörkaste sidor, i det råder det ingen tvekan. Men det passar sig inte - inte än. Förutom mig själv så finns det numera andra människors hänsyn att ta till vara på. Man är inte tjugo år och okyssad längre, liksom...

Återstår då det egna behovet och drivet, att vilja skriva och då i synnerhet om det ligger och lever inom mig. Som det ser ut så här långt i livet, är inslagen begränsade, än så länge, och hänvisningarna förvisas till utrymmen "mellan raderna", så att säga. För den redan insatta syns detta med all tydlig önskvärdhet och blir nog som att se den strosande katten som ständigt kretsar kring den varma, ångande gröten. För mig blir varje steg ett nytt kapitel, en ny riktlinje att ta utgångspunkt kring, som att bestiga ett berg där varje nytt blad blir till en avsats där dylika val måste göras. Här finns världar att sätta sprätt på, öppnas för ingen mindre än mig själv; syftet torde vara kristallklart - men är det ej i sin helhet, då spärrarna mer liknar någonting fastrostat. Hjulen rullar kärvt, det måste jag erkänna då dagens bild innehåller inslag som numera är värda att slå slag om, bevara som de skatter de absolut är...

Så ett led i min egen utveckling har nådd en ny, och med all verklighet, punkt där det som sägs, skrivs och talas har ett innehåll som för en betydelse som inte bara berör mig utan även min omgivning; människor jag håller för kära.
Det bekymmerfulla som jag ser det, är att dessa inslag i mitt liv förtjänar den hela människan, den jag söker i livet, den som även de behöver nå för att kunna fulländas i sina liv. På den vägen är det alltså, att sökandet lär fortsätta en bra bit till, tills det oanade målet lär vara nått.
Men att lägga sig ut på nätet för öppen ridå är detta ingalunde tal om, om någon skulle få för sig det. Skulle den tron uppstå så är det synd, för då måste någon göras besviken, för det är bara toppen av isens berg som man såvitt kan skymta doppandes  över ytan - säkert!
För som sagt, hur långt kan man sträcka sig i en öppenhet? Jag letar fortfarande efter mig själv i mångt och mycket och medvetet lämnar jag efter mig spår mellan raderna och vem vet hur det kommer se ut sedan... vem vet? Inte jag i alla fall!

:-)

Vare sig det var meningen eller inte, så står jag här idag. Trots allt vid liv och vigör, begrundandes över tillställningar mellan himmel och jord. Ja, för det är nog närmast så, vill jag tro, att våra liv bör ses som tillställningar - mer eller mindre...

Jag minns att jag sprang - sprang genom min barndom och in i någonting ojämförbart som andra människor kallade för uppväxtåren. Jag uppfattade aldrig vinden som slog i seglen eller alla grundorna som stötte emot undersiden och skrapade hål i mitt trävirke. Jag kan inte ens minnas hur vattnet började stiga eller hur jag lämnade skeppet som kantrade oundvikligt åt endera sidan. Jag minns horisonten, dock, som rörde sig trollskt i fjärran, som en kör av elakartade viljor som inte ville annat än att få mig att ställa mig in i deras led, bli en av dem...

Jag minns att jag kom i land, fast inte var detta land låg -  eller hur, även här. Jag minns återigen vindarna, fast från ett annat håll och med en ny kraft som jag inte heller kände igen från tidigare. Härifrån började vandringen  mot det mest obestämda jag dock kan minnas; det som jag egentligen inte vill ha med mig, men som jag inte kan glömma - hur mycket jag än skulle vilja... För oansätt, så är jag alltid en del av mig själv. Spelar ingen roll hur många viljor som hela tiden sliter och drar i mig, allt kommer ändå att ligga hos mig när jag sliten och gammal lägger mina ben på pallen och lutar mig bakåt för att gå in i den sista av vilor. Jag bär alltid mitt arv med mig och det jag lämnar efter mig känner jag nog inte till, om sanningen skall få fria vägen fram...

Jag har nog aldrig varit ensam, fast det är det jag trott i alla år. Kanske är det jag har velat från början, en önskan som legat till grunden för ett ouppnåligt mål någonstans i djupet? Svårt att punktmarkera ett sådant sökande när det är just det det är - sökande! Visste jag mina innersta begränsningar vore jag nog inte så hängiven. Men nu ligger det ju inte helt till så, att jag vet, menar jag.
Jag minns min egen bortgång vid ett flertal tillfällen genom åren som gått. Fast jag alltid lyckats ta mig tillbaka, så rinner det mig inte förbi att mitt sandglas tömts en smula varje gång jag uppnått ett nytt uppvaknande... inte alls. Ja, kanske snarare tvärtom har jag storögd märkt ålderstreckens krav spela ut sina register, i allt större utstreckning än förut.
Jag minns inte att jag sätt på livet som jag gör idag...

Jag minns även, att när jag ser mannen le mot mig i spegeln, så känner jag knappt igen honom längre. Förvåningen över att han överhuvudtaget står där med ett ansiktsuttryck, är överrumplande nog i sig och spänner sina stränger ännu hårdare. Hängiven trots detta, väljer jag att återuppta mitt sökande i mina egna ögon, försöker strecka mig in i djupet för att där försöka se det jag missat - och då är jag egentligen inte helt min egen ärlighet trogen längre... För flera stränger finns på lyran, det är jag övertygad om och jag är också övertygad om det motsatta; att mina stränger är medveten om mig själv...

Det finns en sång i mig, en sång jag inte längre kan minnas. Även texten har med tiden försvunnit och lämnat i mig ett tomt, blankt domän som, har jag en förnimmelse av, är av vikt för den jag är. På många sätt kan jag nog förmå mig att reda ut de bortvaskade begreppen och sent omsider nog skapa en rutt som i sinom tid leder mina fotsteg dithän jag söker. Men oansätt, det känns inte lika viktigt längre, och inte bara det, men i dag lever jag i en annan sorts trygghet än då. Låt vara att kostnaderna vida överskrider min egentliga kapacitet, för det är jag alldeles för ringa lagd i mitt yttre, men den själsliga förmågan har under krigets gång växt sig så oerhört i mig och - som de säger i reklamen: gett mig vingar...

Alla bär vi på minnen. Vissa minnen ter sig starkare än andra och andra betyder mer än vissa, och så vidare. Minnen kan ofta ( för min egen del, i alla fall...) vara stärkt förenade med ljud och då kanske främst musik, men även dofter, ljus och andra situations betonade tillfällen som exempelvis ett besök i olika gamla miljön där man engång vistats. Minnen kan vara av goda karaktärer men likväl av det rakt motsatta hållet - svårt att avgöra alltid, men vi kan vara förvissade om att de alltid kommer, och vill finnas i oss allesammans.

Äventyr ja... Vad vore väl livet utan äventyr. Om vi lägger åt sidan stycken som "Sagan om ringen", "Avatar" och "Bröderna Lejonhjärta" och deras eskapader genom Körsbärslandet och kanske lägger en prilla fokus på våra egna liv, så kan det väl inte betecknas som annat än just det, äventyr...
Det går förvisso inte lika bra för alla, alltså vi som lever i livet, men så skall det väl inte heller vara. Att vi skiljer på himmel och helvetet må så vara, men själva begreppet är ju som högst det mest relativa vi har i oss. För allas helveten eller himlen, ter sig som nämnts förut, högst olika. Dock vill jag understreka att det alltid handlar om äventyr.
Mönstren är väl det som lättast känns igen med sin början och sina slut. Allt däremellan är var och en sin egen lilla Frodo, Bilbo, Jonathan och kanske inte minst, Gollum.
Det mest tilltalande, enligt mig, är det oskrivna som vi behöver befinna oss i. Att inte veta, att inte ens kunna tänka sig in i nästa scen... För oansätt hur förutsägbart ens liv (äventyr) kan tyckas vara, så står vi där alla tillsammans utan någon som helst aning om vad som väntar vid nästa bladvändning. Hur mycket vi än måtte tro oss "ha koll på läget" så finns det ingenting som pekar på att vi kan styra livet åt något nämnvärt håll. Man behöver inte mer än knappt smutta på  känslan man dränks i när någon plötslig olycka slår till med full kraft, för att i det läget rikta in sina morrhår och reflektera över ens egen ställning i livet, och återigen...(äventyret!). Likaså, på andra sidan skalan, där känslorna svämmer över då man grips av kärlekens stormande krafter och förs i väg till, ja vad det månde vara. Jag skulle vilja möta den som med rationella tankar färdas genom sin första eldiga nyförälskelse...
Sen finns det skikt, lager med olika nivåer där vi alla beblandas med varandra, där vägnät korsas och öden skrivs och utformas, och i många avseenden sluts, skrivs... Här är vi alla var och en för sig med var vår bok att skriva och lägga kapitel i. Det blir hur vi upplever det som fäller det avgörande pennstrecket och vi väljer själva huruvida vi vill använda bläck eller blod. Det är under dessa premisser jag har funnit den sträng av lockelser kring livet som gjort det till ett äventyr, trots allt. För hur jävligt saker och ting än måste ha fört sig, så har jag hur som helst fått uppleva känslan att kunde känna, vara i livet och kanske nå ett stadie att sätta det på pränt...
För vad handlar det om, om inte att nå fram till vägens vadställen, färdens Minas Tirith eller varför inte att få uppleva en skön blund i Törnrosdalen... vem vi är, ja se det väljer vi själva i allt i hopa. Bara du vet vem du är och jag, jaa, det är axakt likadant för mig, trots allt...


:-)

Det känns inte alltid så bra att behöva lämna vissa människor bakom sig. På många vis uppfattar jag att jag befinner mig i emotionella störtregn då tankarna - obehindrat - vänder min medvetenhet bakåt i tiden och jag förskjuts till tider där jag inte alls vill vara. Det finns ju trots allt en ( eller hundra!) anledning till varför besluten togs i just det och det skeendet.

Inga normala människor kan undvika att låta sig beröras av händelserna på Haiti dom senaste dygnen. Omfattningen kring katastrofen är obegriplig och vi läser i tidningar och hör genom andre medier hur över 100000 människor har mist sina liv. Det finns inget annat ord än just obegripligt...

Jag brukar aldrig befinna mig i "Om Landet" (numera). Det finns ingenting där som är mig tilltalande på något sätt - inte ens i drömväg vill jag knyta an någon relation till dem mönster den världen har att erbjuda. Som jag ser det, så ligger det för handen - i "Om Landet" - fall luckor jag absolut inte vill befinna mig i farozonen att ramla ner i. För det är livet annars så till bredden fylld med allsköns faromoment, ändå... Med risk att hänga upp mig i klyschor så är väl livet, om något, en djungel utan dess like, och att bara överleva det, torde vara nog för en enskild individ...

Mina färger är inte blå. Det konstaterade jag nog för många år sedan men har aldrig riktigt fått för mig att reflektera särskilt noggrant över det. Det har väl inte funnits något i detta att fundera över, har jag väl tänkt, och sedan låtit det hela bero, försvinna ur mitt fönster - det som vetter mot den värld vi alla delar. Inbunden, lät jag skjuta det

Alla människor är poesi. Ett finsnittat nätverk av ömtåliga och sköra känslor, korsade med eldiga och stålhårda flätor av glädje, sorg och saknad. Ingen av oss kommer genom livet utan att beröras av detta allomtäckande klockspel som sköljer sina melodier över varje nyans vi lever i, och sedermera lämnar likt fotspår, i en tänkt sand. 
Vi väljer till viss del våra vägar, tror vi, utan att egentligen ge chanserna vi äger full hand om det utrymmet det kanske behöver för att fullända oss själva, ge rättvisa åt den ljuspunkt som bär oss. Hastigt ser vi knappast ens oss själva i livet..(?) Svårt att säga det här egentligen, då man aldrig kan ta i betraktning andra än en själv. Sökandet fortgår således i ett endimetionellt spekter fylld med antaganden och lösa jämförelser. Intressant nog, finner jag det hur som helst, då mitt eget värde lyfts upp på exakt samma nivå som var och varenda människa som delar min tillvaro på jorden...

Det döljer sig sådana oerhörda mängder inom oss människor, så det är ju spritt språngande omöjligt att hitta någon "död-punkt" att grämmas över. Vilka världar bär vi inte i våra minnen om vi beaktar, speglar våra hitintills levda liv? Att vi överhuvudtaget kan finna nuet tråkigt är mig en gåta värd att nämna. Men så fungerar vi ju inte, vi människor. Det vore ju omöjligt att ständigt springa runt och gräva och rota, botanisera i våra förflutna utan att vid någon punkt slå huvudet i väggen (Det skulle nog inte ens ta lång tid, ha ha). Men som någon brytbarriär mot den ständigt tryckande vardagen är det inte annat att betrakta än som ett kompliment.

För att vidga insynen någon aning, betonar jag vikten av att inviga poesi i mitt sätt att se på mina medmänniskor och mig själv. Det försvårade språket till trots, så blir det talande ack, så mycket tydligare då, när känslorna får toner att spela på i stället för ett ulmande diffust hålrum som uppenbarligen är så oändligt mycket mer än just bara ett sådant. Ingen annan vinner något på det än den egna tankens utgångskärna, vilkens respekt finns att tydliggöras i vattnet, elden, luften och jorden. Vi är alla en del av den, svårare är det inte - fast vi ofta vill ha det till att det är just det.
Lika lätthanterligt som vi tillåter våran hand att färda pennan över det blanka, oskrivna bladet, färgas våra liv genom hjärtats ihärdiga bultande. Likt prosa vandrar vi obönhörligt vidare, alla och envar, hand i hand i den evigt klingande musikens tonverker. Vi är alla en och samma, du och jag. Jag ser på dig och ser i samma ögonblick mig själv, och i mina ögon syns så tydligt all världens böljande hav, optimism och sorg...

Det svåra är orden! Att hitta fram till dom och lyfta de upp till nivåer där de spränger ytor. För just ytor är nog kanske det mest primära i mitt liv i dag, i går - och förmodligen ända sedan mina barnsben hastade runt i Grimstads trånga gator och smug... Det var här, under denna perioden av mitt lilla liv som murerna började formas...
Stora delar av min uppväxt blev av naturliga skäl till stor allmän beskådan. Inga större hemligheter gick att dölja där. Byen var liten och de flesta kände den nästa och så vidare, precis som småstäder brukar fungera. Nu är det inte heller dessa ödesdigra händelserna som bär mitt stora prägel i dag - inte längre. Barndomens knivhugg har sedan länge läkt och jag har förlikat mig med mina lott. Nej, det har inte, och har aldrig varit hemlighetsfullt på något sätt och vis... De inslagen dök upp långt senare i livet...

Något av det mest tillgivande jag upplevt på väldigt länge, är insikten om att jag inte längre behöver omvärldens omtanke. Som att passera öriken ombord på ett lagom stort skepp där plågor fängslats och dyrkats, har jag vinkat farväl till den lilla i mig. Och säkerligen inte en dag för tidigt, heller. Som vittne om det absurda i livet under isen kan  jag i dag förneka min egen tillhörighet i de omnejderna. Been there, done that and I`m pretty happy for me coming back! kanske man skulle kunde säga... Men men, nog om det!
Orden var det. Det jag bär på kräver någon form av upplösning, antingen jag vill det själv eller inte. Ingen människa har som bekant, gott av att bära snett i längre stunder. Ryggen går liksom av till slut på ett eller annat vis, och det vägrar jag vara med om! Därför letar jag. Mestadels hela tiden och mestadels bakom stängda dörrar. Bland allt som kommit i min väg över livets farleder, är det detta, den sökande processen, som fått mig att äntligen höja mina ögonbryn. Behoven lyser igenom mina dimmor och äntligen kan något sorts ljus sippra fram i mina inre vyer. Det har tagit långa tider men nu kan jag till slut se... Återstår bara att tyda det jag ser, om jag vill välja att uttrycka mig såpass konkret - för det är just det, tydandet, som blivit min uppgift de senaste åren...att tyda mig själv...

(Nog tycker jag väl att alla borde göra det!)


Ideligen, eftersom mina projekt framstår med dagarna, tornar sig problematiken upp och skapar om möjligt ännu flera ytor. Inte för att jag tror mig behöva flera, men tills lugnet når mina innersta kretsar och lägger sina vantar över mig, så får jag nog bara ta till tacka med det som bjuds.
Melodin här och nu, det spår som driver fram mina skidspetsar, är för övrigt just de ovan nämnda orden. Att välja dem, har blivit ett större företagande än jag någonsin kunnat ana... Och det är det som gjort det så pådrivande, beroendeframkallande, ja nästan tvångsmässigt i sin klarhet då poängen så sakteligen börjar välla framför mina vyer. Det finns så mycket  av allt så att veta vart en början tar till och var ett slut hägrar, tycks mig vara ett labyrintiskt minfält. Utan att avslöja vill jag berätta, det ingen annan av er någonsin skall få veta! och det mina vänner och ovänner, är den början jag hitintills förmått mig skjuta fram mellan trångbodda kvalor och hopplösa minnen för en evighet ingen annan än jag själv sätt, upplevt och berört...


:-)

Att känna någon form av stolthet när självrespektens krutburk exploderat och allt som finns kvar är det ihåliga vakuum man tvingas verka i som människa, under lång tid framåt, torde vara en bedrift i världsklass... Inte på långa vägar alla har den "äran" att få uppleva detta känslomässigt tärande spektakel det innebär att slå "rock bottom" på sina egna villkor, och finns det en Gud någonstans bland molnen, så skall vi väl tacka honom för det. Livet är fylld med allehanda naturliga vägar till dessa mellanstationer ändå, men många av oss inser inte detta förrän tåget kommit upp i en hastighet då det har blivit alldeles för sent för att  hälsovådligt kunde hoppa av utan att på ett eller annat sätt slå sig fördärvad i fallet.

Det är väl inte precis så att tiden på något sätt står still. Stunder finns, då man absolut skulle kunde uppskatta det men vi lever inte i den verkligheten, lika lite som vi kan spola bakåt för att eventuellt göra vissa ändringar i våra ( eller andras!) livsvägar. Nej, det fungerar ju inte så och för mig passar det utmärkt! Det är ju befänglighetens rispade galenskap som sprider dessa tankar om sådana mönster, och i det landet lever vi ju inte - inte jag, i alla fall...

Flyktens vilda jakt äger inte längre det stora utrymmet i mitt liv, och ingenstans än under julens stunder märks det klarare, tydligare än annars. Min bild av julfirandet skiljer sig ingalunda från andra människors syn på denna tillställning, så som den är i grunden, utan yttre förändringar är väl det som skjutit undan det färgglada ljusspektret, så som den andliga glädjen som sprids genom en sammanhållande familj tät samlat i en uppvärmd, glädjelytt stuga eller heim. Julen handlar mycket om glädje, som sagt, men även trygghet, kärlek, frihet och samhörighet. Ett tillstånd invävd i dofter, ljus och kära återseenden från en kanske svunnen vän, älskade, bekant... Under former med det rogivande inflytande av den upplysta julgranen, samstämdhet och kyrksång gläds man åt den närhet som strömmar mellan människor i denna vackraste av stunder under stjärnors gnistrande tak.

Vägen tillbaka är det inte så många som tänker på. Kanske inte är så konstigt egentligen, eftersom så alltför få känner till den i sin helhet. Hur oändligt svår den har målats upp, förklarats vara, och att det inte alls finns några större utsikter på att man överhuvudtaget skall klara. Det vilar skam och skuld i tunga lass i vågskålen och man indoktrinerar sig själv med tankar och ideer om att företaget i sig, är av omöjliga proportioner, att ens karaktär aldrig kommer bistå en själv med tillräcklig styrka för att kunde vakna upp nästa morgon och se den gry - dagen - i oförbehållsam lyster... Man kvävs i sin egen tro, framtvingad från världens okunniga syn på den kvassa verklighet som fyller så många människors liv till bredden så att kapseisingen endast blir en naturlig del av ett stycke historia; vi glömmer alltför lätt hjärtan som bankar där bakom någonstans och inte vill annat, än att förmodligen i just dessa dagar, fira en lugn jul tillsammans med de som är älskade.
Erfarenheter säger annat. Stora antal medmänniskor svinner bort i takt med att december mörkret tjocknar allt mer och tystade röster sjunker unnan, ju starkare Polarstjärnan speglar sin skönhet över världen. Gömd bakom frusna tårar och tjälslagen sorg ligger drömmarna stilla och lama, djupt invaggade i tron att man är och förblir ett omöjligt fall.
Bakgrunden syns inte i det varma, fladdrande skenet från den sjutaggade stearinljusstaken i fönstret, men där ute står dom, de glömda, bortförvisade och glömda ansikten - och ser, hur friden sipprar ut genom skorstenar och fönster, ljuvligt blandade med både matos och musik och sång. Skratten får deras ögon att ge vika och ryggen att krummas... Långsamt vänds ryggarna till och bort försvinner julens alla liljor av frid och glädje... Det endaste som existerar är att kunde överleva denna vackraste av alla stunder för att återigen få uppleva hur lite världen tror på ens styrka och hopp. Men förhoppningsvis, lite längre fram, finns en blomma som på något sätt inger glädje att ta del av, att kunde spegla sig i och påkalla någons inre skönhet oansätt hur trasiga kläderna ser ut för dagern...

I ohyggligt många år har jag inte kunnat tillåta mig själv att få vara ledsen. I alla fall inte kunnat visa detta öppet. Inte på några som helst villkor skulle jag kunde skylta med dessa, mina innersta flöden, som till den grad styrt mitt liv långt mer och långt djupare än jag egentligen varit medveten om själv. Bakom tjocka skal byggde jag min tillvaro och begravde mitt ömtåliga spindelnät av darriga trådar bakom lager på lager av den hårdaste yta jag kunde förmå... Utan att visa det utåt svepte jag in mitt liv i en spöklik fasad, upplyst av det sken som aldrig riktigt var mitt eget. Till slut krävdes det en livsstil att leva i bedröveriet utan att visa den omvärld sitt egentliga ansikte... På många sätt och vis en konstart, en genre som i grund och botten handlar om överlevnad på basnivå...

Det är ofta lätt att glömma bort själv den mest självklara av ingredienser i ens liv. Även den mest naturligaste av inslag tas lätt för givet, då man använder sig av det till envar tid och i stort sätt varje vaken stund genom dagens alla timmar. Vi tänker inte på det, eller över det, men vi styrs och leds av detta "fenomen", det bär oss framåt genom livet och underlättar våran vardag likt vingarna lyfter sitt flygplan. Jag talar om språket. Det talade språk vi (kanske!) tror alla äger kunskapen till, rätten till. Det vi använder oss av när vi hälsar på någon granne eller köper våran tidning i kiosken nere på gatan eller bedyrar vår kärlek till den älskade vi står när. Lyxen att kunde besvara ett samtal på telefonen från en saknad familjemedlem vore väl inte det samma om inte det talade språket funnits där för att leda oss genom det emotionella flödet som ständigt växer inom oss när saknaden blir för stor, eller den enklaste av saker som att berätta för en busschaufför varthän man önskar att fara... Eller hur skulle det kännas att behöva säga till någon att man har ont men inte vara i stånd till detta, inte äga förmågan att på ett uttryckligt sätt tala om för någon att man överhuvudtaget känner smärta?